Folkmordet i Rwanda
Wikipedia
Folkmordet i Rwanda kallas det folkmord på närmare 1 miljon tutsier och hutuer (de hutuer som ansågs skydda tutsier eller samarbeta med tutsigerillan RPF) i Rwanda 1994. De ansvariga för detta brott mot mänskligheten var främst den hutunationalistiska statsmakten, ledd av det kristdemokratiska regeringspartiet MRND, och hutunationalistiska milisgrupper som stöddes av ledande personer inom regeringen och militären.
FN och länderna i västvärlden har fått hård kritik för sitt agerande under folkmordet. Man kunde ha stoppat folkmordet, men avstod. I stället minimerades FN:s närvaro i landet, och de europeiska soldater som skickades till landet hade bara till uppdrag att föra ut sina landsmän ur Rwanda.
Folkmordet bidrog starkt till en orolig period i centrala Afrika.
Innehåll |
[redigera] Bakgrund
Huvudartikel: Rwandas historia
Rwanda är en av få stater i Afrika som nästan helt följer sina ursprungliga gränser. Konungariket Rwanda, kontrollerat av en kunglig Tutsi-familj, styrde regionen så långt tillbaka som historien går. Medan de övre klasserna i detta samhälle till största delen bestod av tutsier, var rasuppdelningen inte fullständig. Många hutuer tillhörde adeln och betydande blandning mellan de bägge grupperna ägde rum. Majoriteten av tutsierna, som utgjorde 15-18% av befolkningen, var bönder, så även de flesta hutuer.
[redigera] Kolonialtiden
Området koloniserades först av tyskar år 1894. Belgien tilldelades efter första världskriget delar av Tysklands gamla kolonier, däribland Rwanda. Belgarna hade en tendens att förvärra läget genom att omvandla eliten från att ha bestått av till största delen tutsier till att bestå av enbart tutsier. De två etniska grupperna är egentligen till största delen lika varandra - de talar samma språk, befolkar samma områden, gifter sig med varandra, och följer samma traditioner. Men när de belgiska kolonisatörerna anlände år 1916 sågs de två grupperna som åtskilda raser, och de tillverkade till och med identitetskort som klassificerade människor beroende på etnisk tillhörighet. Belgarna ansåg att tutsierna hade ett närmare släktskap med den vita rasen, och ansåg därför att de var överlägsna hutuerna. På grund av det förstärkte belgarna deras maktposition i Rwanda. De åtnjöt de bättre jobb och utbildningsmöjligheter än hutuerna. Denna ingrodda rasism omvändes i och med självständigheten då hutumajoriteten började se tutsierna som främmande inkräktare och inte riktiga rwandier.
Belgien kontrollerade både Rwanda och det som nu är grannlandet Burundi från slutet av första världskriget till självständigheten 1962. Det var dock ingen belgisk koloni, utan först ett NF-mandatområde och sedan ett FN-mandatområde. Belgiens styre i Rwanda, Burundi och Belgiska Kongo var fläckat av brutalitet och inkompetens. Många har beskyllt det belgiska systemet att det lämnade sina besittningar och förvaltningsområden helt oförberedda för självständighet, och alla tre länderna har haft en våldsam och ledsam historia sedan sin självständighet. Den brittiskstyrda delen av Stora sjöarna i västra Tanzania och Uganda har exempelvis inte upplevt samma våldsamhet.
[redigera] Från kolonisation till självständighet
Det hutunationalistiska partiet PARMEHUTU tog makten genom valet 1959. Partiet satsade medvetet på att öka hutuernas inflytande i landet. De ökade etniska motsättningarna ledde 1959 till att 20 000 tutsier dödades och 200 000 tvingades fly landet. Efter självständigheten inrättade PARMEHUTU en enpartistat som byggde på partiets hutunationalistiska ideologi. De etniska motsättningarna fortsatte, och även 1964 och 1974 dödades ett stort antal tutsier.
[redigera] Förspelet till folkmordet i Rwanda
Den tutsidominerade rebellrörelsen Rwandan Patriotic Front, RPF, bildades 1985 i Uganda, dit många tutsier från Rwanda hade flytt. RPF krävde rättigheter för tutsierna i Rwanda, och rätten för flyktingarna att återvända. Den 1 oktober 1990 invaderade RPF-styrkor Rwanda från sina baser i Uganda.
Den rwandiska regeringen hävdade att RPF ville att tutsierna skulle återta makten i landet. Presidenten Juvénal Habyarimana reagerade genom att förtrycka tutsier och hutuer som misstänktes för samarbete med tutsierna.
Kriget mellan RPF och regeringen pågick i nästan två år. Det internationella samfundet fruktade ett folkmord och initierade fredsamtal mellan gerillan och regeringen. I augusti 1993 undertecknades ett fredsavtal mellan parterna. Under tiden eskalerade den hutunationalistiska retoriken. Ett viktigt redskap för de extrema hutunationalisterna var radio. Radiostationer, framför allt RTLM, som ägdes av viktiga personer inom regeringen, sände propaganda som hetsade mot tutsier. Den radiopropaganda som fördes av hutuerna har jämförts med nazisternas propaganda under 1930-talet.
Regeringsföreträdare och höga militärer stödde också milisgrupper som Interahamwe, som beväpnade sig inför det kommande folkmordet. Det finns gott om bevis för att folkmordet var väl planerat och noggrant organiserat. När dödandet inleddes hade milisgrupperna omkring 30 000 medlemmar.
[redigera] Folkmordet 1994
Den 6 april dödades Juvénal Habyarimana då det plan han satt i sköts ned när det var på väg att landa i Kigali. Det är ännu oklart vem som låg bakom mordet på Habyarimana, Habyarimana hade motståndare i den egna organisationen som var missnöjda med fredsförhandlingarna, något annat som talar för att Hutu-extremister bär ansvaret är faktumet att Habyarimana blev nedskjuten av en fransktillverkad raket (Frankrike sålde under den här perioden vapen till Hutu-styrkorna) men trots det gav regeringen tutsirebeller skulden, och de hutunationalistiska miliserna inledde sina attacker mot tutsier och hutuer som de ansåg hade samarbetat med tutsier eller varit allt för undfallande mot RPF.
Efter mordet tog premiärministern Agathe Uwilingiyimana över makten i landet. Hon mördades dock av presidentens livvakter på morgonen den 7 april. Tio belgiska FN-soldater som eskorterade henne mördades samtidigt.
Folkmordet inleddes omedelbart efter presidentens död. Enligt officiell statistik mördades 937 000 tutsier och moderata hutuer från den 6 april till början av juli. Många av offren dödades med machetes som hutumilisen hade importerat innan folkmordet.
[redigera] Det internationella samfundets reaktion
UNAMIR, United Nations Assistance Mission for Rwanda, var den av FN tillordnade fredsstyrkan, men dåligt utrustad och med ett begränsat mandat att ingripa. UNAMIR:s befälhavare Roméo Dallaire fick kännedom om planerna på folkmord i januari 1994, och bad om tillåtelse att konfiskera vapen. Under januari, februari och mars bad han flera gånger om förstärkningar och logistiskt stöd, men FN:s säkerhetsråd avvisade det. USA hade nyligen förlorat slaget om Mogadishu i Somalia och Frankrike, Kina och Ryssland ansåg att FN inte borde involvera sig i vad som sågs som "interna rwandiska frågor". Endast Belgien förordade starkt Dallaires förslag men efter att tio belgiska FN-soldater dödats den 7 april 1994 drog Belgien tillbaka samtliga sina FN-soldater från landet.
FN:s säkerhetsråd valde nu att gå motsatt väg jämfört med den ökade involvering Dallaire förordat och beslöt att dra tillbaka alla FN-soldater utom 260 från landet, och detta samtidigt som folkmordet pågick som värst. De utländska trupper som kom till landet hade enbart till uppgift att hjälpa sina egna medborgare att ta sig ut ur landet. Trots att man visste vad som pågick vägrade flera ledande länder länge att kalla det för ett folkmord, vilket enligt Ingvar Carlsson, chef för FN:s oberoende Rwanda-kommission, bidrog till att ytterligare försvaga den det internationella samfundets vilja att ingripa.
[redigera] RPF invaderar
RPF återupptog kriget mot Rwandas regering när folkmordet inleddes. Ledaren Paul Kagame instruerade sina styrkor i Uganda och Tanzania att invadera Rwanda, där de kämpade mot regeringsstyrkor och mot Interahamwe-milisen. Inbördeskriget pågick samtidigt som folkmordet under två månader.
RPF besegrade regeringsstyrkorna och fick därmed slut på folkmordet i juli 1994.
[redigera] Efter folkmordet
När RPF hade besegrat regeringsstyrkorna och hutumilisen flydde omkring två miljoner hutuer till Burundi, Tanzania, Uganda, och Zaire (nuvarande Kongo-Kinshasa). De stora flyktingströmmarna destabiliserade den regionala maktbalansen, vilket har lett till två omfattande krig i regionen. Hutumilisen är fortfarande verksam i östra Kongo.
RPF-ledaren Paul Kagame är nu Rwandas president.
[redigera] Det rättsliga efterspelet
Den 8 november 1994 antog FN:s säkerhetsråd en resolution om att skapa en internationell tribunal för att ställa de ansvariga för folkmordet inför rätta. Tribunalen, ICTR (International Criminal Tribunal for Rwanda) finns i Arusha, Tanzania, och den avkunnade sina första domar 1998. I maj 2005 hade tribunalen dömt 25 personer för delaktighet i folkmordet.
Bland de dömda finns:
- Georges Rutaganda, andre viceordförande i Interahamwe (dömd till livstids fängelse för folkmord och brott mot mänskligheten).
- Jean Kambanda, premiärminister (dömd på sex punkter till livstids fängelse)
- Aloys Simba, överstelöjtnant (dömd till 25 års fängelse för folkmord och brott mot mänskligheten).
- George Ruggiu, journalist vid RTLM (dömd till 12 års fängelse för brott mot mänskligheten och uppvigling till folkmord).
För närvarande pågår cirka 25 mål i ICTR. Samtidigt driver Rwanda egna rättegångar. Åren efter folkmordet fängslades 120 000 misstänkta, och även om majoriteten av dem har släppts sedan de erkänt delaktighet i folkmordet sitter 50 000 personer fortfarande i fängelse, misstänkta för att ha deltagit i folkmordet. Cirka 7 000 har ställts inför rätta, 200 dödsdomar har delats ut och 28 personer har avrättats.
[redigera] Bistånd
Sedan 1997 har Sverige ett utvecklingssamarbete med Rwanda. 2003 uppgick det svenska stödet till cirka 100 miljoner kronor. Sverige bidrar bland annat till minnescentret Gisozi Memorial Center över folkmordet som är under uppbyggnad i Kigali och stödjer även landets nationella försoningskommission. Sverige begränsade dock sitt budgetstöd för ett år sedan, med 40 miljoner kr.
[redigera] Se även
- Hotell Rwanda, en film regisserad av Terry George och som handlar om Paul Rusesabagina, en hotellägare som mitt under kriget erbjuder hundratals flyktingar (både tutsier och hutu) en fristad. Filmen hade publikpremiär i Sverige våren 2005.
- Sometimes in April, en film regisserad av Raoul Peck.
[redigera] Externa länkar
- Arming Genocide in Rwanda av Stephen D. Goose and Frank Smyth, Foreign Affairs, september/oktober 1994
- Leave None to Tell the Story. Människorättsorganisationen Human Rights Watchs rapport om folkmordet
- UN International Criminal Tribunal for Rwanda
- Expressen.se - "Minnena från ett folkmord"
[redigera] Referenser
- Melvern, Linda. Conspiracy to Murder: The Rwanda Genocide (Verso, London, 2004).
- Gourevitch, Philip. We Wish To Inform You That Tomorrow We Will Be Killed With Our Families: Stories from Rwanda (Picadour USA, New York, 1998, ISBN 0312243359).
- "Ghosts of Rwanda," documentary produced by PBS Frontline. Interviews w with UN Secretary General Kofi Annan, former US Secretary of State Madeleine Albright, former UN Secretary General Boutros Boutros-Ghali, Canadian General Romeo Dallaire, and former National Security Advisor Anthony Lake, et al. Summer 2004. Transcript and further information can be found at Ghosts of Rwanda
- Dallaire, LGen (ret.) Romeo, Shake Hands With The Devil: The Failure of Humanity in Rwanda (Random House Canada, Toronto, 2003, ISBN 0679311718).
- I Guds Namn, dokumentärfilm av Peter och Maria Rinaldo som har visats på SVTs Dokument Utifrån. Dokumentären handlar om kristendomen som motivering för folkmordet.
