Isaac Newton
Wikipedia
Sir Isaac Newton, född 4 januari 1643 (25 december 1642 enligt g.s.) i Woolsthorpe-by-Colsterworth, nära Grantham, Lincolnshire, England, Storbritannien, död 31 mars (20 mars enl g.s.) 1727 i London, England, Storbritannien, var en engelsk naturvetenskapsman, matematiker, teolog och alkemist.
Innehåll |
[redigera] Biografi
Isaac Newton föddes nära Grantham i Lincolnshire i östra England. Fadern, som också hette Isaac Newton, var en välbärgad jordägare men han hade ingen utbildning. Tre månader före Newtons (d.y.) födelse dog fadern. När Newton var två år gammal gifte modern, Hannah Ayscough, om sig. Han blev då omhändertagen av sina morföräldrar och levde hos dem tills styvfadern dött. Då kunde den tioårige Isaac återförenas med sin mor och några halvsyskon. Han började skolan i tioårsåldern, och skolgången flöt på någorlunda bra. Runt år 1660 var grundskolan slut för hans del och på sin morbrors initiativ sökte han till Trinity College i Cambridge.
[redigera] Universitetstiden
Den 5 juni 1661 började Newton, arton år gammal, på Trinity College. Han började snart intressera sig för vetenskapsmän som Descartes och Galilei och deras skrifter. Från augusti 1665 till april 1667 var universitetet stängt på grund av pesten. Newton åkte då tillbaka till hemgården Woolsthorpe och fortsatte studera där. Han gjorde en serie optiska försök och kom sedan bland annat fram till att det vita ljuset består av alla färger i regnbågspektrat. Dessa resultat publicerades dock först år 1704. I Woolsthorpe fann han fluxionsmetoden, en matematisk metod för användning inom infinitesimalkalkylen. Han lade grunden till sin forskning runt krafter, gravitationen och planeternas rörelse. Härifrån härstammar också legenden om Newtons förundran över varför ett äpple faller till marken.
När han kommit tillbaka till universitetet fortsatte han sitt arbete och efterträdde 1669, vid 26 års ålder, sin matematikprofessor Isaac Barrow som varit en av Newtons förebilder och uppmuntrare i hans matematiska studier. Newtons optiska undersökningar ledde, 1671, till byggandet av ett spegelteleskop. Detta liksom tidigare vetenskapliga åtaganden gjorde att han valdes in i vetenskapsakademien Royal Society 1672.
Fram till 1679 arbetade Newton med optiken varefter han åter började intressera sig för planeternas rörelse. 1684 var skriften De Motu ("Om rörelse") klar men publicerades aldrig. Tre år senare, efter 18 månaders intensivt arbete, var ännu ett verk klart: Philosophiæ Naturalis Principia Mathematica ("Naturvetenskapens matematiska principer"). Verket, som oftast bara kallas Principia, består av tre böcker och är Newtons mest betydande. En stor del av materialet i den föregående boken återfanns här med vissa korrigeringar. Böckerna handlar sammanfattningsvis om den gravitation varje himlakropp alstrar och om konsekvenserna detta har för oss människor och andra himlakroppar.
Principia gjorde Newton till en av dåtidens mest kända och respekterade vetenskapsmän, och det blev snabbt ett standardverk.
[redigera] Utanför universitetet
Efter allt arbete sjönk Newton emellertid ner i en depression och tog avstånd från allt som rörde vetenskap. Istället började han nu intressera sig för universitetspolitik och blev 1689 invald i det engelska parlamentet som universitetets ombud. Han lämnade den posten 1696 för att börja arbeta på det engelska myntverket som dess chef. Där utarbetade han ett nytt monetärt system som kom att gälla 150 år framåt i tiden. 1703 blev Newton ordförande i Royal Society och två år senare blev han adlad, den förste som blev det av vetenskapliga skäl.
[redigera] Osämja mellan vetenskapsmän
Newton hamnade upprepade gånger i osämja med andra framstående vetenskapsmän. Redan under 1670-talet, när han valts in i Royal Society, uppstod våldsamma diskussioner mellan honom och akademiens president Robert Hooke som hade en annorlunda optikteori. Senare anklagade Hooke honom för att ha stulit hans teorier rörande gravitationen. När Newton publicerade Principia, och fick äran, blev Hooke mycket bitter. En annan som Newton blev osams med i början av 1700-talet var Gottfried Wilhelm Leibniz, en mycket framstående tysk matematiker. Ämnet var i detta fall infinitesimalkalkylen och vem som varit först med att formulera den. Sannolikt hade de kommit fram till samma slutsatser oberoende av varandra men båda ansåg att de blivit kopierade. En kommission från Royal Society, ledd av Newton , undersökte det hela och kom till slut fram till att Newton varit den förste.
Newton trodde att Bibeln innehöll Guds planer för universum, och tillbringade omkring 50 år med att utifrån detta försöka förutsäga jordens undergång. Han skrev omkring 4 500 sidor om detta, och det resultat han kom fram till var att det mest definitiva datum man kunde sätta för jordens undergång var år 2060.
[redigera] Se även
[redigera] Externa länkar
