Konjunktiv

Wikipedia

Konjunktiv är ett grammatiskt modus. Konjunktivens ursprungliga huvudfunktion var som predikat i vissa bisatser som har med hypotetiska och möjliga förhållanden att göra. I de germanska språken har dock konjunktiven även övertagit funktioner från det försvunna moduset optativ, vilket man kan använda även i huvudsatser och som uttrycker talarens önskan, indirekta uppmaning eller syn på vad som vore lämpligast.

[redigera] Konjunktiv i svenska

Konjunktivet är i svenskan på stark utgång. I modern svenska förekommer konjunktiven främst i vissa stelnade uttryck. Några exempel (i presens konjunktiv) är:

• Leve Sverige!
• Prisad vare Herren!
• Jag ska banne mig...
• Rädde sig den som rädda sig kan!
• Bevare mig väl.
• Det vete katten.

Det finns två andra modus i svenskan: indikativ och imperativ. Konjunktiven förekommer i två tempus: presens och imperfekt.

I dagens svenska är presens konjunktiv, i den mån det förekommer, endast använt just i den optativa funktionen. Ett exempel är "Gud välsigne er", som kan omskrivas med det modala hjälpverbet "må" till "Må Gud välsigna er". (Egentligen antar dock "må" just formen presens konjunktiv i sådana situationer; för verb med infinitivslut på tryckstark vokal är presens konjunktiv nämligen identisk med infinitiven.) "Måtte", "bör" och ibland "ska" är andra hjälpverb som kan användas vid omskrivningar av presens konjunktiv-satser. Eftersom presens konjunktiv i svenskan idag endast kan användas optativt, kan man argumentera för att det skall betraktas som just optativ, varpå svenskan får fyra modus.

Imperfekt konjunktiv (även kallat "preteritum konjunktiv") har dock inte längre någon optativ funktion, utan viss ursprunglig konjunktiv samt, framför allt, funktion som konditionalisform. Exempel på det senare är "Om du vore här, skulle jag kyssa dig". Traditionell att-satskonjunktiv förekommer endast efter verbet "önska": "Jag önskar att du vore här". Som synes är formen inte nödvändigtvis knuten till dåtid. Kategorin bär sitt namn mer av traditionella och etymologiska skäl.

De flesta svenska verb slutar i infinitiv (aktivum) på trycksvagt -a. Presens konjunktiv av dessa verb bildas genom att a:et byts ut mot ett e: leva->leve. För övriga svenska verb, vilka slutar på tryckstark vokal, används ingen ändelse, till exempel "Ske din vilja" (verbets e tillhör här stammen).

Imperfekt konjunktiv existerar som särskild form endast hos fjärde deklinationens verb, de s.k. "starka verben". Även här används e-suffix, men det till en speciell rot som imperfekt konjunktiv delade med de gamla pluralisformerna för dåtid. För de allra flesta av dessa verb är den stammen identisk med den "vanliga" imperfekt-/preteritumstammen, men om denna har a som stamvokal används en annan stam, vilken oftast är supinstammen. Imperfekt konjunktiv av "springa" heter således inte "sprange" utan "sprunge". Vissa verb använder dock en särskild stam just för imperfekt konjunktiv och de gamla plurala dåtidsformerna. Det gäller även "gå" och "få". Dessa stammar lyder:

• vor- (vara) (voro, vore)
• fing- (få) (fingo, finge)
• ging- (gå) (gingo, ginge)
• båd- (be) (bådo, både)
• gåv- (ge/giva) (gåvo, gåve)

Den överlägset mest använda konjunktiven i modern svenska är förstås "vore". Ibland kan vi även möta ett enstaka "finge" eller "bleve" hos somliga språkanvändare.