Korporativism

Wikipedia

Korporativism eller korporatism (av latinets corporo 'göra till kropp', ytterst av corpus 'kropp') kan dels beteckna en politisk åskådning (korporativt system), dels är det en benämning på faktiska egenskaper och tendenser i ett politiskt system. Korporativismen förknippas vanligen med fascismens Italien, där den främst kom att genomföras. Korporativismen fick också stort inflytande i Salazars Portugal. Som en integrerad del av 1900-talets nationalistiska och högerextrema rörelser är dess realpolitiska roll numera utspelad.

Innehåll

1 Historia
2 Korporativismen som politiskt system
3 Korporativistiska tendenser i demokratiska system
4 Referens

[redigera] Historia

Korporativismen kan sägas ha sina djupaste rötter i medeltidens skrå- och gillesväsen, men det var först efter den franska revolutionen 1789 som den började att formuleras som en politisk ideologi, framför allt hos den tyska romantikens statsteoretiker (men inslag av korporativistiskt tänkande finns även i Hegels statslära). Som dess främste lärofader brukar nämnas den tyske konservative ekonomen och samhällstänkaren Adam Müller von Nittersdorff (1779-1829). Müller, som under en tid var rådgivare till furst Metternich i Wien, var talesman för den s.k. organiska samhällsuppfattningen, och vände sig främst mot den liberala jämlikhetstanken, laissez-faire-skolan och Adam Smiths frihandelsidéer. Müller betonade istället nationen och individernas roller i yrkeslivet; genom att sammanföra dessa i en form av gillen eller yrkesstånd (stände), med ansvar för bl.a. produktion och sociala fågor, skulle, under statens överinseende, ett planmässigt ekonomiskt system kunna skapas, ett system som även sammanjämkade klassintressena - ständerstaten skulle bli en "klasstat".

Korporativistiska idéer vann ånyo gehör kring sekelskiftet 1900, genom bl.a. den franske syndikalisten Georges Sorel och den österrikiske antisocialistiske ekonomen Othmar Spann. I Sverige kom vid samma tid korporativistiska tankegångar att framföras av den s.k unghögerns Rudolf Kjellén och Adrian Molin. (Inom det rent ekonomiska området har, genom sammanförandet av arbetsgivare och arbetstagare branschvis, ibland nämnts beröringspunkterna med den vid tiden framträdande gillesocialismen, en idéströmning inom den engelska vänstern. Den avgörande skillnaden mellan denna och korporativismen var dock att gillesocialismen, liksom f.ö. syndikalismen, avfärdade den centrala statsmaktens beydelse, framför den lokala arbetarmakten (genomförd av fackföreningarna), samt att den i övrigt syftade till ett socialistiskt samhälle.)

År 1931 utfärdade påve Pius XI encyklikan Quadragesimo anno, vari redogjordes för den katolska samhällslärans grundsatser. I encyclican togs bland annat skarpt avstånd från alla former av socialism - socialistiska värderingar ansågs vara oförenliga med den katolska världsuppfattningen. Samtidigt kritiserades kapitalismen, men påvekyrkan såg dock den privata äganderätten som gudagiven och anslöt sig istället till idén om ett korporativt uppbyggt stats- och närningsliv. I Österrike kom denna kyrkans hållning kort därpå att få direkt inverkan på den politiska utvecklingen , och den kristligt-sociale Engelbert Dollfuß upprättade en så kallad Ständestaat.

Som en typ av ekonomisk nationalism, passade korporativismen som även väl in i den framväxande extremnationalistiska fascismen, och kom till stor del att genomföras av Benito Mussolini i Italien (fullt genomförd 1936 då deputeradekammaren avskaffades), och i mindre grad i Francisco Francos Spanien 1939-1975. Även nazismen i Tredje riket hade ett korporativistiskt samhälle som mål; ett exempel på storskalig tillämpning av korporativismens principer var det täta samarbetet mellan den tyska staten och de privatägda stål- och kemiindustrierna före och under andra världskriget. Korporativismen vann också gehör i Antonio Salazars 1933 grundade portugisiska Estado Novo, liksom i Juan Peróns Argentina.

[redigera] Korporativismen som politiskt system

I ett politiskt korporativt system är individens politiska fri-och rättigheter starkt beskurna; den parlamentariska demokratin, manifesterad genom principen "en man-en röst" är icke-existerande; individens underordning under "gemenskapen" och statsintresset, nationen, framhävs. Istället består den lagstiftande/rådgivande församlingen (beroende på utformning) av representerar för olika grupper i samhället, som t.ex.näringsliv, arbetarorganisationer, sammanslutningar, församlingar och liknande. (I det fascistiska Italien bestod den ena av parlamentets två kamrar av representanter för korporationerna, medan den andra samlade det allenarådande fascistpartiets företrädare.) Ledamöterna kan vara valda av sina organisationers medlemmar, eller utsedda av deras ledningar. Den korporativa riksdagen handar endast frågor knutna till ledamöternas respektive yrkesverksamheter. Avgörandena kan antingen vara beslutande, eller rådgivande. I det senare fallet är det statsledningen som fattar besluten, efter att ha vidhört den korporativa riksdagens åsikter. Systemet präglas således av en påtaglig elitism.

En av tankarna med korporativismen är att i folkrepresentationen få tillgång till medborgarnas specialkunskaper inom de samhällsområden de besitter. I ett korporativt samhälle utgörs därför inte styrelseskicket av olika partier; för att ett korporativt styrelseskick ska kunna ge någon form av representativitet måste de flesta således tillhöra någon av de organisationer som ingår i fackriksdagen, för att kunna föra fram sina åsikter.

Den korporativa samhällsekonomin är likaså ett i hög grad slutet system, som kännetecknas av protektionism och att gängse marknadsekonomiska lagar helt eller delt har satts ur spel genom statens intervenering i det ekonomiska livet. På så sätt, anses det, har det liberala, det s.k. planlösa, samhället övervunnits.

[redigera] Korporativistiska tendenser i demokratiska system

Tendeser av modifierade former av korporativism har även uppträtt i många moderna demokratiska system. Efter andra världskriget har länder som Sverige^[1] och Österrike, under långvariga socialdemokratiska maktinnehav, utvecklat korporativistiska drag med samförstånd mellan regering, fack och näringsliv (jfr. saltsjöbadsandan).

I Sverige kommer detta också till uttryck genom myndigheters och organisationers inflytande i den centrala politiska beslutsprocessen, via det statliga remissinstitutet, reglerad i regeringsformen. Som ett andra exempel kan nämnas Landsorganisationens direkta inverkan på den socialdemokratiska politikens utformning, genom dess ordförandes säte i partiets verkställande utskott. Kritik mot denna ordning brukar dock framföras, då man menar att de s.k. särintressenas påverkan av politiska beslut blir alltför avgörande.