Kapitalism

Wikipedia

	Denna artikels neutralitet är ifrågasatt.
	Se diskussionssidan för mer information.

Denna artikel ingår i
serien om Liberalism.

Huvudinriktningar

Socialliberalism

Nyliberalism

Mindre inriktningar

Idéer

Kapitalism

Organisationer

Liberala internationalen

En satirisk teckning av det kapitalistiska systemet, från 1911.

Kapitalism (av latinets capitalis, som avser huvudet; avlett ur caput, "huvud") är ett ekonomiskt system där produktionsmedlen ägs av privata aktörer. Vissa definitioner för även in marknadsmekanismer, det vill säga där priser bestäms av marknadens aktörer - producenter och konsumenter.

Ursprungligen var kapitalist en nedsättande benämning på kapitalägare eller föresråkare av ett kapitalistiskt hushållningssystem. På senare tid har till exempel riskkapitalist blivit ett yrke.

Det kapitalistiska systemet i industriländerna har skapat hög tillväxt och materiellt välstånd, samtidigt som systemet balanserades av demokratisering, fackföreningar och lagstiftning avseende ekonomiska och sociala frågor. Sådana system kallas ofta blandekonomier.

Innehåll

1 Inledning
2 Historia
- 2.1 1800-talet
- 2.2 1900-talet
3 Ägande
4 Monopol
5 Konkurrens
6 Konjunkturer
7 Inflation
8 Kritik
9 Referenser
10 Se även
11 Externa länkar

[redigera] Inledning

Ordet kapitalism myntades av författaren William Thackeray 1854 i betydelsen kapitalägande, medan ordet kapitalist användes redan 1792. I början av 1900-talet var det en etablerad benämning och användes huvudsakligen i kritiken av industrialismen och dess ekonomi av marxistiska författare. I det marxistiska språkbruket används ordet för bestämning av exempelvis "den kapitalistiska klassen" eller "bourgeoisin" — ekonomisk liberalism. Detta språkbruk som endast i begränsad utsträckning anammats utanför marxistiska kretsar, används aldrig i nationalekonomiska kretsar i samtal om ekonomi. Ordet kapitalism används ofta som ett beskrivande ord av ett ekonomiskt system i en liberal politisk ideologi, där marknadsekonomi förespråkas.

Werner Sombart, som var motståndare till Marx, i Warum gibt es in den Vereinigten Staaten keinen Sozialismus? (Varför finns det ingen socialism i USA?), samt Max Weber i Den protestantiska etiken och kapitalismens anda såg kapitalismen som en drivkraft för företagsamheten och i Allmän Ekonomihistoria utvecklar han sin sociologiska modell för uppkomsten av kapitalism, med dess kopplingar till protestantismen, och dess rationella mekanismer, till exempel lönerarbetaren som säljer sin arbetskraft. Webers analys av vad folk gör av sitt ökade välstånd på grund av rationalisering av produktionen, var att de kommer hellre att konsumera och driva fram ekonomin än till exempel arbeta mindre^[1] Weber har framfört tesen att protestantiska industrialister stod för högre tillväxt än till exempel katolska genom att "workaholism" ingår i den protestantiska etiken. För Weber var kapitalismen det mest avancerade ekonomiska systemet som någonsin skapats, men dess tekniska rationalitet utgör ett hot mot viktiga värden i den västerländska civilisationen ^[2]. Sombarts och Webers verk kom, trots att de inte är kompletta och behäftade en del fel, kom att utgöra en motvikt in spe till den marxistiska agendan.

För att ett företag skall kunna erbjuda tjänster och varor krävs investeringar, ifråga om infrastruktur- och forskningsintensiva projekt till och med mycket stora investeringar. Kapitalet, det vill säga medel för att finansiera, kan då komma från:

privata finansiärer (t.ex. den industriella revolutionen i Storbritannien)
banker (som i sin tur får ihop riskkapital genom inlån från sina kunder)
staten (t.ex. infrastrukturprojekt i Sverige och sovjetiska företag)
kooperativa finansiärer (lämpar sig mest för mindre projekt, t.ex. att bygga en väg till en by eller borra en brunn)

Investeringar kommer ofta att leda till att kapitalisten (vare sig det är en stat, bank eller privatperson) vill försvara sin investering och det leder till att makten över företaget/projektet koncentreras till den/de som tar den ekonomiska risken. I ett renodlat kapitalistiskt system är de två senare alternativen dominerande. Ofta kan även företagen, som juridiska personer, vara ägare till andra företag, vilket kan leda till mycket komplicerade ägarstrukturer. I en blandekonomi förekommer de tre första ägandeformerna. I socialistiska ekonomierna är det staten, eller samhället genom staten, som äger företagen.I ett självförvaltat samhälle äger producenterna produktionsmedlen.

Som hushållningssystem betraktat bygger kapitalismen på individers frihet[källa behövs] och förmåga att ingå handelsavtal med varandra. Principen är densamma oavsett om samhället ifråga idkar byteshandel med varor, tjänster, lönearbete eller om det övergått till monetär hushållning.

Under 1800-talet kom kapitalismen att utvecklas under frihandels-/laissez-faire-tecken, men den sociala och politiska oron som uppstod (till exempel 1848-revolutionerna och hot om socialistiska revolutioner) ledde till vissa sociala reformer i Europeiska länder (bland annat pensionsrätt, stärkta fackföreningar, fria val, skolväsende). De imperier som inte reformerade sin sociala och ekonomiska politik gick under - Ryssland och Österrike-Ungern. Statliga utgifter och därmed skatter och tullar ökade också vilket ledde till att hädanefter bedrevs den kapitalistiska ekonomin under statliga regleringar och så småningom även reglerades med avtal med fackföreningarna. Samspelet mellan den kapitalistiska företagsamheten och samhällets regleringar kom att vara grunden för utbyggande av det västerländska välståndet.

Vanligen används begreppet 'kapitalism' numera endast i den politiska sfären, för att beskriva de finansiella eller politiska förhållandena, i historiskt perspektiv i samband med den så kallade industriella revolutionen på 1700-talet. Denna förändring i synsätt beror inte på pengarnas tillkomst, utan på att samhällena började organiseras i stater och staterna fick genom den politiska makten också makt över penningpolitiken och bankväsendet etablerades.

Kapitalismens huvudregel gäller att alla inblandade i produktionsprocesser (kapitalister och lönearbetare) ska ha full frihet att göra sina egna val och fatta sina egna beslut med fri tillgång på full information^{[källa behövs]}. Detta ideal styr de enskilda aktörerna och också de politiska besluten. I de kapitalistiska ekonomierna arbetar politikerna för att motarbeta det man kallar marknadsimperfektioner. Därför finns i de kapitalistiska länderna t ex lagar som är ämnade att skydda den svagare parten vid avtals ingående, som till exempel marknadsföringslagen, konsumentköplagen, avtalslagen med mera.

Ett centralt begrepp för kapitalistisk teori är marknad med de associerade begreppen utbud och efterfrågan. Olika förespråkare vill ha marknaden mer eller mindre fri; nyliberaler förespråkar störst frihet. Det finns endast få helt fria marknader för ett fåtal produkter vilka handlas med på världsmarknaderna där priserna sätts i fri konkurrens mellan fria säljare till fria köpare med full information. Kartellbildningar som till exempel OPEC styr dock ibland enskilda producenter till att begränsa sin produktion och priserna stiger utan att en verklig brist föreligger. På penningmarknaderna, där olika länder och företag säljer och köper valutor, kan priset för valutor påverkas genom att politiska beslut sänker eller höjer tillgången på en enskild valuta. Oreglerad valutaspekulation har visat sig kunna ruinera hela nationer.

Den motsatta politiska synen på hushållning, att staten ska styra produktionen, kallas planhushållning och företräds främst av socialister.

Om kapitalism tillämpas i ett samhälle kan produktionsmedlen ägas av enskilda kapitalister och olika former av bolag, som är en form av sammanslutningar mellan individer med gemensamt syfte. I kombination av marknadsekonomi styrs resursallokeringen mer eller mindre av marginalnyttan i ett system av utbud och efterfrågan. De samlade produktionsmedlen kallas för kapital och ägarna kallas för kapitalister. Produktionens inriktning styrs av ägarens målsättning med sin verksamhet, till exempel profitmaximering. För att skydda kapitalet, de fasta och lösa egendomarna i verksamheten, måste verksamheten generera största möjliga profit på den för företaget aktuella marknaden. Eller förtydligat: genom ett effektivt resursutnyttjande åstadkomma de produkter man kan få marknaden att efterfråga. Företag som agerar mindre effektivt än andra företag går i en kapitalistisk ekonomi under i konkurrensen med andra företag på samma marknad. Kartellbildningar kan motverka detta.

Kapitalism är det ekonomiska system de flesta västerländska samhällen utvecklat - oftast i samverkan med ekonomiska regleringar och fackliga avtal, vilka ledde till uppkomsten av blandekonomier och välfärdsstater.

[redigera] Historia

Kapitalismen får sitt moderna uttryck i den industriella revolutionen som inleddes i 1700-talets Europa. Innan dess var många av Europas länder feodala. Samhällssystemet byggde på en indelning av människor i samhällsklasser vars beroendeförhållande till staten, vanligtvis en monark, bestämde deras roller och rättigheter. Marken ägdes i vissa länder ofta av den privilegierade adeln, som bestod av godsherrar som ägde land som i sin tur brukades av egendomslösa arbetare, ibland livegna. I andra länder var bönderna självägande, men beroende av tillskottskapital från de större jordägarna eller staten. Städernas borgerskap bestod av köpmän och rika hantverkare, vars näringsverksamhet ofta skyddades av skråliknande system.

Ekonomin omvandlades från att vara jordbruksdominerad och statisk medan industrierna växte fram. I England, som var ledande i den industriella omvandlingen, inträffade en revolution redan 1688, och den sociala oron fanns kvar under 1700-talet. Adelns makt hade minskat i England, ekonomin liberaliserats och saker som till exempel tryckfrihet och parlamentarism hade införts. I Frankrike fanns det kungliga enväldet och adelns starka ställning kvar ända till 1789, vilket kan ha bidragit till den franska revolutionen.

[redigera] 1800-talet

Under 1800-talet nådde den industriella omvandlingen de flesta länder i Europa. Effektivare jordbruksmetoder ledde till ett högre överskott ifrån jordbruket som ledde till högre befolkningstillväxt. Färre människor behövdes i jordbruket och fler flyttade in till städerna där fabriker växte upp.

Lönearbetet som fenomen kom att dominera ekonomin. Förr hade befolkningsmajoriteten ordnat sitt uppehälle genom avkastning från den jord man brukade, men nu fick arbetande istället lön för att arbeta ihop mervärde åt den som ägde den arbetsplats man arbetade på. Med pengarna man tjänade från sitt arbete köpte man de varor som erbjöds. Många människor i västvärlden flyttade till städerna där arbetslösheten steg. Det ledde till låga löner och förhållanden som ofta var mycket svåra för de anställda. I början av den industriella eran kom många att arbeta upp till 16 timmar om dagen, även barn. I gengäld skapades ett välstånd för somliga som man tidigare aldrig skådat. De växande sociala kraven som drevs av socialdemokratiska, socialistiska och liberala partier åstadkom höjda löner, kortare arbetstid, vissa ålderspensioner, skolgång, sjukvård och liknande förmåner förknippade med ett framtida välståndssamhälle.

Den tyska socialisten Ferdinand Lassalle formulerade vad som kallades "den järnhårda lönelagen". Den menade att lönen skulle vara exakt så låg att arbetskraften enbart kunde reproducera sig.

[redigera] 1900-talet

Under 1900-talet förbättrades anställdas levnadsförhållanden avsevärt i de flesta länder som tidigare haft friare marknader.^{[källa behövs]} Rösträtt, offentlig skola och skattefinansierad sjukvård infördes i många länder på viss bekostnad av den ekonomiska utvecklingen men i och med välståndet som hade byggts upp kunde levnadsstandarden ändå höjas en hel del bland de fattigare. Dock anser en del socialister att det som en följd av moderniseringen och konsumismen under 50- och 60-talet utvecklades ett "Skådespelssamhället" där alienation och passivitet kom att dominera det sociala livet.^[3]

[redigera] Ägande

Privat egendom uppstår inte i historien förrän människan blev bofast, odlade jorden på avgränsade områden och erhöll en överskottsproduktion.^[4] Det som skiljer kapitalismen från andra ekonomiska system är synen på ägandet. Enligt kapitalismens förespråkare är rätten till enskilt ägande en orubblig rättighet.^{[källa behövs]} Allting fysiskt utom människor kan ägas, och ägaren har rätt att göra vad hon vill med sin egendom inom lagstiftningens ramar. Man menar att individers prestationer utmynnar i ersättning som motsvarar en rättvis fördelning av allt nytt välstånd som produceras då den som står sig bäst i konkurrensen alltid är den som gjort sig förtjänt av störst belöning.^{[källa behövs]} Men i ett klassamhälle finns inte bara egendomsägare utan också egendomslösa. Något som gäller både genom avtal och genom eventuell vinstdelning. I vår tid sätts dock detta vid enstaka tillfällen ur spel genom regleringar och till exempel skattelagstiftning. Produktionens och därmed även det kapitalistiska samhällets övergipande mål är kapitalackumulation, som i och med finanskapitalismens utveckling blivit ett självändamål ^[5].

[redigera] Monopol

Eftersom kontroll av en marknad leder till vinstmaximering för den som kontrollerar den är monopol attraktivt. På en "fri" marknad kan en monopolställning dock bara upprätthållas genom att man tillfredsställer behoven tillräckligt för att det inte ska uppstå ett utrymme för ett nytt företag att etablera sig och ta marknadsandelar. Det är en naturlig mekanism som kan balanseras av att staten genom regleringar, skatter, skattelättnader, investeringsstöd, arbetsgivaravgifter och liknande. Många åtgärder har genomförts för att försöka hindra just monopolbildningar eftersom de anses hämma konkurrensen och bidra till högre priser. Exempel på sådana åtgärder är att stoppa priskarteller och hindra företag från att uttnyttja sin ställning på en marknad till att otillbörligt framhäva sig på en annan (tanken är att uppnå någon sorts "balans" på marknaden). EU har till exempel under senare år stoppat flera företagssammanslagningar av den anledningen och i Sverige finns Konkurrensverket som övervakar detta. Dessa åtgärder står dock inte helt oemotsagda. En del hävdar att dessa ytterligare hämmar profiten genom att hämma marknadens "naturliga" åtgärder mot monopol^{[källa behövs]}.

[redigera] Konkurrens

Konkurrens ses som en evolutionär process där aktörerna hela tiden måste förbättra sig själva för att inte slås ut av affärsrivaler. Den ger produktivitetsökningar och teknisk utveckling i övrigt. I en "fri" marknad sprids konkurrensen till arbetsgivare, anställda, företag och även konsumenter. Konkurrens är en följd av lagen om tillgång och efterfrågan - det vill säga om det inte råder balans så är det antingen säljarens eller köparens marknad. Konkurrensmekanism tillämpas på såväl varor och tjänster som löner och arbetsvillkor. Lagstiftning och andra mekanismer, som blockad eller bojkott kan till viss del påverka detta.

Avsaknad av konkurrens, genom en parts monopolställning, få parters uppdelning av marknaden (oligopol), eller genom regleringar från myndigheter, medför att konkurrensmekanism sätts ur spel vilket leder till den tekniska utvecklingen och effektiviteten avstannar. Följden kan då bli att prissättningen på produkter och tjänster kan bli godtycklig och inte verklighetsförankrad. Exempel på detta är planekonomi i det forna östblocket där varor kunde ha ett pris betydligt lägre än produktionskostnaderna. Detta bidrog till brist på många produkter, som dessutom kunde hålla dålig kvalitet. Andra exempel är reglerad marknader och statliga monopol, där kostnader för konsumenten och kvalitet inte behöver följa marknadens logik.

En annat intressant konkurrenssituation är när en part genom tekniskt försprång skaffar sig en monopolställning och därmed kan diktera prisnivåer. Först när konkurrenterna hinner i fatt kommer vinstmarginalerna pressas neråt.

Konkurrens mellan företagen omfattar både konkurrens för att vinna kunden, men likaså konkurrens om arbetskraften - den mest kvalitativa, mest produktiva till bästa lönekostnad i förhållande till produktivitet. I västvärlden där man hade brist på arbetskraft och begränsad köpkraft uppnår man ett jämviktsläge för företagens vinst. I och med globaliseringen ökade tillgången på okvalificerad arbetskraft (t.ex. Kina) men även mer kvalificerad arbetskraft (t.ex. IT-tekniker i Indien). Detta ger ett försprång till globaliseringens pionjärer som kan under kort tid kan öka vinsten. Globaliseringen medför samtidigt att det skapas en medelklass i utvecklingsländerna som kommer att utgöra en ny marknad. I de stora länderna som Kina, Indien och Brasilien rör det sig om en stor medelklass, med hundratals miljoner konsumenter. Genom att produktionskunnandet sprids uppstår det nya företag även i u-länder som kan delta i den globala konkurrensen.^{[källa behövs]}

[redigera] Konjunkturer

Kritiker av kapitalismen menar att precis som vädret karaktäriseras av regn och solsken karaktäriseras kapitalismen av ständiga hög- och lågkonjunkturer. I en högkonjunktur expanderar ekonomin genom att produktionen och konsumtionen ökar. Samhället blir rikare, bland annat på grund av skatter. Tillväxten är inte linjär utan exponentiell och ökar ända till en viss gräns då en lågkonjunktur inträffar. Då minskar tillväxten och befolkningen kan få mindre reella tillgångar om inflationen inte hålls tillräckligt låg. Överproduktion och fallande företagslönsamhet, å andra sidan, leder till depression. Börskraschen på Wall Street i New York 1929 blev inledningen på en världsdepression man aldrig upplevt tidigare. Miljontals människor blev arbetslösa eller ruinerade, och detta pågick fram till ungefär mitten av trettiotalet.^[6]

Den österrikiska skolans ekonomer anser tvärtom att konjunkturcykler skapas av en expansiv kreditpolitik. De menar att eftersom centralbanken skulle vara avskaffad i ett kapitalistiskt samhälle, skulle fiatpengar inte kunna uppstå och en guldmyntfot med privata valutor skulle användas. Vidare skulle centralbankens funktion som lender of last resort göra fractional-reserve banking riskfyllt och olönsamt. Det skulle därför vara omöjligt för en bank att bedriva en kreditexpansion stor nog för att utlösa en konjunkturcykel. Enligt dessa ekonomer orsakas lågkonjunkturen inte av att tillväxten varit för hög, utan av att krediten expanderats, vilket lett till felinvesteringar. En del av tillväxten är strukturell, resten är skapad av kreditexpansionen. Om kreditexpansionen upphörde skulle även konjunkturcyklerna göra det.

[redigera] Inflation

Inflation innebär en minskning av pengarnas värde vilket kan beskrivas som minskad köpkraft i moderna monetära ekonomier. Det kan också beskrivas som en ökning av den allmänna prisnivån på ett bestämt antal varor och tjänster i ett samhälle. I Sverige används vanligen KPI för att beskriva förändringar i den allmänna prisnivån för konsumenterna. Andra index används för olika industrier och tjänsteproduktionen. Ekonomer, utifrån den så kallade österrikiska skolan, definierar inflation som en ökning av penningmängden i samhället. I banksektorn talar man i sådana situationer, när en utökad penningmängd når kreditmarknaden, om en kreditexpansion. Sammanfattningsvis är detta olika sätt att beskriva samma värderingsfenomen på olika sätt efter den informationssökandes behov. I länder med stor penningmängd i relation till värdet av tillgångar och den årliga produktionen av varor och tjänster, råder vanligen alltid inflation, och pengarnas värde tenderar att förlora i värde också internationellt. Marknaderna kan då översvämmas av närmast värdelösa valutor, så kallade fiatpengar, som endast har ett värde i den nation de utges i. Om inflationstakten är mycket hög kan valutan förlora allt värde för människor och hushållen och företagen försöker då att komma bort från valutan ifråga för att rädda de tillgångar som trots allt har ett värde för framtiden på längre sikt. En mycket snabb och stark inflation kan på mycket kort tid urholka ett samhälles hela ekonomi, då sparade pengars och löners värde i reella termer minskar så att ingen vill arbeta för pengar utan istället övergår till ren byteshandel.

Det finns olika anledningar till att inflationen eller inflationstakten stiger. Obalans mellan löneökningar, produktivitet, arbetstillgång och tillväxt, kan leda till inflation. Löneökningar i en bransch med god tillväxt kan få till konsekvens att det finns mer pengar som kan spenderas på samma mängd varor, vilket pressar upp prisnivån. Branscher utan motsvarande tillväxt möts av krav på löneökningar i nivå med de lönsamma branscherna, vilket ytterligare pressar prisnivån uppåt utan någon motsvarande tillväxt att fördela. Ett annat exempel på anledning till hög inflation kan vara att reporäntan sänks till en så låg nivå, att en större andel av de sparade tillgångarna används till annat än sparande, samt att lån betraktas som så billiga att kreditmarknaden expanderar, vilket leder till samma konsekvenser som en för hastig löneökning. En ytterligare anledning med samma konsekvenser som föregående exempel är att de som är ansvariga för att trycka upp pengar (t.ex. centralbanken) gör detta i en takt som överstiger produktionen av nya varor och tjänster i samhället. Penningmängden motsvarar då inte verkliga värdet på landets tillgångar, vilket kan liknas vid att centralbanken försöker att pantsätta ett guldarmband för samma summa antingen armbandet är förgyllt nickel eller gediget guld. En annan anledning som kallas exportinflation är när ett högre pris utanför en ekonomi pga export skapar prishöjningar.

Viktigt är dock att komma ihåg att ovanstående anledningar inte i sig innebär en hög inflation, utan den beror på ett samspel av faktorer, och är även till viss del beroende på konjunkturen.

Inflation har även förekommit i alla typer av ekonomier som använder betalningsmedel av något slag och är inte unikt för ekonomier som främst bygger på kapitalism. Däremot har det gjorts försök med en räntefri ekonomi (Österrike 1923) som visat sig fungera bra och dessutom sänkt arbetslösheten. I stället betalade man en mindre stämplingsavgift på betalningsmedel som inte var i cirkulation. Detta system anses av sina anhängare omöjliggöra inflation.^[7]

Ett exempel på kraftig inflation är Tyskland efter första världskriget. Den tyska staten hade stora krigsskulder och för att lösa detta tryckte den medvetet upp mera pengar, vilket ledde till en kraftig ökning av alla priser. Pengarna blev i stort sett värdelösa, och en liter mjölk kostade så småningom över en miljon tyska mark.

Många som förespråkar laissez-faire-kapitalism vill att valutan skall vara bunden till någonting som ej går att skapa artificiellt, till exempel guld eller silver, så kallad guldmyntfot. Förespråkare av guldmyntfoten hävdar att detta skulla sakta ned, eller helt stoppa, inflationen. De flesta länders valutor var baserade på guld eller silver fram tills början av 1900-talet, då guldmyntfot började ersättas med fiat-valuta. Vanligast var att mynt var gjorda av silver, medan sedlar var backade av guld. Vissa kapitalismförespråkare vill att staten skall hålla sig borta från valutorna helt och hållet och att pengar skall produceras av marknaden. Köpare och säljare skulle då kunna välja vilka pengar de ville använda och olika sorters pengar skulle då vara konkurrensutsatta med varandra. Förespråkare av ett sådant system menar dock att marknaden troligtvis skulle välja guld och silver som de två huvudsakliga valutorna. Ekonomier utan pengar eller andra betalningsmedel, som i Spanien 1936-39, har visat sig fungera alldeles utmärkt.

[redigera] Kritik

Den liberala och/eller nyliberala syn på kapitalismen som artikeln ovan redogör för står givetvis inte oemotsagd; kapitalismen kritiseras ofta hårt från många håll.

"Den kapitalistiska ekonomins samhälleliga kaos är enligt min uppfattning

det verkliga upphovet till den ondska vi ser omkring oss idag".

Albert Einstein, "Why Socialism", Monthly Review, New York, May 1949.

I Karl Marx bok "Kapitalet", som ligger till grund för modern socialistisk syn på kapitalism, analyserar och kritiserar han kapitalismen systematiskt och in i detalj.^[8] Här skall endast en av kapitalismens många inneboende motsättningar beröras.

Kapitalismens grundläggande motsättning är motsättningen mellan produktionsprocessens samhälleliga karaktär och den privatkapitalistiska formen för tillägnande. I denna motsättning, mellan arbete och kapital, konfronteras de oupphörligt växande produktivkrafterna med de kapitalistiska produktionsförhållandena. I takt med produktivkrafternas utveckling ökar den samhälleliga arbetsdelningen och stärks de ekonomiska förbindelserna mellan olika företag och produktionsgrenar och utvecklas produktionens koncentration. Till följd därav förvandlas näringslivet i de kapitalistiska länderna till en enda stor produktionsprocess, i vilken tusentals och miljoner människor ingår i ett växelverkande samspel. Men hela den mäktiga produktionsapparaten är kapitalisters privata egendom och utnyttjas för att ge kapitalisterna så stora profiter som möjligt. Därför utvecklas det kapitalistiska näringslivet spontant och planlöst, och produktionsanarki är dess främsta kännetecken. Den kapitalistiska ekonomin utvecklas i hård konkurrens mellan olika kapitalister, mellan kapitalistgrupper inom landet och internationellt. För att kunna dra det längsta strået i denna kamp måste kapitalisterna utvidga produktionen, införa ny teknik och stegra utsugningen av arbetarna. I sin profitjakt utvidgar kapitalisterna sin produktion i oerhörd omfattning.

Samtidigt är köpkraften begränsad på grund av arbetskraftens värde; den betydande arbetslösheten gör det t. o.m. möjligt att hålla löner som ligger under arbetskraftens värde. Folkmassornas konsumtion ligger ständigt efter produktionstillväxten. Samtidigt som de kapitalistiska ländernas nationella rikedom ökar, blir det för det arbetande folket allt svårare att få inkomster och utgifter att gå ihop. Kapitalismens grundläggande motsättning är orsak till de ekonomiska överproduktionskriserna. Under krisår når denna grundläggande motsättning sin höjdpunkt. I och med kapitalismens fortsatta utveckling blir den grundläggande motsättningen allt skarpare. Marxismen hävdar att alla de borgerliga regeringarnas försök att med olika ekonomiska åtgärder avlägsna produktionsanarkin och undvika kriser är dömda att misslyckas, ty kapitalismens grundläggande motsättning kommer trots dessa att bestå. Denna motsättning kan inte lösas inom kapitalismens ram. Den kan lösas först i och med att den privatkapitalistiska äganderätten ersätts med socialistisk äganderätt. För detta krävs revolutionär kamp från arbetarklassen mot kapitalisternas makt, för att störta det kapitalistiska systemet och för att upprätta arbetarklassens makt. ^[9]

Sedan slutet av 1980-talet har kapitalismen globaliserats, något den globala rättviserörelsen börjat utmana.^[10] Uppdelningen av världen i ett östblock och ett västblock gäller inte längre, men skillnaden mellan fattiga och rika är större än någonsin. Ryssland och Kina har återgått till kapitalism, medan Kuba, Venezuela, Chiapasdistriktet i Mexico och andra latinamerikanska länder fortsätter att utveckla socialismen både från marxistiska och andra utgångspunkter.

Den frihetliga socialismens kritik mot kapitalismen sammanfaller delvis med marxismens, men omfattar också kritik av egendomsbegreppet ("Egendom är stöld!")^[11] samt av kapitalismens auktoritära, våldsamma och hierarkiska struktur (se illustration ovan). Dessa kritiker menar att Cortez' plundring av Mellanamerika 1519-21 under renässansen är tidpunkten för kapitalismens genombrott. De anser också att slavhandeln till sydstaterna i Nordamerika och i vår tid barnarbetet i Tredje Världen varit en förutsättning för det kapitalistiska systemet. Kapitalismen är enligt dem också drivkraften bakom européernas kolonialism. Därtill anser samma kritiker att de bägge senaste världskrigen motiverades av en omfördelning av de kapitalistiska marknaderna.

Den frihetliga socialismen menar också att kapitalismen saboterar demokratin eftersom de avgörande ekonomiska besluten i samhället fattas i slutna styrelserum. Kapitalismens produktionsordning skall också ha utlöst en storskalig miljöförstöring med global uppvärmning som resultat.^[12] Frihetliga socialister ser därför som sin uppgift att beskriva och organisera ett samhällsskick som ska utgöra ett fungerande alternativ till både kapitalismen och andra auktoritära system.^[13] Begrepp som arbetarråd, direktdemokrati och självförvaltning ingår i diskussionerna om ett sådant samhällssystem.^[14]

Individualanarkister anser att kapitalism är ett ekonomiskt system byggt med tvång^[15]. Individualanarkister hävdar att individen nekas suveränitet i det kapitalistiska systemet och möjligheter till frivilligt deltagande genom äganderättens utformning och den stat som avser att skydda egendomförhållandena. Profit ses som ett ekonomiskt tvång då arbetaren inte får förfoga över sitt arbetes resultat, vilket strider mot tanken om individens suveränitet ^[16]. Patent, privilegier, statligt finansierad infrastruktur anses hämma konkurrensen på marknaden och begränsa individers möjligheter till att verka frivilligt, vilket hindrar en rättvis fördelning av produktionen^[17]. Därmed anser de att kapitalism är en parasit som lever av arbetarens resultat ^[18]. Individualanarkister hävdar att enda möjligheten till maximal frihet och rättvis fördelning av produktionen är med mutualistisk ekonomi, med vilket menas att arbetaren ges möjlighet att äga sin kropp och vad som produceras av densamma.

[redigera] Referenser

^ T.C.W.Blanning The Neneteenth Century s.96
^ I.McLean, A.McMillan The Concise Oxford Dictionary of Politics, avsnitt om Kapitalism och om Weber
^ Guy Debord: Skådespelssamhället. Dadidalos 2002.
^ Jmf: Rosseau
^ Wallerstein, Immanuel:Liberalismens död. Vertigo 2001.
^ Den stora depressionen.[[1]]
^ Kennedy, Margrit: Ekonomi utan ränta och inflation. Korpen (1989) 1993.
^ "Marx och marxismen är nämligen just i vår tid mer aktuella än någonsin – hur mycket han än göms undan kommer han ideligen tillbaka ty marxismen är odödlig medan andra system dagligen och stundligen visar sin oförmåga att lösa de politisk- ekonomiska problemen." Ivan Boman: Översättarens förord.I: Karl Marx:Kapitalet, del 1,s. V. Cavefors 1974.
^ Jmf: Berglund, Kjell: Marxistisk uppslagsbok. Gidlunds 1972.
^ Michael Hardt/Antoni Negri: Imperiet. Vertigo 2003.
^ Proudhon, Pierre-Joseph: Qu'est-ce que la propriété? Paris, 1840.
^ Kapitalismen orsaken till global uppvärmning|http://sv.internationalism.org/ir/110_global.
^ Krapotkin, Peter: Inbördes hjälp. Federativs 1978; Bakunin, Michail: Centralism eller självförvaltning? Federativs 1980; Subcomandante Marcos: Från sydöstra Mexikos underjordiska berg. Manifest, 2002.
^ Albert, Michael: Parecon - Deltagarekonomi. Livet efter kapitalismen. Ordfront 2004.
^ Kevin A. Carson - Studies in Mutualist Political Economy(2004)
^ Benjamin Tucker - Individual Liberty
^ Kevin A. Carson - Studies in Mutualist Political Economy(2004)
^ 16 Ingalls, Hanson, and Tucker: nineteenth-century American anarchists - Part III: nineteenth-century Americas critics