Latinska myntunionen
Wikipedia
Latinska myntunionen, en myntkonvention som avslöts 1865 och omfattade Frankrike, Belgien, Italien och Schweiz, samt från 1869 Grekland och från 1877 Finland.
Enligt densamma skulle av 1 kg myntguld av 0,900 finhet präglas guldmynt till värde av 3 100 francs och av 1 kg. myntsilver av samma finhet 200 francs, dock endast femfrancsstycken - silvermynt av lägre valör var endast skiljemynt -, vilket motsvarade ett värdeförhållande mellan de bägge metallerna av 15½ till 1, d.v.s. att varje gäldenär efter eget behag ägde att betala en skuld av 3 100 francs antingen med 1 kg av nyssnämnda finhet i myntad form eller med 15½ kg silver av samma finhet utmyntade i form av femfrancsstycken, oavsett om priset på 15½ kg silver på världsmarknaden för tillfället ställde sig lika med eller högre eller lägre än 1 kg guld (dubbel myntfot). Det starka prisfallet på silver gjorde dock att de i konventionen deltagande staterna snart fann sig föranlåtna att inställa vidare prägling av silver i femfrancsstycken (haltande dubbelmyntfot). Efter föregången uppsägning från Frankrikes sida blev konventionens bestämmelser 1885 underkastade en fullständig revision, varefter konventionen i december samma år förnyades.
Den latinska myntunionen, som under första världskriget redan 1915 blev även formellt rubbad genom upphävandet av de särskilda landsmyntens karaktär av lagligt betalningsmedel utanför det egna landets gränser, vidhölls emellertid principiellt efter kriget, och på initiativ från Schweiz inleddes 1921 förhandlingar i Paris, som ledde till tilläggskonvention av 9 december samma år rörande utväxlingen av Schweiz' betydande överskott av de andra konventionsländernas mynt till nedsatt guldvärde. Återställandet av myntunionen till dess tidigare effektivitet, som gått helt och hållet förlorad, ställdes dock på framtiden, och myntunionen upphörde sedermera under 1920-talet.
