Motståndsrörelse
Wikipedia
Motståndsrörelse är en term med något olika innebörder men generellt avses en mer eller mindre välorganiserad sammanslutning av personer som verkar mot något, med eller utan våld som metod.
Innehåll |
[redigera] Situationer
Som exempel på situationer där motståndsrörelser kan uppstå kan nämnas
- ockupation av hela eller en del av en stats territorium av en annan stat (moståndsrörelsen består då framför allt av den ockuperade statens egna medborgare vilka med våld som medel söker motverka ockupationsmaktens syften i avsikt att befria sitt eget territorium. Ofta samarbetar motståndsrörelsen med ockupationsmaktens motståndare, om sådan finns)
- statsmakten eller dess representanter står för en åsikt, åtgärd eller ett beslut som inte delas av en grupp av statens egna innevånare, vilka bildar eller deltar i en motståndsrörelse avsedd att förhindra eller försvåra åtgärden.
[redigera] Stöd
Motståndsrörelser kan erhålla stöd i juridisk, ekonomisk, moralisk och/eller materiell form från andra stater, allianser av stater eller organisationer i andra stater än den i vilken motståndsrörelsen verkar. Deltagare i motståndsrörelse kan verka från annan stat än den motståndsrörelsen avser.
[redigera] Rättslig status
Folkrättsligt sett regleras deltagande i motståndsrörelser i väpnade konflikter inte av Genèvekonventionerna i de fall motståndsrörelsens deltagare anses utgöra kombattanter men de skyddas naturligtvis (som alla människor) av folkrättens förbud mot tortyr, summarisk avrättning osv. FN:s generalförsamling slog 1973 fast i resolution 3070 [1] att alla folk har rätt att, med alla till buds stående medel (inklusive väpnad kamp) göra motstånd mot koloniala regimer, utländsk ockupation och andra former av utländskt förtryck. Denna rättighet bekräftades senare i resolution A/RES/42/22 [2] 1987, alla folk har rätt att göra motstånd mot utländska ockupationstyrkor och rasistiska regimer i enlighet med principerna i FN-stadgan om allas rätt till frihet, självständighet och självbestämmande. Dessa motståndsrörelser erhåller dessutom rätt att söka stöd utomlands för sin sak.
[redigera] Politiska konsekvenser
Deltagare i motståndsrörelse i en ockuperad stat kan komma i ledande politisk ställning i sin egen stat efter befrielsen av staten ifråga.
[redigera] Historik
Motståndsrörelser har i princip funnits så länge det funnits ockupationsmakter, antikens seloter (ofta stämplade som de första terroristerna) som kämpade mot Romarrikets ockupation kan ses som ett tidigt exempel. Väpnade motståndsrörelser är ofta gerillarörelser och ordet gerilla ("litet krig") myntades under den spanska befolkningens kamp mot de franska ockupationstrupperna under napoleonkrigen. Repressalier från ockupationsmakten är ofta våldsamma till exempel så avrättades 35 000 serber som hämnd för motståndsrörelsens aktioner under ockupationen av Serbien under första världskriget [3].
[redigera] Ett urval deltagare i motståndsrörelser
[redigera] Personer som blev politiska ledare
- Josip Broz Tito, Jugoslavien, ledare för partisanerna under kriget, sedermera Jugoslaviens president
- Charles de Gaulle, Frankrike, exilledare för det franska motståndet under andra världskriget, sedermera Frankrikes president
- Nelson Mandela, Sydafrika, ledare för det av USA terroriststämplade ANC som bekämpade den rasistiska apartheidregimen, sedermera Sydafrikas president
- Robert Mugabe, Zimbabwe, ledare för Zanu-PF som verkade mot regimen i dåvarande Rhodesia, sedermera Zimbabwes president
- Jomo Kenyatta, Kenya, ledare för Kenyas Afrikanska Union (KAU) som verkade för självständighet. Sedermera Kenyas premiärminister och därefter president.
- Mahatma Gandhi, Indien, ledare för rörelsen Satyagraha, baserad på ickevåld, i syfte att tvinga bort britterna från Indien. Ordförande för Kongresspartiet.
- Tadeusz Bór-Komorowski, Polen, även känd som general Bor, polska hemarméns (Armia Krajowa, AK) ledare under andra världskriget. Tillfångatogs av tyskarna, sedermera polsk premiärminister i exil.
- Fidel Castro, Kuba, Ledde 26 juli-rörelsen som kämpade för att befria det kubanska folket från diktatorn Fulgencio Batista. Blev sedermera president och ledare för det kommunistiska partiet.
- Yassir Arafat, Palestina, Ledare för PLO som kämpade för Palestinas frihet från den Israeliska ockupation. Blev president av Palestina och blev senare en av de ledande personerna inom fredsplanen och vann Nobels fredpris.
- Yoweri Museveni, Uganda, Ledare för motståndarrörelsen Nationella Motståndsarmén som kämpade mot både Idi Amins och Milton Obotes diktatur. Sedermera Ugandas president och fortsätter kampen mot LRAs blodiga krig.
[redigera] Personer som fick betala med sina liv
- Spartacus, Rom, ledare för en slavuppror i antikens Rom. Stupade i strid mot romarna. Blev senare en symbol för flera andra revolutioner som den franska revolutionen, Karl Marx, Rosa Luxemburg och Che Guevara
- Vercingetorix, Gallien, ledde de galliska soldaterna i den galliska kriget. Blev avrättad av Julius Caesar.
- Sir William Wallace, Skottland, Ledaren för den skottlänska kampen för Skottland frihet från engelsmännen. Blev senare halshöggen men skottarna fortsätte kampen i ledningen av Robert I. En film kom 1995 med Mel Gibson i rollen som Wallace.
- Jean Moulin, Frankrike, motståndsman under andra världskriget, avled efter att torterats av Gestapo och SS.
- Che Guevara, Kuba, Marxistisk motståndare som ledde flera revolutioner innan han blev avrättad av den Boliviska regeringen.
- Martin Luther King, USA, Ledare för ickevåldsmotståndet mot förtrycket av de svarta. Blev mördad av en vit rasist som dog i fängelse.
[redigera] Personer som gjorde andra karriärer efter motståndet
- Jan Karski, Polen, redogjorde under andra världskriget för tyska brott mot mänskligheten begådda i Polen under andra världskriget. Sedermera akademiker och forskare i USA.
- Edith Piaf
