Nihilism

Wikipedia

Nihilism är en filosofisk inriktning som anser att världen - och speciellt mänsklig existens - saknar mening och värde. Nihilister anser att det inte finns någon objektiv grundval för kunskap och moral. Man resonerar som följande: Det finns ingen gud, traditionell moral är falsk och etik kan inte definieras eftersom den är olik beroende på var i världen man befinner sig. Därför har livet ingen mening och inget handlande är att föredra framför annat. Uttrycket lär i sin moderna användning komma från rysk litteratur och då i betydelsen "om Gud inte existerar så är allt tillåtet"; ett citat med härrörelse från Dostojevskijs roman "Bröderna Karamazov". Den ryska bonderörelsens narodniker och attentatsmän kallades också för nihilister men då i en överförd betydelse.

Framstående filosofer som har skrivit om nihilism är bl.a. Friedrich Nietzsche och Martin Heidegger. Nietzsche beskrev kristendomen som en nihilistisk religion eftersom den konstant undviker utmaningen att hitta en mening med jordelivet och istället har skapat en andlig projektion där moral och lidande inte existerar (dvs Himlen). Han ansåg att nihilism var resultatet av Guds död. Heidegger beskrev nihilism som det tillstånd där "det inte finns något existerande kvar."

Termen nihilism kommer från det latinska nihil, som betyder "inte någonting".

[redigera] Nihilismen i filosofi

Nihilism förekommer i minst tre skilda betydelser

Metafysiska normer (såsom moraliska och religiösa) kan inte rättfärdigas utifrån objektiva kriterier. Ingenting verkligt existerar. Denna riktning företräds av till exempel Sartre.

ex. ”- Gör mot andra som du vill att andra skall göra mot dig.

Men var går då gränsen för vad som är sjukligt beteende hos en människa, och vad som bara är en normal avvikelse? Hur många exemplar måste ha en viss böjelse för att den skall ses som en mänsklig egenskap och inte ett sjukligt tillstånd? När man talar om den gyllene regeln så glömmer man att tala om de individer som till exempel njuter av att bli slagna. Om dessa individer skulle leva efter den gyllene regeln skulle det ställa till problem för andra individer. Och om dessa individer är mönsterexemplaret för den gyllene regeln skulle de inte heller kunna göra något åt problemet. En lösning på problemet i exemplet ovan kan vara att skifta fokus från själva handlingen (slå/bli slagen) till dess konsekvenser (njutning). Med ett sådant fokus går det att försvara den gyllene regeln mot Masochism-problemet: jag bör försöka få andra att njuta, för jag vill att andra skall försöka få mig att njuta.

För att kunna riktigt sluta sig till regeln så måste man förstås vara en trogen kristen som kan avfärda avvikande individer som: ”besatta av djävulen”. Men för alla de andra som talar så gott om konceptet ifråga så är det uppenbart att det saknas djupare reflektionsförmåga när det gäller människans natur. ” - T Lazár (Nihilistisk filosof)

En annan syn på nihilismen gör gällande att dess grundtankar ej måste ses som en filosofisk slutpunkt (av anhängare till denna skola referaras detta ofta till som Fatalism), utan snarast som en åskådningsmetod med vars hjälp vi gör oss av med allt det mentala bagage vi bär med oss i form av fördomar och moraliska uppfattningar och tillåts skåda tingen som de egentligen är, utan att vår syn förvrängs av etiska eller ideologiska filter.

Detta förvandlar nihilismen från en sluten filosofi till en öppen mental teknik med vars hjälp vi ständigt hålls klart mentalt medvetna om uppbyggnaden av det kontext (verkligheten) inom vilket vi senare på nytt kan bygga våra värderingar.

Artikeln anses behöva kvalitetskontrolleras, eftersom den kan innehålla felaktigheter.
Diskutera frågan på diskussionssidan och förbättra gärna artikeln.

[redigera] Nihilismen i teologi

Nihilismen finns som skolastisk term, som fått sitt namn av att Petrus Lombardus framställde den satsen, att Guds sons människoblivande inte varit ett egentligt ingående i mänskligheten, utan blott ett antagande av mänsklig gestalt och att han följaktligen vid inträdet i mänskligheten intet blivit. Åsikten förkastades på flera synoder (1163 och 1179).