Penicillin

Wikipedia

Penicillin. Den centrala kvadratiska strukturen med kväve (N) och dubbelbundet syre (O) kallas betalaktamringen och är gemensam för alla typer av betalaktamantibiotika

.

Penicillin, antibakteriell substans som påträffades första gången 1928 av den brittiske bakteriologen Alexander Fleming av en slump, när han noterade att en mögelsvamp (Penicillium) som förorenat en stafylokockkultur på en odlingsplatta kraftigt hämmade växten av bakterierna. De praktiska testerna på möss utfördes 10 år senare av Ernst Boris Chain och Sir Howard Walter Florey. Alla tre delade de på nobelpriset 1945.

[redigera] Verkningsmekanism

Penicillin är en typ av antibiotika som ingår i gruppen beta-laktamer. Sådana antibiotika fungerar genom att blockera ett steg i tillverkningen av bakteriens cellvägg, vilket gör att bakterien inte kan överleva. De utövar sin effekt genom att binda till vissa proteiner i bakteriernas cellmembran, så kallade penicillinbindande proteiner, varvid dessa förhindras att delta i uppbyggnaden av den bakteriella cellväggen.

[redigera] Penicillintyper

Penicillinpreparat marknadsförs som tabletter eller kapslar, som flytande mixtur, eller som intravenösa beredningar. De förekom tidigare även i krämer mot infektioner i till exempel hud, ögon.

Olika typer av penicilliner kan användas för behandling av olika infektionstillstånd orsakade av olika bakterier.

[redigera] Penicilliner främst avsedda för behandling av infektioner i luft- och urinvägar

Penicillin V har effekt huvudsakligen mot grampositiva bakterier och används mot olika luftvägsinfektioner som öroninflammation, bihåleinflammation och lunginflammation vilka oftast orsakas av Streptococcus pneumoniae. Medlet är också effektivt vid halsfluss, en infektion som ofta orsakas av streptokocker. Preparat som ampicillin, amoxicillin och bakampicillin har ett något bredare antibakteriellt spektrum jämfört med penicillin V, bland annat är många stammar av de gramnegativa tarmbakterierna Escherichia coli känsliga. Preparaten har överlappande användningsområden med penicillin V men kan också ibland användas vid urinvägsinfektioner. Pivmecillinam är särskilt utvecklat för behandling av urinvägsinfektioner orsakade av gramnegativa bakterier, men saknar för övrigt effekt mot de flesta grampositiva bakterierna.

[redigera] Penicilliner avsedda för behandling av infektionstillstånd som kräver sjukhusvård

Penicillin G (benämns också bensylpenicillin) finns bara tillgängligt för intravenös behandling, och används på sjukhus oftast vid behandling av svårare lunginflammationer eller mjukdelsinfektioner orsakade av streptokocker. Antibakteriellt spektrum är ungefär som för penicillin V, även om bakterierna många gånger är betydligt känsligare för penicillin G. En annan penicillintyp avsedd för intravenös behandling på sjukhus är piperacillin, som är nära besläktad med penicillin G, men som genom modifiering av molekylen har fått ett mycket brett antibakteriellt spektrum som omfattar flera typer av grampositiva och gramnegativa organismer, inklusive flera stammar av Pseudomonas aeruginosa. Detta medför att piperacillin är ett preparat lämpat för behandling av svåra, även livshotande infektioner.

[redigera] Stafylokockpenicilliner

En särskild typ av penicillinberedningar utgör de så kallade isoxapenicillinerna, där grundsubstansen benämns meticillin. Medlen har ungefär samma antibakteriella spektrum som penicillin V, men med den skillnaden att de är relativt stabila mot en viss typ av bakteriellt betalaktamas, främst det som bildas av Staphylococcus aureus. Sådana betalaktamaser bryter ner övriga penicilliner och gör dessa ineffektiva som medel mot stafylokocker. Isoxapenicilliner, dikloxacillin, flukloxacillin och kloxacillin, är däremot användbara för behandling av olika stafylokockinfektioner. (Se också nedan under penicillinresistens).

[redigera] Penicillinresistens

Ett växande problem idag är en ökande pencillinresistens hos många bakteriestammar, vilket på sikt utgör ett hot mot möjligheten att behandla bakteriella infektioner. Pencillinresistens beror ofta på förekomst av en plasmid som innehåller genen för beta-laktamasproduktion, vilken får bakterien att producera ett protein som snabbt bryter ner de flesta typer av penicillin med undantag av isoxapenicilliner. Plasmider har förmågan att överföras mellan bakterier, vilket ytterligare ökar bakteriens möjlighet att erhålla penicillinresistens. Denna typ av resistens förekommer bland annat hos stafylokocker, Haemophilus influenzae och Escherichia coli.

Stafylokocker kan också bli resistenta mot isoxapenicilliner genom mutation i en gen som kodar för en av de penicillinbindande proteinerna i cellmembranet. Penicillinet kan då inte längre binda till sin målmolekyl och blir därmed verkningslöst. Genom denna mekanism uppstår så kallad meticillinresistent Staphylococccus aureus (MRSA).

[redigera] Historik

Egyptierna använde mögel från bröd eller gröt som antibiotika redan för tusentals år sedan. I den svenska bondepraktikan finns grötomslag angivet och om ett sådant fick vara på en längre tid började det att mögla. Men eftersom egyptierna kände till möglets egenskaper kan man nästan förutsätta att den kunskapen även fanns hos grekerna.

• ref: Uppfinningar, Peter James & Nick Thorpe ISBN 91-34-51724-3

[redigera] Externa länkar

• Nobelartikel
• Nobelpriset 1945