Peter Tjajkovskij

Wikipedia

Pjotr Ilitj Tjajkovskij (1840-1893)

Pjotr Iljitj Tjajkovskij (ryska: Пётр Ильич Чайковский), född 5 maj 1840, död 6 november 1893, var en rysk tonsättare.

Han har skrivit sex symfonier, elva operor (bl.a. operorna Eugen Onegin, Spader Dam, Mazeppa och Jolantha), sju fullbordade symfonier (sex numrerade samt "Manfred"-symfonin), symfoniska dikter, tre stråkkvartetter, sånger, stycken för piano och tre sagobaletter (Svansjön, Törnrosa och Nötknäpparen - den sistnämnda löst baserad på en historia av E.T.A. Hoffmann).

Innehåll

1 Ungdom
2 Tidiga kompositioner - vulgaritet och nationalromantik
3 Homosexualitet och misslyckat äktenskap
4 Mecenaten Nadezjda von Meck
5 Turnéer och succéer
6 Tragiskt slut
7 Verkförteckning
8 Kuriosa
9 Externa länkar

[redigera] Ungdom

Pjotr Ilitj Tjajkovskij föddes 1840 i Votkinsk, 100 mil öster om Moskva där han bodde med sin mamma Alexandra Andrejevna Tjajkovskij och sin pappa Ilja Petrovitj Tjajkovskij, där hans far var överuppsyningsman för de statliga gruvorna. Alexandra var Iljas andra fru. När fadern 1848 erhöll nya tjänster flyttade man först till Moskva och senare till S:t Petersburg, där den unge Peter 1850 fick börja i de förberedande klasserna i Juridiska skolan.

Peter var det andra barnet i en följd av syskon - hans äldre bror Nikolaj Iljitj föddes 1838, hans enda syster Alexandra Iljinisjna föddes 1842, hans ena lillebror Ippolit Iljitj föddes 1843 och sist föddes tvillingbröderna Anatol och Modest Iljitj 1850.

Den musikaliska talang som Peter visade uppmuntrades inte av föräldrarna, då de ansåg det ohälsosamt för ett redan neurotiskt, hetsigt barn. När modern avled i kolera 1854, tog han förlusten mycket hårt och för att söka lindra sina sorg komponerade han en pianovals och planerade även en opera. Den tjänst han så småningom fick som kanslist vid justitiedepartementet var långtifrån så givande att den kunde hindra hans alltmer uppslukande musikintresse, och 1862 började han på det nygrundade S:t Petersburgkonservatoriet.

[redigera] Tidiga kompositioner - vulgaritet och nationalromantik

Hans första orkesterkomposition, en ouvertyr till Aleksander Ostrovskijs skådespel Stormen, uppvisar många av de stilistiska drag som senare skulle förknippas med hans musik, men också en ungdomlig vulgaritet som stötte bort hans lärare, den Mendelssohn-inspirerade Anton Rubinstein. Av Rubinsteins bror erbjöds trots detta Tjajkovskij 1865 en tjänst som lärare i harmoni vid Moskvakonservatoriet.

Tjajkovskij fann sig väl tillrätta i Moskva. I samband med komponerandet av sin första symfoni, kallad "Vinterdrömmar" arbetade han dock alltför hårt och drabbades av en mental kris. Hans kompositioner under det närmaste decenniet uppvisar i behandling av folkliga teman och harmonier en stark samhörighet med den grupp av nationalromantiska kompositörer i S:t Petersburg som hade tagit upp arvet efter Glinka. Tjajkovskij brevväxlade med gruppens ledare Balakirev, på vars förslag han 1869 komponerade en fantasiouvertyr, Romeo och Julia.

[redigera] Homosexualitet och misslyckat äktenskap

Tjajkovskijs liv och verk påverkades i hög grad av hans homosexuella läggning, som han i det längsta inte ville erkänna. Han försökte sig på ett kort, olyckligt förhållande med Désirée Artôt, stjärnan i ett gästande italienskt operasällskap.

I mitten av 70-talet drabbades han av ännu ett nervöst sammanbrott. Ett av symptomen var dock en nästan hysterisk kompositionsaktivitet, som kulminerade med operan Eugen Onegin (1878), baserad på Pusjkins dikt.

Tjajkovskij kände en så intensiv sympati för hjältinnan Tatjana att när en tidigare elev, Antonina Miljukova, förälskade sig i honom och hotade med självmord om han ratade henne, kom han i sitt inre att identifiera henne med den grymt försmådda Tatjana och gick med på giftermål. Det korta äktenskapet blev en katastrof. Manliga traditionella historiker ger vid handen att den unga flickan skulle ha en nymfoman läggning och den förtvivlade Tjajkovskij försökte efter ett par månader ta sitt liv. På läkarinrådan lämnade han sin hustru.

Han levde nu sitt återstående liv i känslomässig misär och ensamhet, ibland med perioder av dryckenskap. Även de lyckliga somrarna i systerns hem i Ukraina kom efter hand att tyngas av en överväldigande skuldkänsla, då han förälskade sig i sin systerson.

[redigera] Mecenaten Nadezjda von Meck

Redan i slutet av 1876 hade Tjajkovskij inlett en unik korrespondens med en musikalisk beundrarinna, den välbeställda änkan Nadezjda von Meck, som också gav honom ett generöst underhåll, så att han helt kunde ägna sig åt komposition. Enligt hennes önskan träffades de aldrig, men brevväxlingen ledde ändå till en nära vänskap. Den fjärde symfonin tillägnades Mme von Meck.

De närmaste åren bjöd på flera stora framgångar; den blixtrande violinkonserten i D-dur (1878) och de populära Serenad för stråkar och Uvertyren 1812 (båda 1880).

[redigera] Turnéer och succéer

Längre fram började han resa i Ryssland, kom över sin tidigare motvilja mot att dirigera och genomförde 1888 en internationell turné, där han under entusiastiskt mottagande dirigerade egna verk i Berlin, Prag, Paris och London. Han hade nu nått höjdpunkten i sitt liv. Från denna tidpunkt arbetade han sig successivt mot ett nytt psykiskt sammanbrott. Verken från och med Symfoni nr 5 (1888) blir allt mer känslosamma och pendlar mellan hysterisk hänförelse och neurotisk förtvivlan.

[redigera] Tragiskt slut

Han gjorde flera turnéer, bland annat i USA, tilldelades 1893 ett hedersdoktorat i Cambridge och nådde flera stora framgångar med nya kompositioner. Detta förhindrade inte den pågående försämringen av hans psykiska hälsa, som också påverkades av att von Meck 1890 plötsligt avbröt såväl brevväxling som underhåll. Han kunde aldrig komma över mecenatens svek, och det berättas hur han i feberyran under sin sista sjukdom gång på gång upprepade hennes namn med harmset tonfall.

I oktober 1893 dirigerade han uruppförandet av sin Symfoni nr 6, "Pathétique" i Sankt Petersburg. Han betraktade det själv - med rätta - som ett mästerverk, men publiken var inte helt entusiastisk över den nyskapande, långsamma finalen. Trots att en koleraepidemi pågick i staden drack han ett glas okokt vatten och avled i sjukdomen den 6 november. Det har aldrig blivit helt klarlagt huruvida Tjajkovskij medvetet drack vattnet för att begå självmord. Det finns också teorier om att en hemlig hederstribunal skulle ha sammanträtt för att i tonsättarens närvaro döma denne till döden för hans brottsliga homosexuella förbindelse med en adlig person. Uppgifterna kan dock inte styrkas.

Även om de inte kom med i levnadsteckningen kan vi inte förbigå Tjajkovskijs baletter. Med sin känsla för melodi, dramatik och orkestereffekter är han en av den klassiska balettens största mästare genom verk som Svansjön (1877) och Törnrosa (1890).

[redigera] Verkförteckning

[redigera] Symfonier

Symfoni nr 1 g-moll op.13 Vinterdrömmar (1868, omarbetad 1874)
Symfoni nr 2 c-moll op.17 (1872, omarbetad 1880)
Symfoni nr 3 D-dur op.29 (1875)
Symfoni nr 4 f-moll op.36 (1877-78)
Symfoni nr 5 e-moll op.64 (1888)
Symfoni nr 6 h-moll op.74 Pathétique (1892)
Manfred op.58 (1885)

[redigera] Symfoniska dikter och andra orkesterverk

Stormen op.18 (1873)
Romeo och Julia op.xx (1869)
Slavisk marsch op.31
Francesca da Rimini op.32 (1874)
Ouverture solennelle "1812" op.42
Capriccio italien op.45
Serenad i C-dur för stråkar op.48 (1882)
Hamlet op.67a (1888)
Fatum op.77 (1868)

[redigera] Konserter

Pianokonsert nr 1 b-moll op.23 (1875)
Pianokonsert nr 2 G-dur op.44 (1880)
Pianokonsert nr 3 Es-dur op.75 (1893)
Violinkonsert D-dur op.35 (1878)
Konsertfantasi för piano och orkester op.56 (1884)
Rococo-variationer för cello och orkester op.33 (1876)

[redigera] Operor

Vojvoden op. 3(förstörd, delvis rekonstruerad), efter Alexander Ostrovskij(1868)
Undine (förstörd), efter Friedrich de la Motte-Fouqué(1869)
Opritjnik, efter Ivan Lazjetjnikov (1874)
Smeden Vakula op.14, efter Nikolaj Gogol (1876)
Tofflorna (omarbetning av Smeden Vakula) (1885)
Eugen Onegin, efter Alexander Pusjkin (1879)
Orleanska jungfrun, efter Friedrich Schiller (1881)
Mazeppa, efter Alexander Pusjkin (1884)
Trollkvinnan (eller Häxan, eller Förtrollerskan), efter Ippolit Sjpazjinskij (1887)
Spader Dam, efter Alexander Pusjkin (1890)
Jolantha (Iolanta), efter Henrik Hertz op.69