Torstensons krig
Wikipedia
| Torstensons krig | |||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|
 Sjöslaget vid Fehmarn. |
|||||||
|
|||||||
| Stridande | |||||||
 Sverige Nederländerna |
 Danmark |
||||||
| Befälhavare | |||||||
| Gustaf Horn Carl Gustaf Wrangel Lennart Torstensson |
Kristian IV Hannibal Sehested |
||||||
| Torstenssonskriget |
|---|
| Kolding – Lister Dyb – Kolberger Heide – Fehmarn – Bysjöns is |
Torstensons krig kallas kriget mellan Sverige och Danmark-Norge mellan 1643 och 1645. Kriget anstiftades av Axel Oxenstierna med målsättningen att häva den danska Öresundstullen och göra strategiska landvinningar för att försvåra framtida danska anfall mot Sverige.
Innehåll |
[redigera] Orsaker
Danmark kontrollerade passagen genom det strategiska Öresund och avkrävde tull för alla passerande handelsfartyg. Detta påverkade svensk utrikeshandel i stor grad. Dessutom retade sig svenskarna på att de tullintäkter som Danmark erhöll användes i krigföringen mot Sverige.
Efter de bittra striderna i Kalmarkriget och det dyrbara Älvsborgs lösen insåg man på svenskt håll att det strategiska läget på Västkusten var alldeles för utsatt. Danmark hade i princip omringat Sverige. Endast Älvsborg förband landet med västerhavet. Två gånger tidigare hade Danmark utnyttjat de knivliknande landområdena Halland och Bohuslän för att att inta Älvsborg och härja i Västergötland och Småland. Gotland var danskt, och även Jämtland och Härjedalen var danska utposter som kunde användas som baser för anfall mot Dalarna.
På grund av upprustningen och det franska finansiella stödet för deltagandet i Trettioåriga kriget hade Sverige en stark armé och flotta; Danmark var däremot försvagat efter misslyckanden i samma krig. Tillfället var alltså idealiskt för ett angrepp mot Danmark.
[redigera] Kriget
Den svenska krigsplanen gick ut på att ockupera Danmark och Skånelanden; Norge berördes inte av planen. Lennart Torstenson skulle föra sin armé från Tyskland upp genom Jylland. Gustav Horn skulle inta Skåne från Småland. När områderna hade tagits skulle härarna marschera över de danska öarna till Köpenhamn.
[redigera] Södra fronten
I slutet av september 1643 fick Torstensson sina order, och han avmarscherade omedelbart norrut med c:a 16 000 man. Det lilla fästet Kristianspris utanför Kiel stormades, och snart var Holstein i svenska händer. Nyheten kommer som en stor överraskning för Christian IV, som redan hade svårigheter med den danska adeln.
Torstenssons framfart gick i stort sett obehindrat genom Jylland; i januari 1644 kunde han meddela Oxenstierna att hela Jylland var ockuperat. Men transportmedel till de danska öarna saknades. Danskarna å sin sida rustade kraftigt sin flotta, som i februari lyckas förhindra ett svenskt landsstigningsförsök på Fyn.
Horns fälttåg i Skåne hade blivit försenat i väntan på uppgifter från Torstensson. Slutligen gick en här över gränsen vid Markaryd den 24 januari, och tog Helsingborg, Lund, och Landskrona, men det starkt befästa Malmö var ointagligt och hindrade Horn från att börja anfallet mot Själland. Samtidigt angreps svenskarna av snapphanarna, som blev ett stort problem för Horn. Ett motanfall mot den nyanlagda staden Göteborg leddes av Christian IV, men de svaga danska styrkorna räckte inte för att ta staden.
Med Torstensson i Jylland utan sjötransport och Horn i Skåne med Malmö i ryggen hade kriget nått ett dödläge. Den svenska flottan löpte nu till sjöss, och förväntades förinta den danska och på så sätt föra kriget till en svensk seger. Flottorna möts i slaget vid Kolberger Heide. Efter en hård strid lyckas den danska flottan slå den svenska och dra sig undan.
I mitten av juli tågade fältherren Matthias Gallas norrut till Danmarks hjälp. Torstensson marscherade söderut för att locka honom till strid, men misslyckades och Gallas vände tillbaka till Tyskland. Christian IV uttnyttjade denna manöver för att påbörja en dansk offensiv i Skåne. 6 000 man skeppades över till Malmö, och drev Horn ut ur Skåne.
När krigslyckan nu verkade ha vänt till danskarnas favör seglade en svensk-holländsk flotta från Dalarö och Kalmar till de danska öarna. Den 11 oktober fick flottan kontakt med danskarna, varpå slaget vid Femern inleddes. Sjöslaget slutade med den största sjösegern svenska flottan vunnit över danskarna. Förlusten av den danska flottan, som var den starkaste delen av Danmarks militärmakt, fick Christian IV att tvivla på en seger över Sverige, och tvingade honom att dra tillbaka den skånska armén till danska öarna; endast Malmö lämnades försvarat.
1645 försökte danskarna anfalla de svenska styrkorna i Holstein, men de senare hade blivit förstärkta och gick själva till angrepp. Slutligen var även Bremen ockuperat av svenskarna under Hans Christoff Königsmarck. I Skåne lämnade Horn vinterlägret och ockuperade Blekinge, för att sedan påbörja en belägring av Malmö tillsammans med svenska flottan. Samma vår försökte Danmark återigen att ta Göteborg, men admiral Ove Gjeddes 16 skepp kunde inte betvinga de 13 försvarande skeppen under admiral Anckarhjelm.
Den svenska flottan hade efter många strapatser och förvecklingar lyckats inleda den fullständiga inneslutningen av Malmö den 11 augusti tillsammans med Horns armé. Samma dag kom budet om fredsförhandlingarna i Brömsebro och att krigshandlingar skulle avbrytas.
[redigera] Norra fronten
Herman Fleming gick in med 3 000 man i Jämtland och erövrade landskapet, men ockupationen gick inte bra. Danske ståthållaren Hannibal Sehested inledde en motoffensiv som trängde ut svenskarna ut Jämtland, och fortsatte sedan genom Dalsland där Åmål och Vänersborg brandskattades i den så kallade Hannibalsfejden. Den 10 augusti kapitulerade svenskarna i Jämtland, och ett tag hotade Sehested både Göteborg och Stockholm. Långsiktigt hade dock Sehesteds tåg en liten inverkan på kriget i stort.
[redigera] Diplomati och fred
Frankrike hade från krigets början verkat för fred. December 1644 lyckades franska diplomater få fram ett beslut om att fredsförhandlingar skulle inledas i februari 1645. Efter de svenska framgångarna i den första halvan av 1645 skrevs freden i Brömsebro under den 13 augusti.
[redigera] Konsekvenser
Efter freden i Brömsebro avträdde Danmark-Norge landskapen Jämtland, Härjedalen, socknarna Särna och Idre, samt öarna Gotland och Ösel till Sverige. Samtidigt fick Sverige Halland i 30 år. Dessutom skulle svenska fartyg få tullfrihet genom Öresund. Landvinningarna gjorde Sveriges gränser mer naturliga och lättförsvarade. De danska landförlusterna gav upphov till en revanschlusta, som skulle bidra till fortsatta konflikter mellan Danmark och Sverige.
