Elfenbenskusten

Wikipedia

**République de Côte d'Ivoire**

(Flagga)	(Statsvapen)
Nationellt valspråk: Union, discipline et travail (franska: Enighet, disciplin och arbete)
Nationalsång: 'L'Abidjanaise'

Huvudstad	Yamoussoukro 6° 51' N, 5° 18' W
Största stad	Abidjan
Officiellt språk	franska
Statsskick President Premiärminister	republik Laurent Gbagbo Charles Konan Banny
Självständighet • Deklarerad • Erkänd	från Frankrike 7 augusti 1960
Yta • Totalt • Vatten	322 460 km² (67:e) 1,4%
Folkmängd • Totalt • Befolkningstäthet	17 654 843 (57:e) 54,4 inv/km² (118:e)
BNP (PPP) • Totalt 2003 • Per capita	$13 734 milj (82:a)
Valuta	CFA-franc (`XOF`)
Tidszon	UTC
Topografi • Högsta punkt • Största sjö • Längsta flod	Mont Nimba 1 752 m ö.h. km² km
Nationaldag	7 augusti
Landskod	ci
Landsnummer	`+225`

Elfenbenskusten (franska: République de Côte d'Ivoire) är en republik i Västafrika, vid Atlanten. Landet gränsar till Burkina Faso, Ghana, Guinea, Liberia och Mali.

Officiell huvudstad är sedan 1983 Yamoussoukro, men den gamla huvudstaden Abidjan är fortfarande administrativt centrum och de flesta utländska ambassader ligger fortfarande i Abidjan.

För att minska förvirringen kring landets namn i internationella forum (Ivory Coast, Elfenbeinküste, Costa de Marfil, Côte d'Ivoire, Elfenbenskusten, etc.) begärde regeringen i oktober 1985 att landets namn skulle vara Côte d'Ivoire på alla språk. Detta har dock inte slagit igenom i någon högre grad.

[redigera] Historia

På 1800-talet blev Elfenbenskusten en fransk koloni genom Louis Gustave Binger, (1856-1936). Landet har upprätthållit nära band till Frankrike sedan självständigheten 1960.

Den 25 december 1999 tog militären makten i en statskupp - den enda i Elfenbenskustens historia. Detta ledde till ekonomisk nedgång för landet. Den nya regimen lovade att återlämna makten till en demokratiskt vald regering under år 2000. I oktober 2000 efterträdde Laurent Gbagbo juntaledaren Robert Guei som president, och därmed blev militärregimen bara en 10 månader lång parentes.

President Gbagbos motståndare försökte genomföra en kupp i september 2002. Rebellstyrkor gjorde anspråk på landets norra halva. Detta bemöttes genom att ge rebellerna ministerposter. Regeringen har dock ännu inte full kontroll över de norra regionerna och spänningarna är fortsatt stora mellan Gbagbo och rebelledarna. Större franska och västafrikanska trupper finns i landet för att upprätthålla freden och hjälpa till att genomföra fredsöverenskommelsen.

[redigera] Politik

I Elfenbenskusten är presidenten är både stats- och regeringschef. Den utövande makten ligger hos regeringen medan den lagstiftande makten delas mellan regering och parlament.

Landet officiella huvudstad är sedan 1983 Yamoussoukro men Abidjan är fortfarande administrativt centrum och säte för de flesta utländska ambassader.

Elfenbenskusten var fram till 2002 ett av Västafrikas mest stabila länder. I slutet av detta år bröt ett inbördeskrig ut efter att rebeller inom Nya Styrkorna förklarat uppror mot president Gbagbo. Sedan dess har landet i praktiken varit delat, Nya Styrkorna har kontrollerat den norra delen av landet och regeringsstyrkorna den södra delen. 8 000 FN-soldater, understödda av 4 000 franska soldater, patrullerade en buffertzon däremellan. Människorättsorganisationer har påtalat att inbördeskriget lett till övergrepp mot civilbefolkning och krigsfångar och barnslaveri inom kakaoproduktionen.

Efter nära fyra års återkommande strider inleddes en dialog mellan de krigförande parterna i februari 2007, med hjälp av grannlandet Burkina Faso, som ledde fram till en fredsöverenskommelse månaden därpå. Enligt avtalet ska parterna diskutera maktfördelning i en framtida regering, en folkräkning inför nästa val, avväpning av rebellerna och en reformering av armén, FN-zonen ska upphöra den 16 april och ersättas med ett antal observationsposter, bemannade med FN-personal. Antalet observationsposter kommer i sin tur att halveras varannan månad. De ska slutligen ersättas med inhemska styrkor, bestående av soldater från båda sidor i konflikten.

En ny samlingsregering, innehållande representanter för de båda ärkefienderna Laurent Gbagbo och Guillaume Soro, presenterades på påskafton 2007.

En FN-resolution från november 2006 kräver att fria och demokratiska val hålls i Elfenbenskusten till hösten, två år efter att Gbagbos officiella mandat löpt ut.

[redigera] Geografi

Karta

[redigera] Klimat och miljö

Längs kusten är klimatet tropiskt och i norr är det halvtorrt. Elfenbenskusten har tre årstider: en varm och torr från november till mars, en hetare och torr från mars till maj och regntid mellan juni och oktober. Under regntiden kan stora översvämningar förekomma.

En gång var Elfenbenskustens skogar Västafrikas största, men de är numera kraftigt avverkade. Vattnet är förorenat av orenat avlopp och industriutsläpp.

[redigera] Naturtillgångar

Elfenbenskusten har naturtillgångar i form av petroleum, naturgas, diamant, mangan, järnmalm, kobolt, bauxit, koppar och vattenkraft.

[redigera] Administrativ indelning

Elfenbenskusten är indelat i 58 departement (departements): Abengourou, Abidjan, Aboisso, Adiake, Adzope, Agboville, Agnibilekrou, Alepe, Bocanda, Bangolo, Beoumi, Biankouma, Bondoukou, Bongouanou, Bouafle, Bouake, Bouna, Boundiali, Dabakala, Dabou, Daloa, Danane, Daoukro, Dimbokro, Divo, Duekoue, Ferkessedougou, Gagnoa, Grand-Bassam, Grand-Lahou, Guiglo, Issia, Jacqueville, Katiola, Korhogo, Lakota, Man, Mankono, Mbahiakro, Odienne, Oume, Sakassou, San-Pedro, Sassandra, Seguela, Sinfra, Soubre, Tabou, Tanda, Tiebissou, Tingrela, Tiassale, Touba, Toulepleu, Toumodi, Vavoua, Yamoussoukro och Zuenoula.

[redigera] Ekonomi

Elfenbenskusten är en av världens största producenter och exportländer av kaffe, kakao och palmolja. Detta gör ekonomin mycket känslig för vädret och för variationer i världsmarknadspriserna. Genom att uppmuntra till ett utvecklat och diversifierat jordbruk och genom att öppna landet för utländska investerare har Elfenbenskusten haft en gynnsam utveckling jämfört med de övriga länderna i regionen. Undantaget är åren 2000 till 2002 då tillväxten var negativ beroende på inbördeskriget och låga världsmarknadspriser på exportvarorna.

Drygt 60% av elektriciteten produceras av fossila bränslen och resterande av vattenkraft.

Frankrike har stora ekonomiska intressen i landet; de 14 000 fransmän som bor där har ett stort inflytande på landets näringsliv.

[redigera] Demografi

Etniska grupper: baoulé 23%, bété 15%, malinke 11%, angi, omkring 3 miljoner afrikaner från framför allt Burkina Faso och Mali, mellan 100 000 och 300 000 libaneser och omkring 30 000 fransmän. Runt 20% av befolkningen är gästarbetare från grannländerna.

Franska är det officiella språket, men det finns minst 60 lokala språk och dialekter. Bland dessa är dioula det mest utbredda. 2003 var halva den vuxna befolkningen analfabeter.

Befolkningens medelålder är 17 år (2002) och medellivslängden 43 år (2003). Spädbarnsdödligheten är hög, 11,6% (2006). 2001 var 9,7% av den vuxna befolkningen smittade av HIV eller AIDS.

[redigera] Religion

En fjärdedel av befolkningen är kristna, 35% muslimer och övriga tillhör någon av de inhemska religioner som finns i landet. Bland gästarbetarna är majoriteten muslimer.

Mot 1900-talets slut blev Elfenbenskusten berömt som landet vars president hade byggt en luftkonditionerad katolsk katedral, större än Peterskyrkan i Rom.