Finland under medeltiden
Wikipedia
Innehåll |
[redigera] Korstågstiden
Geografin hade placerat Finland mellan två av den tidiga medeltidens handelsmakter, Sverige och Novgorod. En viktig handelsväg korsade Östersjön via Åland, den skyddande kustskärgården och följde Finska vikens norra sida fram till Nevas mynning och vidare till Ladoga. Finnarna deltog inte själva i handelsfärderna men handlade med pälsverk. Det låg i både Sveriges och Novgorods intressen att kontrollera detta område. På grund av den glesa bebyggelsen uppkom ingen politisk organisation i Finland som kunde motstå detta.
Den romersk-katolska kyrkan hade kommit till Svealand under 800-talet och den religiösa omvändelsen fullbordades under 1000-talet. Finlands första kontakter med kristendomen verkar dock ha kommit österifrån, det kan utläsas av att några begrepp inom kristendomen är slaviska lånord. Men snart verkar påverkan västerifrån ha fått ett försteg. Övergången till ett nytt gravskick har inträffat på Åland omkring år 1000, i Egentliga Finland och i Tavastland mellan 1150 och 1200 och i Karelen så sent som omkring år 1300. Folket i Finland måste också ha kommit i kontakt med kristendomen genom handeln med Gotland.
Omkring år 1157 har kung Erik kanske organiserat ett fälttåg till Finland. Den (engelske?) Henrik medföljde vilket gör att det möjligtvis helt ohistoriska fälttåget också har kallats ett korståg. Enligt traditionen landsteg den svenska hären på Finlands sydvästra kust. Det finska motståndet besegrades och Henrik utnämndes till biskop för att bygga upp en kyrklig organisation. Biskopen mördades dock året efter av en bonde, Lalli, i Satakunda. Henrik blev skyddshelgon för Åbo stift, som grundades något senare, under 1200-talet.
För att ha kristnat Finland helgonförklarades kung Erik. Helgonlegenden uppkom dock långt efter händelserna och skall ses i ljuset av de efterlevandes kamp att behålla den svenska tronen.
Det är möjligt att invånarna i Egentliga Finland var skyldiga att ställa upp för ledungsflottan. Detta då det finska namnet för Sverige, Ruotsi, kommer från namnet Roslagen, den del av det svenska väldet som främst bemannade ledungsflottan.
År 1164 angrep svenska styrkor staden Ladoga men besegrades den 28 maj 1164.
Både tyska och danska flottor var verksamma i området och svenskarna insåg att de måste stärka greppet för att inte Finland skulle glida dem ur händerna. Danske kung Knut Valdemarsson la under sig norra Estland vid ett korståg år 1197 och enligt traditionen har danskarna härjat i Finland både 1191 och 1202. Den svenske kungen Erik Knutsson fick påvens välsignelse på dennes anspråk och Finland blev uttryckligen ett svenskt missionsområde. Svenskarna hade dock inget inflytande ända bort till Karelen och furst Jaroslav av Novgorod bedrev korståg i Tavastland för att omvända dessa till den ortodoxa läran. Tavasterna i sin tur härjade Karelen året efter.
Möjligtvis ombedd av biskop Tomas utställde påven år 1229 sitt apostoliska beskydd över Finland och påbjöd dessutom en handelsblockad mot Novgorod. I Tavastland skedde ett uppror mot den kristna missionen vintern 1236-1237. I december 1237 utfärdade påven en korstågsbulla som riktade sig mot detta uppror av "hedningar" - några nutida historiker betvivlar dock att detta uppror verkligen inträffade.
Enligt Novgorodkrönikan invaderade en skandinavisk här floden Nevas mynning 1240. Den novgorodiske fursten Alexander gick till anfall och slaget inleddes på morgonen den 15 juli 1240. Enligt krönikan led fienden stora förluster och retirerade. Med segern får fursten tillnamnet Nevskij.
Enligt Erikskrönikan, nedtecknad omkring år 1330, skedde det andra korståget år 1249. Lett av Birger Jarl anfölls Tavastland ända fram till Karelen. Senare anlade svenskarna en fästning, Tavastehus, för att kunna behålla kontrollen. Birger Jarl måste dock återvända till Sverige när kung Erik den läspe och halte avled 1250. Dateringen är dock problematisk och en teori är att korståget ägde rum i samband med tavasternas uppror ett decennium tidigare. För detta talar att svenskarna inte skulle ha kunnat organisera ett krigståg till Finland 1249-1250 eftersom det då pågick en allvarlig kris visavi Norge. Somrarna 1248 och 1249 möttes svenskarna och norrmännen rustade till tänderna på Göta älv. Kung Erik läspe och halte dog i februari 1250 och Birger Jarl lyckades få sin son Valdemar vald till kung, ett val som väckte oppostion som inte stillats förrän 1251. Det förefaller enligt denna teori mer troligt att det andra korståget därför skedde 1238, eller ännu hellre 1239. Att upproret har slagits ned kan ses som ett villkor för att genomdriva det tidigare nämnda anfallet mot Neva 1240. Möjligheten att finna sanningen försvann förmodligen när novgoroderna brände biskopsarkivet när de - enligt en osäker tolkning av den ryska krönikan - förhärjade Åbo den 11 juni 1318.
Med början på 1250-talet, kanske tidigare, inleddes en kolonisering av svenskar av Nyland och Bottenvikens östra kust. Svenskarna bosatte sig längs kusten och gränserna mellan svenska och finska bosättningar har bestått fram till 1900-talet. Den svenska kontrollen över Finland underströks genom anläggandet av borgar och kung Magnus Ladulås utnämnde sin bror Bengt till hertig av Finland.
Under 1200-talets sista decennier fortsatte krigen mellan Novgorod och Sverige. 1292 anföll Novgorod Tavastland. Senare samma år anföll svenska trupper dels Karelen, dels Ingermanland. Året därefter samlade svearnas regent Torgils Knutsson en stor ledungsflotta som anföll handelsplatsen Soumenvedenpohja i Karelen och lät där anlägga en borg i gränsområdet mellan stormakterna - fästningen Viborg. Den svenska ledungsflottan seglade enligt krönikan hem på hösten 1293.
Nästa vår, den 30 mars 1294, anfölls Viborgs fästning av novgoroderna, ledda av fursten Roman Glebovitj av Smolensk. Fästningen var byggd på en holme och blev för svår att inta när isen runtom smälte. Senare samma år återkom den svenska flottan och svenskarna gick till anfall mot träfästningen Kexholm som erövrades. Tidigt 1295 anföll novgoroderna Kexholm och endast två av försvararna undkom. För svenskarna var krigståget till Karelen stor seger eftersom man med fästningen Viborg som bas nu kunde ta kontroll över västra Karelen.
På våren år 1300 samlade Torgils Knutsson en stor flotta som ankrade vid floden Nevas utlopp i Finska viken. Där började man uppföra en fästning på en landtunga mellan Neva och floden Ochta. Fästningen döptes till Landskrona. Inom kort anfölls dock fästningen, rimligtvis av novgoroder, men anfallet misslyckas. På hösten lämnades endast en mindre besättning kvar i Landskrona och när fienden återigen anföll den 19 maj 1301 lyckas de erövra fästningen.
Efter att novgoroderna förhärjat Åbo 1318 och anfallit Viborg 1321 och 1322 medan svenskarna anfallit Kexholm 1322 slöts fred mellan Novgorod och Sverige 1323 i gränsfästningen Nöteborg genom Nöteborgsfördraget. Novgorod avträdde de delar av Karelen som Sverige redan kontrollerade: Savolax, Jääskis och Ägräpää. Man bestämde noggrant hur gränsen skulle gå: från Systerbäck (Rajajoki) till sjön Saimen och sjöarna i Savolax. Sträckningen därefter är oklar men enligt en teori gick gränsen ändå ut till Bottenviken vid mynningen av Pyhäjoki älv och området norr om gränsen skulle betraktas som en allmänning. Enligt en annan terori drogs gränsen upp till Ishavet. Genom fredsavtalet erkändes Egentliga Finland, Tavastland och Västra Karelen som svenska områden medan Östkarelen och Ingermanland kontrolleras av Novgorod. Karelen skulle därefter förbli splittrat i två delar fram till 1940.
[redigera] Rättskipning
Att svensk lag och svenskt samhällsskick vid denna tid infördes i Finland kan man sluta sig till av de förhållanden som sedermera inträdde. Hävderna meddelar emellertid inga närmare upplysningar om hur det skedde. Den enda handling, som i detta hänseende kan åberopas, är konung Birgers skyddsbrev av 1316 för kvinnorna i Karelen, genom vilket dessa tillförsäkras full fred och säkerhet enligt svensk lag. Orden "jus carelicum", "jus finnonicum", "jus helsingonicum" och "jus svevicum", som förekommer i handlingarna, betecknar olikartad skatteuppbörd.
År 1435 vidtogs av Erik av Pommern två åtgärder till rättskipningens förbättring. Den ena av dessa åtgärder bestod däri att Finland delades i två lagsagor, Söderfinne och Norrfinne, den förra omfattande sydöstra delen av Egentliga Finland, Nyland, östra och västra Karelen samt Tavastland, den senare nordvästra delen av Egentliga Finland, Satakunta, Österbotten och Åland. Aura å var gräns mellan lagsagorna. Den andra åtgärden (som redan 1407 varit ifrågasatt) var, att domsrätten i Finland överlämnades åt en s.k. "landsrätt", vilken 1411 och 1414 omtalas såsom verksam, men först 1435 erhöll en slutlig organisation. Vid landsrätten, som sammanträdde i Åbo midsommartiden, skulle ett riksråd, såsom konungens domhavande, föra ordet i närvaro av biskopen, några medlemmar av domkapitlet, så många riksråd som fanns i landet, lagmännen, alla häradshövdingarna och alla fogdarna. Denna domstol ägde troligen inte länge bestånd, för efter 1447 omnämnes den endast sällan.
[redigera] Kyrkan i Finland
Nästan ingenting är känt om hur kyrkan i Finland arbetade under tidig medeltid. Enligt en biskopskrönika från slutet av 1400-talet efterträddes biskop Henrik av Rodulf från Västergötland som i sin tur följdes av kaniken Folkqvinus från Uppsala. Åbo stift, grundat på 1200-talet, var underställt ärkebiskopen i Uppsala.
Biskop Magnus, som flyttade biskopssätet från Räntämäki eller S:t Marie till Åbo, efterträddes af Ragvald II (1308-21) och denne av Benedictus (Bengt, 1321-38). Ryktbarare än dessa är biskop Hemming (1338-66), som nitiskt verkade för den finska kyrkans andliga förkovran och ökandet av dess egendom samt skänkte till domkyrkan i Åbo en för den tidens förhållanden betydande boksamling.
De äldsta stenkyrkorna från 1200-talet återfinns på Åland. På fastlandet har församlingskyrkor av sten börjat uppföras först under 1400-talet. Åbo stift blev under 1200-talet Sveriges rikaste stift efter ärkestiftet i Uppsala och under seklet tillkom kyrksocknar i snabb takt. År 1300 invigdes Åbo domkyrka. Biskopen i Åbo hade inte bara makt över kyrkan utan satt även med i riksrådet och kunde därmed påverka rikspolitiken. Efter 1350 utnämndes biskopen formellt av påven i Rom men i praktiken av domkapitlet. Då kyrkan krävde färdigheter i att läsa, skriva och tala latin grundades Katedralskolan i Åbo för att lära ut detta.
Dominikanerna kom förmodligen till Finland i samband med det andra korståget och 1249 grundade de ett ordenshus i Åbo. Ett birgittinerkloster grundades i Masko socken 1438 och fick namnet vallis gratiae, nådens dal, nuvarande Nådendal.Ett dominikanerkloster grundades i Viborg på 1440-talet och i Kökar på Åland grundades ett franciskanerkloster under andra hälften av 1400-talet.
Under unionstiden leddes Finlands kyrkostyrelse av åtskilliga kraftfulla biskopar, bland vilka de flesta höll sig fjärran från de politiska förvecklingarna, men däremot nitiskt ägnade sig åt landets förkovran. Ryktbarast bland dem är Magnus Olai Tavast, medlem av en finsk adlig ätt. Under den långa tid (1412-50) denne man (d. 1452) innehade biskopsstolen sökte han på varjehanda sätt höja sin kyrkas anseende; han grundlade Nådendals kloster. Bland Magnus Tavasts efterträdare var Konrad (Kort) Bidz (1460-89) en betydande kyrkofurste.
[redigera] Högmedeltiden
Vid 1200-talets slut hade statsmakten tre fästningar att stödja sig på: Åbo, Tavastehus och Viborg. Det fanns också en förvaltningsapparat som drev in skatter i form av dagsverken och tionden. Från början hade man med begreppet Finland avsett den sydvästra delen, Egentliga Finland, men med tiden kom även senare erövrade områden som Tavastland och Karelen att inbegripas. Finland hade under medeltiden sex städer: Åbo, Ulfsby (1558 flyttad till Björneborg), Viborg, Raumo, Borgå och Nådendal.
I slutet av 1340-talet återupptog svenskarna sin offensiva politik österut. Kung Magnus Eriksson besökte Viborg 1347 och våren 1348 avseglade en flotta som efter belägring intog Nöteborg vid Neva. Efter att ha lämnat en mindre besättning återvände huvuddelen av styrkorna till Sverige. Styrkor från Novgorod belägrade dock svenskarna som måste ge sig i februari eller mars 1349. Svenskarna försökte återerövra Nöteborg 1350 men misslyckades och istället förhärjade novgoroderna staden Viborg den 21 mars 1351 men kunde inte inta Viborgs fästning.
1352 förlänades Finland som hertigdöme till Bengt Algotsson vilket blev en utlösande faktor i inbördeskriget mellan kung Magnus och hans son Erik 1356. I utnämningsbrevet erkändes Finland samma rättigheter som övriga delar av riket, bland annat att delta i kungavalen. Vid Håkan Magnussons konungaval stadgades, i brev av den 15 februari 1362, att "emedan Österland (Finland) är ett biskopsdöme och lagmansdöme och våra föräldrar alltid ha rönt kärlek och trohet av detsamma, så är det väl tillbörligt, att de för framtiden vinna den heder och kärlek, som tillkomma andra biskopsdömen och lagmansdömen, så att varje gång, då konung skall väljas, då skall lagmannen komma med präster och tolv män av allmogen och konung döma å all allmoges vägnar i Österland".
Genom detta viktiga konungabrev kom Finland i åtnjutande av samma lagliga rättigheter som rikets övriga landskap. Benämningen "Österland" gav småningom vika för "Finland" (Fennia), som ursprungligen var namnet för "Egentliga Finland". Österbotten räknades under medeltiden och långt in i nya tiden såsom hörande till det egentliga Sverige. Ännu under 1600-talet talades i aktstycken om "Finland och Österbotten".
Sverige förhärjades av inbördeskrig under många år framöver men det utmynnade i att kung Magnus systerson Albrekt av Mecklenburg lagstridigt valdes till svensk kung den 15 februari 1364. Folkungaätten hade dock fortfarande ett stöd i Finland och Åbo slott överlämnades till Albrekt först efter en lång belägring.
Under resten av 1360-talet växte missnöjet med hur kung Albrekt lät tyskar få ett allt större inflytande i förvaltningen. När en bondehär hotade att inta Stockholm lyckades Magnus Erikssons son Håkan Magnusson och riksrådet avtvinga Albrekt en kungaförsäkran som gjorde honom nästan maktlös.
Den verklige makthavaren var riksdrotsen Bo Jonsson (Grip). Genom olika metoder blev han Skandinaviens störste jordägare någonsin och innehade 1374 alla fögderier i Finland. Enligt en källe ägde han gårdar i 340 socknar i riket. Han uppförde också Kastelholm på Åland, Raseborg i västra Nyland och en fästning i trä vid Ule älvs mynning i norr. Även Korsholms slott torde ha blivit anlagt under denna tid.
Efter Bo Jonssons (Grip) död 1386 försökte kung Albrekt komma över dessa ägor för att kunna återfå sin tidigare maktställning. Albrekt tog hjälp av tyska bundsförvanter medan de svenska stormännen fick hjälp av den danske kungens förmyndare, fru Margareta. Hon valdes till Sveriges regent den 22 mars 1388. Den 24 februari 1389 möttes de båda arméerna i slaget vid Åsle utanför Falköping som slutade med seger för danskarna. Trots att Albrekt fängslades hade hans anhängare kontroll över slotten i Stockholm och Kalmar och strider pågick ända till 1395.
Krig och plundringståg fortsatte mellan Sverige och Novgorod. Enligt Novgorodkrönikan anföll dessa en tysk stad eller borg som kallas Owla 1377. Novgorodkrönikan kallar alla katoliker för tyskar och enligt en teori är Owla identitsk med Uleå i norra Finland vid Bottenviken. Enligt krönikan anföll svenskarna Ingermanland 1395 och landet norr om Ladoga 1396. Efter några år av lugn anföll Novgorod Viborg den 26 mars 1411 och förhärjade staden men lyckades inte inta fästningen. Uleå förhärjades åter 1415.
1396 valdes Margaretas systerdotterson Erik av Pommern till kung i Danmark, Norge och Sverige. Margareta hade dock den faktiska kontrollen fram till sin död 1412 och hon genomdrev 1397 Kalmarunionen. Margareta gick in för att centralisera förvaltningen och de finska slottslänen, med undantag av Viborg, förvaltades av fogdar istället för av adeln. Kung Erik besökte Finland minst två gånger och bland annat deklarerade han 1411 att ödemarkerna tillhörde kronan. Dessa avlägsna erämarker kunde ligga upp till 20-25 mil från hembygden och användes av byarna för jakt och fiske.
På grund av de höjda skatterna utbröt ett bondeuppror i övre Satakunda och det förekom oroligheter både i Tavastland och Karelen. När Karl Knutssonsriksföreståndarskap 1440 upphörde och Kristofer av Bayern blev antagen till konung i Sverige (1440-1448), erhöll Karl Knutsson i förläning, jämte några län i Sverige, även alla slott och län i "Österland", med undantag av Kastelholms slott och Ålands län. Han bosatte sig på Viborg.
Kungen avled plötsligt 1448 och den 20 juni samma år valdes Karl Knutsson till svensk kung. I september valde dock danskarna greve Kristian av Oldenburg till kung. I november 1449 kröntes Karl till kung av Norge i Hamar. Åren därefter kännetecknas av krig mellan Sverige och Danmark innan Kristian I valdes till kung i Sverige den 23 juni 1457. Dagen efter valdes han även till kung vid en ceremoni i Åbo för att på så vis undkomma en besvärande kungaförsäkran.
Andra gången berövad konungavärdigheten, 1465, såg Karl Knutsson sig än en gång tvungen att söka sin tillflykt i Finland, där han fortfarande innehade betydande förläningar och bodde på Raseborg, tills han för sista gången vann kronan (1467-70).
Vid Finlands östgräns var det ett tag relativt lugnt eftersom Novgorod var drabbat av egna oroligheter. De tre bröderna Axelsson hade kontroll över Finland - Erik Axelsson (Tott) hade från 1457 till sin död 1481 ett mäktigt inflytande i Finland såsom innehavare av Viborgs län (med Nyslott) och Tavastehus län, Ivar Axelsson (Tott) hade Korsholm medan Lars Axelsson (Tott) hade Raseborg. Novgorod erkände 1471 Moskvas överhöghet och 1478 var dess självständighet slut. Uppodlingen av ödemarken hade gjort att nybyggarna hade trängt över gränsen både i Savolax och Österbotten. Erik Axelsson Tott stärkte försvaret av Finland, bland annat genom en stadsmur runt Viborg.
Ett blodigt skimmer faller, genom det s.k. "stora ryska kriget", över slutet av Finlands medeltidshistoria. Redan 1473 överföll ryssarna (vilkas mod vuxit, sedan Ivan III Vasiljevitj grundlagt det moskovitiska väldet) Finlands östra gränstrakter. Till skydd emot dem anlades 1475 av Erik Axelsson Tott fästningen Olofsborg, sedermera även kallad Nyslott, vid sundet mella Saimen och Haukivesi, möjligtvis på den ryska sidan av gränsen. Under de följande åren företogs från rysk sida spridda härjningståg, 1479 härjades trakten kring Olofsborg av ryssarna, och Erik Axelsson Tott ledde vad som troligen var en mycket brutal hämndexpedition året efter. De tre Axelssönerna avled under 1480-talet.
Först 1495 bröt stormen fullt lös. Genom biskop Magnus III Stiernkors' (1489-1500) och befälhavaren på Viborgs slott Knut Posses energiska åtgärder räddades dock landet. Den 21 september 1495 omringade ryska styrkor Viborg och Knut Posse lyckades avvärja de första attackerna. De ryska styrkorna började belägra fästningen och de hade dessutom med sig artilleri som skadade tornen och murarna. Den 30 november inledde de ett anfall som svenskarna lyckades avvärja trots underläget. Enligt legenden om den viborgska smällen ska ryssarna ha besatt ett torn som svenskarna lyckades spränga i luften, men detta är förmodligen endast en skröna.
Grupper av ryssar plundrade och härjade därefter östra Finland och Tavastland, förmodligen även Österbotten. Året efter anföll svenska trupper det ryska fästet Ivangorod i Ingermanland som intogs och förstördes i grunden. Därefter var både Sverige och Ryssland utmattade av kriget och ett stilleståndsavtal tecknades i Novgorod den 3 mars 1497 på sex år, vilket 1504 och ofta sedermera förnyades, utan någon förändring i gränsförhållandena.
År 1497 blev riksföreståndaren Sten Sture d.ä. avsatt, men den nye kungen, Hans, lät honom få hela Finland, med alla dess slott, i livstidsförläning. Ännu en mäktig länsinnehavare må nämnas, nämligen Erik Turesson (Bielke), som 1499-1511 innehade Viborgs och Nyslotts län. Mindre förläningar tilldelades vanligen inhemska frälsemän dels mot tjänstskyldighet, dels på "vfgift". Men inte sällan bibehöll länen till regentens omedelbara disposition och förvaltades då av fogdar, som vanligen var medlemmar av den inhemska adeln.
Kung Hans tid som Sveriges kung blev dock kort och 1501 utbröt ett uppror som riktade sig bl.a. mot de av kungen tillsatta utländska fogdarna. Den 21 januari 1504 valdes Svante Nilsson (Sture) till riksföreståndare.
Sverige var dock fortfarande i krig med Danmark. Den danska flottan härjade kusterna hårt, och den danske kaptenen Sören Norby intog Kastelholm på Åland i juli 1507. Året därefter anföll han Borgå. Den 2 augusti 1509 intog den danske riddaren Otto Rud Åbo och plundrade staden och bortförde skatterna i domkyrkan. Även klostret i Nådendal fick dela samma öde.
Kriget mellan Sverige och Danmark fördes på sparlåga 1512-1516. Svante Nilsson (Sture) dör 1512 och kung Hans 1513. Danskarna gav det svenska riksrådet två alternativ: antingen att välja Kristian II till svensk kung eller att betala en årlig tribut. Svenskarna förhalade och nya stridigheter utbryter som slutar med att Kristian II kunde tåga in i Stockholm den 7 september 1520.
I likhet med Sverige faller även Finland i danskarnas händer. Befälhavarna på de finska slotten hade ställt sig bakom Sten Sture d.y. Dessa byttes ut mot danskar: Lyder van Offense på Kastelholm, Wulff von Grevendorp på Åbo slott, Jöns Matson på Tavastehus, Tile Gisseler på Raseborg och Rolef Madsen på Viborg och Olofsborg.
Kung Kristian II bjöd hela den svenska makteliten till kröningen i Stockholm. Som vanan bjuder dubbade kungen unga adelsmän till riddare men den här gången blev endast danskar dubbade med förklaringen att Sverige hade erövrats med vapenmakt. Den påbjudna amnesti för begånga brott som skett under de senaste åren bröts av kungen när han lät gripa ett antal adelsmän och biskopar och andra, som dömdes till döden och avrättades vid Stockholms blodbad.
Kungens politik blev inledningen till ett svenskt befrielsekrig. Sedan Gustav Vasa i Sverige börjat sin kamp (1521) mot det danska väldet, reste sig även finska män, bland dem främst Erik Fleming, Ivar Fleming och Nils Grabbe, mot Kristian II, vars blodiga stränghet gjort sig gällande också i Finland. Dessas bemödanden ledde till avgörande framgång, först sedan Gustav Vasa, efter Stockholms fall (1523), sett sig i stånd att sända hjälptrupper till Finland. Före slutet av 1523 var den danska makten krossad även i Finland. Befrielsekriget avförde definitivt Sverige från Kalmarunionen och ledde till att en ung adelsman, Gustav Eriksson Vasa valdes till Sveriges kung.
