Imam

Vanligen och i allmänhet betyder det präst, men benämningen har ingenting med prästerskap att göra. Imamens ursprungliga förrättning är att vara ledare av den gemensamma bönen i moskén, varvid han står framför de övriga, med ryggen vänd åt dem; dessa efterföljer alla hans rörelser. I de stora moskéerna finns två imamer, en för de fem föreskrivna dagliga bönerna och en för den predikan, som skall hållas varje fredag (jämför khutba).

Imamerna bildar inget särskilt stånd och har därför heller ingen särskild dräkt. De tas ofta bland fattiga, fromma studerande, och då de ur moskéns kassa får blott en mindre lön, försörjer de sig vid sidan om som handlande eller skollärare. En imam kan när som helst på förekommen anledning avskedas av moskéns nasir (förvaltare), förlorar då sin titel av imam och kan ersättas med vilken annan som helst, som är kompetent att förrätta hans syssla.

[redigera] Betydelsen andligt överhuvud

I inskränkt betydelse betecknar imam det andliga överhuvudet, i motsats till emir, den världslige maktinnehavaren, i vissa islamiska stater. De turkiska sultanerna bar därför alltid den av abbasiderna efter de tolv imamernas bortgång (se nedan) upptagna titeln imam-el-muslimin, "muslimernas imam", jämte den av emir-el-mumi-nin (se Emir). Titeln imam bars även av åtskilliga arabiska furstehus, såsom zejditerna i Jemen från och med 800-talet, och tillkommer ännu i dag officiellt imamen av Musqat.

[redigera] Betydelsen "kyrkofader"

Imamer som i särskild mening andliga ledare kallas också de första muslimska århundradenas korantolkare och rättslärda, vilka fullkomligt motsvarar den kristna kyrkans patres ("kyrkofäder"). Dessa indelas efter sin rang i sju klasser, av vilka den första består blott av de fyra stora imamerna, Abu Hanifa (d. 767), Malik (d. 795), Esh-Shafiei (d. 819) och Ibn Hanbal (d. 855), vilka stiftade var sin av det sunnitiska islams fyra ortodoxa riter. Till någon av dessa måste varje rättrogen sunnit höra. Hanafiternas rits är den härskande bland turkar och tatarer samt muslimerna i Pakistan, malikiternas i norra Afrika med undantag av vissa delar av Egypten, shafiternas i större delen av Egypten och dessutom i Syd-Arabien och Indonesien. Hanbaliternas rit, den mest fanatiska, var förr allmän i Mesopotamien, Syrien och Palestina, men har från och med osmanernas uppträdande på 1400-talet mer och mer undanträngts af den hanafitiska riktningen.

[redigera] De shiitiska tolv imamerna

Med de tolv imamerna menas ättlingarna av profeten Mohammeds svåger och kusin Ali (den fjärde kalifen hos sunniter), vars son Hasan mördades av Muawija (661). Efter imam Ali och imam Hassan, vilka räknas som de två förste imamerna, övergick denna titeln till imam Hassans bror imam Hussein (670), som slaktades i slaget vid Kerbela av den tidens tyrann Jezid (680). De 9 imamer som efterträdde var: imam Husseins son Ali Zejn-el-abidin (d694), Muhammed El-bakir (mördad av kalifen Hisham, 734), Djafar es-sadik (lärare till sunniternas imamer hanafi, hanbali, shafai och malaki förgiftades och mördades (d. 765), dennes son Musa El-kazim, tillfångatagen och mördad i ett fängelse i Bagdad av Harun al-Rashid (799), Ali El-Reza, (förgiftades av kalifen El-mamun, 818), Muhammed Et-taki (d. 835), Ali En-naki (d. 868), Hassan El-askari (d. 873) och Hadi El-mahdi, som försvann i en källare i Irak (Sammarra) (879).

Shiiterna och en del sunniter tror att El-Mahdi kommer att komma fram någon dag för att rädda världen från allt ont.

De tolv imamer som efterträdde Profeten Mohammed var: