Sufism

Sufism (persiska: صوفی‌گری, Sufi gari; arabiska: تصوف, taṣawwuf) är en samlingsbeteckning för den andliga aspekten inom islam. Utövarna av denna muslimska mystiska, så kallade sufier, kännetecknas framförallt av sitt sökande efter personlig och direkt kontakt med Gud utan några mellanhänder, samt av en förtröstan på den gudomliga kärlekens och vishetens uppenbarelser. Sufismen har till skillnad från andra inriktningar av islam ett esoteriskt snarare än ett exoteriskt fokus, det vill säga betoningen ligger på religionens inre sanningar så väl som dess yttre former.

Begreppet sufism kan användas för att beteckna skilda trosuppfattningar och praktiker. Sufiordnar (arabiska: طرق'; ṭuruq, singular طريقه ṭarīqah) kan ha kopplingar till shiaislam, sunniislam, andra strömningar inom islam eller till en kombination av flera olika strömningar. De sufiska lärorna började ta form i Mellanöstern på 700-talet e. Kr. och nådde sin höjdpunkt på 1100- och 1200-talet. Sufismen har idag anhängare över hela världen. I Indonesien, som är det islamiska land med flest invånare, introducerades islam just i form av sufism och sufismen tillhör än idag den religiösa huvudfåran i landet. Även Albanien är sufi-muslimskt vilket kan förklara varför alkohol aldrig varit bannlyst där.

En stor mängd sufisk poesi finns skriven på turkiska, punjabi, urdu och persiska, inklusive kända verk av Jalal al-Din Rumi (1207-1273), Bulleh Shah (ca 1680-1758) och Amir Khusro (1253-1325). Dessutom har ett flertal olika danser för andakt utvecklats i den sufiska traditionen, såsom den meditativa virveldansen, liksom musik, såsom qawwali.

[redigera] Etymologi

Det finns flera olika teorier om etymologin till ordet sufi.

Den vanligaste uppfattningen är att ordet härstammar från suf (صوف), det arabiska ordet för ylle, vilket syftar på de enkla mantlar som de tidiga muslimska asketerna klädde sig i. Alla sufier bär dock inte mantlar eller kläder av ylle, även om de strävar efter den inre avskildhet från världen som manteln symboliserar.

En annan teori säger att ordet sufi ursprungligen kommer från det arabiska ordet saaf (صاف), vilket betyder äkta, ren eller blank. Denna etymologi refererar till den vikt som sufismen lägger vid att i själ och hjärta rena sig från begär. En annan teori som understödjer ett liknande ursprung är den som härleder ordet från reningen (sufiya) av rött svavel, vilket symboliserar den gudomliga principen i allting enligt den alkemiska och hermetiska traditionen.

Andra har föreslagit att ursprunget till ordet sufi kommer från "ashab al-suffa" ("veranda-sällskapet") eller "ahl al-suffa" ("verandans folk"), vilket syftar på en grupp hängivna muslimer som var samtida med profeten Muhammed (ca 570-632) och som tillbringade mycket av sin tid bedjandes på verandan till profetens moské. Denna teori kan även syfta på de utvalda.

De grekiska orden sophos / sophia, som bokstavligen betyder vishet eller upplysning, har också ibland påståtts vara källan till ordet sufi. Även om denna etymologi har avvisats av somliga så var den populär bland orientalister i början av 1900-talet.

Etymologin till ordet sufi är alltså inte entydig, men tillsammans speglar de olika teorierna ändå sufismens tre huvudsakliga beståndsdelar: försakelse, renhet och visdom.

[redigera] Sufismens historia

[redigera] Ursprung

Enligt sufierna själva så har sufismen sitt ursprung i den esoteriska visdom som profeten Muhammed (ca 570-632) undervisade i under sina 23 år som profet. Nästan alla traditionella sufiskolor och ordnar spårar sina rötter ända tillbaka till profeten Muhammed, antingen genom hans kusin och svärson imam Ali ibn Abi Talib (ca 600-661) eller genom kalif Abu Bakr (ca 573-634). Enligt forskaren Annemarie Schimmel (1922-2003) så var sufismen i början av sin utveckling inte heller något annat än en "interiorisering" av islam.

[redigera] Några sufiska ordnar

[redigera] Några sufiska författare

Hasan al-Basri
At-Thauri
Sahl Tustari
Sari Saqati
Dhu al-Nun Misri
al-Harith al-Muhasibi
Junaid al-Baghdadi
Al-Shibli
Malik Ibn Dinar
Imam Abu AlQasim al-Qushairi
Imam al-Ghazali
Shaykh Abd al-Qadir Gilani
Shaykh Abu al-Hasan al-Shadhili
Ibn Ata'Allah al-Iskandari
Shaykh ar-Rifa'i
Ibn 'Arabi (1165-1240)
Fakhr al-din Araqi (1213-1289)
Farid al-din 'Attar (1140-1230)
Omar Khayyam (1048-1131)
Jalal al-Din Rumi (1207-1273)
Shaikh Sa'di (1184 - ca 1292)
Hakim Sana'i (- ca 1150)
Hafez (1320-ca 1389)

En viktig förgrundsgestalt i västerländsk sufism är den svenske målaren och konstnären Ivan Aguéli (1869-1917). Författaren Eric Hermelin (1860-1944) har översatt många sufiska verk till svenska. Svenska sufiska författare är Torbjörn Säfve (1941-), Kurt Almqvist (1912-2001), Tage Lindbom (1909-2001) och Mohamed Omar (1976-). Många andra svenska författare har låtit sig inspireras av sufismen, till exempel Vilhelm Ekelund (1880-1949), Hjalmar Gullberg (1898-1961), Gunnar Ekelöf (1907-1968), Eric von Post (1899-1990), Willy Kyrklund (1921-), Carl-Göran Ekerwald (1923-) och Birgitta Trotzig (1929-).

[redigera] Litteratur om sufism på svenska

Seyyed Hossein Nasr, Vid det klara morgonljuset: Essäer om islams andliga liv, med förord av Jan Hjärpe, 2006, Stockholm: Proprius förlag, ISBN 9171189297.
Tor Andrae, I myrtenträdgården : studier i sufisk mystik, Stockholm: Bonnier, 1947.
Jean Chevalier, Sufismen, Furulund: Alhambra, 1993, ISBN 91-87680-49-1.
David Westerlund (red.), Levande sufism, Nya Doxa, 2001, ISBN 91-578-0383-8, .
Antoon Geels, Muslimsk mystik : ur psykologisk synvinkel, Artos & Norma, 2005, ISBN 91-7217-078-6 (andra bearbetade och uppdaterade upplagan).
Jalal al-din Rumi, Vassflöjtens sång, övers. Ashk Dahlén, 2001, Lund: Ellerströms, ISBN 9172470054.
Fakhr al-din Araqi, Gnistornas bok, övers. Ashk Dahlén, 2006, Umeå: Rosengårdens förlag, ISBN 91-85503-00-2.
Hafiz, Dikter, övers. Ashk Dahlén, 2007, Umeå: Rosengårdens förlag, ISBN 91-85503-04-5.