Mao Zedong

Wikipedia

**Mao Zedong**

Ämbetsperiod:	1954–1959 (President) 1945–1976 (Ordförade KKP)
Företrädare:	Ingen
Efterträdare:	Liu Shaoqi
Födelsedatum:	26 december 1893
Födelseplats:	Shaoshan, Kina
Dödsdatum:	9 september 1976
Dödsplats:	Peking, Kina
Maka:	Luo Yixiu Yang Kaihui He Zizhen Jiang Qing
Politiskt parti:	Kinas kommunistiska parti

Mao Zedong (info) (毛泽东 pinyin: Máo Zédōng), äldre transkribering Mao Tse-tung, född 26 december 1893 i Shaoshan, distriktet Xiangtan, provinsen Hunan, Kina, död 9 september 1976, var en kinesisk politiker, marxistisk teoretiker, revolutionär, president ("ordförande") i Folkrepubliken Kina 1954–1959 och de facto landets ledare från 1949 till sin död 1976. Vanstyre och förföljelser av oliktänkande ledde under hans tid vid makten till tiotals miljoner kinesers död, men den officiella kinesiska utvärderingen av Mao Zedong efter hans död var att han gjort "70% rätt och 30%" fel (kulturrevolutionen), och han hyllas officiellt fortfarande som Folkrepublikens grundare och det kinesiska folkets befriare.

[redigera] Födelse och uppväxt

Mao Zedong föddes 26 december 1893 i ett relativt välbärgat bondehem i Shaoshan, provinsen Hunan.

Detta avsnitt är bara påbörjat. Du kan hjälpa till genom att fylla i mer.

[redigera] Inbördeskrig och inrikespolitik

Se även: Kinas historia.

Mao Zedong var en av grundarna av Kinas kommunistparti (KKP) som bildades i Shanghai 1921. Från 1927 var han en av ledarna för de kommunistiska grupper som kämpade i det kinesiska inbördeskriget mot nationalisterna (Guomindangpartiet) under Chiang Kai-shek.

[redigera] Jiangxisovjeten, den långa marschen och inbördeskrig

I Jiangxi bildades 1931 Kinesiska sovjetrepubliken, även kallad Jiangxisovjeten, med Mao som ordförande. Statsbildningen varade till 1934 då Guomindangtrupper belägrade dess huvudstad Ruijin. Kommunisterna lämnade Jianxi och påbörjade "den långa marschen" till Shaanxi. Under "den långa marschen" framträdde han som den främsta kommunistledaren. Han blev ordförande för KKP 1935.

1937–1945 var Kina i krig med Japan. Det gjorde att inbördeskriget mellan kommunister och nationalister tillfälligt minskade i styrka och man bildade en "Andra enhetsfront" för att gemensamt bekämpa de japanska angriparna. Samarbetet var dock i realiteten minimalt; fortfarande pågick strider mellan nationalister och kommunister. USA såg Chiang Kai-shek som en viktig allierad och stödde nationalisterna. Inbördeskriget flammade upp igen efter andra världskriget, och nu stödde USA öppet Chiang mot kommunisterna. Till en början hade nationalisterna framgångar men snart fick kommunisterna övertaget. Chiang Kai-shek avgick formellt som president 21 januari 1949 efter att nationalisterna lidit svåra förluster. Folkrepubliken Kina proklamerades 1 oktober 1949, men striderna fortsatte. Den 10 december flydde Chiang Kai-shek med de flesta av sina trupper till Taiwan, där han forsatte att hävda att hans regering var den verkliga representanten för Kina. ("Nationalistkina" innehade Kinas plats i FN ända till 1971.) De sista striderna avslutades i maj 1950 med att kommunisterna övertog Hainan-ön.

Delar av tiden efter 1949 kan Mao betecknas som Kinas diktator.

[redigera] Jordreformen

Detta avsnitt är bara påbörjat. Du kan hjälpa till genom att fylla i mer.

[redigera] "Låt hundra blommor blomma" och Kampanjen mot högerelement

Detta avsnitt är bara påbörjat. Du kan hjälpa till genom att fylla i mer.

[redigera] Stora språnget

Huvudartikel: Stora språnget

Detta avsnitt är bara påbörjat. Du kan hjälpa till genom att fylla i mer.

[redigera] Lushankonferensen och Maos flytt till "andra linjen"

Detta avsnitt är bara påbörjat. Du kan hjälpa till genom att fylla i mer.

[redigera] Kulturrevolutionen

Huvudartikel: Kulturrevolutionen

Mao startade vid ett möte tillsammans med partiets centralkommitté Kulturrevolutionen år 1966. Kulturrevolutionen höll på till 1976. Den handlade officiellt om att rensa upp Kina från kapitalister och borgerligt tänkande inom alla samhällsområden. Kulturrevolutionens viktigaste fråga var dock omfördelningen av makten i den kinesiska staten, från partiet till Mao själv med hjälp av hans lojala s.k. rödgardister. Före och under kulturrevolutionen skapades en stor personkult kring Mao och han var landets de facto-ledare fram till sin död.

[redigera] Utrikespolitik

Se även: Folkrepubliken Kinas historia.

[redigera] Mao väljer sida

I Jugoslavien så hade den kommunistiske ledaren Tito brutit med Stalin. Därför hoppades och trodde den amerikanska presidenten Truman och hans rådgivare att inte heller Kina efter kommunisternas seger i inbördeskriget skulle bli en sovjetisk satellitstat. Det fanns likheter, som att både Mao och Tito länge dominerat sina respektive partier och att båda segrat i inbördeskrig utan att få någon hjälp från Sovjet. Amerikanerna hade "förlorat" Kina till kommunismen men tröstade sig med att det inte skulle innebära en motsvarande "vinst" för Sovjetunionen. De trodde att Mao mycket väl kunde bli en "asiatisk Tito".^[1]

Mao hade emellertid ingen avsikt att följa Titos exempel. Mao var en hängiven marxist-leninist och var villig att underordna sig Stalin som den internationella kommunismens ledare. Den 30 juni 1949 förklarade Mao i ett berömt tal att Kina måste alliera sig "med Sovjetunionen ... och med proletariatet och de breda massorna i alla andra länder och bilda en internationell enad front... Vi måste luta åt en sida."^[2] ^[3]

Mao kände sig också förrådd av amerikanerna, som hade stött Chiang Kai-shek i inbördeskriget. Den sista tiden, efter att det stod klart att Chiang inte kunde segra, hade dock Trumanadministrationen gjort detta motvilligt på grund av press från den så kallade Kinalobbyn. Mao trodde även att USA planerade en invasion för att hjälpa nationalisterna, men det fanns inga sådana planer. Maos tal i juni ledde i sin tur till att många i USA trodde att den internationella kommunismen verkligen var en monolitisk rörelse som styrdes från Moskva.^[4]

[redigera] Besök i Moskva

Förhållandet mellan Sovjet och kommunisterna i Kina hade också ibland varit dåligt. I februari 1949 hade Stalin rått Mao att inte låta sina trupper avancera längre än till Yangtzefloden, utan nöja sig med att kontrollera norra delen av Kina. Fem månader senare, när en delegation från Kina ledd av Liu Shaoqi besökte Moskva, bad Stalin om ursäkt för att ha underskattat dem och föreslog att de skulle göra en slags "arbetsfördelning", där Kina kunde ha inflytande i Asien och Sovjet i Europa.^[5]

Stalin bjöd in Mao till Moskva i december 1949 med anledning av att den nya kinesiska staten hade utropats. De träffades den 16 december efter att Mao rest tio dagar med tåg. Mao ville att man skulle upphäva det gamla fördraget som Sovjetunionen slutit med Chiang Kai-shek 1945 och istället ville han ha en ny allians med ryssarna. Stalin var dock tveksam till att gå med på det. Efter deras första möte fick Mao gå sysslolös, halvt isolerad, så att journalister från väst spekulerade i om han var satt i husarrest. Inte förrän den 23 januari återupptogs förhandlingarna, som blev mycket hårda. Den 14 februari kunde emellertid ett "Fördrag om vänskap, samförstånd och ömsesidigt stöd" undertecknas av utrikesministrarna: Kina och Sovjet hade fattat beslut om en 30-årig allians mot anfall från Japan, eller från någon stat som kunde tänkas samverka med Japan, en motsvarighet till västländernas Atlantpakten. De kom också överens om några saker vid sidan om fördraget: Sovjetunionen gav Kina en fördelaktig kredit på 300 miljoner dollar med bara 1 procents ränta, flottbasen Port Arthur liksom Changchun-järnvägen skulle återlämnas till Kina och några kinesisk-sovjetiska samarbetsbolag upprättades – bland annat för att exploatera naturtillgångar i Xinjiang. Sammantaget var överenskommelserna fördelaktiga för Kina, men trots det var Mao i efterhand mycket missnöjd, främst för att Stalin i början varit motvillig till att gå med på en försvarsallians och för att samarbetsbolagen påminde honom om den imperialism som Kina varit utsatt för sedan 1800-talet.^[6]

[redigera] Vietnam

Medan Mao var i Moskva, erkände Sovjetunionen Ho Chi Minhs oppositionsregering i Vietnam. Mao hade länge intresserat sig för Vietnam och hade finansierat, tränat och beväpnat kommunisterna där.^{[källa behövs]}

[redigera] Koreakriget

Se även: Koreakriget

Den 25 juni 1950 startade Koreakriget med att Nordkorea anföll Sydkorea. Den nordkoreanske ledaren Kim Il Sung hade fått Stalins och Maos stöd för ett angrepp, även om båda ledarna hade varit tveksamma.^[7] För nationalisternas ledare Chiang Kai-shek så kom kriget som en skänk från ovan; den 5 januari hade Truman sagt att USA inte skulle ingripa ifall Taiwan attackerades av Folkrepubliken Kina, och efter att kommunisterna övertagit Hainan-ön i maj så var nästa steg i deras planer att angripa Quemoy och de andra småöarna för att nästkommande år attackera Taiwan.^[8] Enligt en order som utfärdades den 27 juni intog nu istället den Sjunde amerikanska flottan position i Formosasundet för att förhindra strider mellan de två kinesiska staterna.

Den 19 oktober 1950 sände Mao s.k. frivilligstyrkor in i Korea som angrep FN-styrkorna och de sydkoreanska trupperna. Detta inträffade efter att FN-styrkorna hade haft framgångar i inledningen av kriget och amerikanska och sydkoreanska trupper avancerat in över gränsen till Nordkorea. Angreppet var väsentligen en stor succé, och den 4 januari 1951 hade kineserna och nordkoreanerna intagit Seoul. De nådde ännu en bit in i Sydkorea innan fronten stabiliserade sig ungefär vid den 38:e breddgraden.

Denna militära framgång var den första verkligt stora kinesiska militära triumfen på över hundra år och gav Mao stor prestige i landet.

[redigera] Brytningen med Sovjetunionen

I september 1959 möttes Sovjetunionens ledaren Chrusjtjov (Stalin hade avlidit 1953) och den amerikanske presidenten Eisenhower i USA. Ryssarna var oroade av "det stora språnget" och de försökte lugna väst. Ryssarna hade tidigare tagit tillbaka sitt löfte om att hjälpa Kina att utveckla kärnvapen. De hade också vägrat att stödja Kina i gränsdispyten med Indien. Dessa saker förolämpade Mao. Bara det faktum att mötet ägde rum var emot Maos principer, och han ansåg att Chrusjtjov var eftergiven emot väst.

Delvis hade splittringen även inrikespolitiska orsaker. Det stora språnget hade misslyckats och rivalerna inom kommunistpartiet, Liu Shaoqi och Deng Xiaoping, försökte utmanövrera Mao. Mao utnyttjade bråket med Sovjetunionen och framställde sina rivaler som agenter för den främmande makten. Mao såg sig också som den rättmätige ledaren för kommunismen efter att Stalin dött och ersatts av Chrusjtjov, eftersom Mao var mest erfaren och eftersom Chrusjtjov tog avstånd från stalinismen.

De båda länderna hade länge kritiserat varandra indirekt bland annat genom att Kina angrep Tito, som Sovjet hade börjat normalisera sitt förhållande med, och Sovjet angrep den kinavänlige diktatorn i Albanien, Enver Hoxha. Men 1960 blev splittringen offentlig under två kommunistisk möten i Rumänien respektive Moskva. Chrusjtjov kritiserade Mao för hans "äventyrliga" politik. Kineserna anklagade Chrusjtjov för revisionism.

1962 blev splittringen djupare. Mao kritiserade ryssarna för att ha gett efter under Kubakrisen, och samma år stödde Chrusjtjov indierna i ett kortvarigt krig med Kina. De sista formella kommunikationerna mellan de två staterna var i juni 1963 då de kritiserade varandas versioner av kommunism. 1964 hävdade Mao att det skett en kontrarevolution i Sovjetunionen och att kapitalismen hade återinförts. Relationerna mellan kommunistpartierna i Kina och Sovjetunionen avbröts.

Relationerna försämrades ytterligare och 1969 bröt stridigheter ut vid gränsen mellan länderna. Efter att Aleksej Kosygin besökt Peking i september 1969 så lugnades dock konflikten ner.

[redigera] Mötet med Nixon

Mötet med USA:s president Richard Nixon 1972.

1970 hade Mao insett att han inte både kunde vara ovän med Sovjetunionen och USA och dessutom stävja interna oroligheter. Han ansåg att Sovjetunionen utgjorde ett större hot mot Kina än vad USA gjorde och bestämde sig för att förbättra relationerna med amerikanerna.

I juli 1971 besökte USA:s nationella säkerhetsrådgivare Henry Kissinger i hemlighet Peking, och i februari 1972 reste president Richard Nixon till Kina.^[9] Han träffade både Mao och premiärministern Zhou Enlai, och det beslutades att relationerna mellan länderna skulle normaliseras. Ryssarna blev ursinniga men de ordnade ett eget möte med Nixon i Moskva vilket skapade en triangeldiplomati som innebar att de värsta bråken mellan Kina och Sovjet var över.

[redigera] Död

Mao Zedong dog vid 82 års ålder den 9 september 1976 tio minuter över midnatt i Peking. Maos hälsa hade försämrats under flera års tid och han avböjde från att framträda offentligt några månader innan sin död. Hans kropp låg på lit de parade i Folkets stora sal. En minneshögtid hölls på Himmelska fridens torg den 18 september 1976. En tre minuter lång tystnad hölls. Hans kropp placerades sedan i Maos mausoleum, trots att han ville bli kremerad och var en av de första högre ledare att i november 1956 underteckna ett förslag om att alla centrala ledare skulle kremeras efter sin död.

Som väntat uppstod en maktkamp om Kina efter Maos död. Å ena sidan fanns vänstern ledda av de fyras gäng, som ville fortsätta med den revolutionära massmobiliseringen. Den andra sidan, högern, var uppdelad i två grupper. Den ena gruppen, restorationisterna, ledda av Hua Guofeng, förespråkade en tillbakagång till en mer centralstyrd planering efter sovjetisk modell. Den andra gruppen var reformisterna, ledda av Deng Xiaoping, som ville reformera den kinesiska ekonomin till att bli mer marknadsorienterad och tona ned den maoistiska ideologin i de ekonomiska och politiska besluten.

Den moderata gruppen ledd av Hua Guofeng fick makten i regeringen, men snart utmanövrerades han av Deng Xiaoping, vilket ledde till införandet av den Öppna dörrens politik (改革开放 pinyin: găigé kāifàng ordagrant: reform och öppenhet) 1978.

[redigera] Maoism

Se maoism för mer om ideologin maoism

Maos speciella version av kommunism brukar kallas för maoism och är en variant av marxism-leninism. Före och under 1960-talet utvecklade Mao sin politiska ideologi i ett antal skrifter, men den mest kända av hans skrifter är utan tvekan citatsamlingen Maos lilla röda, som blev en bästsäljare även utanför Kina (i Kina såldes den inte bara utan delades också ut).

Detta avsnitt är bara påbörjat. Du kan hjälpa till genom att fylla i mer.

[redigera] Familj

Mao Zedong var gift fyra gånger. Fruarna var:

Luo Yixiu (罗一秀, 1889-1910) från Shaoshan: gift 1907 till 1910 (arrangerat äktenskap)
Yang Kaihui (杨开慧, 1901-1930) från Changsha: gift 1921 till 1927, avrättad av Guomindang 1930
He Zizhen (贺子珍, 1910-1984) från Jiangxi: gift i maj 1928 till 1939
Jiang Qing: (江青, 1914-1991), gift 1939 till Maos död 1976

Hans förfäder var:

Wen Qimei (文七妹, 1867-1919), mamma
Mao Yichang (毛贻昌, 1870-1920), pappa, stilnamn Shunsheng (顺生)
Mao Enpu (毛恩普), farfar

Han hade flera syskon:

Mao Zemin (毛泽民, 1895-1943), yngre bror
Mao Zetan (毛泽覃, 1905-1935), yngre bror
Mao Zehong, syster (avrättad av Guomindang 1930)

Mao Zedongs föräldrar hade tillsammans sex söner och två döttrar. Två av sönerna och båda döttrarna dog tidigt, medan Mao Zedong, Mao Zemin, och Mao Zetan överlevde. Likt Mao Zedongs fruar, var Mao Zemin och Mao Zetan kommunister. Precis som Yang Kaihui, mördades både Zemin och Zetan under krigssituationer under Mao Zedongs livstid.

Notera att ze (泽) förekommer i alla syskonens namn. Detta är normalt vid namngivning i Kina.

Mao Zedong fick flera barn:

Mao Anying (毛岸英): son till Yang, gifte sig med Liu Siqi (刘思齐) som föddes under namnet Liu Songlin (刘松林), dödad under Koreakriget.
Mao Anqing (毛岸青): son till Yang, gifte sig med Shao Hua (邵华), son Mao Xinyu (毛新宇)
Li Min (李敏): dotter till He, gifte sig med Kong Linghua (孔令华), son Kong Ji'ning (孔继宁), dotter Kong Dongmei (孔冬梅)
Li Na (李讷): dotter till Jiang (vars födelsenamn var Li), gift med Wang Jingqing (王景清), son Wang Xiaozhi (王效芝)

Vissa menar att Mao fick andra barn under den revolutionära perioden. För det mesta ska då dessa barn ha lämnats kvar bland bönder. Två engelska forskare, Ed Jocelyn och Andrew McEwen, som gick hela den Långa marschen-vägen 2002–2003^[10] fann en kvinna som de tror kan vara ett av Maos övergivna barn.^[11] De hoppas att någon i Maos familj kommer vilja bidra till ett DNA-test.^[12]

[redigera] Skrifter av Mao Zedong

Mao 1938.

Citatboken "Maos lilla röda" ( 紅寶書 )
Valda verk av Mao Tse-tung, band 1-4 med texter från åren 1926-49, band 5 utgivet 1977 med texter från 1949-57.
Mao Tse-tungs samlade verk, utgivna 1993, med skrifter från 1921-76.
Militärpolitiska skrifter, utgivna 1963.

Hans mest kända artiklar och tal inbegriper:

Rapport om en undersökning av bonderörelsen i Hunan; 1927.
En enda gnista kan tända en präriebrand; 1930.
Om praktiken ( 实践论 ); 1937
Om motsättningen ( 矛盾论 ); 1937
Om långvarigt krig ( 论持久战 ); 1938
Att bli angripen av fienden är inte dåligt utan bra; 1939
Till minne av Norman Bethune ( 纪念白求恩 ); 1939
Om ny demokrati ( 新民主主义论 ); 1940
Vändpunkten i andra världskriget; 1942
Tal till Yan'an-forum om litteratur och konst ( 在延安文艺座谈会上的讲话 ); 1942
Tjäna folket ( 为人民服务 ); 1944
Den narraktige gamle mannen som tog bort bergen ( 愚公移山 ); 1957
Om det rätta sättet att lösa motsättningar inom folket ( 正确处理人民内部矛盾问题 ); 1957
Teorin om de tre världarna ( 三个世界理论 ); 1974 presenterad för Kennet Kaunda, senare av Deng Xiaoping framlagd för FNs generalförsamling.