Slaget vid Kursk
Wikipedia
| Slaget vid Kursk | |||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|
| Del av andra världskriget | |||||||
 Slaget vid Kursk |
|||||||
|
|||||||
| Stridande | |||||||
 Nazityskland |
 Sovjetunionen |
||||||
| Befälhavare | |||||||
| Erich von Manstein Walter Model |
Georgij Zjukov Ivan Konjev Konstantin Rokossovskij Nikolaj Vatutin |
||||||
| Styrka | |||||||
| 777 000 man 2 451 stridsvagnar 1 830 flygplan 7 500 artilleripjäser |
1,4 miljoner man 4 982 stridsvagnar 3 500 flygplan 31 653 artilleripjäser |
||||||
| Förluster | |||||||
| Zitadelle 56 000 stupade och sårade 280 stridsvagnar 200 flygplan |
Zitadelle 177 800 man döda och sårade 1 750 stridsvagnar 1 000 flygplan |
||||||
| Kriget på östfronten |
|---|
| Barbarossa – Leningrad – Moskva – Sevastopol – Stalingrad – Charkov – Kursk – Smolensk II – Dnepr – Korsun-Tjerkassy – Bagration – Wisła-Oder – Berlin |
Slaget vid Kursk var ett stort fältslag mellan Sovjetunionen och Tyskland under andra världskriget. Stora mängder pansar deltog i slaget, som av många militära bedömare anses ha haft en större betydelse för utgången av kriget än vad slaget vid Stalingrad hade. Tyskarna betraktade slaget vid Kursk endast som egen offensiv med kodnamnet Operation Zitadelle, medan man i Ryssland (tidigare Sovjetunionen) ser slaget som operation Zitadelle som följdes upp av Operation Kutuzov och Operation Polkovodets Rumjantsev. De två sistnämda operationerna vann den Röda armén stort och i och med det hela slaget vid Kursk. Siffrorna i rutan till höger gäller "Operation Zitadelle" 4-22 juli 1943.
Innehåll |
[redigera] Bakgrund
Efter segern vid Stalingrad anföll de sovjetiska styrkorna i söder på bred front. I mitten av mars lyckades tyskarna slå tillbaka de sovjetiska styrkorna i Charkov-området och återerövrade staden. Detta lämnade för sovjeterna en farlig utbuktning, 190 km lång och 120 km bred, inom vilken trängdes fem sovjetiska armékårer. I mitten av utbuktningen låg Kursk, en viktig järnvägsknutpunkt 80 mil söder om Moskva. För de tyska generalerna var läget frestande att med en klassisk kniptångsmanöver innesluta och förinta de sovjetiska styrkorna i Kurskbågen, något som med man hoppades skulle kunna vända den tyska krigslyckan i Öst. Operationen fick kodnamnet Zitadelle.
I mars 1943 hade tyskarna 3 miljoner man på östfronten medan Röda armén hade 5,1 miljoner. Sovjetunionen hade nära 10 000 stridsvagnar vid sommarens början, medan tyskarna hade drygt 3 500 stridsvagnar längs östfronten. De tyska stridsvagnarna hade betydligt bättre eldkraft än de sovjetiska stridsvagnarna och det skulle visa sig under striderna sommaren 1943 att de tyska vapnen orsakade oerhörda pansarförluster för Röda armén.
[redigera] Operation Zitadelle
[redigera] Styrkeförhållanden
Inför operation Zitadelle eller anfallet mot Kurskbågen hade tyskarna dragit samman 9:e armén, 4:e pansararmén och två kårer ur arméarvdelning Kempf. Utöver dessa fördelningar fanns även den 2:a armén på Kurskutbuktningens västra sida denna styrka hade dock inga anfallsuppgifter. Inför operation Zitadelle förfogade de tyska befälhavarna över cirka - 777 000 man med 2 451 stridsvagnar och stormkanonvagnar, 7 500 artilleripjäser och grantkastare. Dessutom fanns 1830 flygplan redo att ge sitt understöd. Några reserver fanns inte att tillgå för de tyska befälhavarna.
De sovjetiska styrkorna uppgick till 1 338 000 man med 3 343 stridsvagnar och stormkanonvagnar, 22 453 artilleripjäser och granatkastare. 3 500 flygplan, och dessutom fick de förstärkningar på nästan 573 000 man och 1 639 stridvagnar, samt 9 200 artilleripjäser och granatkastare. De sovjetiska pjäserna vägde mellan 2 000 och 2 500 kg, medan tyskarnas tyngre pjäs vägde 5 400 kg.
[redigera] Skepsis från tyska generaler
Många inom den tyska militären var emot operationen, fältmarskalk Erich Von Manstein, general Alfred Jodl och fältmarskalk Gerd von Rundstedt protesterade våldsamt mot ett sådant massivt anfall och ansåg att Tyskland skulle fokusera sig på en defensiv strid under 1943 och de insåg också vad en förlust skulle betyda för det redan instabila ställningen på Östfronten men Hitler var besluten att genomföra operationen. Hitler hoppades att en tysk seger här skulle kunna bli avgörande för krigets utgång. Ryssarna hade emellertid fått bra underrättelsuppgifter om tyskarnas planer och var väl förberedda.
[redigera] Slagets förlopp
Slaget inleddes den 4 juli med att tyskarna genomförde s.k. rekognosceringsanfall. Huvudanfallet kom dock inte igång förrän morgonen därpå efter en massiv rysk artilleribeskjutning mot de tyska uppsamlingsplatserna. Nästan omedelbart stötte tyskarna på ett oväntat hårt motstånd, särskilt i norr. De tyska trupperna i söder stred med en viss framgång, trots att de var kraftigt underlägsna i antal. De tyska stridsvagnarna var vid det här laget bättre tekniskt utvecklade, och de lyckades gång på gång slå sönder dåligt organiserade sovjetiska pansarförband.
På det södra frontavsnittet nådde tyskarna den 12 juli fram till Prochorovka, vilket skulle bli krigets största stridsvagnsdrabbning, ungefär 800 sovjetiska stridsvagnar och 450 tyska stridsvagnar stötte samman på mycket nära håll. Vid slaget vid Prochorovka stoppades visserligen tyskarna, men de var inte slagna. Det var Röda arméns operationer på andra delar av fronten (se nedan) som tvingade dem att avbryta. Tilläggas bör att den 11 juli hade de allierade trupperna landstigit på Sicilien vilket satte ytterligare press på Hitler att avstå från vidare anfall i öst. Sovjet fick 334 total förstörda stridsvagnar och drygt 21 000 man i förluster. Tyskarna fick sannolikt inte mer än 24 totalt förstörda stridsvagnar och nästan 5 500 man. Den 12 juli började Sovjet sin motoffensiv mot de tyska styrkorna i norra och östra utbuktningen, och på kvällen den 14 juli hade de avancerat mer än 16 km. Den 17 juli gick Sovjet till kraftigt angrepp mot det tyska försvaret i söder.
[redigera] Operation Kutuzov
Operation Kutuzov eller Orjol-motoffensiven (ry. Orlovskaja nastupatelnaja operatsija) inleddes den 12 juli och avslutades den 18 augusti. Operationerna ägde rum på den norra sidan om Kursk-utbuktningen. Staden Orjol (Orel) befriades från tyska trupper den 5 augusti.
[redigera] Styrkeförhållanden
[redigera] Händelseförlopp
[redigera] Operation Polkovodets Rumjantsev
Operation Polkovodets Rumjantsev, Belgorod-Charkov-motoffensiven eller fjärde slaget om Charkov (ryska: Belgorosko-Charkovskaja nastupatelnaja operatsija) inleddes den 12 juli (medan Operation Zitadelle ännu pågick) och avslutades den 23 augusti. Andra källor gör gällande att operationen inleddes först den 3 augusti.
Den 5 augusti befriade de sovjetiska trupperna staden Belgorod och den 22 augusti intogs Charkov.
Den 23 augusti firades segern i slaget vid Kursk med en salut ur 124 kanoner i Moskva. Det var första gången en seger under detta krig firades på det här sättet och fler segrar och firanden följde efteråt.
[redigera] Styrkeförhållanden
[redigera] Händelseförlopp
Söder om de tyska retirerande 9:e och 4:e arméerna ställdes generalen Erich von Manstein med 42 divisioner mot 120 sovjetiska. Den 3 augusti bröts den tyska fronten och de sovjetiska styrkorna kunde snabbt befria städerna Belgorod och Bogoduchov. De svepte sedan fram genom Ukraina och den 22 augusti återerövrades Charkov av sovjetiska styrkor.
Den 7 september hade von Mansteins arme reducerats så att inte hade något annat alternativ än reträtt. I mitten av september drog sig de 1:a och 4:e pansararméerna och den 8:e armen tillbaka bakom floden Dnjepr mellan Zaporozje och Kiev. Sovjetiska trupper följde snabbt efter och denna gång hade de kommit väster om Dnjepr för att stanna. Den 6 november föll Kiev och det blev något av en symbol för ett troligt nederlag för Tyskland mot Sovjet.
Under sommaren 1943 hade båda sidor fått stora förluster. Tyskland hade förlorat 1 331 stridsvagnar och 365.000 man och ett okänt antal sårade man brukar räkna med för varje men som dödas så har 3 blivit sårade och detta skulle då ge en siffra på ca 1,1 miljoner, största delen vid Kursk och under reträtten till Dnjepr. Sovjet hade förlorat 9 400 stridsvagnar och 863 000 döda och sårade.
[redigera] Slagets följder
Detta blev första gången som Hitler själv valde att avbryta en offensiv, vilket kan ses som att han hade fattat att det snart var över. Sovjetarmén återtog nu initiativet på östfronten, och de städer man tog tillbaka efter detta förlorades aldrig mer. Tyskland beräknas ha förlorat 56 000 stupade och sårade, 278 stridsvagnar och 200 flygplan. Sovjets förluster uppgick under slaget vid Kursk räknas till cirka 177 800 stupade och sårade, 1 750 stridsvagnar, 1 000 flygplan. Röda arméns förluster var mycket lättare att ersätta än tyskarnas. (De sovjetiska stridsvagnsförlusterna vilka har kommit ut från ryska arkiv efter 1990 är inte helt samstämmiga, men samtliga pekar på förluster om 1 600 till 1 900 stridsvagnar, förstörda eller erövrade av fienden).
Många anser att slaget innebar att den sista tyska strategiska offensiva förmågan på östfronten försvann i och med det tyska nederlaget - initiativet tippade slutgiltigt över till Röda arméns fördel. Det var dessutom första gången som Röda Armén lyckades besegra Wehrmacht i ett större fältslag under en sommarkampanj, vilket visade att Röda armén blivit lika kompetent på krigföring på operativ nivå som Wehrmacht. Tyskarna hade samlat så stora resurser inför slaget att det var mycket svårt att ersätta dem, eftersom de tyska industrierna bombades sönder av västallierat flyg.
[redigera] Källor
- Zetterling, Niklas & Frankson, Anders: Slaget om Kursk 1943 - historiens största pansarslag - 2002 - ISBN 91-1-301078-6
- http://hem.passagen.se/fieldmarshal/rodaarmen.html
- http://en.wikipedia.org/wiki/Battle_of_Kursk
- http://www.uni.edu/~licari/citadel.htm
[redigera] Litteratur
- Zetterling, Niklas & Frankson, Anders: Slaget om Kursk 1943 - historiens största pansarslag
