Bipolärt syndrom

Wikipedia

Bipolärt syndrom, även kallad manodepressiv sjukdom, tillhör förstämningssyndromen eller de affektiva syndromen. Vid bipolärt syndrom upplever en person maniska episoder eller växlingar mellan depression och manisk eufori (upprymdhet). Dessa extrema växlingar i humör, motivation, energi och allmänt fungerande utgör ett allvarligt funktionshinder. Man skiljer mellan två typer, där den första karakteriseras av mer uttalade maniska symtom (typ 1) och den andra av lättare överaktivitet (typ 2). Bipolära syndrom behandlas vanligen med stämningsstabiliserande mediciner som litium. Omkring en procent av alla människor är manodepressiva.

Vid en manisk episod är patienten överaktiv, pratsam, uppvisar koncentrationssvårigheter, har minskat sömnbehov samt kan vara mer socialt och sexuellt aktiv än vanligt. Patienten kan bete sig på ett obetänksamt eller oansvarigt sätt till exempel beträffande ekonomiska transaktioner.

En manisk episod kan vara psykotisk med vanföreställningar ofta av storhetskaraktär. Mani och depression är varandras motsatser - en manisk patient är fylld av energi och orealistiskt hoppfull medan en deprimerad patient är dödstrött med mindervärdeskänslor och hopplöshetskänsla.

En lindrigare variant av sådan störning kallas för cyklotymi. Motsatsen till bipolärt syndrom är unipolärt syndrom, som innebär att en person antingen har enbart depressioner eller enbart manier.

Forskningen är framgångsrik, men fortfarande vet man väldigt lite om vad som händer i hjärnan hos den drabbade. Många personer med bipolär sjukdom upplever inte sig själva som sjuka i det maniska tillståndet. Sömn är den viktigaste kontrollfaktorn, sedan finns det ett antal mediciner beroende på var i sjukdomen man är.

[redigera] Orsaker

Tvillingstudier av Bipolärt syndrom typ 1 visar att det är 43% risk att drabbas om man har en enäggstvilling med syndromet och bara 6% hos tvåäggstvillingar. Ungefär hälften av alla som har syndromet har en förälder som också har det.