Den stora depressionen

Wikipedia

Denna artikel eller detta avsnitt bör skrivas utifrån ett globalt perspektiv.
Förbättra gärna texten. Se diskussionssidan för mer information.

Dorothea Langes Vandrande moder, Nipomo, Kalifornien avbildar utblottade ärtplockare i Kalifornien 1936. I mitten ses den trettiotvååriga sjubarnsmamman Florence Owens Thompson.

Den stora depressionen var en lågkonjunktur som började med den stora Wall Street-kraschen i New York i USA i oktober 1929. Från USA spred den sig snabbt till Europa och de andra delarna av världen, med förödande effekter i både I-länder och U-länder. Den internationella handeln sjönk kraftigt, likaså personlig inkomst, skatteinkomster, priser och vinster. Städer över hela världen fick genom detta ett stort bakslag, inte minst de som förlitade sig på tung industri. Byggandet avstannade mer eller mindre i flera länder, och bondgårdar och andra jordbruksområden drabbades då priset för deras skördar sjönk med mellan 40 och 60 procent.^[1] Gruvarbetare och skogsarbetare fick det hårdaste slaget då efterfrågan sjönk kraftigt och det fanns få andra anställningsalternativ. Den stora depressionen slutade vid olika tidpunkter i olika länder; majoriteten av länderna som drabbades satte upp olika biståndsprogram för att klara krisen. De flesta länderna gick igenom någon form av politisk kris under depressionen, vilken förde politiken mer till vänster eller höger. Demokratin blev svagare, vilket gav diktatorer som Hitler, Stalin och Mussolini en fördel, och som också hjälpte till att bygga upp förutsättningarna för andra världskriget 1939.

[redigera] Bakgrund

Den stora depressionen var inte en plötslig kollaps; nedåtgången kom i omgångar under en period av tre år och nådde sin absoluta botten i mars 1933, även om det fanns några få små uppgångar. Under våren 1930 var krediten stor och fanns tillgänglig för låga priser, men folk var rädda för framtiden och ville inte lägga till fler skulder genom att låna. Bilförsäljningen sjönk under 1928 års nivå i slutet av maj 1930. Priser sjönk på flera fronter, men lönerna höll sig stabila tills de började gå ner 1931. Omständigheterna var värst i jordbruksområdena där priset på handelsvarorna sjönk, och i gruv- och skogsindustrin var arbetslösheten stor och det fanns få jobbalternativ. Nedåtgången i den amerikanska industrin var motorn som drog ner de flesta andra länder först, sedan gjorde interna svagheter eller styrkor inom varje enskilt land omständighetena bättre eller sämre.

[redigera] Börskrachen

Börsen i New York City 1930, året efter krachen.

Huvudartikel: Wall Street-kraschen

Tiden innan börskrachen steg aktiekurserna kraftigt, och miljoner personer köpte då akteir. Den ökade investeringen drev i sin tur upp kurserna till spektakulärt höga nivåer, och skapade starka förväntningar på ytterligare uppgångar. Småsparare, företag och banker satsade allt större del av sina tillgångar och man lånade även till höga räntor för att kunna finansiera ytterligare investeringar på börsmarknaden.

Aktierkurserna nådde sin högsta punkt den 3 september 1929 därefter började marknaden bli instabil med både upp- och nedgångar, men trots detta fortsatte spekulationerna. På den 24 oktober 1929, den så kallade Svarta torsdagen, dök börsen då säljpanik uppstod. På en dag bytte 13 miljoner aktier ägare, vilket var rekord. Fredagen och lördagen kundes börsraset dämpas något men måndag och tisdag fortsatte det. Tisdagen den 30 onktober 1929 sattes nytt säljrekord. Börsvärdet föll med ca börsvärdet hade sjunkit med 40%. Företag och banker gick i konkurs, och många blev arbetslösa, och småsparare fick lämna sina hem och gårdar när de inte längre kunde betala de höga låneräntorna.

[redigera] Effekter

[redigera] USA

I USA gick många företag i konkurs vilket ledde till stor arbetslöshet. Många hade inte råd att betala räntor och tvingades sälja sina ägor.

Detta avsnitt är bara påbörjat. Du kan hjälpa till genom att fylla i mer.

[redigera] Tyskland

I och med börskraschen i de närmaste upphörde de amerikanska utlandsinvesteringarna. USA började nu kräva tillbaka de pengar som Tyskland var skyldiga efter första världskriget samt 1920-talets utlåning. Detta bidrog till att Tyskland drabbades hårdare än något annat europeiskt land av depressionen i början av 1930-talet. Många företag gick i konkurs och sex miljoner människor blev arbetslösa. Medelklassen, som just återhämtat sig från inflationens härjningar, fick åter se sin tillvaro slagen i spillror.

Inför dessa påfrestningar råkade den tyska demokratin in i en djup kris. Partier splittrades och gjorde det omöjligt att bilda handlingskraftiga regeringar och landet styrdes i stor utsträckning med hjälp av en undantagsparagraf i konstitutionen, som gav presidenten rätt att sätta sig över de demokratiska besluten. Misstron växte mot de etablerade politikerna. Allt fler satte istället sitt hopp till partierna på höger- och vänsterkanten.

På vänstersidan ryckte kommunisterna fram och fördubblade nästan sitt antal medlemmar i riksdagen till 100 mandat 1932. De tolkade den ekonomiska krisen som ett tecken på det kapitalistiska systemets fall. I sin propaganda pekade de på hur bra det gick för Sovjetunionen, som genomgick en snabb industrialisering, samtidigt som västvärlden drabbades av arbetslöshet. Kommunisterna ville vinna väljare inom arbetarrörelsen inför den stundande revolutionen. Men arbetarrörelsen var splitrad eftersom det även fanns en stark motvikt av högerextrema krafter. Extremhögern var nazisterna och åren 1928-1932 ökade antalet nazister i den tyska riksdagen från 12 till 230 mandat. Det blev då det största partiet i Tyskland. Det var till största delen medelklassen som vände sig till nazisterna för att komma ur depressionen, men även de arbetslösa lockades av partiledaren Hitlers löften. De såg nazismen som en lösning på sina problem och en resa mot en ny framtid.

[redigera] Sverige

Detta avsnitt är bara påbörjat. Du kan hjälpa till genom att fylla i mer.

[redigera] Återupprustning och återhämtning

Flera länder gick igenom en massiv återupprustning för att motverka hotet från Nazityskland. Detta gjorde att flera europeiska ekonomier återhämtade sig under åren 1937-1939. 1937 hade t.ex. arbetslösheten i Storbritannien sjunkit till 1,5 miljoner, vilken senare försvann helt när soldater började mobiliseras efter krigets utbrott 1939.

I USA gjorde alla pengar som spenderades på kriget att BNP fördubblades och täckte över depressionens effekter. Affärsmän ignorerade de hårda skatter och ökande skulder landet fick, och fördubblade sina insatser för att dra fördelarna av de generöa kontrakt som satts upp av president Harry S. Trumans regering. Många personer arbetade övertid och gav upp sina fritidsaktiviteter för att kunna tjäna pengar igen efter flera år. Folket accepterade ransonering och priskontroller för första gången som ett sätt att visa sitt stöd för krigsarbetet. Priserna i ammunitionskontrakt garanterade affärsmän en vinst oavsett om de anställde många mediokra arbetare eller om de använde ineffektiv teknik. Affärsmänen anställde därför alla personer de kunde se; vissa körde även lastbilar upp- och nedför gator för att få människor att ta jobb hos dem (nya arbetare behövdes för att ersätta de 11 miljoner män i arbetsför ålder som tjänstgjorde i den amerikanska armén). Genom allt detta förstorades regeringens roll i den nationella ekonomin, från att ha uppgjort 3% av BNP till att tredubblas.