Förintelseförnekelse

Wikipedia

	Denna artikels neutralitet är ifrågasatt.
	Se diskussionssidan för mer information.

Förintelseförnekelse, förnekande eller ifrågasättande av Förintelsen som historiskt fenomen, är en form av historierevisionism och anses av många vara en konspirationsteori, som av bland annat Forum för levande historia anses vara politisk. Förintelseförnekare och förintelsekritiker omnämner i regel sig själva "revisionister". Många anser att det finns ett klart samband mellan förintelseförnekelse och antisemitism^[1], och motivet är ofta men inte alltid att rentvå nazismen eller att ibland missakta den judiska folkgruppen.^[2] Bland de flesta historiker finns det dock, genom en omfattande bevisföring, stor konsensus om att Förintelsen har ägt rum.

Förintelseförnekelse innebär att forskningen om Förintelsen kritiseras, men framför allt att Förintelsen som historiskt fenomen förnekas. Det har förekommit förintelseförnekelse ända sedan andra världskrigets dagar. Under 1960-talet ifrågasatte den franske historikern och f.d. koncentrationslägerfången Paul Rassinier den etablerade historieskrivningen, och han anses av vissa vara den vetenskapliga förintelserevisionismens grundare.^[3] Rassinier menade att fler än 1,6 miljoner judar ej kunde ha dött under andra världskriget.^[4] Termen "Förintelsen" (eng. The Holocaust, från grekiskans holokauston, som betyder ett offer som helt och hållet bränts^[5]) blev under 1970-talet allmänt etablerad som benämning på nazisternas folkmord på judar. Viktiga händelser i förintelseförnekelsens historia är publiceringen av The Hoax of the Twentieth Century ("Det tjugonde århundradets bluff") av Arthur Butz, år 1976, samt grundandet av Institute for Historical Review år 1978.

[redigera] Förnekarnas ståndpunkter

Förintelseförnekare för fram minst ett av följande påståenden:

Nazitysklands regering skall inte ha haft någon plan eller utdelat någon order för att utrota Europas judar.
Antalet judiska dödsoffer skall ha varit betydligt färre än 5,7 miljoner.
De flesta dödsfall skall inte ha varit systematiska massavrättningar i gaskammare eller med andra metoder, utan i stället följder av svält eller farsoter.

Förintelseförnekare kallar sig ofta antisionister och omfattar andra teorier, som av många anses vara konspirationsteorier, bland annat att sionister är ansvariga för Nürnbergrättegångarna.^[6] Förintelsen sägs även ha iscensatts för att skapa en kollektiv skuldkänsla hos människor i Västvärlden, samt för att gynna staten Israel. Revisionister är ofta även anhängare av den antisemitiska ZOG-teorin.

I USA, som har en tradition av vidsträckt yttrandefrihet, är det tillåtet att torgföra ovannämnda åsikter. Eftersom förintelseförnekande i en del länder anses vara motiverat av antisemitism räknas det i många europeiska länder som hets mot folkgrupp, och är därför förbjudet (i likhet med till exempel nazistiska hakkors). Förintelseförnekelse är ett brott i Belgien, Frankrike, Litauen, Polen, Rumänien, Schweiz, Tjeckien, Slovakien, Tyskland, Österrike samt i Israel.

Även om säkert vetenskapligt underlag saknas, anser många att förintelseförnekelse blivit allt vanligare inom den muslimska världen och i Mellanöstern under senare år. Bland annat har Irans president, Mahmoud Ahmadinejad, talat om Förintelsen som en "myt".^[7] I december 2006 höll Ahmadinejad en två dagar lång konferens vid vilken Förintelsen ifrågasattes. ^[8] Även grupper som Hamas har publicerat texter där Förintelsens existens ifrågasätts.^[9]

Några kända personer som utpekats som förintelseförnekare är David Irving, Robert Faurisson, Ernst Zündel, Jürgen Graf, Ahmed Rami och David Cole. Det har funnits, och finns, förintelseförnekare med olika etnisk och politisk bakgrund, men anhängare av nynazism och andra antisemitiska åsiktsriktningar är kraftigt överrepresentaterade.^[10]

Första sidan i Wannseekonferensens protokoll, ett dokument som inte nämner judeutrotning

[redigera] Planer på, och order om, att utrota judarna

Förintelseförnekare och -kritiker hävdar att man på Wannseekonferensen inte tar upp någon utrotning av judar. Något sådant framgår inte heller av protokollet. Förintelseförnekarna kritiserar den etablerade forskningen för att den enligt dem tolkar in för mycket i de ord som står i protokollet från Wannseekonferensen, samt i andra dokument och tal. I Wannseeprotokollet anges att planen är att deportera judarna till territorier i Östeuropa. Man menar att planer på att förmå judar att flytta ut ur det egentliga Tyskland ej skall sammanblandas med att utrota judar.^[11] Man hänvisar härvid även till en artikel som sägs ha skrivits av den israeliske professorn Yehuda Bauer, där det står Allmänheten upprepar alltjämt, om och om igen, den enfaldiga berättelsen att man kom fram till utrotningen av judarna i Wannsee; Wannsee var blott en fas i utvecklandet av massmordsprocessen.^[12] Det hävdas vidare att man ej funnit några dokument författade av Hitler, Himmler, Göring eller Heydrich där utrotning av judar beordras eller nämns, detta trots att Nazitysklands ordersystem var skriftligt. ^[13] Mot detta har invänts att Hitler själv talade om förintelse av den judiska rasen. Hitler den 30 januari 1939: Om den internationella finansjudenheten, inom och utom Europa, än en gång skulle lyckas störta folken in i ett världskrig, då blir resultatet inte [...] judenhetens seger, utan förintelsen av den judiska rasen i Europa!^[14] Förintelseförnekare har anfört att Hitlercitat knappast är några bevis för att Förintelsen verkligen ägt rum, samt att ord som "förinta" var en del av nazisternas jargong.^[15]

[redigera] Antal offer för Förintelsen

Siffran 6 miljoner döda judar har kritiserats för att vara en påhittad siffra. Som argument för detta används att en redan i förväg bestämd siffra knappast kan godtas som äkta. Yttranden som tas fasta på, av förintelsekritiker ^[16], är bland andra de som gjordes av den judiske f.d. New York-guvenören Martin H. Glynn, i en artikel i tidningen The American Hebrew den 31 oktober 1919. Han inledde sin artikel, vilken omnämndes Korsfästelsen av judar måste upphöra!, med orden Från andra sidan havet ropar sex miljoner män och kvinnor på oss efter hjälp. Senare i artikeln inleder han en mening med I denna hotande förintelse av mänskligt liv ... och senare Sex miljoner män och kvinnor dör .... Detta har ansetts tyda på att termerna om "förintelse" av "sex miljoner judar" fanns redan innan andra världskriget ens började. Denna slutsats har emellertid kritiserats, då Glynn avslutar första meningen med och åttahundratusen små barn ropar efter bröd, något som han senare upprepar. Siffran uppgår sålunda till 6 800 000, och inte till sex miljoner.

Befrielsen av Buchenwald 16 april 1945

Förutom detta har hänvisats ^[17] till en artikel som sägs vara skriven av den sovjetiska journalisten Ilja Ehrenburg, i vilken det står att Fråga vilken tysk fånge som helst varför hans landsmän omintetgjorde sex miljoner oskyldiga personer, och han kommer att svara helt enkelt: "Varför? De var judar". Artikeln sägs ha publicerats i sovjetiska krigsnyheter först den 22 december 1944 och sedan den 4 januari 1945 (då under annan titel), och samma påstående sägs han ha fört fram i en artikel den 15 mars (Världen vet nu att Tyskland har dödat sex miljoner judar ...). De sovjetiska styrkorna intog Auschwitz den 27 januari 1945, vilket används som argument för att siffran 6 miljoner knappast skulle ha varit allmänt antagen och vetenskapligt framräknad då Ehrenburg sägs ha publicerat sina artiklar.

Andra uppgifter som har anförts till stöd för teorin att antalet judiska offer för Förintelsen var lägre än vad som är allmänt vedertaget, är två som sägs härröra från American Jewish Committee. I folkräkningssiffror av 1938 uppges att 15 458 091 judar då fanns i världen. 1948 var den uppgivna siffran dock 15 753 638, en ökning, trots att 6 miljoner judar sägs ha förintats.^[18] En annan uppgiven siffra gällande år 1948 är 18,7 miljoner judar. ^[19]

Förintelseförnekare ^[20] åberopar även ett dokument som sägs härröra från Röda korset. I dokumentet framläggs antalet registrerade döda i Tredje rikets koncentrationsläger, och den totala mängden, fram till och med 1983, uppges vara 373 468 personer (dvs. totalt, inte bara judar). Av dessa uppges 53 606 ha avlidit i Auschwitz. Detta dokument, som bestyrkts 16/1 1984, anses av många vara förfalskat. Röda korset bekräftar idag inte dokumentet som äkta, utan har upprepade gånger dementerat att det skulle vara äkta.^[21]^[2]

Förintelseförnekare hävdar även att krematorierna i koncentrationslägren ej hade den kapacitet som de brukar tillskrivas, samt att de lik som ej brändes i krematorier inte kunde ha bränts i gropar, med anledning av syrebrist.^[22].

Ett annat argument förintelseförnekare anfört som stöd för sin teori, är att antalet judar och andra som dog i Förintelsen varit olika under olika tidsperioder, och hos olika forskare.^[23] Man anger exempelvis att Auschwitz på plats angivna officiella dödssiffra fram till 1990 var 4 miljoner, men idag är 1,5 miljoner.^[24] Den högre siffran räknades fram genom att man antog att krematorierna användes maximalt.^[25] Rudolf Höss angav under Nürnbergprocessen siffran 3 miljoner, en siffra förintelseforskare idag anser överdriven.^[21] En så hög siffra som 9 miljoner offer, menar förintelseförnekare ^[26] har angivits gällande de döda i Auschwitz, i den franska dokumentärfilmen Natt och Dimma från 1955. Förintelseförnekare har upprörts över att filmen visats i franska skolor. I filmen sägs kameran uppehålla sig vid Birkenautrakten, då berättarrösten säger Nio miljoner döda hemsöker denna trakt.^[27] ^[28] Detta har förklarats med att siffran 9 miljoner åsyftar omfattningen av Förintelsen som helhet, inte bara antalet döda i Auschwitz-Birkenau.^[29] Det är vedertaget att en miljon människor dog i Auschwitz-Birkenau.^[30]

[redigera] Gaskammare och andra avrättningsmetoder

Förintelseförnekare och förintelsekritiker brukar ifrågasätta existensen av gaskammare i Tredje rikets koncentrationsläger, alternativt hävda att gaskammare ej användes i den utsträckning som i allmänhet görs gällande. Man ifrågasätter bland annat gasningsmetodens effektivitet, och hävdar att det hade varit enklare om nazisterna placerat judarna ute i det fria, och låtit de allierade bombardemangen skapa förintelse.^[18] Det ifrågasätts att man överhuvudtaget hade kunnat gasa den mängd människor som påstås. Förintelseförnekare har även hävdat att det inte skulle finnas så många judar som än idag får krigsskadestånd av Tyskland, om planen verkligen varit att utrota alla judar.^[18] Krigsskadeståndet sades 1998 ha uppgått till 60 miljarder dollar . ^[31]

Förintelseförnekare hävdar att bevisen för gaskammares existens och användning i Tredje rikets koncentrationsläger blott baseras på vittnesmål från personer som påstår sig ha varit lägerfångar. Man jämför vittnesmålen med vittnesmål under häxprocesserna.^[32] Man hävdar att vittnesmålen gällande gasning i koncentrationslägren är orealistiska och motsägelsefulla. Som exempel på detta anförs bland annat ett citat som hävdas härröra från Kurt Gerstein där denne säger, om gasning i gaskammare i Bełżec, De nakna människorna står på varandras fötter, 700-800 på 25m2, 45 m3 och Tills dess står människorna kvar levande i dessa fyra kamrar, 4 gånger 750 personer på 4 gånger 45 kubikmeter. Hade dessa siffror stämt hade 28-32 människor behövt stå på en kvadratmeter kammaryta. Rudolf Reder sägs uppge den ännu orimligare siffran 46 personer/kvadratmeter.^[33] Gersteins vittnesmål, som förintelseförnekarna menar att vad de anser är "förintelsemyten" vilar på, innehåller, enligt dem, även uppgifter som är fullständigt orimliga, som att miljoner barn i Auschwitz skulle ha dödats genom att de fick lukta på trasor indränkta i cyanid samt att 25 miljoner människor skulle ha gasats i Bełżec och Treblinka.^[34] Det allmänt vedertagna totala antalet människor som mördades i samband med Förintelsen är 13 miljoner.^[35]

Gällande gaskammare anför förintelseförnekare även orimligheter vad gäller förekomsten av dem. Exempelvis, menar man, har det förr påståtts ha funnits fungerande gaskammare i princip i alla koncentrationsläger, något som idag dementeras av förintelseexperter. Fungerande gaskammare påstår man att "förintelsepropagandister" hävdat ha funnits på platser inom det egentliga Tyskland, bland annat i Dachau. Om "eutanasi"-institutet Hartheim uppskattade Franz Ziereis att mellan 1 och 1,5 miljoner människor dödats där^[36], något som sägs ha rapporterats som fakta av Simon Wiesenthal.^[37] Enligt officiella siffror gasades runt 30 000 personer (s.k. "livsodugliga") på Hartheim mellan 1940 och 1944.^[38] Se även Aktion T4.

Gasen Zyklon B förångas vid en temperatur av 25,7 grader Celsius, och man menar att en sådan värme ej skulle kunnat uppstå i de rum under jorden som påstås ha använts som gaskammare.^[39] Detta har emellertid bemötts med att en lokal fullproppad med människor genom dessas kroppsvärme skulle bli så pass varm att Zyklon B skulle förångas.^[21]

Förutom regelrätta gaskammare har det, enligt förintelseförnekare, påståtts att judar mördades medelst ström i gigantiska tusenmannabassänger, och sedan förbrändes genom annan ström, i tekniskt utvecklade anordningar. Bland annat sägs följande redogörelse komma från Stefan Szendes bok Den siste juden från Polen (1944): De fördes in i jättestora hallar, vilka rymde flera tusen människor. Dessa rum ... hade golv, som kunde sänkas ned. [G]olvet [sänktes] med alla de tusentals judarna ned i en bassäng under golvet ... Så leddes starkström genom vattnet och på bara några ögonblick var alla de tusentals judarna avlivade. Sedan lyftes golvet med alla liken upp ur vattnet. En annan ström kopplades på och i de stora hallarna blev nu glödande hett som i en krematorieugn tills alla lik förbränts till aska.^[40] Alla de olika versioner som finns i vittnesmål då det gäller Förintelsen anses av förnekarna, på grund av deras påstådda inbördes och i förhållande till övriga vittnesmål brist på samstämmighet, vara att jämföra med vandringssägner och andra myter.

Nürnbergvittnesmålet från Rudolf Höss innehåller följande: Jag förde befälet över Auschwitz till 1 december 1943, och uppskattar att åtminstone 2 500 000 offer avrättades och tillintetgjordes där genom gasning och bränning.^[41] Förutom att Höss överdriver siffrorna, anser förintelseförnekarna att hans uppgift om gasning blivit framtvingad med våld och man anför ett citat man hävdar härrör från Höss, enligt förnekarna tillrättalagda, biografi, vari det står Under mitt första förhör slog de mig för att få bevis. Vad som står i protokollet vet jag inte trots att jag undertecknade det.^[42] Höss uppger även namnet på ett förintelseläger som aldrig existerat, Wolzek, vilket förintelseförnekare menar är ett tecken på att vittnesmålets uppgifter är felaktiga. Detta har dock förklarats med att Höss åsyftat lägret Sobibór, men inte kommit ihåg dess namn. Höss uppges i förhör före rättegången talat om att lägret låg 40 kilometer i riktning mot Kulm ... förbi Kulm i ostlig riktning. Det hävdas att man, när man åkte tåg från Kulm till Sobibór, färdades fyrtio kilometer, och Sobibór låg nordost om Chełm (ty. Kulm).^[43]

Etiketter till giftgasen Zyklon B

Förintelseförnekare åberopar ofta en rapport av ingenjören Fred Leuchter, som 1988 företog en undersökning av gaskammare i bland annat Auschwitz. Kemisten som Leuchter anlitade fann obetydliga spår av gasen Zyklon B (vätecyanid), som tros ha använts för att ta livet av människor i kamrarna, uti själva kamrarna, medan en avsevärd mängd vätecyanid/blåsyra uppmättes i de faktiska avlusningskamrarna.^[44] Detta har emellertid förklarats med att den mängd människokroppar som gasades absorberade ämnet.^[21] Förintelseförnekare har till och med hävdat att om nazisterna haft tillgång till mer Zyklon B skulle färre judar ha dött, emedan man hävdar att tyfus var en betydande dödsorsak. Förekomsten av tyfus används även som argument för att förklara att koncentrationsläger hade krematorieugnar.^[45] Förintelseförnekare hävdar även att undernäring i koncentrationslägren förorsakades av att de allierades bombningar av Tyskland avskar tillförseln av mat.^[18]

[redigera] Annat som förnekas

Förutom vad som nämnts ovan förnekar förintelseförnekare även annat som under åren hävdats. Ett av dessa påståeenden, som enligt förintelseförnekare är en ren myt, är påståeendet att man gjorde tvål av fett från, eller delar av, judar.^[46] Förintelseforskaren och israelen Yehuda Bauer har tillbakavisat påståendet om tvålproduktion.^[47] Bauer skrev 1990, till redaktören för Jerusalem Post, att "Det nazisterna gjorde är tillräckligt förskräckligt; vi behöver inte tro på de ytterligare ohyggligheter de tänkte på, men inte hade tid att genomföra", och påpekat att tvålen vad gjord av icke-organiskt fett, och inte av människofett. ^[48] Bauer har om det hela skrivit: "Förintelsens förövare tillverkade ingen tvål av judiska lik, men mot slutet av kriget etablerade tyskarna en experimentstation nära Gdansk (Danzig) för att utröna huruvida det var möjligt att använda människofett till tvål; de använde liken av polska tvångsarbetare till detta."^[49] och uppgett att myten uppstod genom att nazisterna ägnade sig åt psykisk sadism å judarna i koncentrationslägren, och sade dem att tvål gjordes av dem. ^[50] Tvålarna sägs ha försetts med bokstäverna RJF, som enligt förintelseförnekarna var RIF, och inte betydde Reines Jüdisches Fett ("rent judiskt fett"), utan Reichsstelle für Industrielle Fettversorgung (Riksmyndigheten för Industriell Fettförsörjning).^[51] Bauer har dock uppgett att RIF, som stod på tvålarna, betyder Rheinische Industrielle Fettherstellung. Påståendet om judetvål har förintelseförnekare ansett ha blivit spridd av bland annat Ilja Ehrenburg och Simon Wiesenthal, och tvålproduktionsfrågan sägs ha tagits upp under Nürnbergrättegångarna.^[52]

Även uppgifter om att lampskärmar gjordes av judiskt skinn har av förintelseförnekarna påståtts vara bevisade som osanningar. Lampskärmarna sägs ha testats genetiskt, varvid det framkommit att de gjordes av djurskinn.^[18] Yehuda Bauer har dock uppgett att åtminstone en lampskärm av judeskinn tillverkades.^[53]

Förintelseförnekare hävdar även att vissa bilder från Förintelsetiden är förfalskade av "propagandister", samt att bilder och filmer som spelades in som delar av den sovjetiska propagandan, under Stalins tid, numera används som om de vore äkta Förintelsebilder. Det hävdas även att överskottet på skor i koncentrationslägren beror på att tyskar donerade sina gamla skor, för att hjälpa lägerfångar under vintern.^[18]

Emellanåt driver förintelseförnekare också andra teman där andra av Hitlers förbrytelser förnekas eller ursäktas. Ett exempel på sådant har varit påståendet att Operation Barbarossa (anfallet mot Sovjetunionen) var självförsvar då Hitler bara skulle förekommit Stalin. Den uppfattningen avvisas av den stora majoriteten av historiker, även om den haft viss popularitet.

[redigera] Yttrandefrihetsdiskussion

I utkanten av förintelseförnekelse förs ibland en sido-debatt där förintelseförnekarnas yttrandefrihet tas i försvar, ofta i samband med att deras syfte, förintelseförnekelse, förnekas. Grunden för denna debatt är argumentet att kriminaliseringen av förintelseförnekelse utgör en inskränkning av de demokratiska rättigheterna. Den har förts både av vissa västerländska intellektuella och Irans president. Som motargument har anförts att förintelseförnekelse är så intimt förknippat med hets mot folkgrupp såväl som historiska skäl, dvs att man i vissa länder har ett historiskt ansvar för att motverka den här typen av resonemang. Det har även framförts att förintelseförnekelse är ett inledande första steg för att bereda marken för ett upprepat brott.