Förintelsen

Wikipedia

Porten till förintelselägret Auschwitz med texten Arbeit macht frei

Förintelsen är en benämning på nazisternas försök att utrota de europeiska judarna under andra världskriget. Omkring 6 miljoner judar dog och cirka fem miljoner romer, funktionshindrade, homosexuella, Jehovas vittnen och andra. Många avrättades i gaskammare (vilket förnekats av vissa historierevisionister), andra dog som en följd av de usla förhållandena i koncentrationslägren med svält och sjukdomar. Förintelsen skiljer sig på grund av de systematiska, fabriksliknande och statligt organiserade mordmetoderna från de andra massmorden i historien och också från nazisternas förhållningssätt till politiska motståndare. De hade chansen att överleva när de visade underdånighet. De som enligt Nürnberglagarna – de lagtexter som definierade begrepp som "jude", "arisk" etc. – klassades som judar var de som först och främst var Förintelsens offer. Ingen hänsyn togs till individerna i gruppen och deras ålder, kön, etc.

Det systematiska förföljandet av judar har skett upprepade gånger i historien, och omnämns redan i Bibeln.

Begreppet "Förintelsen" är egentligen en direktöversättning av ett begrepp i den terminologi som nazisterna själva använde. Ordet förintelse, "Vernichtung", var det begrepp som man använde inom det tyska nazistpartiet när man pratade om det systematiska mördandet av alla Europas judar. Ibland används även det hebreiska ordet "Shoah". Det engelska begreppet "Holocaust", som ordagrant betyder "eldoffer", började användas efter namnet på en TV-serie, Förintelsen från 1978.

Innehåll

1 Förintelsens historia
2 Geografisk spridning
- 2.1 Albanien
- 2.2 Ungern
3 Sanningen når omvärlden
4 Motståndrörelse i ockuperade och allierade stater
5 Följder
6 Om Förintelsen
7 Referenser
8 Externa länkar

[redigera] Förintelsens historia

[redigera] Inskränkning av rättigheter och förföljelse

Redan 1933 inrättades i Dachau vid München det första koncentrationslägret. Här var huvudsakligen politiska motståndare internerade. Strax efter Hitlers maktövertagande inleddes inskränkandet av judarnas rättigheter. Judarna tvingades lämna myndighetstjänster, och från april 1933 blev deras affärer bojkottade. Med Nürnberglagarna 1935 miste judarna sina medborgerliga rättigheter. Väldigt intensiv var förföljelsen under Kristallnatten, 9 november till 10 november 1938, då många synagogor blev nerbrända och tusentals judiska affärer blev förstörda.

[redigera] Övergång till systematiskt folkmord

Hitler yttrade den 30 januari 1939: Om den internationella finansjudenheten, inom och utom Europa, än en gång skulle lyckas störta folken in i ett världskrig, då blir resultatet inte [...] judenhetens seger, utan förintelsen av den judiska rasen i Europa!

Fram till andra världskrigets början 1939 var målet för nazisternas politik att tvinga judarna till emigration ur Tyskland. Olika planer fanns för detta, bl. a. en plan att tvinga ut all Europas judar till Madagaskar. Vid ockupationen av Polen 1939 och fälttåget mot Ryssland 1941 ändrades nazisternas strategi; man inledde ett utrotningskrig mot judarna. I Polen, som det enda landet i Europa, införde nazisterna en lag som kriminaliserade gömmande och/eller hjälpande av judar med påföljden att inte bara den aktive utan även hela dennes familj skulle avrättas^[1]. Omkring 800 polska familjer, inklusive små barn kom att avrättas till följd av lagen. I andra områden var straffsatsen för hjälp till judar mer differentierad.

I de största polska städerna som Warszawa och Łódź tvingade man den judiska befolkningen att leva i särskilda getton. Judarna i staden och omgivande områden beordrades att flytta in i gettot. Gettona stängdes sedan för att förhindra in och utresor. På grund av hunger, kyla och godtyckliga mord minskade folkmängden stadigt i dessa stängda getton. Från dessa getton deporterades senare judarna till koncentrationsläger.

Under den s.k. Russlandfeldzug (kriget mot Sovjetunionen) följde Einsatzgruppen efter de reguljära arméerna. De företog massarkebuseringar av judiska civila, till exempel i Babij Jar vid Kiev. Ibland deltog också Wehrmacht-soldater eller polismän.

Fotografi från Buchenwald vid befrielsen den 16 april 1945.

[redigera] Förintelseläger

Huvudartikel: Förintelseläger

Nazisterna tyckte snart att metoden att skjuta ihjäl människor framstod som "ineffektiv". SS-männen påverkades negativt av den psykiska anspänningen. Därtill tog arkebuseringarna alltför lång tid i anspråk. Hösten 1941 provade nazisternas säkerhetstjänst att döda judar med hjälp av mobila gasvagnar. Avlivning med gas hade tidigare använts vid dödandet av bl.a. mentalt sjuka personer i en aktion som kallades "eutanasiprogrammet" (dödshjälpsprogrammet) eller Aktion T4. SS-ledningen var dock inte nöjd med de första gasningsexperimenten, och man planerade då att uppföra gaskammare i förintelseläger för att kunna avrätta så många judar som möjligt under kort tid. Dessa läger fanns i:

Polen
- Auschwitz-Birkenau
- Chelmno
- Treblinka vid Warszawa
- Majdanek vid Lublin
- Belzec vid Lublin
- Sobibór vid Lublin
Vitryssland
- Maly Trostenets vid Minsk

Från alla av Nazityskland ockuperade länder deporterades judiska personer till förintelseläger. Många dog redan under transporten i järnvägsvagnarna. Efter ankomsten valde SS-läkare ut dem som kunde arbeta och dem som direkt skulle avlivas. De sistnämnda, mest barn, gamla och sjuka, fördes direkt till gaskamrarna, som var kamouflerade som duschrum. Där blev de förgiftade med Zyklon B, ett medel mot skadedjur. Det verksamma ämnet var blåsyra. Döden kom snabbt, inom några minuter. Därefter brändes liken i krematorier. SS tog tillvara hår och guldtänder samt offrens personliga ägodelar, t.ex. kläder, glasögon, väskor.

Därtill utfördes mediciniska experiment på internerna. Offren utsattes för extremt lågt eller högt tryck i en kammare, de blev torterade med isvatten, injicerade med bakterier samt föremål för kirurgiska ingrepp. En ökänd läkare var Josef Mengele. Delvis på grund av detta utarbetades efter krigsslutet Helsingforsdeklarationen med etiska regler för forskning på människor. Det finns även människor som lever än idag som fått uppleva Auschwitz-Birkenau och andra koncentrationsläger.

[redigera] Wannseekonferensen och antalet offer

Den 20 januari 1942 sammankallade Reinhard Heydrich femton högt uppsatta medlemmar av SS, NSDAP, den nazistiska polisstyrelsen och ledare av olika ministerier till en konferens i Berlin vid sjön Großer Wannsee. Wannseekonferensens syfte var att dra upp riktlinjerna för hur "den slutgiltiga lösningen av judefrågan" praktiskt skulle genomföras. I protokollen från konferensen ser man att tanken var att mörda sammanlagt 11 miljoner judar, trots att ord som "massmord" och "förintelse" inte nämns.

I det största förintelselägret Auschwitz-Birkenau mördades troligtvis 1 100 000–1 500 000 människor varav en miljon var judar. Att beräkna det exakta antalet offer försvåras av att många personer inte blev registrerade, innan de dödades i gaskamrarna.

Antal dödade judar enligt boken "Dimensionen des Völkermordes" av Wolfgang Benz.

Bulgarien: 11 000
Danmark: 161
Frankrike och Belgien: 32 000
Grekland: 60 000
Italien: 7 600
Jugoslavien: 55 000–60 000
Luxemburg: 1 200
Nazityskland: 165 000
Nederländerna: 102 000
Norge: 735
Polen: 2 700 000
Rumänien: 211 000
Sovjetunionen: 2 100 000–2 200 000
Tjeckoslovakien: 143 000
Ungern: 502 000
Österrike: 65 000

1,9 miljoner polacker [1]
200 000–800 000 romer och sinti
200 000–300 000 funktionshindrade
10 000–25 000 homosexuella män
2 500–5 000 Jehovas vittnen ^[2]

[redigera] Geografisk spridning

Nazityskland och dess allierade erövrade det mesta av Europa.

[redigera] Albanien

De första judarna kom till Albanien under medeltiden. Under förkrigsperioden uppgick deras antal till endast cirka 200. De bodde främst i kuststäderna. Åren 1941–43 kom 597 judar till Albanien på flykt undan naziregimen. Samtliga dessa räddades till livet. De allra flesta lämnade landet vid krigslutet. Efter kriget var de kvarvarande judarna i Albanien 200–220. Många av dessa har emigrerat till Israel under de senaste åren.

[redigera] Ungern

Huvudartikel: Förintelsen i Ungern

[redigera] Sanningen når omvärlden

Den officiella versionen var att judarna deporterades österut för att utnyttjas som arbetskraft, vilket omvärlden kände till från åtminstone 1941. Den första som berättade om massavrättningar var en kvinnlig läkare, vars SS-patient fått ett nervsammanbrott och talat om vad han sett för henne. Det var ytterst få som trodde att detta var sant.

Under hösten 1942 fick Arvid Fredborg ett fotografi av Theodor Wanner som han skulle lämna till Gustaf V. Fotografiet föreställde en massavrättning på judar. Efter flera omvägar kom fotografiet till Sverige, och Gustaf V skickade troligen kortet vidare till kung Georg VI av Storbritannien. Hösten 1942 började massmedier skriva om folkmordet, men det dröjde innan utländska journalister förstod att det var fråga om ett systematiskt massmord.

1943 gav Fredborg ut sin bok Bakom Stålvallen varmed folkmordet blev känd för allmänheten. Dess omfattning stod emellertid inte klar förrän krigsslutet.

Efter kriget skulle de flesta tyskar insistera på att man inte visste någonting om det statsstyrda folkmordet på judarna. Men så tidigt som den 28 oktober 1941 skrev Friedrich Kellner i sin dagbok:

”En soldat på permission här har sagt att han sett ett fruktansvärt illdåd i det ockuperade Polen. Han såg hur nakna judiska män och kvinnor placerades framför ett långt och djupt dike och sedan på order av en SS-officer sköts i bakhuvudet av ukrainsk milis. De föll ner i diket. Sedan fylldes diket med jord trots att han kunde höra skrik från folk som fortfarande var vid liv. Dessa omänskliga illdåd var så fruktansvärda att några av ukrainarna, som användes som hantlangare, fick nervösa sammanbrott. Samtliga soldater som kände till de omänskliga nazisternas illdåd ansåg att det tyska folket borde darra av rädsla för den vedergällning som skulle komma.

Det finns ingen bestraffning hård nog som kan utmätas till dessa nazisvin. Naturligtvis blir det så, att när vedergällningens dag randas, kommer de oskyldiga att lida såväl som de skyldiga. Men eftersom 90 procent av den tyska befolkningen är skyldig, direkt eller indirekt, för den nuvarande situationen kan man bara säga att de som reser tillsammans kommer att hängas tillsammans."

[redigera] Motståndrörelse i ockuperade och allierade stater

En del av de europeiska judarna undgick förintelsen då regeringen i deras hemländer motsatte sig nazisternas krav på utlämning.

I Danmark tog kungen Kristian X parti för judarna i sitt land när tyska ockupationsmyndigheter ville tvinga dem att bära judestjärnan, ett gult tygmärke som identifierade judar. Med stor hjälp av den danska befolkningen lyckades man i september och oktober 1943 att smuggla över nästan alla de danska judarna till Sverige, som var neutralt under andra världskriget.

Fascismen i Italien var i motsats till tyskarnas nationalsocialism inte antisemitisk. Vid början av kriget fanns det visserligen lagar som inskränkte judarnas rättigheter men regeringen och arméledningen tänkte inte skicka judiska medborgare i döden. Därför flydde judar från Frankrike och Jugoslavien till Italien. När Italien 1943 bytte sida i kriget, ockuperade Nazityskland landets norra del. Från detta område skickades italienska judar till förintelselägren.

I Bulgarien räddades 50 000 judar tack vare en heroisk insats från den bulgariska regeringen och befolkningen.

Raoul Wallenberg ufärdade svenska "skyddspass" åt flera tusen ungerska judar vilka därigenom undgick Förintelsen. Vidare transporterades judar till Sverige i vitmålade bussar av svenska Röda Korset med Folke Bernadotte i spetsen.

[redigera] Följder

[redigera] Om Förintelsen

[redigera] Förintelsen i litteratur, teater och film

[redigera] Romaner om Förintelsen

Det finns många litterära skildringar av förintelsen. Några av de mest kända är

Imre Kertész, Mannen utan öde
Primo Levi, Är detta en människa?
Art Spiegelman, Maus (serieroman)
Jerzy Einhorn, Utvald att leva
Leon Uris, Mila 18

[redigera] Spelfilmer om Förintelsen

[redigera] Litteratur

Arnold Liebster, Simone, Ensam mot lejonet, Köpenhamn 2007.
Bauer, Yehuda, Förintelsen i perspektiv. Stockholm: Natur och kultur 2001.
Finkelstein, Norman The Holocaust Industry London: Verso 2003.
Frank, Anne, Anne Franks dagbok: den oavkortade originalutgåvan. Stockholm: P.A. Norstedt & Söners förlag 2005.
Fredborg, Arvid, Destination : Berlin, P.A. Norstedt & Söners förlag Stockholm 1985
Guttenplan, D. D., Förintelsen inför rätta, 2001, ISBN 91-7263-173-2
Göndör, Ferenc, A-6171: jag överlevde Auschwitz. Stockholm: LL-förl. 2001.
Hilberg, Raul, The Destruction of the European Jews, vol. I-III. 3. ed. New Haven, Conn.: Yale University Press 2003.
Keneally, Thomas, Schindlers list. Stockholm: Pan 2005.
Kogon, Eugen, SS-staten: de tyska koncentrationslägrens system. Stockholm: Svenskt militärhistoriskt bibl. 2002.
Reitlinger, Gerald, The Final Solution: The Attempt to Exterminate the Jews of Europe 1939-1945. London: Jason Aronson, 1987.
Roth, Emerich: Emerich är mitt namn - hatet, förnedringen, kärleken, (2005), ISBN 91-7203-664-8
Sereny, Gitta, Vid avgrunden: från barmhärtighetsmord till folkförintelse. Stockholm: Ordfront 2000.
Einhorn, Lena, Ninas Resa