Jazz
Wikipedia
- För äppelsorten, se Jazz (äpple)
Jazz är en musikgenre som kännetecknas av bl.a. improvisation, avancerad harmonik med blå toner, synkoper, sväng, musikinstrument som svarar varandra Call and Response samt polyrytmik - termen jam är jazzmusikerslang. Jazzen har ibland kallats för den första, för att inte säga enda, konstform som uppstått och utvecklats i USA. Ordet "jazz" är ursprungligen slang för samlag, precis som termen Rock'n'Roll.
Musikstilen växte fram i USA's sydstater under senare delen av 1800-talet, och slog igenom internationellt på 1920-talet. Alltsedan dess har jazz haft stor betydelse för andra musikstilars framväxt och utveckling, och fortfarande utvecklas nya typer av jazz.
[redigera] Historia
- Huvudartikel: Jazzens historia
Jazzen utvecklades i USA, främst i trakterna runt Mississippideltat och staden New Orleans där traditionella afrikanska sånger blandades med folkmusik, psalmer och marscher från Europa. Dess rötter har mycket gemensamt med bluesens och Counrtymusikens. Inbördeskrigets slut innebar att blåsinstrument och marschorkestrar fanns överallt och influenserna kom även från arbetssånger på bomullsfälten, tidens dansorkestrar, cabarémusik etc. Ragtime, en lättsam synkoperad musikstil från 1800-talet, var en del av jazzens vokabulär något senare. Den tidiga jazzen formades i New Orleans, med trumpetaren Buddy Bolden som ett av de kända namnen. Chicago var en av de städer där den nya musiken slog igenom för att sedan snabbt spridas till New York och Europas större städer. När Jazzen blev mer populär insåg vita affärsmän att man kunde tjäna pengar på den. Jazzen delades upp i två delar, Jass eller Sweet Jass var den ena som dom vita kom fram till. De döpte om den till Jass med s och tillägget Sweet för att inte förknippas med äkta, svart Jazz. I Jass tog dom bort improvisationen och allt skulle noteras.
De första kända jazzinspelningarna gjordes år 1917 av Original Dixieland Jassband. I början av 1920-talet gjordes inspelningar av t.ex. King Oliver's Orchester och New Orleans Rhytm Kings. En betydelsefull jazzkompositör och bandledare var Ferdinand "Jelly Roll" Morton. Han var ursprungligen en ragtimepianist med säregen spelstil som utecklades mot en allt friare synkopering. 1938 gjorde Morton en serie inspelningar för Library of Congress där han presenterade jazzens utveckling både med sitt pianospel och sitt berättande.
Swingeran tog sin början 1935 och dominerade scenen i ungefär tio år; under denna tid inträffade också storbandsjazzens glansdagar. Stora namn var musiker och orkesterledare som Duke Ellington, Count Basie, Louis Armstrong, Glenn Miller och Benny Goodman, och vokalister som Ella Fitzgerald och Billie Holiday. En gren av swingen som på svenska brukar kallas jumpblues var i vissa avseenden en föregångare till rhythm and blues och rock and roll. Boogie woogie var egentligen en ren solopianostil som uppstod på "rent parties" i Chicago. Pete Johnson, Meade Lux Lewis och Albert Ammons var de tre stora namnen, som ibland t.o.m. spelade tillsammans. Boogie-Woogien kan sägas utgöra grunden för rocken, med en intensiv period av en lång rad stora och kreativa pianister fram till att Ray Charles, Little Richard och Jerry Lee Lewis slog igenom och Rock'n'Roll var ett faktum.
På 1940-talet uppstod bebop ur swingen. Jazzen utvecklades från dansmusik till en musik man främst lyssnade till. Utvecklingen leddes av stilister som saxofonisten Charlie Parker, känd som "Yardbird" eller "Bird", Thelonious Monk och Dizzy Gillespie. Bebopen är en vidareutveckling av jazzen, både tonalt och rytmiskt, och är ofta mycket snabb med komplicerad harmonik. Förutom att Parker med anhang dubblade tempot och ackorden, så sökte man sig uppåt i överlagringar och "matematik" under sina solon. De tog också in element från afrikansk och latinamerikansk (främst kubansk) musik och var alltså, även på det sättet, en föregångare till sk fusion. Bebop kännetecknades av att musikerna ofta utmanade varandra i snabba tempon. En som var en del av utvecklingen var den unge Miles Davis, som ersatte Dizzy Gillespie i Charlie Parkers band då Gillespie slutat pga. Parkers heroinmissbruk. 1949 släppte Davis skivan "Birth of the Cool", som blev en sorts kontrast till den hetsiga och komplexa bebopen med sin lugna och arrangerade stil.
Senare stilar, utvecklade efter jazzens storhetstid, är cool jazz, modal jazz, latin-jazz och den fritt improviserade stilen free jazz, där kända namn är bla. Ornette Coleman och Albert Ayler är . Jazzen har även framgångsrikt blandats med sina avkomlingar rock och funk. Resultatet brukar kallas jazzrock då rockens attityd och form dominerar. Då karaktären är jazzigare, eller funk och/eller latinamerikanska element ingår, används ibland begreppet fusion (sammansmältning) eller jazz fusion. Miles Davis kan även här sägas vara en av grundarna via sina experiment med form och elektriska instrument under senare delen av 1960-talet. Kända band i den kategorin är under 70-talet Weather Report, Mahavishnu, Headhunters, Chick Corea & Return to Forever, och i Sverige Egba och Hawk On Flight Senare representanter är Brecker Brothers, Tribal Tech och Spyro Gyra t.ex.
Jazzmusiker världen över fortsätter blanda jazzen med allt möjligt: folkmusik från olika länder, modern konstmusik, afrikanska rytmer och tolvton. Från 1980-talet och framåt har vi sett några varianter av jazz eller jazzig musik åter ligga på topplistorna, med artister som Diana Krall och Norah Jones.
På den mer experimentella/elektroniska sidan av spektrumet finns artister i Skandinavien som pianisten Bugge Wesseltoft, trumpetarna Goran Kajfes och Nils Petter Molvær samt trion Wibutee. I kategorin Nu-Jazz, som skapats ut en blandning av klubbmusik och jazzinfluenser, finns föregångare i Jazzanova, Beanfield och Kyoto Jazz Massive, och i sverige artister som Swell Session, Forss, Quant, Koop och Ernestos.
[redigera] Jazz i Sverige
Jazzen introducerades i Sverige omkring 1920 och spreds via danslokaler och konserter. Under 1930- och 40-talen ökade populariteten och då även utgivningen av jazzskivor. Nu bildades de första jazzklubbarna i Sverige. Den svenska jazzens guldålder anses vara på 1950-talet då namn som Arne Domnérus, Lars Gullin, Alice Babs och Monica Zetterlund dominerade. Utöver dessa finns många andra svenska jazzartister med gott internationellt renommé. Åke Hasselgård, Gösta Törner, Putte Wickman, Lars Erstrand, Bernt Rosengren, Nisse Sandström, Gilbert Holmström, Bosse Broberg, Bengt Hallberg, Jan Johansson, Per Henrik Wallin och Bobo Stenson för att nämna några. Bland den nya generationen svenska musiker märks bland andra Esbjörn Svensson, Anders Widmark, Nils Landgren, Rigmor Gustafsson, Magnus Lindgren, och Jonas Kullhammar.
På Nalen i Stockholm uppträdde tidigare de flesta utländska musiker och grupper. En annan scen av stor betydelse var Gyllene Cirkeln i samma stad. Numera är Nefertiti i Göteborg och Fasching i Stockholm de främsta jazzlokalerna i landet.
