Ulrika Eleonora
Wikipedia
Denna artikel handlar om Ulrika Eleonora d.y. (1688-1741). För hennes mor Ulrika Eleonora d.ä. (1656-1693), se Ulrika Eleonora av Danmark.
|
|||||
|
|||||
|
|||||
Regeringstid | 21 februari 1719-29 februari 1720 | ||||
Kröning | 17 mars 1719 | ||||
Valspråk | In Deo spes mea ("I Gud mitt hopp") |
||||
Ätt | Pfalz | ||||
Föräldrar | |||||
Gemål(er) | Fredrik av Hessen | ||||
Barn | |||||
Företrädare | Karl XII | ||||
Efterträdare | Fredrik I | ||||
Född | 23 januari 1688 Stockholms slott, Stockholm |
||||
Död | 24 november 1741 Stockholm |
||||
Begravningsplats | Riddarholmskyrkan, Stockholm | ||||
Ulrika Eleonora d.y., född 23 januari 1688, död 24 november 1741, regerande drottning av Sverige 1719-1720. Dotter till Karl XI och Ulrika Eleonora av Danmark, syster till Karl XII samt kusin till August den starke, Fredrik IV av Danmark och Fredrik IV av Holstein-Gottorp.
Gift 24 mars 1715 med Fredrik av Hessen, den blivande Fredrik I. Barnlös.
[redigera] Prinsessan Ulrika Eleonora
Ulrika Eleonora föddes den 23 januari 1688 på Stockholms slott som dotter till kung Karl XI och Ulrika Eleonora d.ä. Under barndomen förbisågs hon av alla för sin äldre, livligare och mera begåvade syster Hedvig Sofia.
Så snart hon blivit giftasvuxen fick hon många friare, bland andra arvprins Fredrik av Hessen. Redan 1710 begärde denne hennes hand, men deras trolovning tillkännagavs inte förrän den 23 januari 1714. Bilägret firades den 24 mars 1715.
Prinsessan hade redan dessförinnan genom förhållandenas makt blivit en person med vilken man i politiska frågor måste räkna: under Karl XII:s vistelse utomlands var hon, efter Hedvig Sofias död (1708), den enda myndiga medlemmen av kungahuset inom riket, om man borträknar hennes högt bedagade farmor.
I slutet av 1712 eller början av 1713 var kungen betänkt på att göra Ulrika Eleonora till regentinna, men fullföljde inte denna plan. Det kungliga rådet däremot övertalade henne att bevista dess sammanträden för att i henne erhålla ett stöd. Första gången hon infann sig i rådet, 2 november 1713, beslöts också ett viktigt steg, sammankallandet av en riksdag. Det s.k. rörelsepartiet vid denna riksdag ville att prinsessan i kungens frånvaro skulle göras till riksföreståndarinna "såsom närmaste arvinge till kronan och regementet". Detta förslag motarbetades av Arvid Horn och rådet, som fruktade att svårigheterna för en ändring av regeringssättet därigenom skulle ökas. Prinsessan visade emellertid ständerna stor bevågenhet och ådagalade intresse för fäderneslandets angelägenheter. I sina brev till kungen uppmanade hon honom att återvända hem och varnade honom för möjliga följder av hans frånvaro. Med hans samtycke undertecknade hon under den följande tiden alla rådets skrivelser utom de till honom ställda, ty i sin egenskap av vice regent var hon ett med kungen enligt dennes uppfattning. Mera sällan deltog hon i rådets förhandlingar.
[redigera] Ulrika Eleonora som regerande drottning
Då Ulrika Eleonora den 5 december 1718 underrättades om sin brors död visade hon stor sinnesnärvaro, i det hon via en fältriksdag på torget i Uddevalla lät hälsa sig som drottning på grund av arvsrätt. Rådet, överrumplat, satte sig inte emot detta. Också förde hon under de följande veckorna styrelsen, lät fängsla Georg Heinrich von Görtz' anhängare, avskaffa av honom utfärdade förordningar o.s.v. Även i riksdagskallelsen av 15 december 1718 vidhöll hon sina anspråk på arvsrätt, förklarande sig likväl vilja "alldeles avskaffa den s.k. suveräniteten" och "sätta riksens styrelse i dess gamla skick och väsen igen". Krigsbefälet, den enda kraftiga myndigheten efter Karl XII:s död, var fast beslutet att underkänna arvsrätten, avskaffa suveräniteten och välja Ulrika Eleonora till drottning. Dessa åsikter blev den sammanträdande riksdagens, och när Ulrika Eleonora förgäves för sin arvsrätt sökte stöd hos rådet, nödgades hon förklara, att varken hon eller någon annan (därmed syftade hon på sin systerson, hertig Karl Fredrik av Holstein-Gottorp) hade rätt till Sveriges tron.
Sedan Ulrika Eleonora avsagt sig sin arvsrätt valdes hon till drottning den 23 januari 1719 under förbehåll att hon skrev under den regeringsform som ständerna ämnade uppsätta. Den 19 februari skrev hon under försäkringen och regeringsformen (daterade 21 februari), genom vilka maktens tyngdpunkt lades i riksdagens händer. Hon kröntes i Uppsala den 17 mars 1719 och hyllades i Stockholm den 11 april samma år.
Ulrika Eleonora saknade inte egenskaper som kunde göra henne till en god regent. Förståndsförmögenheterna var visserligen inte lysande, men hon var öppen, rättsinnig, samvetsgrann och beslutsam. I mycket liknade hon sin bror, och liksom denne var hon i hög grad envis samt hade starka känslor av hat och tillgivenhet. Rikets svåra ställning var hon inte vuxen, och hon minskade sin styrelses kraft genom att råka i oenighet med rådets dugligaste man, kanslipresidenten Arvid Horn, vilken, missnöjd, avgick från sitt ämbete. Inte heller med hans efterträdare, Erik Sparre och Gustaf Cronhielm, kunde hon komma överens, uppfostrad som hon var i enväldets grundsatser. Dessa ombyten av kanslipresidenter inverkade ofördelaktigt på både krigen och underhandlingarna.
Ulrika Eleonora hade, när hon valdes till drottning, önskat att dela tronen med sin gemål. En samregering sådan som Vilhelm III:s och hans gemål Marias i England syntes Ulrika Eleonora vara det enda regeringssätt som för en gift kvinna gjorde det möjligt att vara drottning, utan att på samma gång bryta mot den underordnade ställning i äktenskapet, vilken enligt Ulrika Eleonoras samvete tillkom henne. Genom adelns bestämda avslag måste hon likväl för ögonblicket avstå från denna plan. Drottningens egenmäktighet och oförmåga att finna sig i den nya författningens former samt det starka och okontrollerade sidoinflytande som hennes gemål alltjämt utövade gjorde emellertid efter hand de ledande statsmännen benägna för ett tronskifte. Arvprins Fredrik själv arbetade skickligt för samma syfte och närmade sig med stor smidighet Horn, som vid 1720 års riksdag valdes till lantmarskalk. Då Ulrika Eleonora, som fortfarande hoppades kunna göra sin åsikt om samregering gällande, avlät skrivelse härom till ständerna, mötte hennes förslag även denna gång motstånd, varför hon nödgades återtaga detsamma. I en ny skrivelse, av 29 februari 1720, avsade hon sig regeringen till förmån för sin gemål, endast förbehållande sig rätt att i händelse av hans död återtaga sin förra höghet. Den 24 mars 1720 hyllades Fredrik av Hessen som kung.
[redigera] Ulrika Eleonora efter abdikationen
Fastän Ulrika Eleonora in i det sista intresserade sig för offentliga angelägenheter drog hon sig likväl efter 1720 ifrån allt synbart deltagande i desamma, sysselsättande sig endast med läsning och välgörenhet. Hon hade många vänner, särskilt inom sitt eget kön, bland vilka kan nämnas hennes uppfostrarinna, Emerentia von Düben. Under Fredriks utländska resa 1731 och under hans sjukdom 1738 förde Ulrika Eleonora emellertid styrelsen och visade sig då som en duglig regentinna.
Hon avled i kopporna i Stockholm den 24 november 1741.
|
||||
Munsöätten | Stenkilsätten | Sverkerska ätten och Erikska ätten| Folkungaätten | Unionsregenter och riksföreståndare | Vasaätten | Pfalziska ätten | Hessen | Holstein-Gottorpska ätten | Bernadotteska ätten |
||||
|
||||
Karl X Gustav | Karl XI | Karl XII | Ulrika Eleonora |
||||
Företrädd av: |
Efterträdd av: |