Absint

Wikipedia

Absint, stark spritdryck med en speciell svagt gulgrönaktig färg, populär i slutet på 1800-talet. Dryckens nutida popularitet har följt i kölvattnet på den nu några år gamla vurmen för sekelskiftet 1900. Filmer som Moulin Rouge! och From Hell från 2001 har gjort att efterfrågan på absint stigit enormt de senaste åren runt om i världen, även om det redan kunde märkas på 90-talet med dess identifikation med och romantisering av fin-de-siècle.

Äkta absint innehåller cirka nio olika örter (bland annat anis, isop, mynta, lakrits och koriander), men malört (vars latinska namn är just Artemisia Absinthium) är den viktigaste. Malörtsoljan är det smakämne som ger absinten sin karaktäristiska bittra smak, men viss malört innehåller även ämnet tujon, ett cannabisliknande ämne som redan på 1870-talet ansågs skadligt för nervsystemet, vilket påvisades i bland annat djurförsök (även om man som människa aldrig på naturlig väg skulle få i sig de mängder tujon som användes på djur). Tujon antogs även till viss del påverka sinnet och bidra till ett speciellt absintrus och ökad inspiration, vilken dock antagligen till största delen hade att göra med konstnärernas kanske många gånger speciella sinnelag.

[redigera] Historia

Absint härstammar från experiment med att smaksätta drycker/läkemedel med malört utförda i slutet av 1700-talet av en viss Dr. Ordinarie. Receptet på den mest populära ”medicinen” såldes 1787 till Henri-Louis Pernod. Denne Pernod började sedan att producera absint i kommersiellt syfte och blev snabbt den förste och störste absintproducenten. Det första allvarliga absintrycket kom på 1840-talet då franska soldater ordinerades absint som förebyggande medel mot feber under kriget i Algeriet. Soldaterna tog de trevliga erfarenheterna av "medicinen" med sig hem och bidrog till att beställningarna ökade runt om i Frankrike. Drycken blev först populär hos överklassen, men angrepp av vinlus i de franska vingårdarna minskade produktionen av vin och absinten blev dess ersättare. Ju längre in på 1800-talet vi kommer, desto mer populär blev drycken i estetiska och intellektuella kretsar. Listan på kända konstnärer och författare som på olika sätt inspirerats av absint är lång: Strindberg, Munch och Picasso kan nämnas som exempel. Listan på 1800-talspoeter som brukade drycken är om möjligt ännu längre, med Frankrike som ledande land, med Baudelaire, Rimbaud och Verlaine i täten. På 1900-talet blev drycken efter hand, på grunder som skall förklaras nedan, bannlyst i många länder. Ett känt ”offer” för detta var Hemingway, som fick specialbeställa lådor med absint från de få "oaser" som fortfarande fanns kvar i Europa (i detta fall Spanien).

Efter absintens växande popularitet runt år 1900 blev spritdrycken ett alltför stort problem runt om i främst Europa. Drycken var inte längre enbart populär bland konstnärer och de högre samhällsskikten; den hade anammats av större delen av befolkningen, och supandet i allmänhet var uppe i ohyggliga kvantiteter (för övrigt jämförbara med dagens siffror). Det såldes mer absint än öl, och efterfrågan blev så stor att ett glas absint inte kostade mer än ett glas vin. Den största tillverkaren, Pernod Fils, tillverkade över 30.000 liter absint om dagen, och var absolut inte ensam tillverkare. Nykterhetsrörelsen, som var en stark och växande kraft i Europa under sekelskiftet, attackerade med kraft alkohol i allmänhet och absint i synnerhet (som med en oerhörd popularitet och en alkoholprocent på runt 70 var en tydlig och frestande måltavla). ”Absintmordet” i Schweiz 1905, där en man mördat hela sin familj för att sedan skylla på att han druckit absint, togs också upp i den allmänna debatten (att mördaren, Monsieur Lanfray, även druckit åtskilliga flaskor vin samt avgjort stora mängder brandy vid samma tidpunkt togs inte i beaktande). Absint förbjöds således i Schweiz 1907. Att van Gogh, som för övrigt kallade absint för sin gröna musa, skar av sig sitt eget öra efter att ha druckit absint gynnande inte "den gröna fens" rykte, som dessutom i nykterhetskretsar började få namnet ”den gröna demonen”. Alla de biverkningar som absint sades ge, som bl.a. epilepsi, hallucinationer, demens och hjärnskador, vet vi idag är till stor del typiska för vanlig alkoholförgiftning och delirium tremens. Bieffekterna skylldes dock specifikt på absinten. De konstnärskretsar som brukade mycket absint hade dock ofta även problem med syfilis och droger, bl.a. opium, vilket kan ha bidragit till ryktena om ”absintgalenskapen”.

Vid första världskrigets start var absint förbjudet i USA samt i de flesta europeiska länder förutom Sverige (vilket många dock fortfarande tror). I Frankrike dracks det 221 miljoner liter absint 1912. Förbudet kom 1915. Företaget Pernod Fils etablerade 1918 ett destilleri i Tarragona, Spanien och tillverkade där, dels svagare absint ofta helt utan malört, dels liknande drycker utan malörtstillsats för export till de länder som förbjudit absint. Den ”äkta” absinten somnade sakta in, för att småsnarka lite fram till vår tid uppe i de schweiziska alperna (dock illegalt) och ett tag i Spanien där det aldrig kom något förbud.

Absint har, tack vare en spännande historia samt ryktena om dess speciella rus, blivit legendarisk.

Missbruk av absint kallas absintism.

[redigera] Externa länkar

• The Virtual Absinthe Museum
• La Fee Verte
• Le Musée virtuel de l'absinthe
• A Brief History of Absinthe
• Systembolaget/70557
• Systembolaget/762
• Historia, fakta, recensioner och mycket mer - allt om Absinthe
• Härligt gröna bilder på absint
• Absinthe Online
• Jade Liqueurs - Information om några av världens finaste absinthe-sorter
• Thujone.Info