Carcassonne

Wikipedia

	Den här artikeln eller det här avsnittet behöver språkvård.
	Du kan hjälpa Wikipedia genom att förbättra texten. Se även Kategori:Språkvård för fler artiklar som behöver uppmärksamhet.

Artikeln anses behöva kvalitetskontrolleras, eftersom den kan innehålla felaktigheter. Diskutera frågan på diskussionssidan och förbättra gärna artikeln. Motivering: Artikeln är mycket slarvigt översatt från norska.

Denna artiklar handlar om staden Carcassonne, se även Carcassonne (sällskapsspel)

---

Carcassonne

Statistik
Stat	Frankrike
Region	Languedoc-Roussillon
Departement	Aude
Koordinater	43°13'N 02°22'Ö
Area	68,05 km²
Invånare	43 950 (1999)
Befolkningtäthet	675,32 invånare/km²
Postnummer	11000
Webbplats	www.carcassonne.org

Carcassonne (occitanska: Carcassona) är en stad i den sydfranska regionen Languedoc-Roussillon och är administrationsscentrum (préfecture) i departementet Aude. Carcassonne tillhörde tidigare den historiska provinsen Languedoc. Staden är delad i två delad av floden Aude. På flodens högra sida ligger Cité de Carcassonne med sin medeltidsbebyggelse och sina dubbla stadsmurar, som ger en bild av befästningskonsten från 500-talet till 1300-talet. Den nedre stadsdelen på den vänstra bredden, Bastide Saint-Louis eller Ville Basse (nedre stad), är expanderande och mest befolkad. De två stadsdelarna är sammankopplade via de två broarna Pont vieux och Pont neuf.

Den gamla befästningsstaden i Carcassonne blev uppsatt på UNESCOs världsarvslista år 1997.

Innehåll 1 Geografi 2 Historia 2.1 Gallo-romersk period 2.2 Visigotisk period 2.3 Saracensk och frankisk period 2.4 Medeltiden 2.4.1 Trencaveldynastin 2.4.2 Den katolska kykan och katarerna 2.4.3 Underlagd den franska kronan 2.5 1500 - 1800 3 Restaurering 4 Festningsstaden 4.1 Ringmuren 4.2 Narbonnaiseporten 4.3 St. Nazariusbasilikan 4.4 Slottet Château Comtal 5 Ville Basse 5.1 St. Michelkatedralen 5.2 St. Vincentkyrkan 5.3 Pont Vieux 5.4 Canal du Midi och Pont Marengo 6 Ekonomi 7 Litteratur 7.1 Engelsk 7.2 Fransk 8 Referenser 9 Externa länkar

[redigera] Geografi

Carcassonne ligger norr om Pyrenéerna, 90 kilometer sydöst om Toulouse och 800 kilometer söder om Paris. Staden ligger på slätten mellan Pyrenéerna och det franska Centralmassivet och två stora trafikvägar har kryssat Carcassonne sedan antiken: Den historiska vägen mellan Garonnedalen vid Atlanten och Medelhavet, och vägen mellan Centralmassivet och Spanien längs kanten av Pyrenéerna. Canal du Midi, som förbinder Medelhavet och Atlanten, går genom den nedre stadsdelen i Carcassonne. Kanalen blev uppsatt på UNESCOs lista över världsarv år 1996.

[redigera] Historia

Första tecken på bosättning i området är daterat till runt 3500 f.Kr. På 500-talet f.Kr. blev ett oppidum med det keltiska platsnamnet Carsac etablerat två kilometer söder om dagens Carcassonne. Den hade troligtvis en iberisk befolkning. Staden blev en viktig handelsplats för områden mellan Aude och Medelhavet.

[redigera] Gallo-romersk period

Det galliska folket Volcae Tectosages från Centraleuropa tog över staden runt 300 f.Kr. De bekämpade stadens befolkning och slog sig ner där Carcassonne ligger idag.

Runt 120 f.Kr. blev staden en del av den romerska provinsen Gallia Tansalpina, senare omdöpt till Gallia Narbonensis. Stadens strategiska placering medförde att romarna gjorde staden till colonia av Julia Carsaco, senare Carcasum. De äldsta murarna i Carcassonne och mestaparten av de nedersta stenräckena på stadsmuren mot norr dateras till gallo-romersk tid.

Denna period karaktäriseras av murar som sträcker sig mellan tätt placerade runda eller kvadratiska torn. Båda delar är byggda för att motså angrepp. Murarna mellan tornen går i sicksack eftersom räta murar var mer sårbara. Av över 30 gallo-romerska torn är endast tre bevarade: Moulin du Connétable, Moulin du Vieulas och Marquière. Dessa torn dominerar nordfasaden. Marquièretornet är mest autentiskt, de två andra tornen fick de översta delarna ombyggda under 1200-talet.

[redigera] Visigotisk period

År 462 övergav romarna officiellt den västra delen av Gallia Narbonensis, Septimania, till den visigotiska kungen Teoderik II, som hade belägrat Carcasum sedan 453. Han fortsatte utbyggnaden av befästningverken i staden, nu kallad Carcasona, som förblev en gränsstad mot norr. Visigoterna kopierade den gallo-romerska arkitekturen, och det är svårt att skilja deras byggnadsarbetare från de äldre konstruktionerna. Mycket av det de byggde finns fortfarande kvar. Teoderik ska också ha påbörjat bygget med nasilikan som nu är dedikerad till St. Nazarius. Tidigt på 500-talet, antagligen 533 eller kort därefter, blev Carcasona biskopsäte tillsammans med Agde och Maguelone. Det ska ha byggt en visigotisk katedral, men den finns det knappt ett spår av idag. Den första biskopen var Sergius (källbelagt år 589).

[redigera] Saracensk och frankisk period

År 508 slog visigoterna tillbaka angrepp från den frankiska kungen Klodvig I. År 725 intog emellertid muslimska saracener från Barcelona Carcassonne, och staden fick namnet Carchachouna. Den frankiska kungen Pippin den lille drev bort saracenerna år 759. År 760 hade Pippin tagit mestaparten av Sydfrankrike, men han var inte i stånd till att inta den ogenomträngliga festningen i Carcassonne.

Legenden om Dame Carcas uppstod enligt legenden på detta sätt: Änkan efter saracenen Balaak använde krigslist för att försvara Carcasona mot Karl den stores trupper. Hon gav order om att kasta en välfödd gris ut från ringmuren, för att ge intryck av att staden hade massvis med mat och välfyllda lager. Det sägs att angriparna skall ha givit upp och förlåtit staden omedelbart efter detta. För att meddela och sprida dessa goda nyheterna, ringde (franska: sonner) Dame Carcas med stadsklockorna. Legenden säger att det är så namnet Carcas sonne har uppstått. Legenden har emellertid ett kronologiskt fel, då Karl den store (Pippins son) övertog tronen långt efter dessa händelser.

[redigera] Medeltiden

[redigera] Trencaveldynastin

Efter Karl den stores död tog feodalsystemet över i det uppdelade landet. År 1067 blev egendomen Carcassonne överfört till Ermengard, vicomtesse av Agde och Béziers. Hon var gift med Raimond Bernard Trencavel, vicomte av Albi och Nîmes (vicomte är egentligen vicecomte, det vill säga vicegreve, även kallat borggreve). År 1082 blev Trencavel mördad, och sonen, Bernard Aton Trencavel, utropade sig själv till vicomte av Carcassonne i tillägg till Albi, Nîmes och Béziers. Carcassonne var underlagd Trencaveldynastin fram till 1209 och denna perioden var fylld med välstånd och stor inflytelse. Skatter från handel förde med sig goda intäkter för staden och vicomten. Staden blev indelat i châtellenies med var sin vasall som hade ansvar för sin del av staden. Trencavelfamiljen var hela tiden utsatt för rivalisering mellan de två mäktiga grannarna, Barcelona och Toulouse, och ingick i allianser med var och en av dom.

Denna perioden förde med sig att nya byggnader byggdes och flera av de äldre konstruktionerna blev restaurerade. Grundstenarna till katedralen St. Nazarius blev välsignade av påve Urban IIår 1096. Påven hade då rest till Carcassonne för att överbevisa Bernard de Trencavel om att sluta sig till det korståg som på den tiden blev organiserat.

Katedralen skulle vara en bastion mot stadens många kättar (ordet kättar kommer från ordet kathar av grekiskans katharos, som betyder ren). Trencavalfamiljen byggde också slottet Château Comtal som påbörjades år 1130. De visigotiska tornen och de gallo-romerska murarna, som var i dåligt skick efter många angrepp genom åren som gått, blev restaurerade och tornet blev förhöjda.

[redigera] Den katolska kykan och katarerna

Under 1100-talet blev katarismen starkt utbredd i områdena i och runt Carcassonne. Katarismen var en religiös riktning baserad på dualistisk kristen tro. På början av 1200-talet var Carcassonne präglat av välstånd och var starkt befolkat med sina runt 4 000 invånare. Det fanns flera förorter utanför murarna, St. Vincent och St. Michel, med sitt judiska samhälle. Den unga vicomte Raymond Roger Trencavel (1185 - 10 november 1209) skyddade katarerna i sina landsområden. Det var där de blev kända som albigenser, efter staden Albi.

Den katolska kyrkan var mycket orolig över denna utvecklingen. År 1204 utnämnde påve Innocentius III tre påvliga legat och inkvisitorer för en ny predikmission mot albigenserna under abbot Arnaud Amaury av Cîteaux. Då kätteri var en förbrytelser, skulle legaterna inte bara predika, utan också leverera kätterna till de civila myndigheterna för förvisning och beslagtagelse av egendom. En av de fyra, cisterciensmunken Pierre de Castelnau tog denna delen av behandlingen så allvarligt att han var fruktad och hatad i söder. Men den spanska prästen Dominicus (dominikanordens grundläggare) övertalade legaten till att hellre använde kätternas metoder, som var långt mer effektiva.

Carcassonne för sin skepnad under Albigenskriget, beordrade av påve Innocentus III. De kom i stånd att en av greve Raymond VI av Toulouses tjänare skall ha, på grevens order, dödat legaten Pierre de Castelnau den 15 januari 1208.

Den rasande påve Innocentus III bordrade att militär makt sattes in mot albigenserna och deras ledare, greve Raymond, och erkände i juli 1209 heligt krig eller kätterkorståg mot dem efter att ha erkänt katarena som satanister. Efter att ha intagit Béziers och massakerat de 20 000 invånarna där, tvingade korstågsmannen till sig Simon de Montforts invånare i Carcassonne till att överge sig den 15 augusti 1209, efter två veckors belägring av staden. Då hade nästan alla invånare kommit undan genom underjordiska gångar och gömt sig i skogen runt om. Av de kvarvarande 500 invånare (gamla, sjuka och barn), fick hundra förlåta staden nakna, "endast medbrinande sina synders last", och de övriga 400 blev brända eller hängda.

Efter att ha tagit Trencavel till fånga och låtit honom dö i sitt eget fängelse kort tid därefter, tog MOntfort själv över staden och vicomtetiteln. Han förstärkte festningsverken och Carcassonne blev nu en gränsstad mellan Frankrike och Aragonien.

[redigera] Underlagd den franska kronan

År 1240 försökte Trencavels son att återupprätta sina egendomar, men detta var lönlöst. Han blev tvungen att göra sig av med sin rätt till egendomen år 1246. Året efter blev Trencavels egendomar, däribland Carcassonne, konfiskerat och underlagt den franska kungen, Ludvig IX. Han och efterföljaren Filip III förstärkte festningen kraftigt, tillsammans med fem andra festningar längs gränsen till Aragonien (i dagens Spanien). Dessa festningar kallades Carcassonnes fem söner. Byggnaden av en yttre ringmur med torn blev påbörjat 1248. FIlip fick en huvudport i den inre muren i Cité, Narbonnaiseporten, i tillägg till St. Nazariusporten med inhängnad, Trésautornet och ett vakttorn på slottet som inte finns idag. Han fick också restaurerat flera av de gallo-romerska tornen.

Ett uppror mot kronan 1262 blev straffat med att en del av Carcassonnes invånare blev utdrivna ur staden. Dessa fick därpå lov att bosätta sig på Audes vänstra bredd, och kung Ludvig IX grundlade den nedre stadsdelen "Bastide Saint-Louis", som idag är en del av Ville Basse.

Festningen blev på den tiden ansedd som oangriplig. År 1335, under Hundraårskriget misslyckades Edvard, den svarte prinsen att ta staden, även om hans trupper ödelade och brände den lågliggande stadsdelen. Den blev återuppbyggd allt eftersom.

[redigera] 1500 - 1800

År 1531 spred sig den kalvinistiska protestantismen i området. Cité förblev katolsk, medan den nedre stadsdelen konverterade till protestantismen, något som förde till en blodig konflikt mellan de två stadsdelarna i Carcassonne. År 1582 blev den nedre stadsdelen tilldelat titeln "Ville" av Languedocstaterna. Den starka rivaliseringen fortsatte, med andlig och politisk makt (biskopen och kungens representanter) i Cité på backtoppen, och ekonomsik makt och välstånd i den nedre stadsdelen.

Vid freden i Pyrenéerna år 1659 blev gränsprovinsen Roussillon överförd till Frankrike, och Carcassonne militära betydelse blev recuerad. Detta var början på slutet för det stolta Cité. Festningsverken avlades på 1700-talet och sten blev taget från festningen till byggning av nya konstruktioner och reparationer av de gamla. Taken rasade samman, och festningen förföll kraftigt.

Den nedre stadsdelen blomstrade emellertid, på grund av textilindustri med produktion av ull. En kunglig fabrik etablerades år 1694 på "la Trivalle", denna kan fortfarande ses idag. Staden blev ett ekonomiskt centrum och välstånden kan ses på stadsgårdarna som uppfördes på 1700-talet. Allt eftersom förflyttade sig borgarna och autoriteterna från Ville Basse istället för Cité. Textilindustrin genomgick sin första kris år 1783.

År 1800 slogs de två stadsdelarna ihop, och året efter blev det religiösa sätet flyttat från St. Nazariuskatedralen till St. Michelkyrkan i den nedre stadsdelen. Napoleon I nedgraderade festningen tre år senare. Efter detta fick festningen minimalt med skydd av krigsministeriet.

År 1810 blev Canal du Midi omlagd så att den istället flöt igenom centrum av den nedre stadsdelen. Genom den första halvan av 1800-talet gick det bättre för textilindustrin igen, men den nådde inte den höga nivån den hade innan 1780-talet. Ville Basse utvecklade sig vidare, medan Cité sakta sjönk ner i underklassen, med en fattig och arbetslös befolkning och förfallning av den gamla festningen. Förfallet var så stort att den franska regeringen beslutade att det skulle rivas 1849. Detta beslut satte igång en reaktion som räddade Cité från total uteslutning. Staden blev klassificerat som ett historiskt monument, och ett omfattande reparationsarbete påbörjades, lett av arkitekten Eugene Viollet-le-Duc.

Staden fick järnväg år 1857 och sedan 1870 blev textilindustrin starkt reducerat. Vinodling blir mer och mer vanligt i Carcassonne med omnejd, och vingårdar växte upp överallt runt staden.

[redigera] Restaurering

Då den franska regeringens beslut om rivning blev offentliggjort år 1849, skapade det rabalder. Carcassonnes antikvar och borgmästare Jean-Pierre Cros-Mayrevieille och författaren Prosper Mérimée, som var uppsynsman för historiska monument, ledde en kampanj för att bevara festningsverken som ett historiskt monument. Senare samma år fick arkitekten Eugene Viollet-le-Duc uppdraget att renovera festnignen. Han hade då redan jobbat med restaureringen av St. Nazariusbasilikan sedan 1844.

År 1853 startade restaureringsarbetena på muren mot väst och sydväst, efteföljt av tvillingtornen på Narbonnaiseporten på östsidan, som är huvudingången till Cité. Festningsbyggnaderna blev sammanslagna här och där, och huvudvikten av arbetet lades på att restaurera taken på tornen och ringmurarna. Arkitekten, Viollet-le-Duc, beordrade riving av strukturer som stod in mot ringmurarna, några av dessa var betydligt gamla. Arkitekten lämnade kvar rikligt med notiser och teckningar då han dog år 1879. Hans elev, Paul Boeswillwald, fortsatte restaureringsarbetet i Carcassonne, och senare fortsatte arkitekten Nodet. Restaureringen var först färdig på 1960-talet.

Restaureringen blev starkt kritiserat då Viollet-le-Duc levde. Han hade tidigare jobbat i Nordfrankrike, och gjorde de felen att han använde skiffer och gav torntaken kjägelform, när den lokala byggtekniken traditionellt hade använt taksten och låga tak. Men trots att inte strukturerna är autentiska med restaureringen, råder det enlighet om att Viollet-le-Duc har genomfört ett genialt restaureringsarbete i Carcassonne.

[redigera] Festningsstaden

De mest sevärda byggnaderna i Cité de Carcassonne förutom ringmuren, är slottet från 1100-talet och St. Nazariusbasilikan från 1000-talet. Kyrkan har intressanta glasmålningar och gravkammare. I den nedre stadsdelen utmärker kyrkorna St. Michel och St. Vincent från 1300-talet, samt rådhuset, rättviseplatsen och torghallarna sig.

[redigera] Ringmuren

Festningsanläggningen i Carcassonne har en dubbel ringmur med 53 torn. Den inre muren har byggnadsdelar från gallo-romersk tid (200- och 300-talet) och löper mer än 1 000 meter runt backen. Mestaparten av dagens inre mur är dock ett resultat av rekonstruktion, därav två tredjedelar på slutet av 1200-talet och i början av 1300-talet. Två huvudsektioner står kvar från gallo-romersk tid: det sydöstra hörnet och muren till Marquièretornet, Vieulastornet och Connétabletornet i nordfasaden. Dessa gallo-romerska tornen har hästskoformad grundplatå. Marquièretornet, som är det mest autentiska av dem, har romerska bågformade fönsteröppningar. På östfasaden finns också rester av ett torn från denna period, St. Sernintornet. Detta blev delvis återuppbyggt på 1200- och 1400-talet.

Den 1 600 långa yttre ringmuren följer den inre muren och är byggt mellan 1228 och 1245. Fem vakttorn och fjorton runda torn delar in muren i sektioner. Ett av tornen, Vadetornet, är ett av festningsverkets större, och innehåller både brunn, eldplats, brödugn och latriner. Detta cirkelformade torn stod färdigt år 1245, och är det enda tornet i den yttre muren som har skulpturell dekoration. MEllan den yttre och inre muren finns en gång, smal mot väst och bredare mot norr, syd och öst.

[redigera] Narbonnaiseporten

Narbonnaiseporten, eller Narbonneporten, är en konstruktion från 1200-talet. Porten är festningens ingång mot öst, och är flankerad av två torn med spetsiga tak och ett dubbelt vakttorn. Portbyggnaderna är prydda med monumentala eldstäder, saltkar och vattentankar, och kunde ha rum åt många soldater i längre perioder under belägring. Porten var också utformat med tanke på prestige i tillägg till sin militära funktion. Romarna placerades över varandra på olika nivåer, och byggnaden är ett elegant exempel på gotisk arkitektur. Ingången var stängd av en kätting, och porten hade dubbla lås. Vid krigssituationer kunde träbjälkar monteras över porten och på toppen av tornen för att förstärka försvaret. Idag är porten den enda ingången till Cité med bilväg.

[redigera] St. Nazariusbasilikan

St. Nazariusbasilikan nämndes första gången som kyrka år 925. Den 12 juni 1096 kom påve Urban II till Carcassonne där han välsignade byggnadsstenarna till en katedral, vigt de heliga Nazarius och Celsus, två martyrer från Milanoområdet under det först århundradet efter Kristus. Bygget skall ha stått klart under första halvan av 1100-talet. Av de romerska katedralen, är endast huvud- och sidodelarna intakta idag. Absiden ödelades under den gotiska rekonstruktionen mellan 1269 och 1320. Den nya gotiska absiden är polygonisk, och den har glasmålningar med Kristus som tema. Katedralen fick också tvärsnittet under rekonstruktionen, och ett kor med sex kapell sattes upp på toften efter det romerska koret. Kapellen på norr- och sydsidan har glasmålingar med Jesu stamträd och Livets träd som motiv. På huvuddelen ersatte 22 fönster väggarna mellan de smala halvribborna för att hylla ljusets andlighet. Däribland finns två stora rosfönster, med Junfru Maria och Kristus som tema. Katedralen blev också dekorerad med många skulpturer. Ingången till huvuddelen är på nordsidan och den består av ett vapenhus med skulpturella dekorationer.

St. Nazarius förlorade sin katedralvärdighet till St. Michelkyrkan i den nedre stadsdelen år 1801, men den framstår fortfarande som en katedral. År 1898 invigde påve Leo XIII kyrkan som basilika och fick tilläggsnamnet Påve Leo XIIIs basilika.

[redigera] Slottet Château Comtal

Vicomte Bernard Aton Trencavel av Carcassonne påbörjade bygget av slottet, det så kallade "palatium", in mot östsidan av muren under 1100-talet. Det skulle ersätta ett äldre primitivt slott som ska ha stått där tornen på Narbonnaiporten är idag. Det romerska slottet bestod av två huvudgrupper, enetagets byggnaders placerades vinkelrätt mot varandra, dominerat av ett kvadratiskt mittorn. Taket på byggnaden var kränlerat. Norrsidan av byggnaderna stod färdiga 1150, tillsammans med ett slottskapell vigt till Jungfru Maria. Det enda som finns kvar av kapellet idag är absiden. Byggnaden och kapellet utgjorde en U-form runt en gårdplats.

Efter Trencavels fall fick slottet nya försvarsverk. Under perioden 1228-1239 blev en mur byggd med bröstvärn och runda tron med skyttespringor runt huvudbyggnaderna. Efter 1242 blev en extra etage byggde på de romerska byggnaderna, och en ny byggnad sattes upp mot den södra muren. Rester av detta kan ses på södra gårsplatsen ("cour du midi"). Runt 1300 blev kamrarna i mittentornet dekorerade med väggmålningar med djur- och slagmotiv.

Slottets befästning är bland Europas bäst bevarade strukturer från medeltiden. Slottet är ombyggt flera gånger genom århundradena, och det är svårt att föreställa sig hur det kan ha sett ut då det var en bostad för vicomtefamiljen.

[redigera] Ville Basse

Den nyare delen av Carcassonne kallas också Bastide St. Louis, som var namnet på stadsdelen då den grundlades år 1262. Den äldsta delen av staden var omgiven av en 2 800 meter lång ringmur byggd mellan 1355 och 1359 av greven av Armagnac. Muren hade en bastion i varje hörn, St. Martial i nordväst, la Figuières i nordöst, MOntmorency i sydost och la Tour Grosse eller les Moulins i sydväst (denna kallas nu du Calvaire). På slutet av 1700-talet hade staden fyra portar. Muren revs tillsammans med torn och bastioner år 1806. Den äldsta delen av Ville Basse är idag inramat av boulevarder som byggdes under 1700- och 1800-talet över de gamla vallgravarna. Stadsformen har en stram form, som ett schackbräde runt ett huvudtorg, Place Carnot, med en Neptunfontän från 1770. Varje tisdag, torsdag och lördag är det marknad runt fontänen på Place Carnot.

[redigera] St. Michelkatedralen

Då kung Ludvig IX grundlade den nedre stadsdleen 1247, gav han order om att bygga två kyrkor, en på varje sida av den nya staden. De skulle vigas åt St. Michel och St. Vincent. St. Michel har ett brett skepp och en stor absid och absidkapell i öständen. Det romerska tvärskeppet och koret blev senare ersatta med gotiska strukturer, men huvudskeppet består. Kyrkans glasmålningar är från 1300-talet fram till 1500-talet. Kyrkan fick valvtak på 1700-talet. St. Michel fick katedralstatus år 1803 och drabbades av en brand år 1849. Restaureringsarbetena efter branden tog nästan 20 år.

[redigera] St. Vincentkyrkan

St. Vincentkyrkan har ett brett huvudskepp och valvta, och är ett gott exempel på den gotiska arkitekturen som utvecklade sig i Languedoc. Kyrkan har ett oktogoniskt klocktorn med 47 klockor, rosfönster och glasmålningar från 1400-talet. Inne i kyrkan finns fyra statyer av St. Vincent, St. Louis och två apostlar från 1300-talet som tidigare har stått vid ingången.

[redigera] Pont Vieux

Bron Pont Vieux över floden Aude har knytit ihop Cité och Ville Basse sedan 1300-talet. Stenbron var troligtvis färdigbyggd år 1320, och har tolv halvcirkelformade bågar som varierar i storlek med en diameter från 10 till 14 meter. Omkring mitt på bron finns ett metallkrusifix som markarkerar punkten där den nya och gamla bron möts. Bron har ändrat något under restaureringen år 1820.

[redigera] Canal du Midi och Pont Marengo

Kanalen som förbinder Atlanten och Medelhavet, Canal du Midi, löper genom Carcassonne, strax norr om Bastide St. Louis. Kanalen är stadens andra världsarv. Den byggdes på 1600-talet av Pierre-Paul Riquet, men blev inte anlagd genom Carcassonne förrän slutet på 1700-talet. Då den ursprungliga kanalen var färdig 1861, var loppet lagt två meter från staden. Detta blev fort sett som en olämplighet för staden, och olika planer lades de kommande decennierna för att ändra loppet på kanalen. Arbetet med att lägga om loppet av kanalen påbörjades år 1787, och hela anläggningen öppnades den 31 maj 1810 tillsammans med hamnbassängen Pont Marengo, Pont de la Paix och Pont D'Iéna.

Pont Marengo (Marengo bro) korsar Canal du Midi och förbinder Carcassonne med den lokala järnvägsstationen. Det är stor trafik i slussarna här, och kanalbåtarna som färdas på kanalen är en stark turistattraktion. Bron uppkallas efter slaget i Marengo, där Napoleon I besegrade Österrike år 1800.

[redigera] Ekonomi

Ville Basse har fortfarande textilindustri, i tillägg till produktion av skor och gummi. Stadsdelen har också blivit ett centrum för vinproduktion. Men stora delar av Carcassonnes intäkter kommer från turismen knyten till medeltidsstaden och båtar som seglar på Canal du Midi. Runt tre miljoner turister besöker Carcassonne varje år. På slutet av 1990-talet startade Carcassonne flygplats att sälja biljetter till och från andra europeiska flygplatser, bland annat Dublin, London och Brüssel.

I juli varje år arrangeras två av Carcassonnes mest populära festivaler, "Festival de La Cite" och "Fstival de la Bastide". Festival de La Cite går i Cité och blev första gången arrangerat år 1957, men festivalens kulturella rötter går tillbaka till 1908. Festivalen har både konserter, opera, dans- och teaterföreställningar, med nationellt och internationellt kända artister. De historiska omgivelserna ger festivalen en unik stämning. Festival de la Bastide hålls i den nedre stadsdelen, och är en musik- och teaterfestival med runt 70 gratisarrangemang bestående av modern musik, världsmusik och jazz.

[redigera] Litteratur

[redigera] Engelsk

• Catlos, Brian: The Rough Guide to Languedoc Roussillon. Rough Guides, first edition (engelsk)
• Graham-Leigh, Elaine: The Southern French Nobility and the Albigensian Crusade: The Trencavel Viscounts of Carcassonne and Beziers. The Boydell Press 2005. ISBN: 1843831295 (engelsk)
• McConnell, Jean: The legend of Carcassonne. University of London P 1962. ASIN: B0000CLEPA (engelsk)
• Panouillé, Jean-Pierre: Carcassonne, History & Architecture. Ouest France 1999. ISBN: 2737324971. (engelsk)
• Paterson, Linda: The world of the Troubadours, medieval occitan society. Cambridge University Press, 1995 (engelsk)

[redigera] Fransk

• Bruand, Yves: La cité de Carcassonne: les enceintes fortifiées. I Congrès archéologique de la France, Paris, 1973, pp. 496- 515. (fransk)
• Bruand, Yves: La cité de Carcassonne: la citadelle ou château comtal. I Congrès archéologique de la France, Paris, 1973,pp. 516- 532. (fransk)
• Débax, Hélène: La féodalité languedocienne: XIe - XIIe siècles: serments, hommages et fiefs dans le Languedoc des Trencavel. Presses Universitaires du Mirail 2003. ISBN: 285816651X (fransk)
• Dovetto, J.: Carcassonne. Éditions APA-POUX 1996. ISBN: 2907380680. (fransk)
• Girou, Jean: La cité de Carcassonne. Challamel 1948. (fransk)
• Panouillé, Jean-Pierre: Carcassonne. Le temps des sièges. Paris, CNMHS/Presses du CNRS, 1992. ISBN: 2876820676. (fransk)
• Quilaine, Jean & Fabre, Daniel: Histoire de Carcassonne. Toulouse, Privat, 1984, 323 p. ISBN: 2708982346. (fransk)

[redigera] Referenser

• Artikeln är, helt eller delvis, en översättning från norskspråkiga Wikipedia (bokmål).

[redigera] Externa länkar

• Carcassonnes officiella webbplats
• Cité de Carcassonne. Historia, restaurering, virtuell rundresa
• Artikel om Carcassonne i Salmonsens konversationsleksikon (Projekt Runeberg)
• Carcassonnes sidor på virtualtourist.com
• Visiting Carcassonne - Guide på engelska med fotogalleri
• Inofficiell webbplats om Carcassonne
• Carcassone - Historia, roll i Albigenserkorståget och restaurering
• Videoklipp med presentationon av Carcassonne
• (Eng) Carcassone Unofficial site on the Citê, its history, its role in the Cathar Wars and its Restoration; general information, photographs, map, weather and weblinks.