Kinesiska tecken
Wikipedia
Kinesiska tecken (汉字 eller 漢字, pinyin: 
hànzì ); "hantecken") används för att skriva kinesiska och i viss utsträckning även japanska och koreanska. Tecknen användes även för att skriva vietnamesiska fram till 1900-talet. Användningen av kinesiska tecken upphörde helt och hållet i Nordkorea redan på 1950-talet efter påbud från den nordkoreanska regeringen, och numera skrivs koreanska i Nordkorea endast med hangul.
Kinesiska tecken heter kanji på japanska, hanja eller hanmun på koreanska (endast i Sydkorea). I kinesiska består ord av oftast en eller två tecken. I samtliga kinesisk dialekter läses ett tecken som en stavelse.
Eftersom varken japanska, koreanska eller vietnamesiska tillhör samma språkfamilj som kinesiska så har de kinesiska tecknen fått genomgå en hel del förändringar i uttal, betydelse och grammatisk tillämpning för att anpassas till dessa språk. Ofta har även vissa tecken genomgått en smärre förändring i skrivsätt.
Under andra hälften av 1900-talet skapades flera tusen förenklade tecken på uppdrag av den kommunistiska regimen för att bekämpa analfabetism. Traditionella kinesiska tecken används fortfarande på Taiwan och i Hongkong och lever ett inofficiellt liv på fastlandet i handskrift och på många skyltar.
Innehåll |
[redigera] Historik
I den äldsta av de kinesiska skrifterna, Förvandlingarna, berättas det om att man, för att komma ihåg tidigare händelser använde sig av olika knutar på ett rep för att symbolisera olika saker eller händelser. Huruvida det stämmer eller inte är omöjligt för dagens arkeologer att bevisa då repen för länge sedan förmultnat.
Andra symbolsystem är bland annat Bagua ('åttadelat diagram'), ett system där Yin och Yang omvänts till symboler. En del lerkärl från förhistoriska kulturer har ofta abstrakta målningar med olika motiv som kan vara ett tidigare stadium av orakelbensskriften. Man kan då säga att den kinesiska skriften härstammar från 5000–4000-talet f.Kr. Det är svårt att fastställa vad som är den första egentliga skriften, därför utgår man från att tecknen på de fynd från slutet av Shangdynastin som hittas är det första kinesiska skriftsystemet.
[redigera] Shangdynastin (1600 – 1100 f.Kr)
Vad som normalt kopplas till Shangdynastin är orakelbensskriften och bronsskriften. De är i grunden lika men har till utseendet vissa olikheter. De ristades in med olika redskap och till olika syften, en del tror att bronsskriften var den "officiella" och orakelbensskriften var den version som användes för att skriva snabbt med.
Tecknen på orakelbenen ristades in med vassa spetsar (på ben eller skal), bronskärlen göts i lera vilket tillät att man kunde använda mjukare metoder för att skriva tecken – då mediet tillät det. Det har i stor grad bidragit till dess olikartade utseende.
[redigera] Zhoudynastin (1100 – 220 f.Kr)
Under den senare delen av Zhoudynastin hade skriften utvecklas åt så många olika håll att staterna hade svårt att känna igen varandras tecken. Centralmakten under Zhoudynastin var svag och hade inte något vidare stort inflyttande på de olika staterna och kunde därför inte påverka att tecknens utseende inte längre hade samma utseende. Än idag finns det också grava svårigheter att förstå dåtidens olika tecken, de betydligt äldre orakelbenen är på många sätt enklare att förstå eftersom de hade ett mer homogent utseende.
I staten Qin i väst ristades det – i senare delen av Zhoudynastin – in en teckenstil kallad Dazhuan ("Den stora sigillstilen") på tio olika stentrummor.
[redigera] Qindynastin (221 – 206 f.Kr)
[redigera] Xiaozhuan ('Den lilla sigillstilen')
När Kina enades under den förste kejsaren Qin Shi Huangdi enades även skriftsystemet till ett gemensamt sådant baserat på skriften på stentrummorna. Teckenstilen kom att kallas Xiaozhuan ('Den lilla sigillstilen'). Kejsarens minister Li Si fick uppdraget att utveckla standardskriften. Termen sigillstil kommer av att tecknena liknar de sigillstämplar som konstnärer använder sig utav för att märka sina verk med under denna period. Samlingsnamn för sigillstilarna är Zhuanshu.
[redigera] Lishu ('Klerikalstilen')
Den lilla sigillstilen visade sig vara för svår för folket att lära sig så en ny standardisering erfordrades. Den som fick bli den moderna kinesiska skriftens grundare var en fängslad tjänsteman vid namn Cheng Miao. Genom att förenkla formen hos tidigare stilar fick han fram en för dagens människor mer igenkännlig stil. Till skillnad från dagens Kaishu-stil är klerikaltecknen mycket mer ojämna till formen.
Detta sägs vara den viktigaste vändpunkten i tecknens historia och sedan Handynastin kallas de tidigare tecknen Guwen ("antika tecken") och tecknen från och med Lishu kallas för Jinwen ("moderna tecken").
[redigera] Handynastin (210 f.Kr – 220 e.Kr)
Det är svårt att bestämma exakt när och hur de olika tecknen under Handynastin uppkom. Bäst är om man ser Handynastin som en tid då skriftsystemet revolutionerades, vilket gav upphov till en rad nya stilar och varianter.
När man under Handynastin försökte återskapa de konfucianska klassikerna utvecklades skriften vidare och formen på tecknen blev mer regelbunden. Anledningen till att de ändrades var att mediet de skrevs på ändrades. Före år 105 då pappret uppfanns använde man sig av bambustickor (folkligt) och silkestyger (högtidligt) som underlag att skriva på.
Man skrev uppifrån och ner och från höger till vänster i vertikala spalter längs bambustickorna (eller silkestygen). Stickorna buntades sedan med varandra och rullades ihop till en rulle. När pappret uppfanns revolutionerades skrivsättet. Nu kunde produktionskostnaderna hållas låga och fler kunde ta till sig de kinesiska tecknen. Fler började också skriva och mer snabb- och lättskrivna tecken erfordrades.
[redigera] Caoshu ("Kursiv skrift")
Caoshu är egentligen ett samlingsnamn på tre olika skrivstilar som kallas Zhangcao, Jincao och Kuangcao. Zhangcao är en förenklad variant av Lishu och tillkom under senare delen av Handynastin medan Jincao och Kuangcao är avbilder av Kaishu ("Reguljärskriften"). Den direkta översättningen av Caoshu är "gräs", vilket är menat att beskriva de runda och följsamma strecken som är karaktäristiska för Caoshu.
Kursiv text====Zhangcao ("Snabb stämpelskrift")==== Zhangcao härstammar från Lishu och har till utseendet en mjukare form än dess ursprungstecken. Den sägs ha blivit officiell stil för de rapporter som skickades in och ut från palatset under östra Handynastin, grundad av kejsare Zhang (därav namnet).
[redigera] Kaishu
Kaishu ("Standardskriften" eller "Reguljärstilen") är standardskriften i dagens Kina. Det är den som används i alla vardagssammanhang i dagens Kina. Till grunden är det en uppstramad form av en kursivstil, dess raka och smäckra utseende är en produkt av användningen av mjukare penslar. Skaparen av Kaishu sägs vara Zhong Yao som ofta beskrivs som en man med en obotlig passion för kalligrafi.
[redigera] Xingshu
Xingshu ("Halvkursiv stil") är en blandning mellan Kaishu och den Caoshu. Den underlättar när man vill skriva snabbt och är praktisk att använda sig av till vardags och det är därför den fortfarande används aktivt i Kina. Den härstammar från Handynastin men fick sin egentliga utformning under senare dynastier. Den "sanna mästaren" av Xingshu är den kände poeten Wang Xizhi.
[redigera] Tangdynastin (618 – 907)
Kuangcao ("Vild kursiv") uppfanns av Zhang Xu under Tangdynastin. Med denna stil skulle man snabbt kunna skriva Kaishu utan att tecknen helt förlorar sitt ursprungliga utseende. Oftast är Kuangcao dock skriven så snabbt att man knappt ändå kan urskilja vad som står, vilket Zhang Xus egna verk ofta påvisar.
[redigera] Songdynastin (960 – 1279)
[redigera] Boktryckarkonsten
Boktryckarkonsten i Kina växte först fram i en primitiv form som gick ut på att man lade ett blött papper ovanpå en stenskiva med inristade tecken. Man strök sedan bläck över pappret och lätt det torka, konturerna av tecknen (vita tecken på svart papper) kvarstod och en kopia var gjord (man har i modern tid använt liknande teknik när man försökt avbilda tecknen på orakelbenen och bronskärlen).
Under Songdynastin började man använda den så kallade blocktryckarmetoden vilket gick ut på att man ristade in tecknen (relief) i ett träblock och sedan fyllde på med bläck över hålen. Sedan placerades ett rent papper över och en kopia var gjord. Men processen var mödosam och under senare delen av Songdynastin utvecklades de rörliga typerna av Bi Sheng, vilket innebär att varje tecken står inristat i var sitt block. Man använder sedan de block som behövs för just den sidan och sätter sedan typerna. De första rörliga typerna var av lera men snart gjordes de av trä och senare metall.
[redigera] Bokpressen
När Johannes Gutenberg på 1450-talet i Europa uppfann bokpressen var den revolution som följde mycket mer omfattande än den som kom i Kina. De kinesiska tecknen är inte kopplade till enskilda språkljud utan till ord eller ibland stavelser, vilket kräver ett stort antal tecken. En stor nackdel har varit att anpassa boktryckarkonsten så att den fortfarande är effektiv.
Precis som i västvärlden används flera olika typsnitt i kinesiskan. Sedan Songdynastin har typsnittet Songti ("Songtypsnittet") med smalare streck och rakare linjer varit boktryckarnas favorit. Det lämpar sig bra som brödtext eftersom det kan användas i mindre grader och har starka karakteristiska drag precis som antikvor. Till rubriker används oftast vad man i västvärlden kallar sans-serifer där strecken är lika tjocka, som till exempel det moderna typsnittet Heiti ("Svartstil").
[redigera] Kommunisttiden (1949-)
Då kommunisterna tagit makten stod de inför uppgiften att lära hundratals miljoner kineser läsa och skriva. Att förenkla tecknen var återigen ett måste och över 2 200 tecken förenklades eller gjordes om helt. Mao Zedong och många intellektuella använde dock de gamla tecknen till sin död. Det var bland bönderna på landsbygden som de nya tecknen till slut slog igenom och ersatte de gamla. På Taiwan används fortfarande de gamla tecknen, vilket givit upphov till brytningen mellan de traditionella och förenklade tecknen.
[redigera] Dataåldern
Användandet av kinesiska tecken på datorer har ställt till vissa problem eftersom en dator ursprungligen är gjord för det latinska alfabetet. Detta har gjort att Kina har fått vänta på att utvecklingen skulle bli så sofistikerad att den kan innefatta hela det kinesiska ordförrådet. Det är därför man i Kina inte tryckte texter på elektronisk väg innan 1970-talet. Problemen har dock lösts och nu för tiden är tekniken så sofistikerad att det egentligen inte längre är ett problem med kinesiska tecken. Det finns undantag som till exempel SMS-funktioner där tecknen har ställt till med en del problem.
[redigera] Kalligrafi
Den kinesiska skriften har i över 2000 år betraktas som en en konstart. Ett tecken är uppbyggt av ett bestämt antal linjer och punkter, med förståelse av tecknens förhållande mellan tjocka och smala linjer, tomhet och form, punkter och streck kan skönskrivaren väcka den abstrakta skönhet som de kinesiska tecknen erhåller. Likt Yin och Yang slås kontraster ihop på ett sinnrikt sätt, något liknande aldrig skådat i västvärlden.
När man studerar tecknens princip är det viktigt att förstå dess natur. Tecknens bildliga uttryck gör att dom ofta för tankarna bort från dess litterära betydelse till dess bildliga betydelse. Tecknet för fisk kan tecknas rätt om man vet rätt antal linjer och punkter, men för att fånga det explosiva och hektiska utseende som en fisk har i tecknet så erfordras en konstnärlig vilja och förståelse för fiskens beteende hos kalligrafien. Då tecknen ursprungligen symboliserade saker eller handlingar så kan man se varje tecken som en liten målning, inom ramen för hur ett tecken ser ut kan man med pennan ge personlig prägel på uttrycket av teckens symbolik.
Det är inte svårförståeligt att kalligrafin i Kina betraktas som en högt aktad konstform, den innehåller alla de delar som konstnärer använder sig av för att uttrycka sig med. I Kina är den målade konsten ofta nära besläktat med kalligrafin – de har till grunden samma principer mellan Yin och Yang och på tavlor skrivs ofta en passande dikt ner för att komplettera.
[redigera] Skivsätt
[redigera] Sex kategorier
Enligt en uråldrig lära delas kinesiska tecken in i sex olika kategorier:
- Zhishi ("Ideogram"): självförklarande bilder av abstrakta saker som shang ('ovan') och xia ('nedan').
- Xiangxing ("Piktogram"): rena bilder av ting som liknar något. Till exempel ri ('sol') och yue ('måne').
- Xingsheng ("Radikal-fonetikum-konstruktionen"): tecken som med en fonetisk del talar om hur tecknet uttalas och en pliktografisk eller ideografisk del som talar om vad tecknet handlar om: lönn som på kinesiska uttalas feng har två tecken i sig: mu ("träd") som är en pliktograf och feng ("vind") som är ett fonetikum.
- Huiyi ("Sammansatta ideogram") är tecken som är sammansatta av flera pliktogram och/eller ideogram som till exempel xin ('tro') som är sammansatt av människa och skriva, cong ("följa efter") är sammansatt av två människor som följer efter varandra.
- Zhuanzhu ("Överförda tecken") är en något mer diffus kategori. Här finns det tre olika led att tolka på: antingen ser man ord med samma eller liknade mening men med olika uttal som skrevs med olika tecken, eller så var det ord med liknade uttal med olika meningar som skrevs med liknade tecken, eller så var det olika tecken vars betydelser var så nära att de kunde användas utbytbart. Xu Shens eget exempel på den här kategorin är teckenparet lao ("gammal") och kao (som också kan betyda gammal men vanligast betyder testa).
- Jiajie ("Lånetecken"): tecken som har lånats för att beteckna ett annat ord som låter likadant som till exempel verbet lai ("komma") som ursprungligen var en piktogram på ett slags hirs men som sedan kom att tränga bort det ursprungliga tecknet. Genom att många lånetecken senare fick sig en radikal tillagd kom många av dem att flyttas till kategorin radikal-fonetikum-konstruktionen.
Sedan Zhoudynastin är den i särklass viktigaste typen av tecken radikal-fonetikum-konstruktionen som står för cirka 95% av alla kinesiska tecken. Det är radikalen (bushou i lexikon) som står främst i ordböcker. De cirka 5% som inte har radikal har tilldelas en så kallad lexikal radikal vilken man kan slå på. För att ytterligare förenkla har man minskat antalet radikaler från 540 stycken (Shuowen Jiezi) till 189 stycken (som i dagens lexikon). Tecken som har haft en radikal betydelse men bara delat den med sig själv eller några få fler har fått bli lexikala radikaler. Sedan teckenreformerna drog igång på 1950-talet har en del saker försvårats med radikalanvändandet.
[redigera] Åtta grundstreck
Om man plockar isär tecknen till deras minsta beståndsdelar blir det ungefär 214 radikaler (historiskt har det dock även funnits fler). Om man sedan plockar ner dem i deras minsta beståndsdelar får man ut åtta streck och det är det man i Kina brukar kalla Bihua ("De åtta grundstrecken"). Man ska dock ha i åtanke att ett grundstreck kan se olika ut beroende på tecknets karaktär. Grundstrecken är som följer:
- Heng: vågräta streck (lutande uppåt från vänster till höger)
- Shu: lodräta streck (uppifrån till ner)
- Pie: streck som faller åt vänster (uppifrån till ner)
- Na: streck som faller åt höger (uppifrån till ner)
- Tiao: streck som stiger åt höger (från vänster till höger)
- Dian: prickar (kan se olika ut och skrivas åt olika håll)
- Gou: krokar (uppifrån och ner, kan se olika ut)
- Zhe: hörn (finns som tak, vänster- och högerhörn med varierande vinklar och längd; skrivs olika)
[redigera] Streckordning
Alla tecken skrivs med en bestämd streckordning (Bishun). Huvudregeln är från vänster till höger, sedan uppifrån och ner. Det finns dock en del undantag.
Se även:
