Nikolaj I

Wikipedia

Nikolaj I

Nikolaj I Pavlovitj Romanov (ryska: Николай I Павлович) , född 1796, död 1855, var tsar av Ryssland, kung av Polen och storfurste av Finland 1825-1855. Gift 1817 med Charlotta (1798-1860), kallad Alexandra Fjodorovna, dotter till kung Fredrik Vilhelm III av Preussen.

Innehåll

1 Regimens inledning och karraktär
2 Det intellektuella livet
3 Krisen i Polen
4 Den ryska armén och Livegenskapen
5 Krimkriget
6 Barn:
7 Se vidare
8 Källor

[redigera] Regimens inledning och karraktär

Nikolaj tog över posten efter att Alexander I dött, och näste bror i ordningen, Konstantin, avsagt sig kronan. Saken blev dock inte odramatisk då en grupp konspirerande adelsmän ville få den blivande tsaren, att skriva under deras villkor och detta skulle innebära en kraftig reducering av tsarens makt. Som det såg ut hade tsaren oinskränkt makt över imperiet, och i den liberala andan som rådde i världen ville man förändra detta.

Händelsen kom att kallas dekabristupproret, då det är ryskans ord för december efter månaden då det skedde. Den slogs ned på ett blodigt och bestämt sätt. Det var karrakteristisk för Nikolajs styre och person, han var våldsamt reaktionär. Han slog ner alla tendenser till motstånd och odlade en misstänksamhet mot det mesta. Han var vurmade mycket för militära parader, precis som sin far Paul I varit. Han hade dessvärre ärvt fler manér av denne despot, knutpiskan var ett redskap som delvis användes flitigt under Nikolajs mörka regim, för att sedan ersättas av en annan pisksort med tre snärtar kallad pletj. Den bestraffningssort han själv föredrog var gatloppet, han brukade ibland "benåda" dödsdömda och istället tilldela dem "12 tusen spön", vilket alltså inte var någon benådning utan snarare tvärtom.

[redigera] Det intellektuella livet

Nikolaj utvecklade polisväsendet så att det kunde användas så effektivt som möjligt mot de "inre fienderna". Allt under den benhårde generalen Alexander Beckendorfs ledning, Nikolaj var mycket nöjd med honom vad gällde jakten på politiska motståndare. Namnet på denna nya personliga säkerhetspolis blev "tredje avdelningen". Oppositionen mot autokratin i allmänhet och Nikolaj i synnerhet fanns framför allt på universiteten, detta visste han om. Och man såg till att färre togs in till universiteten, men de behövdes för att utbilda folk som staten kunde ha i sin tjänst. Och för detta ändamål krävdes egentligen också en viss frihet att tala, skriva och tänka. Med detta var det inte mycket under Nikolajs tid, särskilt inte efter revolutionerna i europa 1830 och 1848 som fick skrämselhicka på mindre lättskrämda monarker än Nikolaj. Det blev bättre under hans son Alexander II men denne fick paradoxalt nog betala mer för sin reformvillighet och istället exploderade universiteten i trots under hans tid. Under Nikolaj var censuren oerhört kraftig, censorerna petade i allt. Precis allt, i historieskrivningen mördades aldrig de romerska kejsarna, de bara avled, ordet republik var bannlyst och man försökte ständigt få studenter som tagit examen att arbeta inom staten istället för det "slippriga journalistyrket".

Dekabristupproret slås ned

Just under denna tid började ett antal ryska författare som kom att bli några av historiens mest kända att verka, dessa förföljdes av regimen emellanåt, beroende på vad som skrevs. Många av dem gick i perioder i landsflykt. Det sägs att St:petersburgs fängelsekommendant brukade stöta på tidens ledande kritiker på gatan då och då, Vissarion Belinskij, och han hälsade honom då med orden Nå Vissarion, när kommer ni egentligen till oss? Vi har en cell stående för er räkning.

I det alltmer isolerade Ryssland som Nikolaj styrde rådde en mix av intellektuell födelse bland vissa kretsar, totalt mörker och misär bland andra samt en enda stor förvirring när det gällde frågan vad Ryssland egentligen var. Två läger utvecklades där de båda på ytan skillde sig från varandra men egentligen delade de många åsikter. Det var Slavofilerna och Västvännerna, de förra tröck på Rysslands gamla traditioner och på arvet från det Bysantiska riket som vilade på Ryssland som ortodoxins försvarare. Den gamla visionen om Moskva som det redje Rom återupptogs delvis hos dem. Nikolaj förbjöd de långa skägg och gammalryska kläder som bland andra slavofilerna använde eftersom de enligt honom påminde om farliga teser och demokratiska principer från det forna Ryssland. Västvännerna å sin sida pekade på allt som var fel i Ryssland och buntade ihop de västliga länderna till en enda massa där de föreställde sig en mer eller mindre sorglös plats i sina fantasier. Egentligen delade de båda grupperna många åsikter, båda föraktade livegenskapen och var bekymrade över den klyfta som fanns mellan landets elit och folket. I frånvaro av något som helst inhemskt forum där man kunde debattera samhällsfrågor kom vissa diskussioner att föras i små diskussionscirklar och framför allt i form av hetsiga flygblad som spreds.

Både Nikolaj Gogol och Fjodor Dostojevskij brukar räknas till slavofilerna medan Alexander Herzen kan sägas vara västvän. I ett infall av välvilja hade Nikolaj släppt igenom Gogols pjäs "revisorn" som var en satir över Nikolajs egna ämbetsmän. Den handlar om en man som åker ut på landsbyggden och utger sig för att vara revisor och där avkräver han de rädda bönderna en rad materiella fördelar. Nikolaj som såg premiären på Alexandrateatern ska ha haft hjärtligt roligt.

[redigera] Krisen i Polen

Något som Nikolaj var synnerligen förskräckt över var de liberala idéer som överallt envisades med att poppa upp. Världen efter franska revolutionen var en helt annan än den varit före, Ryssland hade i Napoleons framfart blivit djupt chockerade precis som alla andra, och kampen på liv och död hade slutligen vunnits. Men det gällde att vara på sin vakt för att bevara ordningen som den var, därför såg Nikolaj allt som hade med republikanism och liberalism som livsfarligt och det måste stampas ut till varje pris. Han såg inte dekabristupproret som en desperat reaktion från ett undertryckt civilt samhälle, utan som en konspiration som omfattade hela europa och syftade till att störta den legitima monarkin samt alla moraliska och religiösa principer tillsammans med den. Det var ur det perspektivet Nikolajs handlande mot Polen 1831 ska ses. I Paris hade 1830 åter en revolution brutit ut, den sk Julirevolutionen, den hade spridit sig likt ringar på vattnet till övriga europa och så nått Polen vilket till största delen var underställt Ryssland även om landet ifråga hade tämligen fri ställning. Men man var inte nöjd med situationen utan krävde total självständighet, precis som många andra gjorde vid den här tiden för övrigt. Nikolaj var naturligtvis föga medgörlig, han sände in trupper som krossade polackernas frihetskamp och därefter försvann varje spår av självständighet. Summariska dödsdomar, tortyr och förvisning till sibirien blev notan. Landet ställdes under tsar Nikolajs direkta överhöghet för "evigt", man krävde att ämbetsmän skulle tala flytande ryska och gator, hus osv försågs med ryska namn.

[redigera] Den ryska armén och Livegenskapen

Nikolaj hade själv som 18-åring deltagit på paraden längs Champs-Elysées i Paris då de allierade firade sin triumf över Napoleons Frankrike. Både Engelsmän, Preussare och Österrikare visste att de hade ryssarna att tacka för mycket då deras bidrag till segern var ovärderligt. Men sedan dess hade armén förfallit och blivit omodern, detta mycket till följd av Nikolajs eget styre. Isoleringen av landet för att skydda sig mot farliga idéer medförde inte bara att politiska idéer hindrades utan också att den Industriella revolutionens budskap i princip inte fick något som helst fäste i Ryssland. Värre var att även om den fått det hade det blivit svårt att komma ifatt, problemet var detsamma som det alltid varit, Rysslands förbannelse, livegenskapen. Efter Nikolajs tid och efter Krimkriget som fullständigt uppenbarade alla brister blev det fullständigt nödvändigt att göra något åt saken. En militär reformator påpekade att varje gång en livegen blev soldat befriades denne från livegenskapen och alltså kunde man inte, utan att hela den sociala ordningen kom i gungning, låta alla de män man behövde göra militärtjänst. Rekryteringssystemet, skattesystemet, utbildningen och rättssystemet gick helt enkelt inte att reformera på ett tillräckligt sätt eftersom det förutsatte livegenskapens avskaffande. Slavofiler och västvänner var rörande eniga om att detta var Rysslands stora akilleshäl i utvecklingssträvandet jämfört med europa, en av västvännerna jämförde det med ett sprintlopp där den ena är bunden till händer och fötter och den andre inte är det. Dessutom var faktiskt också de flesta av tsarerna motståndare till livegenskapen. Både Katarina den stora, Alexander I och även Nikolaj I ville helst av allt bli av med detta ok som gjorde att Ryssland kom så långt efter ekonomiskt. Men ingen av dem förekom sig att helt ta bort den, eftersom mycket starka krafter bland adeln krävde att den bestod, därför nöjde man sig som mest med att reformera den gradvis. Nikolaj sa

Det råder ingen tvekan om att livegenskapen i dess nuvarande form är en olycka, uppenbar för alla, men att göra något åt den nu skulle naturligtvis vara än en mer förödande olycka.

Det saknades således några som helst moderna vapen och den ryska underhållningen inom militären som alltid varit mycket dålig, var nu usel. Kolera och hungersnöd härjade bland trupperna, och detta i fredstid. Den blivande krigsministern skrev att Ryssland:

På papperet var vi fullt utrustade men vid första militära handling blottades den förfärliga bristen i allt. Allt passade för paraden, men var odugligt i krig.

Sanningen var att den ryska armén, som under 1700-talet trots dålig underhållning från statligt håll betraktats som en av världens bästa arméer och som nått sin kulmen efter 1812, hade nu hamnat ordentligt på efterkälken. Denna stora svaghet var ännu tämligen väl dold, men kom under nästa konflikt att bli smärtsamt uppenbar för ryssarna.

De allierade bombarderar Sevastopol från alla håll

[redigera] Krimkriget

Huvudartikel: Krimkriget

Jerusalem, som ständigt är upphov till konflikt var det som även Krimkriget i början handlade om. Området låg för tillfället under turkisk kontroll i det Osmanska riket, ryssarna och deras ärkefiender turkarna hade nu åter råkat i luven angående en tvist om de heliga platserna. Så lade sig Frankrike i, och Napoleon III som var Frankrikes nye suveräne härskare var sannerligen inte någon favorit i Nikolajs ögon som sedan Julirevolutionen ständigt var misstänksam mot dett land. Nikolaj trodde att han kunde locka engelsmännen till sin sida genom viss kohandel. Inledningsvis av kriget som började 1853 gick bra för ryssarna och turkarna fick se sig slagna både på Balkan och i Kaukasus. Under 1854 svängde dock bilden helt, Nikolaj som ansåg sig själv vara både en stor militärstrateg och diplomat fick se hela denna syn rasa då Frankrike och England för ovanlighetens skull ställde sig på samma sida i ett krig, och stödde turkarna genom att förklara Ryssland krig. Som ytterligare irritationsmoment förklarade också Preussen och Österrike krig. Den ryska armén kunde omöjligt klara uppgiften och särskilt inte som man hade stora problem att få fram både vapen och mat till armén på de små leriga vägarna. Engelsmän och fransmän spände musklerna i Östersjön under sommaren 1854, och landsatte trupper på Krimhalvön i september, vilket gett kriget dess namn. Där belägrades fästningen Sevastopol och förhållandena var fullkomligt bedrövliga på båda sidor och särskilt hos ryssarna. Bomber och sjukdomar avlöste varandra. I detta kaos framträdde sjuksköterskan Florence Nightingale och lindrade eländet så gott hon kunde.

Nikolaj slöt inte fred utan drabbades i februari 1855 av en förkylning som utvecklades till lunfinflammation och sedan död. Han lär ha sagt till sin doktor Säg Mandt, måste jag dö? varpå Mandt enligt sina memoarer hade svarat Ja, Ers majestät. Om Nikolaj I:s regeringstid skriver historikern Pogodin:

Tyst som en kyrkogård, ruttnande och stinkande, både fysiskt och moraliskt.

[redigera] Barn:

Alexander II av Ryssland
Maria, (1819-1876)
Olga, (1822-1892), gift 1846 med Carl I av Württemberg, (1823-1891)
Alexandra, (1825-1844), gift 1844 med Friedrich Wilhelm av Hessen-Kassel. (1820-1884)
Konstantin, (1827-1892) gift 1848 med Alexandra av Sachen-Altenburg, (1830-1911)
Nikolaj, (1831-1891) gift 1856 med Alexandra av Oldenburg, (1838-1900)
Mikael, (1832-1909) gift 1857 med Olga av Baden, (1839-1891)

Företrädare: Alexander I	Kejsare av Ryssland 1825–1855	Efterträdare: Alexander II
Företrädare: Alexander I	Storfurste av Finland 1825–1855	Efterträdare: Alexander II
Företrädare: Alexander I av Ryssland	Kung av Polen 1825–1831	Efterträdare: titel avskaffad