Europeiska unionen

Europeiska unionen (EU) är ett fördragsbundet samarbete mellan 27 europeiska stater. Europeiska unionen etablerades 1994 genom att samarbetet inom de europeiska gemenskaperna utvidgades genom Maastrichtfördraget. Samarbetets utveckling regleras successivt genom etablering av nya fördrag och från den första februari 2003 gäller det så kallade Nicefördraget.

De viktigaste institutionerna inom unionen är Europeiska unionens råd ("ministerrådet"), Europeiska kommissionen och Europaparlamentet. Kommissionen har ensam rätten att ta initiativ till ny lagstiftning, och ministerrådet beslutar om kommissionens förslag. Parlamentet har inom vissa områden rätt att fatta beslut tillsammans med ministerrådet. I Sverige sker samråd mellan regering och riksdag i EU-nämnden, där regeringen söker stöd för sina ståndpunkter inför förhandlingar i Europeiska rådet och ministerrådet.

Europeiska unionen är även tullunion med en gemensam inre marknad. EU har en egen valuta, euron vilken även ersatt de tidigare nationella valutorna bland 13 av medlemsstaterna. Valutan regleras av den Europeiska centralbanken. Ett system att avskaffa inre gränskontroller finns också, Schengensamarbetet. En mycket stor del av unionens budget upptas av den gemensamma jordbrukspolitiken och den gemensamma fiskeripolitiken. Andra nyckelområden är den gemensamma handelspolitiken och den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (GUSP).

En av målsättningarna med EU är att skapa en gränslös intern marknad i vilken EU-medborgare kan röra sig fritt för att resa, bosätta sig, arbeta eller investera utan hinder. EU:s aktiviteter sträcker sig över många områden: hälsopolitik, ekonomisk politik, utrikespolitik och försvarspolitik. Unionens kompetens varierar mellan de olika områdena, och beroende på vilket område som berörs kan samarbetet inom EU därför liknas vid en federation (penning, jordbruk, handel, miljö, ekonomi eller sociala frågor), en konfederation (inrikespolitik) eller en internationell organisation (utrikespolitik).

Sverige röstade den 13 november 1994 om ett EU-medlemskap, vilket 52,3 % av de röstande tyckte att Sverige skulle ha. Valdeltagandet var 83,3 %. Se folkomröstningen om EU-medlemskap.

[redigera] Status

Europeiska unionen är till sin natur inte en internationell organisation utan ett mycket långtgående fördragsbaserat samarbete mellan självständiga stater, vilket till vissa delar innefattar mellanstatliga organisationer, exempelvis den Europeiska gemenskapen. Inom vissa områden där medlemsländer fört över sin nationella suveränitet till unionen, exempelvis gällande den gemensamma jordbrukspolitiken, inre marknaden, samt valuta- och penningpolitik när det gäller Euro-länderna, börjar EU mer likna en federation av stater än en organisation av dessa. Däremot är unionen inte organiserad federalt utan genom subsidiaritetsprincipen, vilket är en term skapad enkom för att beskriva de säregna befogenheter EU har. Medlemsstaterna kvarstår som fördragets mästare och unionen i sig har ingen makt över att flytta ytterligare befogenheter från medlemsstaterna till sig själv. På grund av sin unika struktur betraktas inte heller Europeiska unionen som en internationell organisation, utan snarare som en sui generis-entitet, det vill säga en entitet olik alla andra.

[redigera] Aktuella frågor

Huvudartikel: Aktuella EU-frågor

Stora frågor rörande unionen för tillfället är dess expansion söder- och österut (se nedan), Europeiska konventets förslag till en europeisk konstitution, unionens relation med USA och deltagandet i EMU för de medlemsstater som befinner sig utanför eurozonen.

Den 2 december 2005 godkännande EU-parlamentet att myndigheter har tillåtelse att lagra tele- och internettrafik från invånare inom Europeiska Unionen.

Sen den 4 oktober 2003 har Regeringskonferensen övervägt texten "Utkast till fördrag om upprättande av en konstitution för Europa" som inlämnades av Europeiska konventet den tjugonde juni 2003. Det första försöket att uppnå en genomgående kompromiss misslyckades under december 2003 då europeiska statsöverhuvuden inte kunde komma överens om en ny formel för att definera det så kallade kvalificerade majoritetsstyret när det gäller att rösta i Europeiska rådet.

Den 18 juni 2004 godkände ledarna för de 25 medlemsstaterna formuleringen i ett nytt förslag på konstitution efter två dagars förhandlingar i Bryssel. Den 29 oktober 2004 undertecknades konstitutionen av representanter för EU:s medlemsstater och raticiferingsprocessen inleddes. För närvarande har 16 av medlemsstaterna ratificerat konstitutionen, men processen har blivit komplicerad efter att förslaget röstats ned i två länder: den 29 maj 2005 fick nejsidan 54,7 % av rösterna i den franska folkomröstningen och den 1 juni 2005 fick nejsidan 61,6 % av rösterna i den nederländska folkomröstningen.

EU fortsätter att fungera under de redan existerande fördragen, men unionen kan inte expandera efter Bulgariens och Rumäniens inträde 2007 eftersom det finns en begränsning som förhindrar fler än 27 medlemsstater.

[redigera] Ursprung

Det ursprungliga incitamentet för att grunda det som senare skulle bli Europeiska unionen var önskan att bygga upp Europa efter förödelsen från andra världskriget, samt att förhindra Europa från att än en gång bli offer för krigets gissel. Detta hävdas oftast av dem som är positiva till EU. Det finns också de, främst motståndare till EU, som hävdar att bildandet av unionen var ett medel för Frankrike och Tyskland att kontrollera produktionen och försäljningen av främst kol och stål för att bland annat skapa en kartell för till exempel vapenproduktion. För mer detaljer se Europeiska unionens historia.

[redigera] Metoder

För att åstadkomma detta mål försöker EU forma en infrastruktur som går över statsgränser. De enhetliga standarderna är menade att skapa en större, effektivare marknad eftersom medlemsstaterna kan skapa en enda tullunion utan förlust av hälsa eller säkerhet. Exempelvis kan stater utan samma matkultur komma överens om standarder för varumärkning och rutiner för att hålla rent.

Europeiska unionens inflytande sträcker sig dock längre än dess egna gränser då det är tacksamt för producenter att anpassa sig efter deras standarder för att öppna den marknaden. Då ett icke-medlemslands fabriker, lantbrukare och handelsmän anpassat sig efter EU-standarder blir de flesta kostnader relaterade till att gå med i unionen kraftigt sänkta. Vid denna tidpunkt blir det ekonomiskt försvarbart (genom eliminering av tullkostnader) att bekosta en ändring av de lokala lagarna till EU-lagar. Detta har lett till att vissa kritiker jämför EU med ett datorvirus.

[redigera] Historia

Huvudartikel: Europeiska unionens historia

Robert Schuman

Den europeiska integrationen efter andra världskriget började med grundandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen 1951. Ett förslag om att bilda ett gemensamt försvar stoppades dock av Frankrikes nationalförsamling 1954 och samarbetet inriktades mer på ekonomi och affärsverksamhet. År 1957 grundades därför Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG eller EEC, informellt kallat the Common Market i Storbritannien), såväl som Europeiska atomenergigemenskapen (Euratom), genom romfördraget. Med detta upprättades en tullunion.

År 1965 undertecknades fusionsfördraget, som förenade de tre existerande gemenskaperna under Europeiska gemenskaperna (EG). Detta innebar att institutionerna slogs samman till en gemensam kommission och ett gemensamt ministerråd. Det innebar också att Europaparlamentet inrättades.

Genom Maastrichtavtalet, som undertecknades 1992, utvidgades Europeiska gemenskaperna till att även omfatta utrikes- och säkerhetspolitik samt rättsliga och inrikes frågor, och samarbetet fick det nya namnet Europeiska unionen (EU). Europeiska ekonomiska gemenskapen fick i sin tur namnet Europeiska gemenskapen (EG) (observera singular) och inordnades som en av unionens tre så kallade pelare (se nedan). Genom maastrichtfördraget beslöts även att euron skulle införas i tre steg.

Europeiska unionens tidslinje

1952	1958	1967	1993	1999	2003	?
		EG – Europeiska gemenskaperna ...	E U R O P E I S K A U N I O N E N ( E U )
Europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG)
	Euratom (Europeiska atomenergigemenskapen)
	Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG)		Europeiska gemenskapen (EG)
		... Europeiska gemenskaperna: EKSG, EEG, Euratom	Rättsliga och inrikes frågor (RIF)
			Rättsliga och inrikes frågor (RIF)	Polissamarbete och straffrättsligt samarbete
			Gemensam utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP)
Parisfördraget	Romfördraget	Fusionsfördraget	Maastrichtfördraget	Amsterdamfördraget	Nicefördraget	Europeiska konstitutionen

[redigera] Medlemsstater och utbredning

Huvudartikel: Europeiska unionens utbredning och utvidgning

Sedan 1 januari 2007 består Europeiska unionen av 27 stater. 1950 var de sex grundarna:

21 ytterligare stater har gått med i successiva vågor av utbredning:

1973: Danmark, Irland och Storbritannien
1981: Grekland
1986: Portugal och Spanien
1990: Öst- och Västtyskland förenas.
1995: Finland, Sverige och Österrike
2004: Cypern, Estland, Lettland, Litauen, Malta, Polen, Slovakien, Slovenien, Tjeckien och Ungern
2007: Bulgarien och Rumänien

Framtida möjliga utökningar:

Kroatien står närmast på tur och väntas komma med ca 2010 eller senare.
Andra kandidatländer, för medlemskap på längre sikt, är Turkiet och Makedonien.
Länder som visat intresse, men som får ses på betydligt längre sikt, är Serbien, Montenegro, Bosnien–Hercegovina, Albanien, Moldavien, Ukraina och Georgien. Flera talar själva om medlemskap före 2015, vilket inte anses troligt.
Kandidatländer som dragit tillbaka ansökan:
- Norge röstade nej till EG 1972 (53,5 procent nej, 46,5 procent ja), ansökte till EU 25 november 1992 men drog in ansökan efter avvisandet i folkomröstningen 1994 (52,2 procent nej, 47,8 procent ja)
- Schweiz ansökte 20 maj 1992, men drog tillbaka ansökan efter att en folkomröstning samma år resulterade i att Schweiz inte blev medlem av EES.
- Liechtenstein ansökte 28 september 1992, men drog tillbaka ansökan efter att Schweiz avvisade EES-avtalet.
Kvalificerade länder som inte sökt: Island
Övriga länder, Ryssland och Vitryssland är inte kvalificerade idag och har inte visat officiellt intresse att bli medlemmar.

Den totala arean av de 27 medlemsländerna (2007) i Europeiska unionen är 4 325 673 km². Vore det ett land skulle det vara det 7:e största landet i världen. Antalet EU-medborgare (alla medlemsländers medborgare enligt Maastrichtfördraget) är ungefär 496 miljoner i januari 2007.. Detta skulle göra EU till det 3:e folkrikaste landet i världen, näst Indien och Kina.

Ett antal områden hör till medlemsstater på det ena eller andra sättet, men har särskilda förhållanden till EU. En del är inte med i EU, andra är med men inte i tullunionen etcetera. Se Områden med särskild status hörande till EU:s medlemsstater.

[redigera] Ekonomisk status

I februari 2004 har EU, sett som en enskild stat, den största ekonomin i världen med en BNP på 8 447 miljarder euro. Jämförelsevis ligger USA:s BNP, världens högsta om enskilda stater räknas, på 10 450 miljarder dollar (eller 8 170 miljarder euro vid en växelkurs på 1,28 dollar per euro). Europeiska unionen fortsätter att åtnjuta ett markant handelsöverskott, till skillnad från det ökande handelsunderskottet USA upplever.

EU:s ekonomi förväntas växa under det närmsta årtiondet då fler länder väntas gå med i unionen – särskilt med tanke på att de nya staterna är fattigare än EU-snittet och BNP i dessa länder väntas öka. Däremot kommer hela unionens BNP per capita att sjunka till att börja med.

[redigera] Levnadsstandard

Nedan är en tabell över BNP per capita från de 27 medlemsländerna och, baserat på detta, levnadsstandarden där EU:s medelvärde ligger på 100. Om ett lands EU-medel ligger exempelvis på 94 betyder detta att dess BNP per capita är 94 % av EU-medel.

Medlemsstater 2007 - Obestämt datum

BNP per invånare räknat i dollar

**Medlemsstaters BNP i euro PPP, USA-dollar PPP och jämfört med EU-medel**
Medlemsstat	€ PPP	$ PPP	EU=100
	BNP per capita
Belgien	24 995	31 244	122
Bulgarien	7 378	9 223	36
Cypern	16 942	21 177	83
Danmark	27 792	34 740	136
Estland	13 131	16 414	64
Finland	24 996	31 208	122
Frankrike	23 350	29 187	114
Grekland	17 914	22 392	88
Irland	32 488	40 610	159
Italien	22 827	28 534	112
Lettland	10 133	12 666	50
Litauen	11 326	14 158	55
Luxemburg	55 840	69 800	273
Malta	15 791	19 739	77
Nederländerna	24 690	30 862	121
Polen	7 760	9 700	38
Portugal	15 468	19,335	76
Rumänien	7 028	8 785	34
Slovakien	12 833	16 041	63
Slovenien	17 446	21 808	85
Spanien	21 056	26 320	103
Storbritannien	24 348	30 436	120
Sverige	23 941	29 926	117
Tjeckien	14 673	18 341	72
Tyskland	24 463	30 579	120
Ungern	13 458	16 823	66
Österrike	26 746	33 432	131
EU-27	20 426	25 532	100

[redigera] Huvudpolicier

Som EU:s namnförändringar (Europeiska ekonomiska gemenskapen till Europeiska gemenskapen till Europeiska unionen) antyder, har unionen utvecklats från en huvudsakligen ekonomisk union till en alltmer politisk sådan. Denna trend framhävs av det ökande antalet policyområden som faller inom EU-behörighet: politisk makt flyttas från medlemsstaterna till EU.

Denna bild av den ökade centraliseringen balanseras i sin tur av två olika punkter.

Primärt har vissa medlemsländer en inhemsk tradition angående stark regional styrelse. Detta har lett till en ökad fokus på regionala handlingsområden och de europeiska regionerna. En kommitté (Regionkommitén) etablerades som en del av maastrichtfördraget.

Sekundärt täcker EU:s handlingsområden ett antal olika former av samarbete.

Autonomt (självstyrande) beslutsfattande: Medlemsländer har gett Europeiska kommissionen makten att utfärda beslut i vissa områden såsom konkurrenspolitik, kontroll av statligt stöd och liberalisering.
Harmonisering: Medlemsländernas lagar är harmoniserade gentemot varandra genom EU:s lagstiftande processer, vilket inkluderar Europeiska kommissionen, Europaparlamentet och Ministerrådet. Resultatet av detta blir att EU-rätten är starkt närvarande i medlemsländernas system.
Kooperation: Medlemsländer möts i Ministerrådet där de kommer överens om kooperation och koordinering av deras lokala policies.

Spänningarna mellan EU och nationell (eller lokal) behörighet har funnits hela tiden under EU:s utveckling. (Se även euroskeptisism.)

Alla presumtiva medlemmar måste anta viss lagstiftning för att få den lokala lagen att anpassa sig till den europeiska lagramen, känd som Acquis Communautaire. (Se även Europeiska frihandelsorganisationen (EFTA), Europas ekonomiska område och Enat europeiskt luftrum.)

[redigera] En marknad: Inre synpunkter

Frihandel med varor och tjänster inom medlemsländerna
En gemensam konkurrenspolitik för att kontrollera konkurrenshämmande aktiviteter från bolag genom antitrustlagar och kontroll av bolagsfusioner.
Schengenavtalet tillät avskaffande av interna gränskontroller och utjämning av externa kontroller mellan medlemsländerna med undantag för Storbritannien och Irland, som är med i EU men inte öppnat gränserna, och Island och Norge, som inte är med i EU men har öppnat gränserna.
Frihet för medborgare i medlemsländerna att bo och arbeta överallt inom EU, förutsatt att de kan försörja sig själva.
Frihet att flytta kapital mellan medlemsländer.
Utjämning av regler, bolagslag och varumärkesregistreringar.
En valuta, euro (förutom Storbritannien och Danmark som har fått göra undantag från den regeln). Sverige och de länder som blev medlemmar år 2004 har ännu inte infört den gemensamma valutan.
En stor likriktning av miljöpolitiken i unionen
Gemensamma fiskeripolitiken och Gemensamma jordbrukspolitken
Gemensamt indirekt skattesystem (moms) och gemensamma förtullningskostnader och -avgifter på olika produkter.
Finansiering till missgynnade regioner (struktur- och sammanhållnignsfinasiering)
Finansiering till forskning

[redigera] En marknad: Yttre synpunkter

En gemensam extern tulltariff och en gemensam position i internationella handelsförhandlingar
Finansierng för program i kandidatländer och andra östeuropeiska länder såväl som stöd till många utvecklingsländer

[redigera] Ökat samarbete inom övriga områden

Frihet för dess medborgare att rösta i lokala val och val till Europaparlamentet oavsett medlemsland de befinner sig i.
Samarbete mot brottslighet genom att utbyta underrättelseuppgifter (via EUROPOL och Schengens informationssystem), gemensam definition av brottsliga handlingar samt gemensamma utlämningsprocedurer.
Gemensam utlandspolitik är ett framtida mål med en viss väg att vandra innan det realiseras. Uppdelningen mellan medlemsländerna under Irakkrisen år 2003 visar att det är en bit kvar.
Gemensam säkerhetspolitik är ett mål, vilket inkluderar skapandet av en 60 000 man stark insatsstyrka (Rapid Reaction Force) för fredsbevarande ändamål, en EU-militär och ett europeiskt satellitcentrum.
Gemensam politik gällande asylsökning och immigration

[redigera] Europeiska unionens struktur

Huvudartikel: Europeiska unionens struktur

Den Europeiska unionen består av ett stort antal överlappande lagliga och institutionella strukturer. Detta är ett resultat av att unionen definierats via ett stegvist antagande av olika internationella avtal. De senaste åren har väsentliga ansträngningar gjorts för att förstärka och förenkla avtalen, vilket kulminerat i den presumtiva utkastet till Europeiska konstitutionen.

[redigera] Europeiska gemenskapens roll inom unionen

Praktiskt sett är Europeiska gemenskapen bara det gamla namnet för Europeiska unionen. Lagligt måste dessa begrepp däremot skiljas från varandra. Europeiska unionen har ingen juridisk person och är inte en internationell organisation, utan bara en sammanslutning av stater. Den Europeiska gemenskapen är en av de tre pelarna i den Europeiska unionen och, allra viktigast, den enda med formella instutitioner. De andra två, Gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (GUSP) och Generaldirektoratet för rättsliga och inrikes frågor, är mycket lösare grupperingar, men med tiden flyttas fler av dessa frågor till Europeiska gemenskapens jurisdiktion. Europeiska gemenskapen skapades 1967 då Europeiska ekonomiska gemenskapen, Europeiska kol- och stålunionen och Euratom förenades.

[redigera] Mellanstatlighet och överstatlighet

En grundläggande spänning finns inom den Europeiska unionen mellan mellanstatlighet och överstatlighet. Mellanstatlighet är en metod att fatta beslut inom internationella organisationer där makten ligger hos medlemsstaterna och besluten avgörs i samstämmighet. Oberoende tillsatta personer från de olika regeringarna har enbart rådgivande eller verkställande makt. Mellanstatlighet används av de allra flesta internationella organisationer idag.

En alternativ metod för beslutsfattande i internationella organisationer är överstatlighet. Överstatlighet innebär att makten ligger hos oberoende tillsatta personer eller representanter valda av folket eller av parlamenten. Medlemsländernas regeringar har fortfarande makt, men de måste dela denna makt med andra aktörer. Vidare fattas besluten av majoriteten, vilket betyder att det är möjligt för ett medlemsland att av andra medlemsländer tvingas att genomföra ett beslut mot sin vilja.

Vissa krafter inom EU:s politik föredrar det mellanstatliga tillvägagångssättet, medan andra föredrar den överstatliga tankegången. Anhängare av överstatlighet hävdar att det tillåter integration i en raskare takt än vad som annars skulle vara möjligt. När beslut ska fattas av samstämmiga regeringar kan det ta år innan de går från tanke till förverkligande, om de alls går igenom. Anhängare av mellanstatlighet hävdar att överstatlighet är ett hot mot den nationella suveräniteten och demokratin och vidare att endast styrande på nationell nivå kan inneha nödvändig demokratisk legitimitet. Mellanstatlighet förespråkas historiskt av Frankrike och av mer skeptiska länder såsom Storbritannien och Danmark, medan mer integrationistiska länder såsom Belgien, Tyskland och Italien har en tendens att föredra ett mer överstatligt tillvägagångssätt.

I praktiken är EU något av ett mellanting. Denna balans är däremot mycket komplicerad, vilket resulterar i en labyrintliknande beslutsprocess.

Från och med mars 2002 undersökte Europeiska konventet denna balans och föreslog förändringar. Dessa förändringar diskuterades på en Regeringskonferens i december 2003, men ingen överenskommelse blev då klar. Den 18 juni 2004 enades Europeiska rådet om ett förslag till konstitution, den Europeiska konstitutionen som till största delen byggde på Europeiska konventets förslag.

[redigera] De tre pelarna

Huvudartikel: EUs tre pelare

Europeiska unionen är uppdelat i tre huvuddelar, kallat pelare.

Den första pelaren berör ekonomi-, social- och miljöpolitik.
Den andra pelaren (Gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (GUSP)) berör utrikespolitik och militära angelägenheter.
Den tredje pelaren (Generaldirektoratet för rättsliga och inrikes frågor) berör samarbete mot kriminalitet.

Inom varje pelare finns olika balanser mellan de supranationella och intergovernmentala principerna. Supranationalism är starkast i den första pelaren, medan de två andra är närmare intergovernmentalismen. I den andra och tredje pelaren är makten hos parlamentet, kommissionen och Europadomstolen markant begränsade jämfört med Europeiska rådet.

[redigera] Pelarstrukturens ursprung

Pelarstrukturen har sitt historiska ursprung i förhandlingarna som ledde fram till Maastrichtfördraget. Länderna ville öka makten hos gemenskapen inom områden såsom utrikespolitik, säkerhets- och försvarspolitik, asyl- och immigrationspolitik, samarbete mot kriminalitet och rättsligt samarbete.

Några medlemsländer motsatte sig att gemenskapen skulle få denna extra makt eftersom de ansåg att det skulle kunna vara skadligt för den nationella suveräniteten samt att dessa affärer bäst skulle hanteras intergovernmentaliskt.

Resultatet av detta blev att dessa angelägenheter inte blev inkluderade i Europeiska gemenskapen, utan blev förflyttade från gemenskapen till de två extra pelarna. Den första extrapelaren (Gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, GUSP) hanterar utlands-, säkerhets- och försvarspolitik, medan den andra extrapelaren (Generaldirektoratet för rättsliga och inrikes frågor) hanterade övriga frågor.

Nya tilläg i Amsterdam- och Nicefördragen har gjort de två extrapelarna mer och mer supranationella. Viktigast av dessa har varit överföringen av asyl-, migrations- och jurudiksamarbetet i civilrättsliga frågor till första pelaren (Europeiska gemenskapen), via Amsterdamfördraget.

[redigera] Enhetliga institutionsstrukturen

De tre gemenskaperna och de tre pelarna äger en likartad institutionell struktur. Europeiska unionen har fem olika instutitioner.

Det finns också två rådgivande kommittéer till de ovanstående instutitionerna som ger dem råd om ekonomiska, sociala och regionala frågor.

Regionkommittén
Europeiska ekonomiska och sociala kommittén

Det finns också flertalet andra grupper för att implementera vissa politiska fördrag, etablerade under antingen fördragen eller sekundär lagstiftning

Europeiska centralbanken
Europeiska centralbankssystemet
Europeiska investeringsbanken
Europeiska investeringsfonden
Kontoret för harmonisering inom den inre marknaden
Europeiska miljöbyrån

Slutligen finns också Europeiska ombudsmannen som ser till att EU-instutitionerna inte missbrukar sin makt.

[redigera] EFTA/EES

Huvudartikel: Europeiska frihandelsområden

EU-länderna har även samarbetsavtal med fyra europeiska länder som valt att stå utanför samarbetet.

Europeiska frihandelssammanslutningen (EFTA) tillkom på 1960-talet. Flera länder, däribland Sverige, har tidigare varit EFTA-länder innan de gått med i EU.
Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) är en fördjupning av EFTA. Island, Norge och Lichtenstein har valt att gå med, medan Schweiz efter en folkomröstning står utanför. (Schweiz har istället ingått flera samarbetsavtal utöver EFTA.)

Det som särskiljer EES-avtalet från ett medlemskap är bl.a. att samarbetsländerna förbinder sig att implementera EU:s lagstiftning inom första pelaren och underställer sig EU-instutitionerna utan att ha något inflytande (ingen röst i Europeiska rådet). EFTA- och EES-ländera har dessutom ingen nationell kommissionär i Europeiska kommissionen eller nationell domare i EG-domstolen. Istället har det skapats särskilda instutioner som speglar rådets, kommissionens samt domstolens roller (EFTA Council, EFTA Surveillance Authority samt EFTA Court).

[redigera] Angränsande organisationer

Eftersom EU har Europa som geografisk täckning så angränsar eller berörs EU:s verksamhet många gånger av andra internationella eller mellanstatliga samarbetsorgan.

Eurocontrol
Europarådet (vars verksamhet angränsar till EU:s stadga rättighetsstadga).
JAA (vars verksamhet övergår i viss utsträckning till EU-organet EASA.
NATO och WEU (vars verksamhet angränsar till EU:s begynnande militära roll i humanitära sammanhang och EU:s nya snabbinsatsstyrkor (European Rapid Reaction Force)).
OECD
UNECE

[redigera] Jämförelser

EU kan också jämföras med andra handelsblock, såsom ASEAN, ECOWAS, Mercosur och NAFTA.

[redigera] Europas förenade stater

Huvudartikel: Europas förenade stater

Både förespråkare och kritiker till EU och det europeiska samarbetet ser en utveckling mot ökad federalism - Europas förenade stater (United States of Europe). EU har efterhand utvecklat flera drag som skiljer samarbetet från ett mellanstatligt sådant och som enligt vissa är mer kännetecknande för en federation (en stat med inre självstyre): en flagga, en "nationalsång", ett motto, samt en legislativt, ett exekutivt och ett judiciellt funktionsorgan, (ännu delvis) avskaffade inre gränskontroller, (ännu delvis) gemensam valuta och medborgarskap i unionen (EU-medborgare). På medlemsstaternas nyutfärdade pass står orden Europeiska unionen ovanför nationalitetsbeteckningen.