Sverige under andra världskriget

Wikipedia

Denna artikel behandlar Sveriges historia under andra världskriget, åren 1939 till 1945. Perioden inleds med att andra världskriget bryter ut 1939. Den avslutas med att andra världskriget tar slut 1945.

[redigera] Den första krigstiden

Samma dag som Tyskland invaderade Polen, 1 september 1939, går Sveriges statsminister Per Albin Hansson ut i radion och talar till folket:

Medborgare! Det förfärliga som vi i det sista hoppats att världen skulle förskonas ifrån har inträffat. Ett nytt stort krig har brutit ut. Vi ha att konstatera detta ohyggliga faktum och det tjänar bra litet till att försöka giva uttryck åt den sorg och fasa vi känna vid tanken på vad detta kan föra med sig av vånda och ve för en redan förut sargad och pinad mänsklighet.

För oss svenskar gäller det nu att med lugn och beslutsamhet endräkteligen samlas kring den stora uppgiften att hålla vårt land utanför kriget, att vårda och värna våra omistliga nationella värden och att på bästa sätt bemästra den onda tidens påfrestningar.

Genom detta tal slår Hansson fast Sveriges officiellt neutrala ställning.

Med ett gemensamt uttalande den 18 september 1939 förklarar de nordiska länderna att de kommer att fortsätta handeln med alla krigförande parter för att skydda sin ekonomiska existens [1].

I skuggan av de sovjetiska gränskraven på Finland samlas 18 oktober 1939 de fyra nordiska statscheferna (kung Håkon VII av Norge, kung Kristian X av Danmark, Sveriges kung Gustaf V och Finlands president Kallio) till ett möte i Stockholm för att visa upp nordisk enighet och gemensam neutralitetssträvan. Mötet drar till sig mycket uppmärksamhet utomlands och man mottar ett stödjande telegram från USA:s president Roosevelt. Hundratusentals människor manifesterade till stöd för mötet.

[redigera] Sverige i skuggan av Vinterkriget

Den nyutnämnda regeringen samlad vid Stockholms slott i december 1939: Fr. vänster: Bagge, Andersson, Bergquist, Möller, Westman, Quensel, Günther, Domö, statsminister Hansson, Wigforss, Sköld, Pehrsson-Bramstorp, Eriksson.

Den 30 november 1939 bryter förhandlingarna mellan Finland och Sovjetunionen slutligen samman och med den sovjetiska invasionen samma dag börjar vinterkriget. Detta väcker stor uppståndelse i Sverige där man på många håll fruktar att Sverige är nästa mål. Sverige valde att inte förklara sig neutralt, utan endast som "icke krigförande", vilket gav Sverige möjlighet att trots att man inte deltog aktivt med stridande trupp ändå hjälpa Finland militärt med bl.a. krigsmateriel. Den 6 december, Finlands nationaldag hölls i Stockholm ett högtidsmöte till stöd för Finland och en insamling där gav 4100 kronor.

Den 13 december bildas en samlingsregering av alla riksdagspartierna förutom Sveriges kommunistiska parti. Med starkt stöd av den omfattande folkopinionen för Finlands sak i kriget börjar regeringen skicka militärt bistånd till Finland. Den 17 januari 1940 redovisas biståndets omfattning i riksdagen: en femtedel av Sveriges jaktplan hade skickats till Finland, 40 000 gevär och 42 miljoner patroner med mera. Även en frivilligkår sattes upp och den första gruppen frivilliga av totalt 8000 hann gå i strid innan Vinterkriget slutade den 13 mars 1940. Cirka 40 frivilliga svenskar dödades och 170 skadades i finsk tjänst. Dock hade Finland trots avsaknad av formella avtal förväntat sig en militärallians med Sverige då svensk och finsk militär under mellankrigstiden tillåtits öva tillsammans med en sovjetisk invasion som scenario.

Under Vinterkriget försökte delar av militärledningen styra regeringens utrikespolitik i riktning mot ett starkare engagemang i Finlands strider vilket även fick konsekvenser för enskilda i Sverige. Militärledningens kampanj för en profinsk utrikespolitik kunde motverkas av kommunister i Sverige och därför inleddes en kampanj mot personer och organisationer med upplevda kommunistiska sympatier. Den nationella kampanjen mot de inhemska kommunisterna bedrevs av Kungen, försvarsmakten, säkerhetstjänsten och Svenska polisen och bestod i olagliga razzior, interneringar och 5 dödsfall vid Mordbrandsattentatet mot Norrskensflamman. Förföljelsen av kommunister i Sverige under andra världskriget avtog inte helt före det blev klart att nazityskland skulle förlora kriget efter Slaget vid Stalingrad i början av 1943.

I samband med Vinterkriget sökte även de allierade (Frankrike och Storbritannien) att blanda sig i leken. De förslog Norge och Sveriges regering att de skulle tillåta en transitering av en allierad expeditionskår på 50 000 man till Finland. Den svenska regeringen antog att de allierades bakomliggande syfte var att ockupera de svenska malmfälten, och därigenom stoppa exporten av järnmalm till Tyskland, varför regeringen röstade ned förslaget (misstankarna mot de allierades avsikter stärktes av att de begärde transitering över både Norge och Sverige genom malmfältsområdet och inte endast över norska Finnmarken). En allierad expeditionsarmé på svensk mark skulle naturligtvis leda till att Sverige dras med i kriget. Antingen på de allierades sida eller som bundsförvant med axelmakterna, beroende på om regeringens misstankar med expeditionsstyrke-förslaget hade visat sig vara korrekt eller visat sig vara helt ogrundat. Det fortsatta ekonomiska samarbetet med axelmakterna och hur Sveriges regering paradoxalt tillåter tyska trupper att nyttja svensk järnväg för trupp- och logistiktransport, när de nekat de allierades förslag, kom att prägla Sverige som tyskvänliga, både i dåtid och nu i historisk mening.

En annan händelse av vikt vid denna tid var bombningen av Pajala 21 februari 1940 då en grupp sovjetiska bombplan navigerade fel och släppte sina bomber över vad de trodde vara Rovaniemi i Finland. Bomberna missade byn med liten marginal och ingen person skadades. Dock förstördes bl a en lada av en brandbomb och sommaren 1940 betalade Sovjet ut skadestånd till Sverige för det skedda.

[redigera] Invasionen av Norge och Danmark

9 april 1940 invaderade Nazityskland Danmark och Norge. Syftet var att säkra den viktiga järnmalmstrafiken och Tysklands norra flank då Hitler efter Altmarkaffären ej ansåg Norge vara villigt att försvara sig självt mot de allierade. De allierade var vid denna tidpunkt i enlighet med den av historiker väl dokumenterade Plan R4 på väg att skicka sina egna styrkor mot Norge (och eventuellt Sverige) men den tyska invasionen hann före.

Utrikesminister Christian Günther fick samma morgon klockan 6.00 och igen 8.00, besök av tyske sändebudet i Stockholm, prinsen av Wied, som redan 7 april fått sina förhållningsorder av Joachim von Ribbentrop, att ge utrikesministern en uppteckning av följande krav:

1. Tyska regeringen förväntar att Sverige skall iakttaga den strängaste neutralitet och avhålla sig från alla slags åtgärder som riktar sig mot Tysklands besättande av Danmark och Norge, i synnerhet militära mobiliserings- och uppmarschåtgärder.
2. Tyska regeringen anhåller att svenska krigsfartyg i sitt eget intresse t.v. inte rör sig utanför svenskt territorialvatten (3 sjömil) i Kattegatt, Öresund och den svenska sydkusten fram till Karlskrona. Sedan läget klarnat skall denna inskränkning i rörelsefrihet för de svenska krigsfartygen åter upphävas.
3. Tyska regeringen förväntar sig att telegram- och telefontrafiken till de i Norge befintliga tyska myndigheterna över svenska ledningar icke förhindras.
4. Tyska regeringen förväntar att järnmalmsleveranserna till Tyskland skall upprätthållas och engelskinspirerade sabotageåtgärder förhindras.

Redan klockan 9.00 sammanträdde regeringen kort, innan de for till Kungens våning där även kronprinsen och hans son, prins Gustaf Adolf befann sig. På eftermiddagen gav Günther regeringens svar till Tyskland. Sverige skulle hålla samma neutralitetspolitik som de redan flera gånger under kriget deklarerat, och skulle vidtaga de åtgärder som krävdes för att försvara denna. I övrigt meddelade regeringen att den gick med på Tysklands krav.

Invasionen skapade oro i Sverige, då huvuddelen av de väpnade styrkorna var förlagda vid den finska gränsen i Norrbotten, och nästan alla kustfästningar var riktade österut mot Sovjetunionen. Det militära biståndet till Finland bidrog även till att sänka beredskapen då rådde brist på bl a gevär. Svenska regeringen hade dock varit förberedda på invasionen, vilket framgår av korrespondens från sändebudet i Berlin, Arvid Richert, till UD. Skåne var vid den tidpunkten nästan blottat, och Tyskland hade utan svårighet kunnat invadera södra Sverige. Försvarsminister Per Edvin Sköld uppgav 1947 att korrespondensen från Berlin tytt på en invasion av Danmark och Norge, men inte att det förelåg något hot mot Sverige.

11 april inleddes allmän mobilisering i hemlighet (för att inte provocera Tyskland), antalet man under vapen höjs på några veckor från ca 100 000 till 320 000.

Efter invasionen kom nya tyska krav på transitering av tysk personal och utrustning genom Sverige till de tyska trupperna i Norge. Regeringen sa först nej till denna trafik men innan förhandlingarna var avslutade tillät man, från den 16 april till den 10 juni 1940, att cirka 300 tyska sjukvårdare och 400 ton material skickades till Norge. I efterhand kom det fram att många av dessa sjukvårdare i själva verket var vapen- och radiospecialister. Man tillät även transport av förlista tyska sjömän från de ockuperade delarna av Norge till Tyskland, trots norska protester att dessa borde interneras. Norge fick även avslag på sin förfrågan om krigsmateriel från Sverige med motiveringen att hjälpen till Finland tömt förråden till den grad att man knappt hade så att det räckte till de egna trupperna. Dock bör nämnas att tyska plan som flög in över gränsen till Sverige sköts ner utan varningsskott, något den tyske befälhavaren i Norge noterade i sin krigsdagbok.

[redigera] Efter Norges fall

Efter att tyskarna segrat i Norge och den norska regeringen gått i exil till London den 7 juni fortsatte förhandlingarna och den 8 juli kom Sverige och Tyskland överens om att låta permittenter (dvs. tyska soldater på permission) färdas till och från Tyskland på svenska järnvägar. Dock utvidgades trafiken nästan genast till att gälla alla sorters transporter, även krigsmateriel. Tyskland omringade genom ockupationen av Danmark och Norge Sverige på ett sådant vis att kunde de använda sin maktställning till att tvinga samlingsregeringen att acceptera detta. Denna trafik kom att pågå i drygt tre år och innefattade totalt ca 2,1 miljoner soldater, ca 100 000 vagnslaster krigsmateriel och upptog tidvis 10 % av det svenska järnvägsnätets transportkapacitet. Se vidare permittenttrafiken.

De handelsfartyg som hamnade utanför minspärren och därför inte kunde ta sig hem chartrades av den svenska regeringen till Storbritannien i vars tjänst flera av dem sänktes.

Den 20 juni 1940 hamnade Sverige i en kris i och med Psilanderaffären då brittiska flottan utanför Torshamn på Färöarna beslagtog fyra från Italien inköpta jagare. Britterna trodde att jagarna riskerade att hamna i tyska händer (tyska flottan hade förlorat många jagare under invasionen av Norge) men efter skarpa svenska protester släpptes jagarna igen.

I september 1940 hålls riksdagsval med nästan oförändrade resultat för de olika partierna och den 30 december 1940 ankommer den första lejdbåten till Göteborg med en last av livsmedel och tobak. Lejdtrafiken var handelstransporter som var möjlig p g a komplicerade avtal med de krigförande makterna och som 1941-1942 mest gick till USA och tillbaka. När USA drogs in i kriget blev istället Argentina den främsta destinationen för lejdbåtarna. De 17 april 1941 lider den svenska handelsflottan sin största förlust under kriget då M/S Venezuela i lejdtraffik sänks av den tyska ubåten U-123 och 49 människor dödades.

Den 26 juni 1941, fyra dagar efter att Tyskland invaderat Sovjetunionen i Operation Barbarossa ger den svenska regeringen efter en regeringskris ("midsommarkrisen") tillstånd till att en fullt utrustad tysk division, Division Engelbrecht, transporteras från Norge till Finland för att sättas in vid striderna på östfronten. Denna transitering är den som uppmärksammats mest efter kriget eftersom detta fall var ett klart brott mot neutraliteten. Man hade inte som i transporterna mellan Tyskland och Norge fikonlövet att det handlade om soldater på permission som färdades fram och tillbaka att gömma sig bakom.

Sverige får en påminnelse om permittenttrafikens verkliga natur i och med Krylbosmällen den 19 juli 1941 då ett tyskt ammunitionståg med destination Finland sprängs i luften i närheten av Krylbos järnvägsstation. Trots att explosionen är omfattande dödades inga människa men många fönsterrutor krossas över hela staden. I efterhand har man spekulerat i att det handlat om brittiskt sabotage men inga egentliga bevis finns för detta. Orsaken till att ingen människa dödats berodde på att ett lokbiträde bogserat bort de brinnande vagnarna från stationsområdet innan de exploderade.

17 september samma år är det dags för ännu en förödande explosion i Sverige då Hårsfjärdskatastrofen inträffade. De tre svenska jagarna Klas Uggla, Klas Horn och Göteborg förstördes av en explosion ombord på Göteborg som startade en brand som spred sig till de två andra fartygen där de låg för ankar i Hårsfjärden. 33 man dödades och 17 skadades i denna explosion, en av Sveriges värsta katastrofer under krigstiden. Även i detta fall har det spekulerats i om det handlat om brittiskt sabotage som hämnd för transititeringarna men även här finns det inga bevis för detta. Fast orsaken inte är helt klarlagd tror man allmänt att det hela handlade om en olyckshändelse.

Februari 1942 inträffar februarikrisen då tyskarna började bygga upp en slagstyrka i Norge för invasion av Sverige eftersom Hitler var missnöjd med det bristande svenska stödet till krigföringen och för att han inte trodde att Sverige skulle försvara sig mot britterna om de invaderade (genom Norge). Detta visste man i Sverige eftersom den svenska underrättelsetjänsten knäckt de tyska koderna och kunde läsa de tyska diplomatiska telegrammen. Som svar på detta mobiliserades totalt trehundratusen man i en jättelik militärövning i Jämtland i trettiogradig kyla. Man uttalade även till det finska sändebudet i Stockholm att Sverige skulle försvara sig mot britterna i händelse av invasion i hopp om att tyskarna skulle snappa upp detta (vilket också skedde).

Den 13 mars 1942 ville sjutton svenska tidningar med Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning i spetsen trycka artiklar med tortyrskildringar från norska fängelser. Efter en intensiv riksdagsdebatt beslutade regeringen att tidningarna skulle dras in. Orsaken till detta var att man trodde att dessa artiklar skulle kunna provocera nazisterna till att anfalla Sverige. Detta var ett av flera exempel på hur det av den tyske propagandaministern Goebbels påhittade begreppet "publicistisk neutralitet" fungerade i praktiken.

Den 31 mars 1942 kulminerade nästa kris. Ända sedan den tyska invasionen av Norge hade flera norska handelsfartyg legat kvar i Göteborgs hamn. Den norska handelsflottan hade av exilregeringen chartrats till Storbritannien och både engelsmännen och tyskarna (med de norska rederarna som ombud) krävde att få tillgång till dessa så kallade kvarstadsbåtar. I början av 1941 förvärrades krisen då sex av skeppen lyckades slinka ur hamnen och ta sig till England. Den svenska regeringen hänskjöt ärendet till domstol men bakom kulisserna agerade man för att tyskarna skulle få skeppen genom att utöva påtryckningar på domstolen. Tyskarna hotade med att stoppa lejdtraffiken om kvarstadsbåtarna gick till engelsmännen och den svenska regeringen ville inte att detta skulle ske. Trots påtryckningarna beslutades det till sist att skeppen var fria att ta sig till Storbritannien. Den sista mars löpte de tio skeppen ut under eskort fram till internationellt vatten. Där väntade tyska krigsfartyg som sänkte tre av skeppen. Ytterligare tre skepp sänktes av den egna besättningen för att undgå att skeppen erövrades och två lyckades ta sig till England. 16 sjömän dör och 160 skickas till koncentrationsläger där ytterligare 43 av dem avlider. De sista två skeppen återvänder till Göteborg och under hela kriget fortsätter tvisten om dessa två skepp mellan Tyskland och Storbritannien men de blir kvar i hamnen under hela kriget. Vid ett tillfälle ska de två skeppen bytas mot två brittiska tankfartyg med olja men då stryper tyskarna lejdtraffiken och bytet avbryts. Dock hinner tankfartygen anlända till Sverige.

Den 9 mars 1943 blickar det svenska näringslivet framåt med en toppkonferens sammankallad av finansminister Ernst Wigforss om övergången till fredsekonomi. Kung Gustav V fyller 85 år den 16 juni samma år till stora hyllningar.

Den 15 april försvinner ubåten Ulven utanför Marstrand på västkusten. Sökandet blir intensivt men först den 5 maj hittar man Ulven, minsprängd, troligtvis av en tysk mina. Det tar två månader att bärga båten och begrava hela besättningen på 33 man. Händelseförloppet följs med intresse av landets media och nyheten om förlisningen skapar förstämmning i landet.

[redigera] Transiteringstrafiken stoppas

Den 5 augusti 1943 stoppas transiteringarna till Norge slutligen. Krigslyckan har vänt för Tyskland och i Sverige ser man sig inte längre tvingade att tillåta dessa transporter till det ockuperade Norge. Detta är en del av en omsvängningen av den svenska utrikespolitiken till förmån för de allierade och som ett tecken på de försämrade relationerna med Tyskland skjuts ett par svenska kurirplan som går med handelsvaror (bland annat kullager) till Skottland ner av tyska plan (en handel som pågått under hela kriget). 1943 är också det år som utbildningen av de så kallade polistrupperna organiseras bland norska och danska flyktingar i Sverige. Officiellt handlar det om poliser som utbildas för att efter krigsslutet kunna hålla ordning i de befriade länderna. I verkligheten utbildas polistrupperna som reguljärt infanteri och den 5 maj stå till och med en division svenska bombplan målade i danska färger och med danska piloter utbildade i Sverige redo att ta del i befrielsen av Danmark [2]. En del norska polistrupper flygs till och med till Kirkenes i transportplan från det amerikanska flygvapnet tidigt 1945, innan kriget har tagit slut[3]. Sverige står även redo att aktivt gå med i kriget genom Operation rädda Danmark, en operation som avblåses den 5 maj 1945 då de tyska styrkorna i Danmark kapitulerar.[4]

• neutralitetsförklaring, neutralitetspolitik
• samlingsregering
• permittenttrafiken, midsommarkrisen
• Järnmalmsexporten till Tyskland
• Ransoneringar
• begränsningen av yttrandefriheten
• kännedom om förintelsen
• polistrupperna

[redigera] Se även

• Bombningarna av Stockholm och Strängnäs 1944
• Förföljelser av kommunister i Sverige under andra världskriget
• Interneringslägren i Sverige under andra världskriget
• Baltutlämningen

[redigera] Externa länkar

• Svenska fartyg sänkta av Sovjetiska ubåtar
• De svenska jagarna
• Jagarköpet 1940
• Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek: På rätt sida eller hur Sverige räddade anseendet i sista minuten
• Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek: Sverige inför andra världskrigets utbrott
• Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek: Per Albin Hansson och den svenska D-dagen
• Hårsfjärdsolyckan 1941

[redigera] Referenser

• Wahlbäck, Krister, och Boberg, Göran, Sveriges sak är vår. Svensk utrikespolitik 1939-45 i dokument (Sthlm 1966)