Kina (kulturellt område)
Wikipedia
- Denna artikel behandlar det generella geografiska och kulturella begreppet Kina. För övriga betydelser se Kina (olika betydelser).
Kina (traditionell kinesiska: 中國; förenklad kinesiska: 中国; pinyin: Zhōngguó; Wade-Giles: Chung-kuo; 
lyssna ) är ett kulturgeografiskt område på ostasiatiska fastlandet med några tillhörande öar i Stilla havet, där huvuddelen av befolkningen talar kinesiska och tillhör den kinesiska kulturen.
Området Kina har sedan 1949 har varit splittrat mellan Folkrepubliken Kina (som förutom fastlands-Kina behärskar Hong Kong sedan 1997, Macao sedan 1999 och en rad små öar) och staten Taiwan på ön Taiwan med tillhörande småöar.
Kina är världens äldsta obrutna civilisation, vars historia har kännetecknats av upprepade delningar, återföreningar och långa perioder av både fred och krig. Den politiska makten var mestadels koncentrerad hos kejsaren, men under långa perioder var landet decentraliserat och uppstyckat mellan konkurrerande tjänstemän, krigsherrar, medlemmar av kejsarfamiljen och inflytelserika eunucker. Kinas geografiska besittningar har varierat i storlek under dess historia, och särskilt från 600-talet till 1300-talet kan Kina gott betraktas som värdlens mest avancerade civilisation. Under 1800- och 1900-talet försvagades landet av inre maktkamp, efterblivenhet i teknisk utveckling och en aggressiv kolonial politik förd av först europeiska stater, och senare även Japan. Efter ett brutalt inbördeskrig gick kommunisterna segrande ur maktkampen och upprättade Folkrepubliken Kina på fastlandet, samtidigt som det besegrade nationalistpartiet Kuomintang flydde till Taiwan där det upprättade en skuggregering med ett officiellt anspråk på hela Kina.
Den kinesiska befolkningen, som till allra största del består av den breda etniska folkgruppen hankineser, uppgår till över 1,3 miljarder och utgör därmed närmare en femtedel av världens befolkning. Det kinesiska språket är uppdelat i en rad olika dialekter som enas av ett gemensamt skriftspråk. Många av dessa varianter talas av kinesiska emigranter i stora delar av Europa och Nordamerika.
Innehåll |
[redigera] Natur
[redigera] Vattendrag
Huvudartikel: Vattendrag i Kina
Kina genomkorsas av många floder, därav några av världens längsta och mest svårtämjda. De flesta floder mynnar ut i Stilla havet från att ha runnit genom det trappstegsliknande landskapet ända från de västra delarna av de höga höjderna och platåerna i Tibet.
[redigera] Terminologi
Huvudartikel: Benämningar på Kina
[redigera] "Zhongguo"
Kineserna själva kallar sitt land Zhongguo, som på svenska vanligtvis översätts till "Mittens rike". Termen har inte använts konsekvent genom Kinas historia, och har tydliga kulturella och politiska anspleningar. Under Vår och höst-perioden användes det för att namnge de kulturellt högtstående staterna längs Huang he-dalen, men exkluderande stater som Chu och Qin. Senare kom det att innefatta även områden längre söderut, som de som ligger krina Yangzi- och Zhu Jiang-floderna. Under Tangdynastin innefattade begreppet även "barbariska" statsbildningar som Xianbei och Xiongnu.
Under Handynastin och tidigare hade Zhungguo tre olika betydelser:
- Området kring huvudstaden och de kejserliga besittningarna.
- Områden som lydde direkt under centralmakten.
- Det som idag kallas Manchuriska slätten. I krönikan Sanguo Zhi återfinns följande monolog: "Om vi kan föra hären av Wu och Yue för att motsätta oss Zhongguo, borde vi bryta våra relationer till dem snart." Här är termen synonym med Xia (夏) och Hua (華).
Under Handynastins sönderfall förvandlades begreppet Zhongguo genom en plötsligt tillströmning av nomadiska folkslag bortom de norra gränsområdena och förlusten av området kring Gula floden, vaggan för den kinesiska civilisationen. Till exempel kallade xianbei-folket sitt rike (Norra wei Zhungguo, för att sätta det i kontrast mot de södra dynastierna, som de kallade 夷 (yi, "barbarer"). De södra dynastierna, själva bortdrivna från de norra provinserna, Norra wei för 虏 (lu, "brottslingar" eller "fångar"). På detta sätt fick Zhungguo legitimera politisk makt. Det var på detta sätt från 900-talet och framåt som de konkurrerande dynastierna Liao, Jin och Song använde uttrycket. Zhongguo blev förknippat mer med geografisk, kulturell och politisk identitet än med etniskt ursprung.
Kina och Taiwan har senare använt begreppet för att hänvisa till samtliga områden under deras politiska kontroll. Det är därför officiellt fastställt att samtliga av Kinas regering officiellt fastställda etniska minoriteter är 中國人 Zhongguoren, vilket bör tolkas helt enkelt som "kines".
[redigera] "Kina"
Det svenska ordet "Kina" och prefixet "sino-" kommer med största säkerhet från namnet på Qindynastin (uttalas ungefär "tjin" med ett kraftigt t-förslag, ej att förväxlas med Qing). Andra teorier om att "Kina" härstammar från det kinesiska ordet för te, 茶; chá, eller ordet för silke, 丝 si.
Var ordets sanna ursprung än är, passerade ordet "Kina" genom många språk och kulturer längs Sidenvägen innan det nådde Europa. Det västerländska "Kina" antogs i Japan som 支那 och transkriberades till Shina. Ordets innebörd försköts sen till att bli en nedsättande och chavunistisk term och bär sen dess mycket påtagliga nationalistiska eller rent rastiska övertoner och anses förnedrande av kineser. I dagens Japan används samma skrivsätt som i Kina självt, 中国, på japanska uttalat chūgoku.
"Kina" kan innefatta antingen de mest ursprungliga delarna av Kina, eller mestadels dessa områden inklusive Manchuriet, Inre Mongoliet, Tibet och Xinjiang. "Kina" används vanligtvis som benämning för "Folkrepubliken Kina" eller det kinesiska fastlandet, medan "Taiwan" används för att hänvisa till vad som även kallas Republiken Kina. Informellt, specifikt inom den engelskspråkiga och kinesiska affärsvärlden används 大中華地區 eller "the Greater China region" synonymt med "Kina".
Sinologer använder vanligtvis "kinesiskt" mer i stil med det Zhongguo avser och för hankineser, som utgör den stora majoriteten av befolkningen på fastlands-Kina.
[redigera] Historia
Huvudartiklar: Kinas historia, Folkrepubliken Kinas historia, Republiken Kinas historia, Taiwans historia
Kina var en av de platser där mänsklig civilisation först uppstod. Mycket tidigt blev det ett mycket stort, centraliserat rike med en avancerad kultur som snabbt gick om sin samtid i fråga om konst och vetenskap.
Ända sen 1000-talet f.Kr. bestod Kina av många små kungariken. Samtliga av dess enades under en kejsare 221 f. Kr., av Qin-riket, något som inledde Qindynastin. Genom seklena genomgick Kina flera perioder av båda stark enhet och splittring.
På 1700-talet erhöll Kina ett tekniskt försprång gentemot folken i Centralasien men tappade gentemot Europa. Detta bildade mönster för utvecklingen under 1800-talet då Kina försökte värja sig mot europeisk imperialism och samtidigt öka sitt inflytande i Centralasien.
Det var dock inte enbart tryck från de europeiska kolonialmakterna som fick det kinesiska riket att slutligen kollapsa, utan snarare en serie av inre stridigheter i form av regionala uppror. Bland de mest kända är Taiping-upproret, som utvecklades till ett inbördeskrig som pågick från 1851 till 1862. Upproret startades av en fanatisk kristen man som såg sig själv som guds son, och Jesus yngre bror. Även om de kejserliga styrkorna till slut gick segrande ur konflikten var det det blodigaste inbördeskriget i världshistorien med cirka 20 miljoner döda som resultat (fler än vad som dog i första världskriget). Innan dess hade en rad uppror ledda av muslimer, i synnerhet i Centralasien, genomförts. Ett andra större uppror skedde efter detta som fick namnet boxarupproret som vände sig främst mot västerländskt inflytande och kolonialism. Även om kejsarinnan Ci Xi i hemlighet stödde detta uppror, hjälpte hon utländska styrkor att slå ner det.
1912, efter en lång period av sönderfall avsattes den kinesiske kejsaren och Republiken Kina utropades. De följande tre decennierna var en period av internt kaos, då kina var splittrat i mindre områden kontrollerade av krigsherrar som slogs inbördes över makt och territorium. På detta följde det kinesisk-japanska kriget 1937-1945 och det kinesiska inbördeskriget. Det var inte förrän 1949, då kommunisterna hade gått segrande ur inbördeskriget och nationalisterna hade drivits på landsflykt till Taiwan då situationen åter blev stabil. Nationalistregeringen på Taiwan gjorde dock fortfarande anspråk på hela Kina och stöddes av de västerländska stormakterna med USA i spetsen att motarbeta den kommunistiska folkrepubliken. Det var inte förrän på 1970-talet som Kina fick diplomatiskt erkännande från västblocket och övertog Taiwans plats i FN.
[redigera] Politik
Före enandet som ledde till etableringen av Qindynastin hade Kina ingen centralmakt. Landet var uppdelat på en mängd minde kungadömen styrda av ämbeten som närmast kan betraktas som feodala; var och en småstaterna styrdes av en kung (王), hertig (公), markis (侯) eller greve (伯). Även om det fanns en central kungamakt som hade formell makt som kunde utnyttjas av en stark regent, styrdes varje stat som en självständig politisk enhet.
Allt detta upphörde i och med att Qindynastin upprättade kejsardömet. Efter Qin hade Kina ytterligare 13 dynastier som alla fortsatte att spela på de uppdelningar efter de olika feodala system som fanns, men hävdade alltid kejsarens absoluta makt i slutänden. Kejsaren hade även rådgivare, civila som militära, och ofta kunde makten falla i händerna på skickliga ämbetsmän, eunucker vid hovet eller släktingar.
Politiska allianser med vasallstater upprätthölls med giftermål, militärt stöd och gåvor.
Kina bytte många gånger huvudstad, men för det mesta låg dessa i öster. De fyra vanligaste var Nanking, Peking, Changan (dagens Xian) och Luoyang. Kinesiska var det officiella och administrativa språket även om både manchu och mongoliska fick officiell status när Kina erövrades utifrån.
Den 1:a januari 1912 utropades Republiken Kina, något som satte punkt för det manchuerstyrda Qingriket, och det politiska partiet Kuomintang (KMT) tillsatte Sun Yat-sen som provisorisk president. En före detta kejserlig general, Yuan Shikai, manövrerade ut Sun och tog makten själv. Inom kort försökte Yuan att utropa sig till ny kejsare, men avsattes snabbt.
Efter Yuans misslyckande hade Kina med en internationellt erkänd, men maktlös regering, men fragmenterades allt snabbare. Regionala krigsherrar grep makten lokalt och mutade in egna territorier över hela landet.
I slutet av 1920-talet lyckades Koumintang, under ledning av Chiang Kai-Shek, ta kontroll och ena landet och flyttade huvudstaden till Nanking. En vision om "politiskt förmyndarskap" som skulle leda till regelrätt demokrati, som hade formulerats av Sun före hans död 1925, sattes i verket. I praktiken innebar detta ett enpartisystem där Kuomintang var enda tillåtna parti. Först 1947 infördes konstitutionellt styre, men på grund av det pågående inbördeskriget mellan Kuomintang och det kinesiska kommunistpartiet genomfördes aldrig den demokratiska processen fullt ut på fastlandet.
1950 hade kommunisterna besegrat Koumintang, som flydde till ön Taiwan, där ett exilstyre upprättades. På grund av konflikten med kommunisterna på fastlandet infördes inte de demokratiska styret heller på Taiwan förrän 1990-talet. Idag är Taiwan fullt demokratiskt med ett fullt etablerat flerpartisystem och väl fungerande demokrati. Men till skillnad från de flesta länder där skiljelinjerna mellan partier och block går mellan vänster och höger, är den helt avgörande frågan enande med Kina kontra fortsatt självständighet.
På fastlandet utropades 1 oktober 1949 Folkrepubliken Kina som sedan dess har omfattat hela det kinesiska fastlandet. Från dess instiftelse till idag har Kina varit en enpartistat med kommunistpartiet som statsbärande parti. Även om mer liberala och demokratiska reformer genomförst sen dess, så behåller fortfarande partiet hård kontroll över många områden av samhällsliv och ekonomi.
[redigera] Territorium
Under Zhoudynastin bestod Kina endast av området kring Gula floden. Sedan dess har dess territorium utökats i alla riktningar, och var som allra störst under Tang-, Yuan- och Qingdynastin. Qingdynastin hade besittningar i vad som idag är östra Ryssland och Centralasien (väster om Xinjiang).
Den kinesiska murens värde som en gränsmarkör för "egentliga" Kina reducerades under Qingriket. Efter att kungadömet Tungning 1683 givit upp Taiwan, blev ön en del av Qing, till en början som en prefektur, senare två. Taiwan överlämnades till Japan efter det första kinesisk-japanska kriget 1895, men återgick i Kinas ägo 1945 efter det andra kinesisk-japanska kriget genom San Francisco-avtalet. Sedan dess har Taiwan varit del av en tvist mellan de båda kinesiska nationalstaterna och diverse förespråkare för taiwanesisk självständighet.
Politiska administrativa indelningar inom Kina har förändrats med tiden. Högre nivåer av indelningar inkluderade kretsar och provinser. Underställda dessa har det funnits prefekturer, underprefekturer, departement, kommendörskap, distrikt och län. Senare utvecklingar har inkluderat bland annat prefekturstäder och länsstäder, städer och stadsdelar.
Kina har historiskt setts som indelat i fem regioner: det egentliga Kina, Inre Mongoliet, Manchuriet, Xinjiang och Tibet. Dessa regioner motsvarade tidigare rätt väl etniska och administrativa skiljelinjer, men inte i dagens läge, och få kineser skulle känna sig tillfreds med dessa indelningar. Istället är uppfattas indelningarna följa provinsernas gränser.
De fem generella regionerna utgörs av gränser som i stort sett är mycket vaga. Det egentliga Kina har den kinesiska muren och den tibetanska platån som gränser, Manchuriet och Inre Mongoliet befinner sig norr om muren och gränserna mellan dessa kan säga vara den som idag går mellan Inre Mongoliet och de nordöstra provinserna. Alternativt den historiska gränsen för den japanska marionettstaten Manchukuo. Xinjiangs gränser motsvarar till det moderna Xinjiang och det historiska Tibet täcker hela den tibetanska högplatån. Kina är också traditionellt uppdelat i Nordkina (北方) och Sydkina (南方), där gränsen mellan dessa utgörs av Huai-floden (淮河) och Qinling-bergen (秦岭).
[redigera] Demografi
Långt över hundra olika folkgrupper har bebott Kina genom historien. I fråga om antal individer har den klart dominerande gruppen varit hankineser. Många folkgrupper har också assimilerats av andra grupper och försvunnit utan lämna några spår av den forna kulturen. Folkgrupper har ofta blivit ett med hankineserna, och gjort att deras antal ökat dramatiskt. Den hankinesiska folkgruppen är dock inte alltför homogen i fråga om både traditioner och språk. De flesta hankineser talar varianter av kinesiska som är lika skilda från varandra som de germanska eller romanska språken.
Kina erkänner endast 56 ofta väldigt generellt definierade folkgrupper. Se Kinas nationaliteter.
Kinas totala befolkning är över 1,3 miljarden och därmed världens största. I Kina bor närmare 1/5 av jordens totala befolkning.
[redigera] Språk
Se kinesiska.
[redigera] Kultur
Huvudartikel: Kinesisk kultur
Kina är även känt för sin traditionella medicin, som fortfarande används av läkare över hela Kina och som på senare år fått allt större erkännande och uppmärksamhet i väst. Se traditionell kinesisk medicin.
[redigera] Se även
- Kinesiska namn
- Benämningar på Kina
- Kinas dynastier
- Tidsaxel över Kinas historia
- Egentliga Kina
- Fastlands-Kina
