Merkurius

Merkurius (IPA: /ˈmɜː(r).kjʊ.ri/) är den innersta och minsta planeten i solsystemet och har en omloppstid runt solen på 88 dagar. Den varierar i ljusstyrka från ungefär -2,0 till 5,5 i skenbar magnitud, eftersom dess största angulära separation från solen (största elongation) endast är 28,3° C (den kan endast ses i skymning). Man vet förhållandevis lite om planeten; den enda rymdsond som närmat sig Merkurius är Mariner 10 som var där 1974-1975 men endast lyckades kartlägga 40-45% av Merkurius yta. ^[1]

Merkurius yta är lik månens då den har förhållandelsevis många kratrar. Den har inga naturliga satelliter och ingen betydande atmosfär. Planeten har en stor järn kärna vilken genererar ett magnetfält som är ungefär en hundradel så starkt som jordens. Yttemperaturerna på Merkurius varierar mellan -180° C och 430° C, där solsidan är varmast och kraterbottnarna vid polerna är kallast.^[1]

Innehåll

1 Fysiska egenskaper
2 Omloppsbana och rotation
- 2.1 Förståelsen av perihelium
3 Observation
4 Studier av Merkurius
5 Källor
6 Se även
7 Extern länk

[redigera] Fysiska egenskaper

Merkurius är en av de fyra stenplaneterna, vilket innebär att den likt jorden har en stenkropp. Den är den minsta av dessa fyra med en diameter på 4879 km vid dess ekvator. Merkurius består av uppskattningsvis 70% metalliska och 30% silikatiska ämnen. Planetens densitet är den näst högsta i solsystemet med 5,43g/cm³, endast något mindre än jordens, med en okomprimerad densitet på 5,3 g/cm³ mot jordens 4,4 g/cm³.^[2]

[redigera] Inre struktur

Diagram som visar Merkurius stora kärna

Merkurius höga densitet kan användas för att få fram detaljer om dess inre struktur. Medan jordens höga densitet är en följd av komprimering vid kärnan, är Merkurius mindre och dess inre regioner inte så komprimerade, varför kärnan måste vara förhållandevis stor och rik på järn^[3]. Geologer uppskattar att Merkurius kärna tar upp 42% av dess volym medans jordens kärna endast tar upp ungefär 17% av dess volym.

Utanför kärnan finns en 600 km tjock mantel. Det är allmänt trott att en jättelik kollision med en himlakropp med diameter på flera hundra kilometer tidigt i Merkurius historia rev av så mycket av planeten att dess ursprungliga mantel försvann, vilket resulterade i en relativt tunn mantel jämfört med den stora kärnan. ^[4]

Merkurius skorpa tror man är 100–200 km tjock. En mycket utmärkande detalj för Merkurius yta är det stora antalet kammar, som sträcker sig över flera hundra kilometer. Man tror att de bildades när Merkurius kärna och mantel svalnade och svällde efter att skalet hade stelnat. ^[5]

Merkurius har en mycket högre järnhalt än någon annan planet i solsystemet. Flera teorier har lagts fram för att förklara Merkurius höga metallhalt. Den mest accepterade teorin är att kvoten metall/silikat ursprungligen var av samma storleksordning som kondritemeteorernas och massan var ungefär 2,25 gånger dess nuvarande massa, men att planeten tidigt i solsystemets historia träffades av en planetesimal som var ungefär en sjättedel av Merkurius massa. Detta nedslag skulle ha rivit bort en större del av den ursprungliga skorpan och manteln, och lämnat kärnan ensam.^[4] En liknande teori har föreslagits för att förklara hur Månen bildades.

Enligt en alternativ teori kan Merkurius har formats från solens nebulosa innan dess energiproduktion hade stabiliserats. Planeten skulle då ha haft ungefär dubbelt så mycket massa som nu. När sedan protosolen vidgade ut sig skulle temperaturen nära Merkurius kunna ha nått upp till mellan 2 500 och 3 500 K, och kanske även upp till så högt som 10 000 K. Mycket utav Merkurius ytsten skulle ha förångats i sådana temperaturer och bilda en atmosfär av förångad sten vilken skulle burits iväg av solvinden. ^[6]

En tredje teori säger att solnebulosan orsakade sådan friktion på de partiklar som från Merkurius akkretion, vilket innebär att lättare partiklar skulle förlorats från det söndersmulade materialet. ^[7] Alla dessa teorier förutspår olika ytsammansättningar, och två kommande rymduppdrag, MESSENGER och BepiColombo, har båda som mål att testa dessa teorier.

[redigera] Yta

Merkurius yta är mycket lik vår månes, och uppvisar vidsträckta havsliknande slätter och stora mängder kratrar, vilket tyder på att den har varit geologiskt inaktiv i miljarder år. Det låga antalet rymdsonder till Merkurius gör att dess geologi är den minst utforskade av stenplaneternas.

De ytstrukturer som finns har fått följande namn:

Albedo objekt— områden med påfallande skillnad i reflektivitet
Dorsa — Bergskammar (se Lista över geologiska strukturer på Merkurius)
Montes — berg (se Lista över geologiska strukturer på Merkurius)
Planitiae — slätter (se Lista över geologiska strukturer på Merkurius)
Rupes — sprickor (se Lista över geologiska strukturer på Merkurius)
Valles — dalar (se Lista över geologiska strukturer på Merkurius)

Under och tidigt efter Merkurius bildande, blev den bombarderad av kometer och asteroider över en period som tog slut för ungefär 3,8 miljarder år sedan. Under denna period av intensivt kraterbildande tog planeten emot kollisioner över hela dess yta, vilket underlättades av avsaknaden av en betydande atmosfär. Under denna tid var planeten vulkaniskt aktiv och slätter som Caloris Basin fylldes av magma från planetens inre, vilket producerade jämna slätter liknande månhaven.

Caloris Basin, en av de största nedslagskratrarna i solsystemet.

Kratrar på Merkurius varierar mellan några få meter till hundratals kilometer i diameter. Den största kända kratern är den enorma Caloris Basin med en diameter på 1 300 kilometer. Det nedslag som skapade Caloris Basin var så kraftfull att den orsakade lavautbrott och över 2 kilometer höga koncentriska ringar kring kratern. Vid Caloris Basins motpol finns ett stort område ovanlig, kullig terräng känd som den bisarra terrängen. En hypotes för skapandet av detta underliga geologiska område är att chockvågor genererades under nedslaget och färdades runt planeten, och när dom möttes vid nedslagets motpol så kolliderade dom och skapade denna bisarra terräng. ^[8]

Slätterna på Merkurius kan delas in i två distinkta grupper: de yngre slätterna med lite kratrar och de äldre slätterna med mycket kratrar. På planetens yta finns även ett ovanligt stort antal veckningar som korsar varandra så slätterna. Man tror att när planetens inre svalnade drog den ihop sig och att ytan sedan började deformeras. De veckningar man kan se på andra objekt, som på kratrar och jämna slätter, indikerar att de är yngre.^[9] Merkurius yta visar också spår av betydande tidvattenkrafter som orsakats av solen. Tidvattenskrafterna är omkring 17 procent starkare än de månen skapar på jorden.^[10]

Likt månen så drabbas Merkurius yta antagligen av de återkommande effekterna av rymdväder. Solvind och mikrometeroitnedslag kan förmörka albedon och förändra reflektiva områden på ytan.

Den genomsnittliga yttemperaturen på Merkurius är 452 K (179°C), men varierar mellan 90 K (-183,2°C) och 700 K (427°C). De stora variationerna är en effekt av avsaknaden av en atmosfär. Solljuset på Merkurius yta är 5,5 gånger så starkt som det är på jorden, med ett strålningsvärde på 9,13 kW/m².

[redigera] Möjligheter till is

Trots de allmänt höga temperaturerna på dess yta, så antyder observationer starkt att is existerar på Merkurius. Bottnarna i djupa kratrar nära polerna blir aldrig utsatta för direkt soljus, och temperaturen ligger under den globala medeltemperaturen. Is reflekterar radar tydligt, och observationer avslöjar att det finns fläckar med mycket hög radarreflektivitet nära polerna.^[11] Trots att is inte behöver vara den enda möjliga orsaken till de reflektiva områderna så tror astronomer att det är den mest troliga förklaringen.

Man tror att de isiga regionerna är täckta till ett djup av några få meter, och innehåller endast ungefär 10¹⁴–10¹⁵ kg is. Som jämförelse väger istäcket på Antarktis omkring 4¹⁸ kg, och Mars södra polkalott innehåller omkring 10¹⁶ kg vatten. Man vet ännu inte hur isen kom till Merkurius men den mest troliga förklaringen är att den kom ifrån kollisioner med kometer. ^[12]

[redigera] Atmosfär

Merkurius gravitation är för liten för att kunna behålla någon betydande atmosfär över en längre tidsperiod; den har en tunn atmosfär bestående av väte, helium, natrium, kalcium, kalium. Atmosfären är inte stabil, vilket innebär att atomer kontinuerligt försvinner och ersätts av nya från ett flertal olika källor. Väte och helium kommer troligtvis från solvinden och diffunderar in i Merkurius magnetosfär. Nedbrytning av radioaktiva ämnen är en annan källa av helium, liksom för natrium och kalium. Det finns troligen även vattenånga som förts till Merkurius av kometer. ^[13]

[redigera] Magnetfält

Trots dess långsamma rotation har Merkurius ett relativt starkt magnetfält med en styrka som är 1% jämfört med jordens. Det är möjligt att detta magnetfält bildas på ungefär samma sätt som jordens, genom en dynamo i form av en cirkulerande flytande kärna. Forskare är dock osäkra på om Merkurius kärna fortfarande är flytande,^[14]. Om den är det kan det bero på tidvatteneffekterna under perioder av hög excentricitet. Det är också möjligt att Merkurius magnetfält är en kvarlämmning av en tidigare generatoreffekt som nu upphört.

Merkurius magnetfält är starkt nog att skärma av solvinden runt planeten, och bilda en magnetosfär som solvinden inte kan penetrera.

[redigera] Omloppsbana och rotation

Merkurius omloppsbana

Merkurius omloppsbana är den mest excentriska av de större planeterna, med ett avstånd från solen som varierar mellan 46 000 000 och 70 000 000 kilometer. Det tar 88 dagar för Merkurius att färdas ett varv runt solen.

Diagrammet till vänster illustrerar effekterna av excentrisitet, genom att visa Merkurius omloppsbana med en cirkulär omloppsbana med samma radie. Den högre hastigheten när planeten är nära perhelium syns tydligt då den färdas betydligt längre avstånd under en femdagarsperiod. Storleken på sfärerna är omvänt proportionell mot dess avstånd ifrån solen, och illustrerar det varierande heliocentriska avståndet. Detta varierande avstånd till solen, kombinerat med en unik 3:2 banresonans av planetens rotation runt dess axel resulterar i en komplex variation av yttemperaturen.

Merkurius omloppsbana har en inklination på 7° till planet i jordens omloppsbana, som visas i diagrammet till vänster. Detta gör att Merkurius endast kan förmörka solen när den passerar samma plan som jorden när planeten befinner sig mellan solen och jorden. Detta sker i genomsnitt vart sjunde år.

Merkurius axellutning är endast 0,01 grader. Det är en trehundradel av Jupiters, som är den näst minsta axellutningen bland planeterna på 3.1°. Detta betyder att om en observatör på Merkurius ekvator mitt på dagen aldrig skulle se solen avlägsna sig mer än 1/100° åt norr eller söder om zenit.

På bestämda platser på Merkurius yta så skulle en observatör under en enda Merkuriusdag kunna se solen stiga halvvägs, för att sedan gå ner innan den går upp igen. Detta är en följd av att Merkurius banhastighet ungefär fyra dagar innan periheliun är exakt samma som dess rotationshastighet så att solens skenbara rörelse upphör.

[redigera] Förståelsen av perihelium

När det faktum att Merkurius omloppsbana långsamt precesserar upptäcktes, så kunde detta inte förklarad av Newtons rörelselagar, och i många år trodde man att en annan planet med en omloppsbana ännu närmre solen existerade, vilket skulle kunna förklara detta, medans det fanns andra förklaringar som byggde på en liten tillplattning av solen. Framgångarna med sökandet efter Neptunus baserade på störningar i Uranus omloppsbana ledde astronomerna att tro på denna förklaring, och den hypotetiska planeten fick namnet Vulkan. I början av 1900-talet kunde dock Albert Einsteins allmänna relativitetsteori ge en fullständig förklaring av den observerade precessionen. Merkurius precession berodde på massdilation, och gav en viktig bekräftelse av en av Einstiens teorier. Merkurius är något tyngre vid perihelium än vid aphelium eftersom den där rör sig snabbare. Effekterna är mycket små: skillnaden i perheliums inträffande mellan de två teorierna är endast 43 bågsekunder per århundrade. Effekten är än mindre för andra planeter, 8,6 bågsekunder per århundrade för Venus, 3,8 för jorden, och 1,3 för Mars.

Forskning indikerar på att excentriciteten i Merkurius omloppsbana varierar kaotiskt från 0 (cirkulär) till det höga 0,47 över flera miljoner år. Man tror att detta förklarar Merkurius 3:2 banresonans (snarare än den mer vanliga 1:1), då ett sådant tillstånd är mer troligt att inträffa under en period med hög excentricitet.^[15]

[redigera] Observation

Merkurius skenbara magnitud varierar mellan -2,0 (ljusare än Sirius) till 5,5.^[16] Observationer av Merkurius är komplicerade på grund av dess närhet till solen, då den dränks i solens strålar nästan hela tiden. Merurius kan endast observeras under en kort period på morgonen eller kvällen. Rymdteleskopet Hubble kan inte observera Merkurius då detta skulle skada dess känsliga instrument.

Merkurius från Mariner 10

Merkurius ser ut att ha faser, precis som månen, när den observeras från jorden. Den är "ny" vid lägre konjunktion och "full" vid övre konjunktion. Planeten tenderar att vara osynlig under dessa tillfällen. "Halvmånefasen" sker vid den största elongationen, när Merkurius stiger tidigast innan solen vid största västliga elongation, och går ner senast efter solen vid östlig elongation. Dess avstånd ifrån solen varierar från 18,5° vid perihelium till 28,3° i aphelium.

Merkurius är i lägre konjuktion i genomsnitt var 116:e dag, men detta intervall kan variera från 11 dagar till 121 dagar på grund av planetens excentriska omloppsbana. Dess period av retrograd rörelse sett från jorden kan variera från 8 till 15 dagar på båda sidorna av lägre konjuktion.

Merkurius ses oftare från den södra hemisfären än den norra, då de största möjliga västra elongationerna alltid sker när det är tidig höst på den södra hemisfären, medan dess största möjliga östra elongationer sker när det är senvinter på den södra hemisfären. I båda dessa fallen är Merkurius vinkel till ekliptikan som allra störst, vilket gör att den börja stiga flera timmar innan solen i länder som tillhör det södra tempererade området, som Argentina och Nya Zealand. Vid de norra tempererade områderna stiger Merkurius aldrig över horisonten under mörka nätter. Merkurius kan, likt många andra planeter och de ljusaste stjärnorna, ses under en total solförmörkelse.

Merkurius ses som ljusast från jorden när den är i växande fas, mellan halv-full och full. Fast planeten är längre bort vid växande fas än då den är en månskära, kompenserar det större belysta området det större avståndet. Det motsatta gäller för Venus, som ser ut att vara ljusast när den endast är en tunn skära.

[redigera] Studier av Merkurius

[redigera] Tidiga astronomer

Merkurius har åtminstone varit känd sedan 3000 före Kristus, den var då känd av Sumerna i Mesopotamien som Ubu-idim-gud-ud tillsammans med flera andra namn. Babylonerna (2000-1000 före Kristus) efterföljde Sumerna, och de tidiga babylonerna kan ha registrerat observationer av planeten. Några sådana observationer har dock inte överlevt, även om sena babylonska observationer från 600 före Kristus referar till tidigare observationer. Babylonerna kallade planeten Nabu eller Nebu efter ett sändebud till gudarnas i deras mytologi.^[17]

Antikens greker gav planeten två namn: Apollon när den var synlig på morgonhimmeln och Hermes när den syntes på kvällshimmeln. Grekiska astronomer kom snart underfund med att dessa två namn refererade till samma himlakropp. Pythagoras var den förste grek att lägga fram denna teori.^[18]

[redigera] Jordbaserad forskning

Denna bild tagen av Mariner 10 är likvärdig med de bästa bilder vi kan få ifrån jordbaserade teleskop.

Den första observationen av Merkusrius från teleskop gjordes av Galileo Galilei under tidigt 1600-tal. Trots att han kunde observera Venus faser så var hans teleskop inte tillräckligt starkt för att kunna se Merkurius faser. År 1631 gjorde Pierre Gassendi de första observationern av en transit av en planet då hans såg Merkurius passera solen just så som hade förutspåtts av Johannes Kepler. År 1639 använde Giovanni Zupi ett teleskop för att upptäcka att Merkurius hade faser likt månen och Venus. Denna observation bevisade att Merkurius kretsade kring solen.

En mycket sällsynt händelse inom astronomin är när en planet passerar framför en annan sett från jorden, även kallat ockulation. Det går flera århundranden mellan de tillfällen då Merkurius och Venus ockulerar varandra, och det som ägde rum den 28 maj, 1737 är den enda historiska observationen av en ockulation mellan dessa planeter.^[19] Nästa ockulation av Merkurius och Venus kommer att äga rum 2133.

Det naturliga problemet i att observera Merkurius gör att den är mindre observerad än de andra planeterna. På 1800-talet gjorde Johann Schröter observationer av ytdetaljer på Merkurius, men ironiskt nog uppskattade han rotationstiden till 24 timmar. På 1880-talet kartlagde Giovanni Schiaparelli planeten mer precist, och föreslog att Merkurius rotationstid var 88 dagar, samma som dess år på grund av tidvattenlåsningar.^[20] Detta fenomen är känt som bunden rotation, och uppvisas även av månen.

Teorin om att Merkurius rotation var bunden var vida känd och det var en stor chock för astronomerna när radioobservationer, gjorda på 1960-talet, ifrågasatte detta. Om Merkurius skulle ha en låst rotation så skulle den mörka sidan vara extremt kall, men mätningar av radiostrålning visade att den var mycket varmare än vad man tidigare trott.

Astronomerna var motvilliga att lägga teorin om att Merkurius låsta rotation åt sidan och föreslog en alternativa mekanismer som kraftiga vindar som spred värmen till baksidan för att förklara observationerna, men 1965 visade radioobservationer konsekvent att planetens rotationstid var omkring 59 dagar. ^[21] Data från Mariner 10 bekräftade därefter detta. ^[22]

Jordbaserade observationer spred inte mycket mer ljus över den innersta planeten, och det var inte förän rymdsonder besökte Merkurius som man förstod de mest grundläggande lagarna. Nyligen gjorda teknologiska framsteg har dock lett till förbättrade jordbaserade observationer. År 2000 gav högupplösningsbilder från Mount Wilson Observatory de första vyerna över delar som Mariner 10 inte fotograferade på Merkurius.^[23]

[redigera] Forskning med rymdsonder

Att utforska Merkurius från jorden innebär markanta tekniska utmaningar, eftersom planeten kretasar mycket nämre solen än vad jorden gör. En Merkuriusbunden rymdsond uppskjuten från jorden måste färdas över 91 miljoner kilometer in i solens gravitionella vägg.

[redigera] Mariner 10

Mariner 10 är den hittills enda rymdsonden som besökt den innersta planeten.

Huvudartikel: Mariner 10

Den enda rymdsonden som hittills passerat Merkurius är NASAs Mariner 10 som besökte Merkurius 3 gånger mellan åren 1974 och 1975).^[18] Rymdsonden använde sig av Venus gravitation för att öka dess hastighet så den skulle kunna närma sig Merkurius, och blev därmed den första att använda sig av denna så kallade "gravitationsslunga". Mariner 10 tog de första närbilderna av Merkurius yta, vilka direkt visade på dess kraterrika yta, och avsöljade också många olika geologiska strukturer, såsom jättelika ärr som senare antogs vara ett resultat av att planeten minskade något i storlek under dess barndom. Dessvärre kunde bara en sida av Merkurius fotograferas, vilket resulterade i att endast 45% av ytan kartlades.

Rymdsonden passerade nära Merkurius 3 gånger och den kom som närmast 327 km från ytan. Vid den första passagen upptäckte sondens instrument ett magnetfält. Detta kom som en stor överraskning för planetgeologerna, då man trodde att Merkurius rotation skulle vara för långsam för att generera en tillräckligt betydande dynamoeffekt för att upprätthålla ett magnetfält. Den andra passagen användes mest för fotografering, men vid den tredje passagen lyckades man skaffa fram ytterligare information om magnetfältet. Informationen avslöjade att Merkurius magnetfält var mycket likt jordens, och att det också stötte bort solvinden runt planeten. Ursprunget till Merkurius magnetfält är dock fortfarande ämne för flera konkurrerande teorier.

Endast några dagar efter dess sista passage tog Mariner 10:s bränsle slut, så dess omloppsbana inte längre kunde kontrolleras helt och man bestämde sig för att låta rymdsonden stänga av sig själv. Man tror att Mariner 10 fortfarande kretsar kring solen, och att den passerar nära Merkurius med några månades mellanrum.^[24]

[redigera] Messenger

Huvudartikel: Messenger

Messenger skjuts upp

Ett andra NASA-uppdrag till Merkurius, namngiven Messenger (MErcury Surface, Space ENvironment, GEochemistry, and Ranging), sköts upp den 3 augusti 2004, från Cape Canaveral ombord på en Boeing Delta 2-raket. Messenger kommer att göra flera nära passager av planeter innan den går in i den korrekta banan för att kunna kretsa kring Merkurius. Rymdsonden gjorde en passage av jorden i februari 2005, och Venus i oktober 2006. En annan passage av Venus kommer att inträffa år 2007, och tre passager av Merkurius kommer ske 2008 och 2009, innan den i mars 2011 lägger sig i omloppsbana runt Merkurius.

Rymdsonden är designad för att öka kunskapen inom sex nyckelområden: Merkurius höga densitet, dess geologiska historia, magnetfältets natur, kärnans struktur, om det finns is på polerna, och var den tunna atmosfären kommer ifrån. Rymdsonden bär med sig utrustning som kommer att fotografera Merkurius i högre upplösning än vad Mariner 10 gjorde. Sonden kommer även att bära med sig spektrometrar för att undersöka ämnen i kärnan och magnetometrar för att mäta laddade partiklars hastighet. Detaljerade mätningar i sondens hastighet när den kretsar kommer att användas för att komma fram till information om dess inre struktur.^[25]

[redigera] BepiColombo

BepiColombo

Huvudartikel: BepiColombo

Japan planerar tillsammans med European Space Agency att skjuta upp en rymdsond kallad BepiColombo, som kommer att kretsa kring Merkurius med två rymdsonder: en för att kartlägga planeten och den andra för att studera dess magnetosfär. I originalplanen fanns även en landare, men den har tagits bort. Ryska Soyuzraketer kommer att skjuta upp sonderna 2013. Precis som Messenger, kommer BepiColombo att göra nära passager av planeter och passera Merkurius några gånger. Sonderna kommer att lägga sig i omloppsbana runt Merkurius omkring år 2019 och kommer att studera Merkurius i ungefär ett år.

Sonderna kommer att bära med sig utrustning som liknar Messengers, bland annat flera spektrometrar som kommer att studera planeten i flera olika våglängder: infrarött, ultraviolett, röntgen och gammastrålning. Förutom mätningarna på själva planeten kommer BepiColombo att prova den allmänna relativitetsteorin med ökad noggranhet.

Rymdsonden är namngiven efter Giuseppe (Bepi) Colombo, en forskare som var den första att fastslå naturen i Merkurius banresonans med solen och som också var inblandad i planeringen av Mariner 10 1974.^[26]

[redigera] Källor

^ [a b] Solar System Exploration - Mercury. NASA. Läst 16 januari, 2006.
^ http://astrogeology.usgs.gov/Projects/BrowseTheGeologicSolarSystem/MercuryBack.html Hämtat den 11/26/06.
^ Lyttleton, R. A. (1969), On the Internal Structures of Mercury and Venus, Astrophysics and Space Science, v.5, p.18
^ [a b] Benz, W., Slattery, W. L., Cameron, A. G. W. (1988), Collisional stripping of Mercury's mantle, Icarus, v. 74, p. 516-528.
^ Schenk P., Melosh H.J. (1994), Lobate Thrust Scarps and the Thickness of Mercury's Lithosphere, Abstracts of the 25th Lunar and Planetary Science Conference, 1994LPI....25.1203S
^ Cameron, A. G. W. (1985), The partial volatilization of Mercury, Icarus, v. 64, p. 285-294.
^ Weidenschilling S.J. (1987), Iron/silicate fractionation and the origin of Mercury, Icarus, v. 35, p. 99-111
^ Schultz P.H., Gault D.E. (1975), Seismic effects from major basin formations on the moon and Mercury, The Moon, vol. 12, Feb. 1975, p. 159-177
^ Dzurisin D. (1978), The tectonic and volcanic history of Mercury as inferred from studies of scarps, ridges, troughs, and other lineaments, Journal of Geophysical Research, v. 83, p. 4883-4906
^ Van Hoolst, T., Jacobs, C. (2003), Mercury's tides and interior structure, Journal of Geophysical Research, v. 108, p. 7.
^ Slade M.A., Butler B.J., Muhleman D.O. (1992), Mercury radar imaging - Evidence for polar ice, Science, v. 258, p. 635-640.
^ Rawlins K., Moses J.I., Zahnle K.J. (1995), Exogenic Sources of Water for Mercury's Polar Ice, DPS, v. 27, p. 2112
^ Hunten D.M., Shemansky D.E., Morgan T.H. (1988), The Mercury atmosphere, In: Mercury (A89-43751 19-91). University of Arizona Press, p. 562-612
^ Spohn, T., Breuer, D. (2005), Core Composition and the Magnetic Field of Mercury, American Geophysical Union, Spring Meeting 2005
^ Correia, A. C. M., Laskar, J. (2004), Mercury's capture into the 3/2 spin-orbit resonance as a result of its chaotic dynamics, Nature, v. 429, p. 848-850.
^ Espenak F., Twelve Year Planetary Ephemeris: 1995 - 2006, NASA Reference Publication 1349 [1]
^ Mercury and ancient cultures (2002), JHU/APL[2]
^ [a b] James A. Dunne and Eric Burgess (1978), The Voyage of Mariner 10 - Mission to Venus and Mercury, NASA History Office publication SP-424 [3]
^ Sinnott R.W., Meeus J. (1986), John Bevis and a Rare Occultation, Sky and Telescope, v. 72, p. 220
^ Holden E.S. (1890), Announcement of the Discovery of the Rotation Period of Mercury [by Professor Schiaparelli], Publications of the Astronomical Society of the Pacific, v. 2, p. 79
^ Colombo G. (1965), Rotational Period of the Planet Mercury, Nature, v. 208, p. 575
^ SP-423 Atlas of Mercury. NASA. Läst 2007-03-09.
^ Dantowitz R.F., Teare S.W., Kozubal M.J. (2000), Ground-based High-Resolution Imaging of Mercury, Astronomical Journal, v. 119, pp. 2455-2457 [4]
^ NSSDC Master Catalog Display: Mariner 10. Läst 20 mars, 2007.
^ Johns Hopkins University’s MESSENGER mission web pages. Läst 20 mars, 2007.
^ ESA Science & Technology: BepiColombo. Läst 20 mars, 2007.