Storbritanniens historia

Wikipedia

Den här artikeln behandlar Storbritanniens historia.

Ön Storbritannien befolkades vid istidens slut. Förenade Kungariket, United Kingdom, som i Sverige brukar kallas Storbritannien, bildades först 1707.

Innehåll

1 Förhistoria (-43)
2 Romartiden (44-410)
3 Medeltiden (410-1485)
4 Tidigmoderna Storbritannien (1485-1707)
5 Det förenade kungariket (från 1707)
6 Källor
7 Se även

[redigera] Förhistoria (-43)

Innan romarnas ankomst beboddes öarna av kelter, besläktade både till språk och kultur med gallerna i nuvarande Frankrike. Kelterna hade troligen kommit som en krigarelit omkring år 600 f kr. Deras kultur och språk hade sedan antagits av den existerande befolkningen. Få spår av de för-keltiska invånarna finns kvar.

Redan innan England och Wales hamnade under romerskt styre hade en påverkan därifrån börjat märkas. Genom Caesars erövring av Gallien hade deras keltiska grannar på andra sidan Engelska kanalen blivit en del av imperiet och den geografiska närheten medförde en spridning av den påverkan på kulturen det förde med sig. Genom att folkgrupper som bellovaci och belgerna begav sig över kanalen fanns även en mer direkt påverkan.

Det första försöket att erövra ön gjordes av Julius Caesar år 55- och 54 f.kr, men det dröjde till kejsar Claudius 43 tills öarna blev romerska.

Vid romarnas invasion bestod öarna av ett relativt stort antal keltiska folkgrupper. De var ofta i strid med varandra och utgjorde inget större problem för romarna.

[redigera] Romartiden (44-410)

Huvudartikel: Britannia

Under det första århundradet av romerskt styre förekom ett antal uppror. Ett av de mer betydande upproren leddes av drottning Boudicca, som var ledare för folkgruppen Iceni. Dessa, tillsammans med folkgrupperna Trinovantes och Catuvellauni skövlade bland annat London innan de blev slagna i ett slag och drottningen tog sitt liv.

Claudius hade inte erövrat hela ön, och Skottland kom att förbli utanför imperiet, men steg för steg erövrades resten av ön. Under Agricula erövrade Wales och i Anglesey förstördes centret för druidkulten.

År 84 anföll kaledonierna under Calgacus. De blev slagna (troligen vid Aberdeenshire), men de flesta soldaterna lyckades fly.

Under Hadrianus byggdes den mur som bär hans namn, Hadrianus mur. Den kom att bli viktig, inte bara som försvarsanläggning, utan även som kommersiellt centrum. Antoninus Pius byggde ytterligare en mur längre norrut, men denna var inte lika avancerad och övergavs snart.

Under 300-talet började ön utsättas för attacker av irländare och saxare, samtidigt som pikterna fortfarande var ett konstant orosmoment i norr. Attackena tilltog efterhand, samtidigt som hela romarriket blev mer och mer oroligt. Flera kejsare gjorde resor upp till Storbritannien, och en del upprorsmän startade sin bana här. Från 402 fick soldaterna ingen lön, och så år 410 drog så slutligen romarna tillbaka sina militära förband, som behövdes på närmare håll; Rom hade plundrats samma år.

Under större delen av tiden under romerskt styre fanns det ett relativt stort antal soldater stationerade på ön.

Med tiden blev ön mer och mer romaniserad, latin introducerades som skriftspråk, romersk kultur spreds, romersk lag infördes och med tiden kom även kristendomen. Till skillnad från sina grannar på andra sidan kanalen höll dock britterna kvar vid sitt gamla språk, latinet blev bara ett språk för eliten.

[redigera] Medeltiden (410-1485)

Huvudartikel: Storbritannien under medeltiden

Medeltiden räknas i Storbritannien från Romarrikets kollaps till slutet på rosornas krig. Under folkvandringstiden, då romarna hade lämnat ön, förföll stadskulturen, och germanska folk - angler, saxare och jutar - anlände från kontinenten och tog över allt större landområden. Eftersom skriften var bortglömd under 400- och 500-talen har historieskrivningen blandats med myter, bland annat om kung Arthur.

Se även vikingatid.

[redigera] Tidigmoderna Storbritannien (1485-1707)

Huvudartikel: Tidigmoderna Storbritannien

Efter medeltiden och rosornas krig kom renässansen till Storbritannien med reformationen. Huset Tudor hade makten med bland annat Elisabet I. Puritanen Oliver Cromwell störtade monarkin och engelska inbördeskriget rasade.

Från 1400-talet började England företa upptäcktsresor. Några kända engelska upptäcktsresande från denna tid är Henry Hudson och Francis Drake.

[redigera] Det förenade kungariket (från 1707)

Huvudartikel: Storbritanniens historia som union

[redigera] Storbritannien blir ett imperium (1707-1837)

Under 1700-talet blir Storbritannien världens starkaste imperium på bekostnad av Frankrike och Spanien. Se Brittiska imperiet, amerikanska frihetskriget och industriella revolutionen.

[redigera] Viktoriansk och imperialistisk tid (1837-1914)

Se Viktoria I av Storbritannien.

[redigera] Storbritannien under världskrigen (1914-1945)

Viktorianska ideal och attityder levde kvar in på 1900-talet och det som verkligen förändrade samhället var första världskrigets utbrott. Armén var av hävd inte någon stor arbetsgivare i landet och den reguljära armén bestod av 247 432 vid krigets utbrott. 1918 hade armén av omkring fem miljoner anställda och bara Royal Air Force, som nyligen hade bildats som en sammanslagning mellan Royal Naval Air Service och Royal Flying Corps, var lika stor som hela armén hade varit före kriget. De nästan tre miljoner stupade blev känt som en "förlorad generation".

De sociala reformerna från förra århundradet fortsatte med bildandet av labourpartiet år 1900. Labour hade ingen större framgång förrän valet 1922. David Lloyd George sa efter kriget att "nationen är i ett smält tillstånd" och hans bostadsreform 1919 ledde till billiga lägenheter så att folk kunde flytta ut ur innerstädernas slumområden. Slumområdena blev dock kvar i många år och spårvagnarna blev elektrifierade långt före många hus. 1918 gavs kvinnor rösträtt, men inte förrän 1928 uppnåddes en jämlik rösträtt.

Den kortlivade efterkrigsboomen ledde snart till i en depression som drabbade stora delar av världen. Särskilt hårt drabbades norra England och Wales, där arbetslösheten nådde 70 % i några områden. En generalstrejk utlystes 1926 till stöd för gruvarbetarna och deras fallande löner. Men inte mycket förbättrades, nedgången fortsatte och strejken ses ofta som början på den långsamma nedgången för Storbritanniens kolindustri. 1936 marscherade 200 arbetslösa män från Jarrow till London för att visa hur dåligt tillståndet var i den brittiska industrin. Men Jarrowmarschen hade litet inflytande och det var inte förrän under det kommande kriget som industrin återhämtade sig. George Orwells bok The Road to Wigan Pier, ger en deprimerande bild av tidens vedermödor.

[redigera] Andra världskriget

Se slaget om Storbritannien och Dagen D.

[redigera] Storbritannien under efterkrigstiden (1945-)

Efter andra världskriget vann Clement Atlee och labourpartiet en jordskredsseger i valet. De valdes tack vare sitt manifest om sociala rättvisor och vänsterfrågor, såsom bildandet av National Health Service och byggandet av billiga lägenheter som senare inspirerade det svenska miljonprogrammet. Storbritannien var vid den här tiden mycket fattigt och var helt beroende av lån från USA för att reparera sin skadade infrastruktur. Ransonering och värnplikt fortsatte efter kriget och landet drabbades av en av de värsta vintrar som har registrerats. Men moralen höjdes av händelser som prinsessan Elizabeths giftermål 1947 och Festival of Britain.

När landet gick in i 1950-talet fortsatte återuppbyggnaden och man bjöd in arbetare från de kvarvarande delarna av brittiska imperiet för att hjälpa till med arbetet. Storbritannien hade nu förlorat sin plats som supermakt och kunde inte längre hålla samman sitt stora imperium. Detta ledde till avkolonisering och 1970 hade man dragit sig tillbaka från nästan alla kolonier. Händelser som suezkrisen visade att Storbritanniens status i världen hade fallit. 1950- och 1960-talen var dock årtionden med relativt hög tillväxt efter andra världskriget och man såg början till en morderinisering av landet, till exempel med konstruktionen av dess första motorvägar.

Under 1970- och 1980-talen integrerades Storbritannien i Europeiska gemenskapen och en mordernisering av ekonomin genomfördes. Detta var också en tid med hög arbetslöshet då avindustrialiseringen innebar slutet för många av landets tillverkningsindustrier. Gruvarbetarstrejken 1984-1985 blev slutet för Storbritanniens kolgruvor på grund av Margaret Thatchers politik och upptäckandet av nordsjö gasen. Vid den här tiden flyttade också IRA Nordirlandsfrågan till Storbritannien och utförde flera bombdåd under många år.

Efter de svåra 70- och 80-talen med en bottennotering i pundkrisen under John Majors regering, innebar resten av 1990-talet en period med ekonomisk tillväxt som har varat de senaste 15 åren. Långfredagsavtalet innebar det som de flesta tror är slutet på konflikten i Nordirland. Sedan avtalet trädde i kraft har det varit väldigt lite väpnat våld i frågan.

[redigera] Källor

The Four Nations - A History of the United Kingdom, Welsh, Frank. 2002. London: HyperCollinsPublishers.
A People's History of Britain, Fraser, Rebecca. 2003. Random House UK