Spaniens historia

Wikipedia

Den här artikeln behandlar Spaniens historia.

Innehåll 1 Forntiden 2 Romersk erövring 3 Visigoterna 4 Muslimsk erövring 5 Spaniens guldålder 6 250 år av strider 7 Spanska inbördeskriget och Franco 8 Demokratins genombrott 9 Se även

[redigera] Forntiden

Man tror att de första människorna kom till Spanien via Afrika för över 500 000 år sedan. Dessa var jägare, och arkeologer har funnit pilspetsar och flintknivar. Vid Altamira i Kantabrien har en grotta hittats med grottmålningar som daterats till cirka 16 000 – 10 000 år före vår tideräkning. Man tror att grottmålningarna utfördes av Cro Magnon.

Ungefär 3 000 fvt kom ibererna till Spanien från Afrika. De var jordbrukare, och tjuren verkar ha spelat en särskild roll i deras religion. I gravar har man också funnit hundratals kvinnofigurer i sten. Arkeologer har också funnit lertavlor med inskrifter men man har inte lyckats tyda dessa. Ibererna bodde i stammar, och stammarna i söder blev särskilt rika och utvecklade. Iberernas första rike kallades Tartessos som låg i den södra delen av halvön. Vad de kallade sig själva vet man inte utan det var grekerna som kallade dem iberer eftersom de bodde vid floden Ebro.

Ungefär 1100 fvt grundade fenicierna en stad vid den spanska atlantkusten som de kallade Gades, dagens Cádiz, och de planterade druvor i vad de kallade Malaka, dagens Malaga. Fenicierna handlade med metaller av ibererna som de bytte mot varor från hela Medelhavsområdet. Fenicierna kallade landet Ispania, som man tror betyder Hararnas land.

Ungefär 900 fvt bosatte sig kelter i den norra delen av halvön. Folkgrupperna blandades och den keltiberiska kulturen uppkom. Kelterna var mer ljushyade än ibererna och ännu idag är människor i norra Spanien ljusare än människor från södra Spanien.

På 600-talet fvt bosatte sig greker längs kusten. De kallade landet för Hesperia, Solnedgångens land. De förde med sig hjulet och anlade olivodlingar.

[redigera] Romersk erövring

Karthagerna hade sedan länge handelsstationer vid kusten men på 200-talet fvt besatte de stora delar av den pyreneiska halvön. De grundade staden Carthago Nova (dagens Cartagena). Under härföraren Hannibal värvades de keltiberiska krigarna och tågade med honom 281 fvt över Alperna mot Rom vid det andra puniska kriget. När karthagerna förlorat kriget mot Rom övertog romarna deras provinser och kallade landet för Hispania. Keltibererna förde dock ett delvis framgångsrikt gerillakrig. Efter 200 år av gerillakrig hade dock romarna i stort sett kontroll över större delen. Hispania blev en av Roms rikaste delar med sina guldgruvor och flera av de romerska kejsarna kom därifrån: Trajanus, Hadrianus, Marcus Aurelius och Theodosius. Landet var uppdelat i tre provinser: Baetica (större delen av dagens Andalusien), Lusitania (dagens Portugal) och Tarraconensis. Senare blev den nordvästra delen av Tarraconensis en egen provins under namnet Gallaecia et Asturia.

[redigera] Visigoterna

Pådrivna av hunner som kom österifrån tog sig vandalerna över Rhen vintern år 406 vt och in på romerskt område. År 409 korsade de Pyrenéerna och slog sig ned i söder vilket gav upphov till landskapsnamnet Andalusien. Efter dem kom de krigiska visigoterna som efter att ha plundrat Rom 410 slog sig ned i vad som idag är södra Frankrike. Efterhand ökade de sitt inflytande över halvön och flyttade så småningom sin huvudstad från Toulouse till Toledo efter att ha drivit ut vandalerna till norra Afrika. Under 500-talet fick de kontroll över den största delen av halvön men deras främsta område var Gotalania, dagens Katalonien. Visigoterna var kristna och många var anhängare till arianismen. Interna stridigheter bröt ut om den rätta tron och 589 fick den katolske Rekared makten och gjorde katolicismen till statsreligion. Visigoterna kunde därefter erövra sydkusten som kontrollerades av Östrom. Under det andra århundradet hade judar bosatt sig i landet och visigoterna inledde förföljelser mot dessa under 600-talet. Men våldsamma konflikter mellan visigotiska klaner ledde till försvagning samtidigt som judar och arianer var missnöjda.

[redigera] Muslimsk erövring

Huvudartikel: Reconquista

I norra Afrika hade araberna och berberna gjort snabba erövringar. I den interna visigotiska maktkampen mellan kung Roderik och den visigotiska adeln hjälpte några adelsmän berberna att korsa Gibraltar sund på sommaren år 711 med 7 000 man. Styrkorna leddes av garnisonschefen i Tanger, Tarik ibn-Ziyad och de landsteg vid ett berg som döptes till Djebel al-Tarik, dagens Gibraltar. Förstärkta med 5 000 man mötte berberna en troligtvis betydligt större visigotisk styrka under kung Roderik den 19 juli 711. Slaget vanns av berberna och inom åtta år kunde hela landet erövras förutom några mindre områden i Galicien och Asturien i norr. De kallade landet för Chazirat al-Andalus, "Vandalernas ö". Deras första huvudstad blev Hispalis som de döpte om till Ishbiliya, dagens Sevilla. De fortsatte sin framryckning över Pyrenéerna och in i frankernas rike tills de besegrades Under det muslimska toppskiktet fanns den visigotiska eliten kvar som underlydande. Mot leveranser av varor fick de fortsätta styra över sina områden. Jordbruket utvecklades genom konstbevattning, bevattningskanaler, akvedukter och kvarnar. Mellan berber och araber förekom det dock strider och detta kunde Karl den store utnyttja för att erövra områden i nordost. Frankernas återtåg över Pyrenéerna, där de attackerades av baskerna, blev inspirationskälla för Rolandssången. Berberna hade fått sämre mark i norr och när de återvände till norra Afrika togs deras land över av kristna. Araberna lyckades aldrig erövra hela halvön utan några kristna småriken lyckades hålla stånd.

På 820-talet byggdes borgen Alcazar på en ödslig kulle i Kastilien. Runt borgen uppkom en stad som kallades Mayrit, som är dagens Madrid.

Den 31 juli 844 anfölls Asturiens kust av vikingar som sedan plundrade både Lissabon och Sevilla. Vikingarna skulle återkomma nästan varje år, bland annat gjorde de strandhugg på den marockanska kusten ("Blåland") och infångade människor som de sålde som slavar.

Den muslimska tiden ledde till en intellektuell blomstring och kalifatet i Córdoba blev ett av Europas intellektuella centrum. Där fanns bibliotek, skolor, läkare, astronomer, botaniker och kemister.

Från 929 blev landet ett självständigt kalifat men under 1000-talet splittrades kalifatet i en mängd småriken med egna kungar, de s.k. taifa-rikena. I norr kunde de olika kristna smårikena enas med Jakob (apostel) som enande symbol. För dessa kristna var España det moriska området medan muslimerna kallade det kristna området i norr för Ishpanja. Under 1200-talet gjorde de kristna flera viktiga erövringar som Toledo, Zaragoza, Valencia och Sevilla. De kristna lät dock den kosmopolitiska kulturen där kristendom och islam blandades vara kvar under lång tid. Det enda muslimska riket som återstod var Granada i söder.

De kristna var splittrade i flera riken men de två största, Aragonien och Kastilien, förenades genom äktenskap mellan kronprins Ferdinand II av Aragonien och kronprinsessan Isabella I av Kastilien den 19 oktober 1469. När Isabella skulle tillträda tronen 1474 krävde istället Portugals kung tronen. Krig bröt ut och det dröjde fem år innan Portugal var besegrat. 1479 kunde Ferdinand tillträda tronen och det året räknas som början för det moderna Spanien. Tillsammans styrde de över hela halvön förutom Portugal, Granada och Navarra.

[redigera] Spaniens guldålder

Se även: Spanska imperiet

1478 inrättades den spanska inkvisitionen. Många människor hade övergått till kristendomen från islam eller judendomen relativt nyligen. Inkvisitionens uppgift var att granska att människor verkligen höll sig till den sanna tron, d.v.s. katolicismen, både i tankar och tro. Den som dömdes fick mycket hårda straff men den som erkänt slapp dödsdom. Andra straff var spöstraff, fängelse eller bli galärslav. Inkvisitionen fanns kvar till 1834.

Granada belägrades under lång tid av de kristna trupperna och kunde erövras den 1 januari 1492. Den 30 mars 1492 meddelades det att alla judar i landet måste antingen döpa sig eller lämna landet. Uppskattningsvis lämnade 60 000 – 70 000 judar landet.

Året innan hade Christoffer Columbus fått i uppdrag av drottning Isabella att finna en sjöväg till Indien genom att segla västerut. Han lovades tio procent av vinsten på alla varor från de länder han upptäckte och titeln Amiral över Oceanen har gått i arv till hans efterlevande. Den 12 oktober 1492 fick Columbus land i sikte, en ö bland Bahamasöarna.

Drottning Isabella avled 1504. Under de år Fredinand hade kvar lyckades han erövra Navarra, ytterligare ett steg mot ett förena hela halvön till ett rike. Efter hans död 1516 utropades hans dotter Johanna den vansinniga till drottning. Maken Filip I av Kastilien dog redan 1506 men lämnade sex barn efter sig. Deras son Karl I som blev kung var uppvuxen i Burgund och kunde inte ett ord kastilianska när han första gången kommer till Spanien 1517. Men när Karls farfar, den tysk-romerske kejsaren Maximilian dör, utbryter en strid om tronföljden.

Huvudkandidaterna var Karl och den franske kungen Frans I. Kejsaren utnämndes av sju elektorer och med hjälp av pengar, propaganda och krigshot valde de Karl till kejsare över det tysk-romerska riket den 28 juni 1519 under namnet Karl V. I de spanska städerna utbröt det uppror som krävde att kungen skulle hålla sig med spanska rådgivare och föra en politik som gynnade spanska intressen. Den franske kungen anföll de spanska besittningarna i Italien men de spanska trupperna lyckades otroligt nog ta den franske kungen tillfånga. Frans I fördes till Madrid och låstes in tills han avsade sig alla sina krav på Spanien. För säkerhets skull behöll spanjorerna de franska kungabarnen för att inte Frans I skulle ställa till problem.

1527 erövrade spanska trupper Rom och plundrade palats och kyrkor. Påven gick därefter med på att kröna Karl till kejsare över det heliga tysk-romerska riket i Bologna 1530. Han såg sig själv som kristendomens världslige ledare och drogs in i krig över hela Europa i takt med att protestantismen spreds. På andra sidan Atlanten erövrade conquistadorerna Amerika och Västindien. Cortés erövrade aztekimperiet med 1 500 man, Francisco Pizarro erövrade inkaimperiet med 400 man, De Soto delar av Nordamerika. Indianerna utsattes för enorma grymheter men spanjorernas grepp var så hårt att inga större oroligheter bröt ut i Sydamerika förrän på 1800-talet. Alla varor från kolonierna gick över Sevilla som hade monopol. Kolonierna fick bara köpa varor från Kastilien som dock inte hade någon egen industri utan köpte allt från andra europeiska länder. Mellan 1500 och 1650 importerades 181 ton guld och 16 000 ton silver men kungen använde alla pengar för att betala räntor på de lån han tagit för att fortsätta krigen. Räntorna gick till bankirer i Antwerpen och Genua. Allt guld och silver skapade inflation och gjorde Spanien beroende av sina kolonier men den engelska drottningen Elisabet I anföll spanska fartyg fullastade med varor från kolonierna.

När Karl V dog gick kejsartiteln över till hans bror Ferdinand I medan sonen Filip II blev kung över Nederländerna och Spanien. Nya kolonier tillfördes Spanien, bland annat blev Filippinerna uppkallat efter honom. Filip fortsatte kampen mot protestantismen och förföljde även moriskerna, ättlingar till muslimer, i hemlandet. Spanien fortsatte de kostsamma krigen, bland annat mot Osmanska riket och uppror i Nederländerna. Filip lät också bygga en stor flotta med 130 fartyg och 30 000 man men den spanska armadan gick under i Engelska kanalen 1588 mot de mindre och snabbare engelska fartygen. Filip dog den 13 september 1598 och efterträddes av sonen Filip III.

1609 beslöt han att moriskerna skulle utvisas. Av de 500 000 moriskerna var det dock bara 150 000 som lämnade landet. Den spanska staten var inkompetent och korrupt, landet drabbades av hungersnöd och epidemier. Kung Filip III var främst intresserad av jakt och lät adeln styra landet.

Sverige och Spanien hade varit bittra fiender under Trettioåriga kriget men efter krigets slut inleder länderna diplomatiska relationer. Kung Filip IV sände en stor delegation till Stockholm 1652. Drottning Kristina hade redan bestämt sig för att konvertera till katolicismen och fick nära kontakt med den spanska sändebudet Don Antonio Pimentel de Prado. Han följde henne senare till Rom när hon hade abdikerat.

Efter Filip IV:s död blev sonen Karl II kung men denne var både fysiskt och psykiskt handikappad och dog barnlös.

[redigera] 250 år av strider

Efter Karl II:s död bröt det spanska tronföljdskriget ut mellan Frankrike och England, Nederländerna, Österrike, Portugal och flera av de spanska delrikena. Kriget vanns till slut av den franske kungen Filip V av Bourbon som utnämndes till spansk kung den 8 maj 1701. Följden blir att de olika delrikenas särskilda privilegier avskaffades efterhand och 1715 ersattes deras lagstiftning av Kastiliens lagar. Den franska upplysningstiden satte dock endast få spår i Spanien där konservativa grupper som jesuiterna såg upplysningsidéerna som icke-spanska. Under Karl III genomfördes ett omfattande reformarbete för att utveckla jordbruket och industrin. 1767 fördrevs jesuiterna ur landet.

Kung Karl IV drog in landet i napoleonkrigen som följde på den franska revolutionen 1793 men det slutade med att Napoleon ockuperade Spanien och tvingade kungen att avgå. Napoleon satte istället in sin yngre bror Joseph som spansk kung 1808. Genast utbröt anti-franska uppror och brittiska trupper ingrep och vann över de kungatrogna franska trupperna och 1813 avgick kungen. Karl IV:s son Ferdinand VII blev ny kung och styrde enväldigt. De spanska kolonierna i Sydamerika gjorde uppror och förklarade sig självständiga. Inrikespolitiskt inleddes en maktkamp mellan liberaler och konservativa som ledde till ständiga statskupper.

Efter Ferdinand VII utbröt ett inbördeskrig om tronföljden mellan Ferdinands bror Don Carlos och Ferdinands dotter. Den tre år gamla Isabella II:s anhängare vann maktkampen och under hennes tid genomgick Spanien en mindre industrialisering och satsning på skolor. 1868 störtades hon och flydde till Frankrike.

Ny kung 1870 blev Amadeus I, bror till Italiens kung. I landet utbröt strider mellan liberaler och konservativa och kungen avgick redan 1873. Därefter följde en republik som varade i 11 månader innan den störtades i en militärkupp som utnämnde Isabellas son Alfons XII till ny kung. De följande tio åren blev relativt lugna innan kungen dog i lungsot vid 27 års ålder. Sonen Alfons XIII blev ny kung och styrde Spanien ända till 1931. Vid det spansk-amerikanska kriget 1898 förlorade Spanien Kuba, Puerto Rico, Guam och Filippinerna. I första världskriget var Spanien neutralt. Spanien inledde också ett krig i norra Marocko 1909 som blev utdraget, kostsamt och mycket impopulärt och inte avslutades förrän 1926. Den 13 september 1923 tog militären makten i en militärkupp. General Miguel Primo de Rivera åtnjöt till början en viss popularitet då Spanien åtnjöt en ekonomisk högkonjunktur, men med tiden stötte han sig med flera grupper och han avgick i januari 1930.

[redigera] Spanska inbördeskriget och Franco

Huvudartikel: Spanska inbördeskriget

Vid kommunalvalen i april 1931 vann republikanska grupper i alla stora städer och dagen efter utropade Katalonien sin självständighet. Kung Alfons XIII avgick och för andra gången blev Spanien republik. Det nyvalda parlamentet inledde en jordreform, skar ner armén och beslagtog kyrkliga egendomar. Regeringens politik gjorde att den förlorade stöd från medelklassen, kyrkan och armén och i parlamentsvalet 1933 vann högern. När den nya regeringen upphävde reformerna utbröt det oroligheter och fabriksockupationer. I Asturien utbröt ett uppror som slogs ned i oktober 1934 till priset av 3 000 döda och över 30 000 fängslade.

Vid nästa parlamentsval 1936 vann vänstern återigen och införde åter de reformer som högern avskaffat. Under 1936 skedde politiska mord, kyrkbränder, jordockupation och strejker. Den 17 juli 1936 gjorde garnisonen i Melilla uppror och upproret spred sig från garnison till garnison över hela Spanien. Till slut hade ett regelrätt inbördeskrig brutit ut, det spanska inbördeskriget. Ledare för upprorsmakarna, nationalisterna, var general Francisco Franco som lyckades utverka militärhjälp från Italien och Nazityskland. Från hela världen strömmade frivilliga, särskilt till den republikanska sidan. Nationalisterna gick segrande ur kriget våren 1939.

Efter segern i inbördeskriget infördes en fascistisk diktatur som genomförde repressalier mot alla som hade stött republiken. De katalanska, baskiska och galiciska språken undertrycktes. Trots Hitlers vädjanden höll sig Spanien utanför andra världskriget men skickade en division frivilliga till östfronten, den blå divisionen. Efter kriget var Spanien utfryst och landet blev inte medlem av FN förrän 1955. Under 1960-talet genomgick landet en ekonomisk boom tack vare den ökande turistindustrin. Franco utsåg också kung Alfons XIII:s sonson, Juan Carlos till sin arvtagare. Franco hade makten ända till sin död den 20 november 1975.

[redigera] Demokratins genombrott

Efter Francos död blev Juan Carlos kung och han tog sig genast an uppgiften att införa demokrati. I november 1976 utlystes allmänna val och två år senare infördes en demokratisk författning. 1981 blev Spanien medlem av NATO och 1986 medlem av EG. Juan Carlos är mycket respekterad i Spanien för de insatser han gjorde i demokratiseringsarbetet, inte minst då han hindrade ett försök till statskupp i februari 1981.

[redigera] Se även

• Lista över Spaniens statsöverhuvuden