Polens historia

Wikipedia

Polens historia karakteriseras av stor föränderlighet i dess gränser och återkommande växelvisa perioder av inre splittring, dess tidigare roll som en dominerande stormakt, perioder utan självständighet (då landet tillhörde andra stater) samt en nationell och statlig återuppståndelse.

Polen kristnades 966 och dess första period är knuten till Piastdynastin. Landet var beläget geografiskt ungefär inom dagens Polens område. När Piasternas dynasti saknade manlig tronarvinge ingick landet en personalunion med storhertigdömet Litauen, genom giftermål mellan Polens 12-åriga drottning Jadwiga och Vladislav II (Władysław Jagiełło; Jogaila). Vladislav inledde utvecklingen av Polen till en av den tidens stormakter. Efter det att Jagiełło-ätten dog 1572 ut började Polen-Litauen välja sina kungar, som oftast rekryterades bland utländska adelsätter. Adeln kom att stärka sin ställning vilket ledde till att Rzeczpospolita, "republik", skapades med idealiserad vilja att efterlikna den antika romerska senaten.

En period av krig – kosackuppror understödda av moskoviter (ryssar), svenska invasioner under Gustav II Adolf, Karl X Gustav och Karl XII, det polska tronföljdskriget och ökande rysk och preussisk inblandning – ledde till att Polen delades upp mellan Preussen, Österrike och Ryssland i tre steg mellan åren 1772 och 1795. Därefter var Polen underställt främmande makter, och utsattes för förtysknings- och russifieringsförsök, fram till efter första världskriget då Polen återskapades i en blandning av politiska spel och militära aktioner. Polackerna under Józef Piłsudski försökte återskapa Polens östra gräns i överenskommelse med sträckningen före delningarna (1772) vilket ledde till att Vilnius (polska: Wilno) med omnejd (som några månader innan ingick i det nybildade Litauen) först ockuperades (1920) och sedermera annekterades (1922). På samma sätt annekterade Polen - efter det polsk-sovjetiska kriget 1919-1921 - områden motsvarande dagens västra Vitryssland och västra Ukraina.

Efter att andra världskriget bröt ut 1 september 1939 delade Sovjetunionen och Tyskland Polen mellan varandra enligt Molotov-Ribbentroppakten. Efter att Tyskland besegrades 1945 kom Polen under sovjetisk kontroll och snart utropades Folkrepubliken Polen. Uppror mot den sovjetstödda regeringsmakten skedde 1956 och den stalintrogna regimen i Polen avsattes. Upproret 1968 mot staten kanaliserades till en "antisionistisk" utrensning varvid stort antal judar tvingades lämna landet. 1970 och fram till kommunismens sammanbrott i landet kom att karakteriseras av återkommande strejker och protester mot regeringen och dess ekonomiska politik och kränkningar mot medborgarrättigheter. Den fria fackföreningen Solidaritet (Solidarność) bildades 1980 och kom att organisera motståndet. Den 29 december 1989 upplöstes Folkrepubliken Polen och en demokratisk stat, den tredje republiken (Rzeczpospolita) utropades.

Innehåll 1 Historia före statsbildningen till 966 2 Piast-perioden 966-1385 2.1 Kronologi 966-1385 3 Jagielloniska perioden 1386-1572 3.1 Kulturellt Gyllene århundrade[5] 3.2 Kronologi 1386-1572 4 Polsk-litauiska samväldet och Första republiken (Rzeczpospolita) 1572-1795 4.1 Ukrainarnas frigörelse från Polen 4.2 Polsk-svenska kriget (Karl X Gustav) 4.3 Polen under Stora nordiska kriget 4.4 Uppdelning av Polen 4.5 Kronologi 1572-1795 5 Polen under uppdelningstiden 1795-1918 5.1 Kronologi 1795-1918 6 Andra republiken (Rzeczpospolita) 1918-1939 6.1 Etniska minoriteter efter kriget 1919-1921 6.2 Polens demografi (1931) 6.3 Kronologi 1918-1939 7 Polen under andra världskriget 1939-1945 7.1 Zaolzie-ockupationen 7.2 Krigsutbrottet 7.3 Sovjetiskt övertagande av Polens östra provinser 7.4 Krigsfångar och polska styrkor på väst- och östfronten 7.5 Behandling av civilbefolkning 7.6 Motståndsrörelsen 7.7 Polen överlämnas till Sovjetunionen 7.8 Kronologi 1939-1945 8 Folkrepubliken Polen 1945-1989 8.1 Åren efter kriget 1945-1947 8.2 Stalinistperioden 1947-1956 8.3 Gomułkaperioden 1956-1970 8.4 Gierekperioden 1970-1981 8.5 På väg mot sammanbrottet 1981-1989 8.6 Kronologi 1945-1989 9 Polen 1989-, demokrati 9.1 Kronologi efter 1989 10 Referenser och källor 11 Externa länkar 11.1 Kartor 12 Se även

[redigera] Historia före statsbildningen till 966

Polackerna är ett västslaviskt folk, Själva ordet "slaver" kommer etymologiskt från "słowianie" det vill säga folk som bemästrar "słowo" (ord) att man kan förstå dem, där får plats till exempel polacker, tjecker och ryssar. Till skillnad från "niemcy" (tyskar) som kan härledas till "nie mówjący", som inte talar så att slaver förstår dem. ^[2].

Bosättningar på områden som berörs av den polska historien kan spåras genom verktygsfyndigheter till äldre paleolitikum, 230 000-105 000 f.Kr., då vid områden i närheten av Karpaterna, då resten av landet var täckt av glaciären. Fyndigheter från senare epoker, mesolitikum, neolitisk tid, bronsåldern och järnåldern täcker hela området.^[3]

Från bronsåldern och framåt dominerades området av för-västslaviska stammar vender (dagens västra Polen), balter (dagens nord-östra Polen) och slaver (centrala och syd-östra Polen). Cirka 350 f.Kr. inleddes germansk och keltisk invandring, vilket ledde till en blandad kultur av vender, slaver, kelter och germaner i områden motsvarande dagens västra och södra Polen.

Under romartiden passerade flera handelsstråk genom området - bland annat Turin-Pommern för bärnsten, saltstråket till Dnieper och dagens Wieliczka^[4] samt även vikingarnas handelsstråk genom floderna Wisła-Netze/Noteć-Warta-Oder/Odra. Handelsstråken bidrog att vissa bosättningar utvecklades till befästa "städer", eller grody (polska).

[redigera] Piast-perioden 966-1385

Den tidigaste perioden för den polska staten döljs i en blandning av sagor och historiskt trovärdiga fakta. Namnet Polen kan spåras till polska ordet pole som betyder slätt. Människor som levde där hette polanie och utvecklades med tiden att vara polacy (uttalas polatsy, och betyder polacker). Piastdynastin som namnet på den första kungadynastin var egentligen inte introducerad förrän under den nationalromantiska tiden, på 1800-talet. Enligt sagor kom Piast-dynastin till genom att de tog över efter en tyrannisk härskare Popiel som enligt sägen blev uppäten av möss när han gömde sig i sitt torn vid sjön Gopło utanför Gniezno. Popiel-berättelsen, liksom omnämnande av de första Polanie-härskarna Siemowit (son till Piast), Lestko, Siemomysł och slutligen Mieszko finns nedtecknad i en krönika av Gallus Anonymus, Cronicae et gesta ducum sive principum Polonorum (latin, Kröniker och verk av polska furstar och prisar) från cirka 1115. Lestek (född 930–940) finns omnämnd i bysantiska och tyska kröniker. Piasterna skapade sina befästa orter i Gniezno och Poznań, och dessa kom att bli administrativa och handelscentra.

Polens första ledare, Mieszko, regerade 962-992. Hans giftermål med den tjeckiske ledarens dotter Dobrawa år 965 tros ha påskyndat Polens kristnande, som ägde rum året därefter. Deras son Bolesław I Chrobry (den modige) tog över vid Mieszkos död år 992 och regerade fram till sin död 1025. Strax innan döden kröntes han till Polens första kung av biskopen i Gniezno i Polens dåtida huvudstad. Mieszko I och Bolesław Chrobry var i omväxlande i krig och vänskap med de samtida tyska kejsarna Otto I, Otto II, och Otto III samtidigt som båda staterna arbeta med att kristna omgivande hedningar och utöka sitt inflyttande. Tronföljarna Mieszko II (regeringstid 1024-34), Bolesław II (1102-38) och Bolesław III den Snedmynte (regeringstid 1102-1138; kallad "den snedmynte" inte på grund av en missbildning utan eftersom han beskylldes för att inte hålla sina löften) både utökade det polska inflytandet till gränsområden mot Kievriket, Tjeckien, Slovakien och Ungern men också drabbades av frekventa uppror och tvingades överge dessa områden. Åren 1034-1039 hade landet ingen kung, och Kasimir I "Förnyaren" (1039-58), son till Mieszko II, återvände från Ungern där han troligen vistades som landsförvisad, och lyckades, med den tysk-romerske kejsarens återta kontrollen över landet och flyttade också huvudstaden till Kraków.

Boleslav/Bolesław III den Snedmynte lyckades försvara Polen mot det tysk-romerska imperiet och utöka landet med Pommern, men före sin död delade han upp landet i Schlesien/Śląsk, Storpolen, Masovien/Mazowsze, Sandomierz och Kraków, som fördelades mellan hans fyra söner. Kraków skulle vara den sammanhållande landsdelen, under den äldste av bröderna. Uppdelningen fungerande inte och inom kort var landet åter försvagat. Mongolisk invasion 1241 ödelade landet. Immigration av tyskar började också öka, och i Pommern etablerade sig Tyska Orden. Judar som förföljdes i hela Europa fick fristad i Polen från 1200-talet. Vladislav/Władyslaw I Alnhög (Łokietek) återförenade landet igen och hans kröning 1320 var startskottet för rekonstruktion av Polen, och fullföljdes av hans son Kasimir (III) den Store (regeringstid 1333-1370), som också var den siste Piastkungen. Efter Kasimir den stores död, valdes Ludvig I av Ungern till Polens kung då han var dotterson till Vladislav/Władyslaw I Alnhög. Ludvigs dotter Sankta Hedvig/Jadwiga blev efter Ludvigs död krönes 10 år gammal till drottning år 1384.

[redigera] Kronologi 966-1385

Se Tidsaxel över Polens historia, perioden 966-1385

[redigera] Jagielloniska perioden 1386-1572

Det medeltida kungariket Polen ingick 1386 en personalunion (från 1569 en realunion) med storhertigdömet Litauen och bildade Polen-Litauen. Upphovet till unionen var giftermålet mellan Polens kvinnliga "kung" Hedvig (Jadwiga) och den litauiske storfursten Jogaila Algirdaitis , känd i den polska historian som Vladislav II (Władysław II Jagiełło) (regeringstid 1386–1434).

Under den Jagiellonska ätten blev snart unionen en stormakt i området och kom att sträcka sig från Östersjön och till Svarta havet, samt djupt in i dagens Ryssland. Unionen lyckades genom segern vid Tannenberg/Grunwald, efter freden i Toruń också ta kontrollen över Tyska orden och senare även Preussen (1552) och Livland (1561) vid östersjökusten.

Försök att ta över Ungerns tron av Vladislav II:s son Vladislav III (1434-1444) ledde till ett inbördeskrig, som stoppades av kungens död i slaget vid Varna (1444) vid en korstågoffensiv mot turkarna. 1491 förenades Ungern och Polen i en personunion under Kasimir IV (1447–1492), yngre broder till Vladislav III, varvid ett av Europas mäktigaste riken skapades. Tatarerna och turkarna utgjorde ett hot mot Litauen, Polen, Ungern och Tjeckien under perioden. Kasimir IV och de sista jagiellonska kungarna (Alexander (1501–1505), Sigismund I (1506–1548) och Sigismund II August (1548–1572)) sökte uppnå goda relationer med turkarna och betalade tribut, eftersom landets militära styrkan försvagades till följd av offensiver mot Preussen. Detta öppnade i sin tur för att Habsburghuset kunde flytta fram sin position i söder om Karpaterna.

I östra Litauen ökade trycket av Ryssland/Moskoviter med en serie av segdragna konflikter 1492-1537. Ofta rörde sig om avlägsna områden som det Litauiska furstendomen hade svag kontroll över. I.o.m. det försvagade trycket från mongolerna kunde Ryssland åter börja ta tillbaka områden som förlorats tidigare till Litauen/Polen. 1514 förlorade Polen Smolensk-området till ryssarna.

Adelsståndet (szlachta) fick en del juridiska rättigheter under 1400-talet, bland annat Neminem captivabimus nisi iure victum (latin vi kommer inte att fängsla någon utan domstolsbeslut; se även habeas corpus), liksom skattelättnader för deltagande i militära aktioner.

[redigera] Kulturellt Gyllene århundrade^[5]

Se även Polska guldåldern.

1500-talet brukar räknas som kulturellt Gyllene århundrade. Ökat välstånd och renässansinflytande från Italien gjorde insteg i adelns och även borgarnas hem. Papperstillverkning och boktryckarkonsten introducerades mots lutet av 1400- och början av 1500-talet. Under 1500-talet trycktes 4 000 boktitlar med totalupplaga av 4 miljoner exemplar. Antal skolor ökade och nästan varje församling hade en skola, totalt 3-4 000, både katolska och för andra bekännelser. Skolor på gymnasialnivå på 12 orter. Utbildning på "nästan" akademisk eller universitetsnivå drevs i Poznań (1519), Gdansk (1558), Wilno (1579), Zamość (1600) och Kraków (Jagellonska universitetet, 1364).

Kopernikus De revolutionibus orbitum coelestium publicerades 1543. Marcin Kromer publicerade 1555 sitt polska historieverk De origine et rebus gestis Polonorum. Bibeln översattes av Jakub Wujek 1599. Juridik- och politiktankar formulerades ett antal framstående verk som Andrzej Frycz Modrzejewskis De ligibus innehållande Om republikens lagar. Kartografi och geografi gjorde framsteg.

Polskspråkig litteratur, representerad av Mikołaj Rej (1505-1569), Biernat av Lublin (1465-1520) och Jan Kochanowski (1530-1584) visade upp polsk lyrik, episk poesi och drama.

Musik, det vill säga polsk renässansmusik, representerades av framstående tonsättare som Jerzy Liban z Legnicy (ca 1464-1564), Sebastian z Felsztyna (1485-1536), Jan z Lublina (ca 1500-1550), Mikołaj z Krakowa (ca 1500-1550), Wacław z Szamotuł (1526-1560) och Mikołaj Gomółka (1539-1591).

Arkitektur och konst frodades också, med bland annat moderniseringen av slottet Wawel och det nya slottet i Warszawa.

[redigera] Kronologi 1386-1572

Se Tidsaxel över Polens historia, perioden 1386-1572

[redigera] Polsk-litauiska samväldet och Första republiken (Rzeczpospolita) 1572-1795

Efter att de stora dynastierna dog ut, från 1573 tillsatte polackerna sina kungar på livstid genom val i vilket deltog adelsståndet. Det polska samvändet var således en elektiv monarki och kallades Republik - eller på polska Rzeczpospolita, och hade de antika romerska senaten som förebild. Vid Unionen i Lublin (1569) förenades Polen (Kronan) och Storfurstendömen Litauen underställd en gemensam senat (Sejmen) och en gemensam vald kung. Denna halv-demokratiska lösning var mycket ny för denna tidålder då alla stater styrdes av monarker med mer eller mindre absolut makt. Adelns ställning reglerades av de Gyllene friheterna som gradvis minskade kungens makt. Under perioden 1652 och 1791 praktiserades en destruktiv form av absolut demokrati, liberum veto (fritt veto för alla Sejmens ledamöter).

De valda kungarna i kronologisk ordning var: fransmanen Henrik III de Valois (polskt namn Henryk Walezy), ungraren Stefan Batory, svensken Sigismund III Vasa (Zygmunt Waza III), Vladislav IV Vasa (Wladyslaw Waza IV), Johan II Kasimir (Jan Kazmierz Waza), polacken Michał Korybut Wiśniowiecki, polacken Johan (Jan) III Sobieski, sachsaren August II den Starke, polacken Stanisław Leszczyński, sachsaren August III och polacken Stanisław II August Poniatowski.

[redigera] Ukrainarnas frigörelse från Polen

Under denna period började den ukrainska nationalismen att växa sig allt starkare. Orsakerna till detta var först och främst religiösa. Den katolska kyrkan och de polska kungarna förföljde de ortodoxa ukrainarna, bl.a. stängde man ortodoxa kyrkor, man lät inte ukrainarna döpa sig, gifta sig och få sista smörjelsen via sina ortodoxa präster. Dessutom saknade ukrainarna de flesta andra rättigheter i samhället och var mestadels slavar eller fattiga bönder. I närmare sextio år framåt, med början 1591, pågick en serie av kosackuppror: (1591-1593, 1594-1596, 1630, 1637-1638 och 1648-1654).

1591 utbröt ett uppror under ledning av hetman Krzysztof Kosinski, vilket slogs ner 1593. Den polska kronan försökte tygla kosackerna genom att begränsa deras antal till 6 000 man (s.k. registrerade kosacker), de övriga skulle inte få kalla sig för kosacker. Men den ukrainska frihetssträvan ledde till att fler fattiga bönder och slavar flydde och anslöt sig till kosackerna. Många såg kosackerna som den ortodoxa trons sista beskyddare. Under många år under 1600-talets början företog kosackerna många räder ner längs floden Dnepr och in i Krimhalvön och Turkiet, vilket skapade spänningar mellan Turkiet och Polen. På grund av detta utbröt bl.a. ett polskt-turkiskt krig som pågick mellan 1620 och 1621.

1630 utbröt så ytterligare ett uppror, den här gången under ledning av Taras. Som tidigare ledde inte det till någon framgång för upprorsmännen. Under 1630-talet fortsatte det ukrainska missnöjet med det polska styret att växa. 1637 pågick ett kosackuppror under ledning av hetman Pavljuk, och året därpå (1638) under ledning av Dmitrij Gunja och Jakov Ostrjanin. Även dessa uppror misslyckades. Händelserna under kosackupproren inspirerade den ryske författaren Nikolaj Gogol att skriva en roman vid namn Taras Bulba och en film om händelserna spelades in 1962.

Slutligen utbröt år 1648 ett större krig mellan kosackerna och den polska staten vilket pågick i hela sex år. Kosackernas ledare Bohdan Chmielnicki som tidigare hade varit i polsk tjänst, drabbades av en stor personlig tragedi i den s.k. Czapliński-affären (då en lokal polsk adelsman tog ifrån Chmelnytskyj hans landegendom i byn Subbotovo (ukr. Subbotiv) nära staden Tjigirin, dödade en av hans söner samt tog ifrån Chmelnytskyj hans hustru och gifte sig med henne), varpå han blev bitter motståndare till Polen. Upporet började med ukrainska segrar i bl.a. slaget vid Zolty Wody. Därpå följde långa och utmattande strider med växlande framgång. Redan på ett tidgit stadium vände sig Bohdan Chmielnicki till Ryssland och bad om dess överbeskydd. Ryssland accepterade, om än något motvilligt, och i januari 1654 avgav ukrainarna trohetseden till Rysslands tsar Aleksej Michailovitj i staden Perejaslavl. Denna union kom att vara (med undantag för oredan kring det första världskriget) i närmare 340 år fram till Sovjetunionens upplösning 1991 (då Ukraina, Vitryssland och Ryssland bildade OSS).

Mellan 1654 och 1667 pågick ett polskt-ryskt krig som gällde de ukrainska och de vitryska områdena. Efter inledande framgångar för de rysk-ukrainska styrkorna övertog så småningom Polen, som bl.a. fick militär hjälp från Krimkhanatet, initiativet men i slutet var båda sidor utmattade av de långa striderna. 1667 tillföll slutligen Ukraina officiellt Ryssland genom ett fredsavtal mellan Polen och Ryssland som slöts i byn Andrusovo i närheten av Smolensk. I och med förlusten av Ukraina minskade undan för undan Polens forna makt i Europa.

[redigera] Polsk-svenska kriget (Karl X Gustav)

Huvudartikel: Karl X Gustavs polska krig

Det svenska anfallet 1655 kom efter bara 21-årig fred. Anledningen till det svenska anfallet var den växande ryska dominansen i östersjöområdet och Karl X Gustavs försök att utmanövrera den polska Vasaättens krav på den svenska kronan. Karl X:s offensiv med 40-tusen soldater gick samtidigt mot Storpolen och Litauen. Storpolen kapitulerade och kom under svenskt beskydd medan Litauen under storhetmanen Janusz Radziwiłł deklarerade upplösning av den polsk-litauiska unionen och gick över på den svenska sidan. Radziwiłł lyckades få en viss uppslutning av polska adeln, med motiveringen att Kark X skulle bistå i kampen mot Ryssland. Den polske kungen Johan II Kasimir (Jan Kazmierz Waza) sökte skydd i Schlesien samtidigt som hans hetman Stefan Czarnecki organiserade en motoffensiv. Vändningen kom vid den svenska belägringen av klostret i Częstochowa i november-december 1655 där svenskarna har slagits och tvingats till återtåg. 1656 blandade sig den brandenburgske kejsaren Fredrik Vilhelm in i kriget på Sveriges sida och hjälpte till att återta Warszawa, samt tillsammans med Bogdan Chmielnicki och Bogusław Radziwiłł (bror till Janusz Radziwiłł) satte upp planer för uppdelning av Polen. Med hjälp av Danmark och Österrike befriades Polen. Kriget slutade med freden i Oliwa år 1660. Vid freden tvingades Polen att avstå från sitt inflytande på Preussen.

Efter kosackupproren (se Bohdan Chmielnicki), Polsk-ryska kriget 1654-1667 och Karl X Gustavs svenska invasion (1655-1660) sargades landet svårt då 45% av dess befolkning omkom och många städer förstördes.

[redigera] Polen under Stora nordiska kriget

Den polsk-sachsiske kungen August II den Starke, även känd som Fredrik August av Sachsen, ingick ett anfallsförbund mot Sverige i förspelet till det stora nordiska kriget, vilket ledde till att den svenske kungen Karl XII ockuperade Polen och använde det som bas för sina fälttåg mot Ryssland, ända till förlusten vid Poltava. Under 1700-talet började Preussen (Fredrik II av Preussen och Fredrik Vilhelm II av Preussen) och Ryssland (Katarina II den Stora) att öka sin inblandning. Efter polska tronföljdskriget, 1733-1735, kom landet nästan in i ett tillstånd av anarki.

[redigera] Uppdelning av Polen

Landets framför allt politiska och militära tillbakagång, den befolkningsminskning som de långa krigen innebar, samt den anarki som uppstod i mitten av 1700-talet på grund av inre slitningar ledde till att Polen inte längre kunde upprätthålla sin suveränitet mot de växande grannimperierna.

Sejmen, som till följd av liberum veto lyckades få igenom bara ett par beslut beslut, antog den 3 maj 1791 en ny konstitution som bland annat förde in majoritetsbeslut. Konstitutionen var för tiden mycket modern och den första konstitutionen i Europa. Konstitutionsreformen klubbades igenom alldeles för sent och blev aldrig införd, landet var försvagat och Polens grannländer såg hellre ett svagt Polen och invaderade landet två år senare. Polen delades upp i tre omgångar 1772, 1793 och 1795 mellan stormakterna Ryssland, Preussen och Österrike-Ungern och försvann från kartan. Delningen bekräftades vid Wienkongressen 1815 (se artikel Polens delning). Först efter Första världskriget,efter 123-års icke-existens, återupprättades Polen som en oberoende stat år 1918.

[redigera] Kronologi 1572-1795

Se Tidsaxel över Polens historia, perioden 1572-1795

[redigera] Polen under uppdelningstiden 1795-1918

Efter delningen av Polen, i spår av Tadeusz Kościuszkos misslyckade uppror bildades illegala rörelser i bland annat Lwów (Zgromadzenie Centralne, Centralförbund med Ignacy Potocki och Stanisław Sołtyk), Poznań (Erazm Macielskis klubb), Gdańsk (Gottfried Bathold) och Warszawa (Republikansällskapet). I exil verkade personer som Józef Wybicki, Jan Henryk Dąbrowski att bygga upp polska legionär i Frankrike och Italien i Napoleon Bonapartes tjänst. Napoleon kom tidigt att stödja polackerna dels då han tog ställning mot Polens delning och dels då han såg polackerna som användbara i hans offensiv mot Preussen och Österrike. 1797 var 7 000 polska legionärer i Napoleons tjänst.

Upproret 1806 mot Preussarna var en bred resning och 1807 har polackerna skapat en armé med 30 000 soldater under ledning av Jan Henryk Dąbrowski (hans namn är förenat med Polens nationalsång, Mazurek Dąbrowskiego), Józef Zajączek och Józef Poniatowski. I januari 1807 tillsattes en Regerande Kommission (Komitet Rządzący) i Warszawa under ledning av Stanisław Małachowski, forne marskalk i tidigare polska Sejmen. Napoleons seger i kriget 1806-1807, speciellt mot Ryssland, och efter den påföljande freden i Tilsit skapades det Napoleon-lojala Storhertigdömet Warszawa - den ofattade 104 000 km² och 2,6 miljoner människor. Efter Napoleons seger mot Österrike 1809 utökades furstendomen med Krakow, Lublin, Radom till 155 430 km² och 4,4 miljoner. ^[6]. Efter Napoleons förlust i Ryssland 1812 och sedan i kriget mot koalitionsstryrkorna 1813-1814 kom storhertigdömet att upplösas genom Wienkongressen 1815 och tillföll Ryssland som en del av det s.k. Kongresspolen.

29 november 1830 utbröt Novemberupproret när en grupp lägre polska officerare under ledning av Józef Chłapicki (1771-1854) med stöd av invånarna i Warszawa anföll slottet Belveder där tsarens ställföreträdare storforsten Konstantin regerade och tog kontrollen över staden. En nationell regering med Adam Czartoryski som ledare avsatte Romanovs från Polens tron. I september 1831 var upproret nedslaget. Följderna av Novemberupproret för polackerna blev negativa. Ryssland kom att upplösa polska armén och stängde Warszawauniversitetet införde ryskt monetärt system och russifierade statsförvaltningen. Som repressalier mot dem som deltog i upproret konfiskerade ryssarna deras ägor. I den Preussiska delen stimulerades invandring av tyskar liksom statsförvaltningen i de forna polska områden besattes med tyskar.

Ett större uppror för alla tre Polens delar planerades för 1846 , men upproret begränsades till Kraków där man under några dagar körde ut österrikarna.

Svallvågorna efter Februarirevolutionen 1848 i Frankrike nådde Polen redan i mars, med ett uppror i Poznań. Trots massivt deltagande misslyckades revolten, till stor del eftersom samtida revolt i Preussen också förlorade. I Galizien formerades ukrainska självständighetsrörelser.

1905-1907, till följd av Rysslands försvagning på grund av sin egen revolution och krig mot Japan, återuppväcktes krav på återskapande av Polen. Polska nationella demokrater med Roman Dmowski (ND) och socialister med Józef Piłsudski (PPS) Från den ryska överheten introducerades vissa lättnader gällande Polen. Det politiska livet i landet fick tydligare form och var en förutsättning för kampen för att återskapa Polen vid slutet på första världskriget.

Kulturellt dominerades Polen under perioden av nationell romantism med för Polen viktiga författare med rik produktion som Adam Mickiewicz, Juliusz Słowacki, Józef Ignacy Kraszewski, Zygmunt Krasinski, Aleksander Fredro, Henryk Sienkiewicz, Stanisław Wyspiański, Władysław Reymont, Stefan Żeromski, Maria Konopnicka och Bolesław Prus, för att nämna några. Stanisław Moniuszko skrev polska operor, Oskar Kolberg forskade kring och nedtecknade polsk folkmusik.

Medan de flesta folken som kämpade för nationell frihet hade en förtryckande makt (t.ex. greker, italienare, rumäner, ungrare) hade polackerna tre. Wienkongressen kom att permanentera situationen för nästa 100 år. Polska kungadömen med tsaren som kung, så kallad Kongresspolen, blev en lydstat till Ryssland, och kom att omfatta Polens centrala delar på 127 000 km² och 4 miljoner (1830). Österrike tog Kungariket Galizien med 77 300 km² med 4,2 miljoner, medan Preussen tog Poznańfurstedomen, Storpolen, 29 000 km² med 776 tusen invånare. Republiken Kraków (Rzeczpospolita Krakowska) med 1 150 km² och 88 tusen var underställd de tre makterna.^[7]

Ett återkommande inslag i polsk historia var de ryska deporteringarna av politiskt aktiva och upprorsmän till Sibirien. Till exempel efter Novemberupproret 1831 dömdes 80 000 polacker till deportering. Vägen till Sibirien avverkade man gående som fånge. En av ledarna som råkade vara tsarens släkting, furste Roman Sanguszko, fick till och med en speciell bestraffning - att gå sträckan med fotboja, och han lyckades. ^[8] Den sibiriska deporteringstraditionen fortlevde in på 1950-talet.

[redigera] Kronologi 1795-1918

Se Tidsaxel över Polens historia, perioden 1795-1918

[redigera] Andra republiken (Rzeczpospolita) 1918-1939

Restauration av Polen efter det första världskriget var en komplicerad process. Den 1 januari 1917 proklamerade tsaren Nikolaj II sitt mål att återskapa ett återförenat Polen i union med Ryssland. Då Romanovdynastin blivit avsatt genom februari-revolutionen kom den provisoriska regeringen uppmanad av den polske liberalen Aleksander Lednicki, att stödja idén, utan att precisera Rysslands anspråk på gränser. Efter det att Ryssland ställde sig på Polens sida kom även Frankrike och Storbritannien att överge sitt motstånd och gav stöd för Polska Nationella Kommittén som bildades i Paris augusti 1917. Centralmakterna försökte få general Józef Piłsudski och hans legionärer att leda en polnische Wehrmacht vilket denne vägrade och därför kastades i fängelse. Den 12 september 1917 bildade Centralmakterna det Polska Kungadömet (dock utan kung). Efter Bolsjevikiskt maktövertagande i Ryssland blev polenfrågan mindre intressant för Centralmakterna. Österrike-Ungern skapade en Ukrainsk stat under dubbelmonarkin. Litauen bildades också. Den 3 mars 1918 skrevs fredsavtalet i Brest-Litovsk mellan Centrralmakterna och Sovjet-Ryssland. Den polske pianisten och politikern Ignaz Paderewski och Roman Dmowski arbetade för att få internationellt stöd för Polen och den 3 juni 1918 definierades som ett fredskrav mot Centralmakterna. Polackerna väntade inte på den politiska processen utan i Ryssland bildades en 30 000 manna stark armé och i Frankrike samlade general Józef Haller flera tusen frivilliga och polska soldater som slogs på de västallierades sida. Sammanbrottet av Österrike-Ungern monarkin försvagade den militära situationen i Polens södra delar. ^[9]

Två idéer om hur den nya polska staten skulle se ut framfördes - Dmowski ville skapa ett romersk-katolskt Polen med homogen nationell profil och geografisk tyngdpunkt på västsidan (liknande Piastdynastin-tiden), medan Piłsudski ville återskapa en federation med Litauen, Vitryssland och Ukraina, liknande Jagellonska ättens imperium under Polens storhetstid med tyngdpunkten på öst sidan.^[10] Piłsudskis linje kom att vinna till stor del, även om tankarna om en federation med grannländerna inte blev av.

I november 1918 avväpnade polska armékårer kvardröjande tyska och österrikiska trupper efter stilleståndet. I Poznan beväpnade sig polska förband. En provisorisk polsk regering bildades i Lublin. Det rådde polska stämningar. Den upplossande nationalismen ledde i Lwów till gatustrider mellan polska studenter vid stadens högskola och ukrainska studenter. Den 7 oktober 1918 utropades Polens självständighet i Warszawa av ett nationellt råd. Därmed återupprättades Polen som stat. Det nya Polen kallades för den andra republiken. Läget var inte oproblematiskt; Polen sakndade vid tidpunkten både militärt försvar och definierade gränser.

Det nybildade Polens teritorium blev således återerövrat från makterna som ockuperade dess territorium sedan den senaste delningen i sex lokala gränskrig. Polens västra gräns och de så kallade korridororen till östersjön fastställdes vid Versailes-konferensen 1919. Versailles-freden berörde inte frågan om Polens östra gräns. Det sjätte kriget var mot Sovjet enligt följande.

Den 10 november frisläptes marskalk Józef Piłsudski från fängelse. Piłsudski begav sig omedelbart till Warszawa och tämligen omgående gav nationella rådet Piłsudski närmast oinskränkt makt. Han var på en gång statschef och överbefälhavare. Piłsudskis främsta angelägenhet är att skapa ett politiskt och militärt stabilt Polen som kan slå tillbaka en förväntad attack från Sovjetunionen. Händelserna 1919-1921 gick till historien som det polsk-sovjetiska kriget. Piłsudskis polska trupper allierade sig med ukrainska nationalister och tågade mot Kiev. Polen hade dessförinnan erkänt Ukrainska folkrepubliken under Symon Petluras regering. Under kampanjen har det har visat sig att Petlura hade litet stöd på den ukrainska landsbygden. Samtidigt gick röda armén till angrepp mot norra Polen. Anförda av marskalken Tuchatjevskij ryckte ryssarna fram i ett våldsamt tempo. Ryssarnas mål var Berlin. Det dröjde till 16 augusti 1920 till innan Piłsudski gick till motangrepp och den sovjetiska offensiven stoppades vid Warszawa. Ett fredsavtal slöts i Riga den 18 mars 1921 varvid Polens östra gränser fastställdes.

Gränsdragning mot Tyskland byggde dels på de polska upproren (som i Poznań), och dels på besluten i Versailleskonmferensen 1919 med folkomröstningar angående Övre Schlesien|Śląsk, Masurien, Warmia och Powiśle. Folkomröstningarna skedde vid negativ tidpunkt för Polen - under det polsk-sovjetiska kriget 1919-1921. I samband med omröstningarna i Övre Schlesien|Śląsk uppstod flera strejker och blodiga uppgörelser. Polen har uttryckt missnöje om resultatet av Versailleskonmferensen, och påstod att den brittiska linjen under David Lloyd George var anti-polsk ^[11].

Att definiera gränsen mot Tjeckoslovakien var också konfliktfyllt. Från polsk sida refererade man till det faktum att det enligt 1910 års folkräkning i Cieszyn-Schlesien var 55% polacker, 27% tjecker och 18% tyskar (av totalt 434 000 invånare). 1919 blev området plats för en väpnad konflikt mellan Tjeckoslovakien och Polen, där Tjeckoslovakien ockuperade området medan Polen var upptaget av kriget med Ukraina och Ryssland. 28 juli 1920, skrevs en överenskommelse, enligt vilken man delade upp territoriet i den västra delen, som tillföll Tjeckoslovakien (1 289 km2, 295 000 invånare av vilka 49% var polacker, 40% tjecker och 11% tyskar; enligt tjeckiska uppgifter från 1921 utgjorde polackerna endast 26% av befolkningen) och den östra delen, som tillföll Polen (1 002 km2, 139 000 invånare av vilka 61% var polacker, 1% tjecker och 31% tyskar). Gränsen drog längs floden Olza.

1921 fick Polen en demokratisk författning. Högerpartierna nådde framgångar i parlamentsvalet 1922- Gabriel Narutowicz valdes till landets första president. Dock mördades han bara efter några dygn vid makten varefter premiärministern general Władysław Sikorski övertog ämbetet temporärt innan en stabilare presidentperiod (1922-1926) inleddes med socialisten Stanisław Wojciechowski. Under 1920-talet avlöste sedan olika koalitionsregeringrar varandra. I november 1925 bröts lugnet när en ekonomisk kris uppstod och inflationen orskadade massarbetslöshet. Den 12 maj 1926 drog Piłsudski samman trupper i huvudstaden för att slå ner gatustrider. Piłsudski grep makten och lanserade slagordet "sanacja" - uppryckning. Wojciechowski vägrade godkänna Piłsudskis icke-parlamentariska krav på ändringar i regeringen, och premiärminister Witos och president Wojciechowski avgick . Tidigare socialist, och kemiprofessor, Ignacy Mościcki utnämndes till president och innehade uppgiften till kriget, medan den icke-partianslutne professorn Kazimierz Bartel blev premiärminister till 1930. Piłsudski själv blev krigsminister till sin död. Ett auktoritärt styre införs, parlamentet stod maktlöst. Piłsudskis regering ledde till stabilitet i samhället och ekonomisk tillväxt mellan 1926 och 1929. Storskalig emigration, omfattande ca en halv miljon människor, kom igång under andra halvan av 1920-talet, huvudsakligen till USA och till franska kolgruvdistrikten utanför Lille. Den stora depressionen under mitten av 1930 satte stopp för tillväxten, med massdemonstrationer. Piłsudski internerade oppositionsledarna (bland annat Witos) och tog över premiärministerrollen. 1933, var en tredje del av industriarbetarna utan arbete. Nedgången i produktion var procentuellt större än snittet i världen. Vänsterpartier, bland annat socialister (PPS) och kommunister (KPP) ökade i antal, liksom olika katolska organisationer ökade sin inblandning i politiken. Efter Piłsudskis död i cancer 1935, fortsatte Mościcki i Piłsudskis spår, och utnämnde general Edward Rydz-Śmigły till överbefälhavare. Valet 1935 bojkotades av 50% av de röstberättigade i protest mot sanacja-styret.

[redigera] Etniska minoriteter efter kriget 1919-1921

Det råder inga tvivel att genom att Polen slog in på inkorporeringsvägen i de nyanslutna områdena skapade grundarna av den nya polska staten en mellanfolklig konflikt. Relationerna mellan staten och dess icke-polska invånare, - skrev historikern A. Khojnovskij, - har redan från början kännetecknats av konflikt. Majoriteten av ukrainarna, vitryssarna... hamnade under polskt styre mot sin vilja. De nationella minoriteterna som ingick i det nya Polen upgick till inte mindre än 36 procent av hela befolkningen. Dock, genom att Polen redan från början hade förkastat federationsprincipen, påbörjade polackerna skapandet av en nationell stat genom att ta kurs mot pacificering och polonisering av de nationella minoriteterna, och i slutändan uppslukandet av dessa av det polska etniska elementet. Den politiska gränsen måste även bli den etniska gränsen, - sade upplysningministern Stanislaw Grabowski; utbildningssystemet, tillsammans med med kolonisationspolitiken, var ett av de viktigaste instrumenten för polonisering - grundskoleutbildningen på landet genomfördes endast på polska och uteslutande av polska lärare. Härav kom det sociala, ekonomiska och kuturella undertryckandet av de vitryska och de ukrainska folken, förflyttandet till deras områden av polacker, s.k. osadniker, som regel f.d. militärrtjänstemän, vilka tilldelades den bästa marken och samt tog på sig de polisiära uppgifterna.

Det nationella förtrycket i de östra vojevod-områdena ledde endast till ökat nationellt medvetande hos lokalbefolkningen, hårt motstånd mot poloniseringen, vilket t.o.m. ledde till bruk av våld från båda sidor. De radikala gruppernas popularitet ökade, bland dem även de kommunistiska. I de västukrainska områdena blev under slutet av 1930-talet de Ukrainska Nationalisternas organisation en märkbar kraft, vilken genomförde en rad terroraktioner, bl.a. mordet på inrikesministern B. Peracki, som ledde pacificeringarna i Galizien och Volyn. Ukrainarna, enligt S. Chorak, ansåg att de befann sig i ett tillstånd av permanent krig med polackerna.

Enligt en rundfrågning som genomfördes bland invånarna i Polesie-området, levde enligt deras åsikt polackerna rikare, klädde sig bättre, deras karaktär kännetecknades av högfärd och att de ogillade judar väldigt starkt.

De räknade som polska städerna Wilno, Pinsk, Tarnopol, Lwow och till dessa städer närliggande områden, - mindes en f.d. fransk ambassadör i Warszawa, - men det räckte med att besöka dessa områden för att bli övertygad om att de inte var sådana (läs: polska). Här kände man inte att man befann sig i Polen. Förresten, t.o.m. de polska myndigheterna själva, oavsett alla deras påståenden om motsatsen, kände sig här nästan som utomlands. De räknade inte heller lokalbefolkningen som riktiga polacker. ^[12]

[redigera] Polens demografi (1931)

Vid folkräkningen 1931 var landet befolkat av följande etniska grupper ^[13]:

• polacker 68,9%
• ukrainare 13,9%
• judar 8,7%
• vitryssar 3,1%
• tyskar 2,3%

Dessutom mindre grupper av litauer, tjecker och tartarer. Bestämning av etniciteten hos befolkningen i landets östra regioner var osäker vid denna folkräkning, till viss del då nationalitetsbegreppet för vitryssar och ukrainare har inte formerats, förutom i vissa intellektuella grupperingar i städerna. Därför blev katolsk trosbekännelse tolkad som polsk etnicitet.^{[14] [15]}

År 1939 var polackerna minoriteter i de östra provinserna ("Nationalitet" är här härled från språket):

• Polesie (omkring Pinsk på kartan) (1,13 miljoner; polacker ca 10%, vitryssar ca 70%, judar ca 5%)
• Wołyń (omkring Łuck på kartan) (2,09 miljoner; polacker ca 15%, ukrainare ca 70%, judar ca 10%)
• Tarnopol (1,60 miljoner; polacker ca 50%, ukrainare ca 45%, judar ca 5%)
• Stanisławów (1,48 miljoner; polacker ca 25%, ukrainare ca 70%, judar ca 5%)

Polackerna var i majoritet i följande östra provinser:

• Wilno (1,28 miljoner; polacker ca 60%, vitryssar ca 25%, judar ca 5%, litauer ca 3%)
• Nowogródek (1,06 miljoner; polacker ca 55%, vitryssar ca 40%, judar 5%)
• Lwów (3,13 miljoner; polacker ca 55%, ukrainare ca 40%, judar ca 5%)
• Białystok (1,26 miljoner; polacker ca 70%, vitryssar ca 10%, judar ca 5%)
• Lublin (2,12 miljoner; polacker ca 80%, judar ca 10%, ukrainare ca 2%)

I de västra och centrala provinserna var andelen polacker oftast cirka 90-95%, med resterande 5-10% bestående av judar och/eller tyskar. Warszawa (1,18 miljoner) beboddes samma år av cirka 70% polacker och 30% judar.^[16].

Fördelning på sociala grupper i hela riket var:

• godsägare 1%
• företagare 2%
• intelligentia och yrkesverksamma 5%
• industriproletariat 17%
• lantarbetare 10%
• bönder 64%

Det vill säga 75% av befolkningen levde på landet. Polens östra delar var huvudsakligen jordbruksområden, medan det mesta av industrin var lokaliserad till de västra delarna.

[redigera] Kronologi 1918-1939

Se Tidsaxel över Polens historia, perioden 1918-1939

[redigera] Polen under andra världskriget 1939-1945

Huvudartikel Polen under andra världskriget

[redigera] Zaolzie-ockupationen

Andra världskriget föregicks av tysk annektering av Österrike och Tjeckoslovakien. 1 oktober 1938 passade också Polen på att ockupera ett litet område med blandad tjeckisk och polsk befolkning, Zaolzie, inklusive den tjeckiska delen av staden Cieszyn (tjeckiska Těšín), i Tjeckiska Schlesien. De polska anspråken grundade sig på en konflikt om området 1918-1920 (se ovan). 1938, när Cieszyn-Schlesienområdet (801,5 km²; 862 km² enligt andra källor) ockuperades av Polen, bodde det där 76 230 polacker, 120 639 tjecker och 17 182 tyskar av totalt 216 255 invånare (enl. uppgifter 1930; uppgifterna bygger på språkanvändning). Inom kort lämnade 35 000 tjecker området på grund av diskriminering. Zaolzie förblev under polsk administration bara 11 månader ^[17][18][19]. Övertagandet av fabrikerna i området ledde till att den polska tunga industrins produktionskapacitet ökade med nästan 50%^{[20] [21]}.

[redigera] Krigsutbrottet

Tyskland ställde hotfulla krav på att Polen skulle avstå från korridoren till Östersjön, dessa avvisades den 26 mars 1939. Hoten ledde till att Polen allierade sig med Frankrike och Storbritannien.

Den 23 augusti 1939 slöt Tyskland och Sovjetunionen Molotov-Ribbentrop-pakten (ett s.k. icke-angreppsavtal) som i ett hemligt tillägg delade upp central och östeuropa i intressesfärer länderna emellan. Avtalet var en förutsättning för att Hitler skulle våga anfalla Polen utan risk att utmana Sovjetunionen, som å sin sida inte var nog utrustat för krig just då.

Krigsutbrottet inleddes med tyskt Blitzkrieg den 1 september 1939 på Polens västra delar fram till floden Bug, som det avtalats i tillägget till icke-angreppspakten med Sovjetunionen. Inom tre veckor var det polska försvaret utslaget.

Den 17 september 1939 gick Sovjetunionen in med sina trupper i östra Polen och besatte resterna av landet i början av oktober (se mer under Polsk-sovjetiska kriget 1939). Polska regeringen lämnade landet till Rumänien där de internerades. Den lagliga polska regeringen kom därefter att finnas i Frankrike och sedan efter Frankrikes fall i London, general Władysław Sikorski utnämndes att leda exilregeringen till sin död 1943.

[redigera] Sovjetiskt övertagande av Polens östra provinser

Några veckor efter den sovjetiska inmarschen införlivades de polska östra provinserna i Sovjetunionen efter två val i oktober 1939 i västra Ukraina respektive västra Vitryssland. I mars 1940 genomfördes ytterligare val där man valde fram deputerade från respektive landsdel som skulle representera dessa i folkförsamlingen i Moskva. Dessa val ledde inte till någon direkt anslutning av västra Ukraina och västra Vitryssland till Sovjetunionen (som hade varit fallet efter t.ex. en folkomröstning), men genom att kandidaterna och folkråden röstades fram av väljarkåren fick dessa mandat att göra en framställan till Högsta Sovjet med begäran om en införlivning. Som den ryske historikern Michail Meltyukhov uttrycker det: "Självklart kan man på olika sätt bedöma valproceduren, men det faktum, att majoriteten av befolkningen stödde detta program talar för att det var frågan om ett införlivande av dessa områden med Sovjetunionen". ^[22]

Av de 7 538 586 valberättigade deltog i oktobervalen 94,8 procent, av vilka för de föreslagna kandidaterna röstade 90,8 procent, medan 9,2 procent var emot dessa. ^[23] Den 22 oktober valdes folkråden i västra Vitryssland och i västra Ukraina skedde detsamma 27-29 oktober. Folkråden utropade enhälligt sovjetiskt styre i dessa områden och vände sig till Moskva om att få bli införlivade med Sovjetunionen. 1-2 november godkände Sovjetunionens Högsta Sovjet deras begäran. ^[24][25]

Michail Meltyukhov skriver följande om dessa val: Anslutningsformen av de av Tyskland respektive Sovjetunionen kontrollerade områdena skilde sig stort från varandra. Om Hitler med sitt direktiv från den 8 oktober 1939 helt enkelt annekterade dessa områden genom att förklara de som en del av Tyskland, så organiserade den sovjetiska ledningen val, under genomförandet av vilka man inte dolde målsättningen att dessa skulle ingå i Sovjetunionen. ^[26] Enligt K.M. Simonovs - som reste runt i västra Vitryssland dagarna före valet - vittnesmål "såg han själv med egna ögon ett folk som hade blivit befriat från ett för dem förhatligt styre..., den vitryska befolkningen - och den utgjorde en förkrossande majoritet - gladdes åt att vi kom, och ville ha oss där". ^[27]

De västerländska historikerna William Taubman, Jan T. Gross, liksom ögonvittnesrapporter, ger en annan bild i sina redogörelser. Valen kan knappast betecknas som fria eller demokratiska och skilde sig inte från sedvanliga uppgjorda "val" i Sovjetunionen. Även om sovjettrupperna möttes av ukrainare som viftade med kommuniströda och gul-blåa ukrainska nationalistflagor, så är det mer troligt att ukrainarna ville ha självständighet från både Polen och Sovjet, än anslutning till Sovjetunionen. På samma sätt var den polska andelen knappast stödjande till anslutningen, likasom landägare, präster och industriidkare. Den sista andelen i västra Ukraina bestod av judar och vitryssar. Omröstningarna skedde utan oberoende observatörer. Det finns uppgifter om att många väljare har blivit betalda för att delta, medan andra trodde att de röstade på "självständighet" och inte på "representanter" som skulle i sin tur rösta på anslutningen till Sovjetunionen, eller för att nämna Gross citat "Vad handlar valet om...Jag vet inte." Inför valet översvämmades städerna och byarna av läderklädda NKVD-officerare och Röda arméns officerare och propagandister. Klockan 4:00 på morgonen började aktivisterna att knacka på alla dörrar och väcka invånarna, varefter de återkom varje timme tills alla har röstat. ^[28][29]. Det omnämns även deporteringar som skedde i samband med valen^[30].

[redigera] Krigsfångar och polska styrkor på väst- och östfronten

Polska soldater som tillfångatagits av tyskarna avrättades, eller hamnade i arbets- och koncentrationslägren.

Cirka 90 000 polska soldater lyckades fly landet redan den 17 september 1939 när den sovjetiska offensiven inleddes. De flydde, genom interneringsläger i huvudsakligen Rumänien, till Frankrike och Storbritannien, där de kom att delta på västfronten i flera viktiga slag - allt mellan Narvik i norr och Nordafrika i syd. Det mest omtalade slaget var erövringen av Monte Cassino, samt slagen vid Tobruk och Arnhem. På östfronten deltog polska arméer under sovjetiskt kommando i befrielsen av Polen och Tjeckoslovakien samt i slutstriderna i Tyskland, bland annat Berlin. Polska piloter genom sin stridsvana från kriget i Polen och Frankrike utmärkte sig i slaget om Storbritannien. Totalt fanns det 16 polska flygskvadroner inom RAF. Polska marinen deltog i det långvariga slaget om Atlanten med två kryssare, elva jagare, åtta ubåtar och ett antal mindre skepp.

Många polska soldater har blivit tillfångatagna av sovjetstyrkorna. Ett ansenligt antal har blivit avrättade, bland annat 21 857 officerare i Katyńmassakern och de återstående fängslades eller sändes till Gulag. Många kom att dö vid transporter, tortyr och hård behandling. Först efter det tyska anfallet på Sovjetunionen 1941 mildrades situationen och Stalin efter förhandling med polske exilpremiärministern general Władysław Sikorski och general Władysław Anders tillät att cirka 74 000 polska krigsfångar och 41 000 tusen civila i Gulag och olika arbetsläger ^[31] fick amnesti och fick lämna Sovjet i mycket dålig kondition (bland annat undernäring) genom Persien och mellanöstern för att så småningom sättas i kriget i Italien.

Ytterligare ett par hundratusen polska före detta krigsfångar och civila bildade polska arméer som sattes in på östfronten under sovjetiskt kommando.

[redigera] Behandling av civilbefolkning

Redan den 2 september 1939 öppnades det första koncentrationslägret utanför Tyskland i Stutthof utanför Danzig/Gdansk. Inom kort har tyskarna internerat eller avrättat huvuddelen av polsk intelligentia och de första grupperna av Polens judar. Ett system av koncentrationsläger etablerades över hela Polen. Vissa av koncentrationslägren blev utrotningsläger med mål att effektivt avrätta stora mängder människor. 5-6 miljoner polacker, varav över 3 miljoner av judiskt ursprung, sändes till koncentrationsläger och mördades. 2,8 miljoner polacker sändes som slavarbetare i arbetslägren i Tyskland. Civilbefolkningen utsattes för daglig förföljelse och terror med frekventa offentliga avrättningar. För varje tysk som dödats av polackerna skulle 100 civila avrättas - ofta skedde det genom att de tyska soldaterna föste ihop förbipasserande och direkt utförde vedergällningen genom att skjuta eller hänga ett antal personer, ibland körde de bara iväg med folk varav en del kom aldrig hem igen.

Även på den sovjetiska sidan kom civilbefolkningen och tillfångatagna polska militärerna utsättas för brutal hantering - som misshandel, tortyr, kidnappningar, fängslanden, deportering till arbetsläger (Gulag) och mord/avrättningar. 1-1,5 miljoner invånare i de anslutna provinserna (huvudsakligen polacker och judar, men även ukrainare och vitryssar) deporterdes till Sovjets inre områden. Ungefär en halv miljon invånare blev fängslade och/eller sända till Gulag.^{[32][33][34] [35][36]}

Det finns dokumenterade fall där den sovjetiska säkerhetstjänsten NKVD har samarbetat med tyska Gestapo i början på kriget (se Stalinism).

[redigera] Motståndsrörelsen

Under hela kriget kom polska underjordiska arméer att slås mot Tyskland. Den största var Hemarmén (AK, Armia Krajowa) som bildades av resterna av polska väpnade styrkor, dessutom huvudsakligen vid slutet av kriget tillkom även sovjetlojala partisanstyrkor. Som mest var 300 000 polacker aktiva i underjordisk militär verksamhet. Förutom militära aktioner drev motståndsrörelsen bland annat illegalt skolsystem, sociala funktioner, nyhetsförmedling med 2 000 illegala tidskrifter som trycktes på 5 ton papper per månad.^[37]

Mest kända aktioner är Warszawaupproret 1943 i det judiska ghetto och Warszawaupproret 1944 som båda slutade med blodigt nederlag. Upproret 1944 skedde medan Röda armén slagit läger på andra sidan om Wisła. Polackerna anser att Stalin berodrade att den polskfödde ryske generalen Konstantin Rokossovskij skulle vänta ut den tyska segern för att omöjliggöra exilregeringens anspråk på makten i Polen efter kriget.

[redigera] Polen överlämnas till Sovjetunionen

Efter kriget, i överenskommelse mellan Storbritannien, USA och Sovjetunionen, där Polen inte ens var tillfrågat, kom landet att hamna under sovjetisk kontroll - utlovade fria val förvrängdes för att ge sken att Polackerna ville bli styrda av kommunisterna. Bland polackerna betraktas därför Jaltakonferensen och dess följder som de allierades svek mot Polen.

Polens landgränser flyttades västerut, då de tidigare östra delarna av Polen tillföll Sovjetunionen (områden som idag tillhör Vitryssland och Ukraina), och Polen fick motsvarande områden i väster längst floden Oder och Östersjökusten från det tidigare Tyskland. Miljontals människor i både Polen och Tyskland fördrevs till följd av denna gränsomdragning. Polens östra gräns överensstämmer med linjen för Polens delning i Molotov-Ribbentroppakten från 1939.

[redigera] Kronologi 1939-1945

Se Tidsaxel över Polens historia, perioden 1939-1945

[redigera] Folkrepubliken Polen 1945-1989

[redigera] Åren efter kriget 1945-1947

Den 22 juli 1944 i Lublin i sydöstra Polen innan landet blivit befriat från Tyskland bildades Polsk Kommitté för Nationell Befrielse, PKWN, som en interimsregering ställd under Sovjetmakten, medan i London befann sig den polska exilregeringen, som har företrätt Polen sedan 1939 och var den lagliga fortsättningen till Polens sista regering före kriget.

Exilregeringen hade stöd i den polska hemarmén (Armia Krajowa, AK) som bland annat organiserat Warszawaupproret 1944 och likanade folkresningar mot tyskarna i Lwów och Wilno. PKWN å andra sidan backades upp av Röda Armén, NKVD och general Zygmunt Berlings polska folkarmé, där officerskåren var huvudsakligen sovjetisk. Två andra organisationer som Bondebataljoner (Bataliony Chłopskie) och det kommunistiska Folkgardet (Gwardia Ludowa) inordnades bakom PKWN.

I och med Röda armén rykte fram tog PKWN och NKVD itu med det "kontrarevolutionära" hemarmén och de ultra-nationalistiska uttalade antikommunistiska organisationen Nationella Väpnade Styrkorna (Narodowe Siły Zbrojne, NSZ). Väpnade kamper pågick flera år efter krigets slut. AK- och NSZ-medlemmar som demilitariserade blev ofta utsatta för avrättningar, trakasserier och 50 000 AK-soldater blev deporterade till sovjetiska GULAG. Många polska officerare efter flerårig kamp i polska motståndsrörelsen, blev förnedrande dömda av kommunistiska uppvisningsdomstolar för "samarbete" med nazisterna.

Vid kriget slut fanns över 200 000 polska soldater på västfronten, och många av dem efter tidigare deportering till GULAG, vägrade återvända till Polen under sovjetiskt styre. Ungefär 0,5 miljon polacker stannade efter kriget i väst, huvudsakligen i Storbritannien, USA, Kanada och Australien. 1,5 miljoner polska fångar och slavarbetare från tyska arbetslägren återvände mellan 1945 och 1947. 1,5 miljoner invånare från östra Polen som övertogs av Sovjetunionen och 2 miljoner polacker från landets centrala delar förflyttades till de nya västra områdena som Polen fick som kompensation efter andra världskriget. Den tyska befolkningen från de forna tyska områdena (som kom att heta Återvunna områden (Ziemie Odzyskane)) fördrevs västerut - totalt 8 miljoner från Schlesien, Pommern och Preussen. Strax efter kriget bodde i Polen 24 miljoner, mot 36 miljoner före kriget. Etniciteten blev mer homogen, mot den multinationella före kriget^[38].

Den judiska befolkningen minskade till 200 000 från över tre miljoner före kriget och ytterligare 150 000-175 000^[39] judar återvände från deporteringen i Sovjetunionen åren närmast efter kriget. Efter en pogrom i Kielce den 4 juli 1946 troligen iscensatt av säkerhetsstyrkorna, och flera andra fientligheter där sammanlagt 500-1 500^[40] judar dödades, kom långt över 100 000 av judar att emigrera^[41][42]. Till exempel i en lyckad flykt organiserad av en zionistorganisation (Operation "Brikha") i februari 1947 deltog 127 722 och 11 500-16 500 flydde på egen hand^[43]. Till viss del kan man förklara att förföljelserna fick pågå med att landet befann sig i ett tillstånd av inbördeskrig och laglöshet.

Den judiska frågan i polsk politik blev även i fortsättningen (ända till idag) ett infekterat ämne, och ytterst motsägelsefullt. Myndigheter kunde komma med instruktioner för sina lägre tjänstemän att inte diskriminera eller trakassera judar, och samtidigt blunda för när judar bad om hjälp eller anmälde missförhållandena. En iögonfallande mängd höga politiker kunde vara av judisk börd, med förpolskade namn (till exempel Rapacki istället för Rapaport), liksom högre poster inom säkerhets/inrikesministeriet kunde vara besatta till 30% av judar, medan dess minister, Mieczysław Moczar, var en aktiv antisemit^[44]. Först i den tredje republiken tog man lagligt itu med förföljelser av judar, när Institut Pamięci Narodowej (IPN, Institut för Nationellt Minne) utredde flera rasistiska dåd (pogromer, mord, orättvis behandling i domstolar etc.) mot judar under 2000-2002.

Den polska säkerhesstyrkan UB, Säkerhetsämbetsverk (Urząd Bespieczeństwa), var direkt underställd sovjetiska NKVD och bedrev sin utrensning enligt samma principer. R.J. Rummel skattar att åren 1945-1948 dödades cirka 1,6 miljoner polacker (enligt democide-begreppet, dvs dödsfall med statens goda minne).

Landet var i stort i ruiner, befolkningen undernärd, akut brist av bostäder, familjer splittrade, och mängder av föräldralösa barn och invalider. Till skillnad mot sovjetunionens jordbrukspolitik avstod partiet att systematiskt förstatliga eller kollektivisera jordbruket. De flesta jordbruksenheter var små. Ett antal staliga jordbruk, så kallade PGR (Statlig jordbruksfarm, Państwowa gospodarka rolna) bildades genom uppköp, men totala arealen förblev relativt liten (ca 10%) under hela folkrepublikens historia.

All makt utövades av NKVD-lojala kommunister. Polska Arbetarpartiet (Polska Partia Robotnicza, PPR) hade vid valet 1947 ca 0,5 miljoner medlemmar, mot närmaste konkurrenten, Polska Bondepartiet (Polskie Stronnictwo Ludowe, PSL) med 1 miljon medlemmar.

Vid en uppgjord folkomröstning 30 juni 1946 antogs avskaffande av Senaten, godkännande av provisorisk ekonomisk plan och godkännande av Polens nya Oden-Neisse gräns. Räkningen av röster skötes av kommunsistpartiet och det blerv 68% 3X-ja röster. Enligt hemlig PPR-uppgift det egentliga utfallet var bara 27%. Vid ett "val" 19 januari 1947 fick PPR 27% av rösterna medan PSL 60-70%. Resultatet förfalskades och förblev en väl bevarad hemlighet genom hela livstiden av den Polska Folkrepubliken. Officellt proklamerades att PPR fick 80% och PSL 10%^[45]. Före valet blev även flera PSL-medlemmar arresterade av olika anledningar och ett antal valbara kandidater och aktivister mördades i svårförklarade omständigheter.^[46]

Den första regeringen leddes av prokommunisten Józef Cyrankiewicz. Exil-premiärminister Stanisław Mikołajczyk återvände till Polen före valet och var PSL:s kandidat, men tvingades fly efter valet till väst.

[redigera] Stalinistperioden 1947-1956

Åren 1947-1948, efter Titos och Jugoslaviens avhopp stärkte Stalin greppet över östblocket och visade öppet sin avsaknad av förtroende för den polska ledningen. Förespråkarna för mildare socialism, som förste partisekreteraren Władysław Gomułka fängslades och ersattes av stalinisten Bolesław Bierut. Den polsk-sovjetiske marskalken Konstantin Rokossovskij fick agera "guvernör", och 1952 var 75% av den polska armén besatt av sovjetiska generaler. Mellan 1945 och 1956 utdömdes 5 000 dödsdomar av politiska orsaker. Tiotusentals blev dömda till kortare eller längre fängelsestraff. Säkerhetspolisen samlade akter om en tredjedel av den vuxna befolkningen.

1950 var hela den privata sektorn utslagen och planekonomi enligt sovjetiska förebilder infördes. I sexårsplanen (1950-1956) byggdes bland annat Nowa Huta, ett stort stålverk och en tillhörande "socialistisk stad" uppfördes nära Kraków, personbilsfabrik i Warszawa (FSO Warszawa) och lastbilsfabrik i Lublin (FSC "Lublin"), och brunkolsgruva i Konin. Massiva insatser för att återuppbygga de bombade städer och infrastrukturen krävdes över hela landet. Krigsruiner i städerna förblev en vanlig syn ända in i början på 60-talet. Matproduktion var otillräcklig och ransonering infördes vid flera omgångar.

1952 började Radio Free Europe sina CIA-finansierade propagandasändningar på polska, och bidrog till att motverka de statskonrollerade medias variant av propaganda. Genom att lägga ihop och dra ifrån kunde folket få en helhetsbild, även om lyssnandet på RFE var straffbart.

1952 infördes en ny konstitution där arbetarklassen utnämndes till den ledande klassen i samhället, och Folkrepubliken Polen (Polska Rzeczpospolita Ludowa) utropades. Från och med detta års val, fanns det bara en möjlig röstsedel dominerad av PZPR, Polska förenade Arbetarpartiet. I de obligatoriska valen till Sejmen fick partiets kandidater, inte överraskande, 99% av rösterna.

14 maj 1955 bildades Warszawapakten som ett led att dels motverka NATO och dels för att knyta närmare östblocksländerna till Sovjetunionen.

Kulturen under Stalinperioden levde ett undanskymt liv, huvudsakligen på grund av politisk styrning och sovjetisering, där man till exempel krävde att författare skulle framhäva Sovjetunionen och gärna leverera berättelser om mönsterarbetare, partiledarnas krigsminnen eller om amerikanska spioner och sabotörer som ständigt hotar samhället.

Den 12 mars 1956, tre år efter Stalins död, dog "lägligt" även Bierut i Moskva, strax efter att Chrusjtjov den 25 februari levererade sitt "hemliga" tal som satte punkt på den hårdföra stalinismen. Händelserna gav upphov till tryck på regeringen att komma med reformer. Amnesti för tusentals politiska fångar proklamerades, men det räckte inte för att stoppa missnöjet. Vid ett uppror 28 juni i Poznań kom till drabbningar mellan arbetare och militärer med stridsvagnar, ditskickade av Rokossovskij. Gomulka som också släpptes ut från fängelset lyckades förhandla med Chrusjtjov och övertyga honom om att Polen med sin historia och traditioner krävde en speciell polsk lösning. En massiv styrkeuppvisning skedde också 25-26 augusti 1956 vid firandet av 300-årdagen av försvaret av Częstochowa mot svenskarna (Karl X Gustavs invasion), då över en miljon katoliker besökte den Svarta Madonnas kyrka. Polen lyckades hitta en fredlig väg ur det låsta läget, just medan sovjetiska stridsvagnar började rulla mot Warszawa - till skillnad till Ungern där kulmen blev det blodiga Ungernupproret samma år.

[redigera] Gomułkaperioden 1956-1970

Władysław Gomułka var sedan 1926 medlem av polska kommunistiska partiet (KPP) och efter en kortare vistelse i Moskva 1934 återvände han till Polen, där han blev fängslad det mesta av tiden till krigsutbrottet. Sedan 1939 levde van i exil Sovjetunionen och han 1934 lyckades övertyga Stalin att få återskapa Polska Arbetarpartiet (PPR) som tidigare mördats ut av NKVD. I exilen var han en av centralpersonerna bland de polska kommunisterna, och var en av frontfigurerna i den provisoriska regeringen under 1945 innan han kom i onåd genom att ha förespråkat en mildare variant av kommunism. Gomulka, efter återkomsten till regeringen 1956 fick en viss bred popularitet tack vare liberalisering inom vissa ramar. Relationerna med den katolska kyrkan förbättrades. Det råa stalinistiska förtrycket stoppades, säkerhetsstyrkorna minskades, även om de fortsatte att spela viktig roll. Sovjetiseringen av militärer och förvaltningen stoppades, Rokossovskij blev hemskickad till Moskva. Export av kol och andra produkter till Sovjetunionen skulle inte längre ske för symboliska priser. 200 000 av polacker som hölls i Sovjetunionen fick återvända. Handelsrelationer med USA normerades 1960 genom att Polen utnämndes till en gynnad nation.

Kulturen fick ett uppsving - filmmakare som Andrzej Wajda och tonsättarna som Witold Lutosławski, Andrzej Panufnik och Krzysztof Penderecki blev uppmärksammade över hela världen. Avantgardemusik fick till och med en egen festival genom Warszawa-höst (Warszawska jesień). Humoristen Sławomir Mrożek och science fiction författaren Stanisław Lem fick genombrott. Panufniks avhopp till väst gjorde att hans minne, liksom flera andra avhoppares till exempel filmregisören Roman Polanskis, retuscherade partiet bort från det polska kulturmedvetandet. Det var ett vanligt sätt att hantera obekväma individer eller händelser - dem talade man helt enkelt inte om.

Missnöjet med det illa fungerande livsmedels- och distributionssystemet var allmänt. Varubrist och trixande för att klara av vardagen ledde till korruption och en parallellekonomi där man bytte tjänster och varor med varandra. Inofficiell dollarekonomi frodades också - det fanns statskontrollerade affärer där man kunde få tag i det mesta, bara man betalade med västvaluta, som förväntades komma från släkten utomlands. Partifunktionärer, nomenkatauran, hade också en egen lösning på bristproblemet - egna dolda affärer. Gomulka tillät privata fåmansföretag och hantverkarrörelser, även om de ofta motarbetas av byråkratin. Privata jordbruksrörelser, som grönsaks- och blomodlingar blev från andra delen av 1960-talet en lönsam sysselsättning som hjälpte till att lösa en del av problemen med livsmedelsförsörjning.

Även om liberalisering av kulturlivet och viss åsiktsfrihet accepterades genom att till exempel katolska institutioner och författare fick verka, så var ideologiska synen inom det kommunistiska partiet mycket konservativ och lämnade inget utrymme för intern dialog och förnyelse. Det fick till exempel två doktorander Jacek Kuroń och Karol Modzelewski erfara när deras renlärig marxistisk avhandling fick dem 1964 utslängda ur PZPR och den socialistiska ungdomsorganisationen (ZMS) och efter det att de skrev ett öppet brev till partiet fick de tre respektive tre och ett halvt år fängelse. Leszek Kołakowski, en internationellt erkänd marxistisk professor drabbades av anklagelser att vara borgerligt-liberal tvingades lämna partiet och Warszawa-universitetet i förspelet till 1968-års studentrevolten.^[47] Både Kuroń och Kołakowski kom senare att överge kommunismen, Kuroń blev en av förgrundsfigurerna i demokratiseringsrörelsen, medan Kołakowski emigrerade till Frankrike och sedan till Storbritannien där han 1972-1991 till sin pensionering undervisade vid Oxford University.

Mars 1968 skedde ett nationalistiskt studentuppror, framkallad av Dziady (Förföderna), en uppsättning av nationalskalden Adam Mickiewiczs verk från 1820-21 på Stora Teatern i Warszawa. Upproret spred sig till flera universitet. Regeringens lösning på problemet, föutom att fängsla upprorsledarna, var att skylla alla landets problem på judar, som då, i skuggan av Sexdagarskriget i Mellanöstern, beskylldes för illojalitet genom att vara "sionister" och kallades allmänt i Gomułkas tal "femte kolonnare"^[48][49]. 13 000-20 000 polacker av judisk härkomst tvingades utvandra, då de avskedades av sina arbeten - ofta rörde det sig om landets akademiska elit^[50][51][52]. Utrensningen omfattade även 14 generaler och 40 överstar^[53] och partiet, där flera tusen funktionärer avskedades. Invasionen av Tjeckoslovakien av Warszawapaktländerna samma vår var den andra omskakande upplevelsen detta år.

7 december 1970 erkände Willy Brandt den polsk-tyska gränsen som var knuten i relationerna mellan Västtyskland och Polen.

12 december 1970 höjdes livsmedelspriserna, vilket ledde till kravaller i Gdynia, Gdańsk och Szczecin. 39^[54]-44^[55] demonstranter dödades and och 3 tusen anhölls av en insatsstyrka bestående av 5 tusen poliser, 27 tusen soldater och 550 stridsvagnar. Det förekommer även uppgifter om uppror i Kraków.

Gomulka avgick - officiellt av hälsoskäl - den 20 december 1970 och Edward Gierek, partichefen från Sląsk/Schlesien tog över uppdraget som förste sekreterare.

[redigera] Gierekperioden 1970-1981

Edward Gierek, med bakgrund som kommunistisk agitator före andra världskriget i franska och belgiska gruvdistrikt, och som deltagare i belgiska motstådsrörelsen under kriget (han återvände till Polen först 1948), skilde sig från de andra kommunistiska ledarna i PZPR. Gierek tog över efter kravallerna och strejkerna vid kusten och omedelbart jobbade hårt för att öppna en dialog med folket, och blev snart en flitig besökare av allehanda arbetsplatser. Trycket från folket för att höja levnadsstandarden och efterlikna västvärldens levnadsvillkor ledde till stor belåning i väst, tecknande av licensavtal för industritillverkning, utbyggnad av industri för konsumtionsvaror. Andel av konsumtion i BNP ökade från 25% till 40% under 1970-talet. Jordbrukets mekanisering ökades liksom användning av konstgödsel.

Frekventa kontakter med västledare som i amerikanska presidenterna Richard Nixon, Gerald Ford, Jimmy Carter, tyske presidenten Walter Scheel och kanslern Willy Brandt samt den franske presidenten Valéry Giscard d'Estaing ökade den politiska avspänningen och skapade mängder av handelskontrakt. Till viss del minskade samtidigt det sovjetiska inflytandet, men det fick balanseras med polska investeringar i och export till Sovjetunionen.

Avtalet vid Helsingforskonferensen från 1975 där östblocket påstod sig uppfylla medborgarrätt sporrade många dissidenter till att uttrycka hittills förbjudna idéer. Arbetarupproren i juni 1976 i Radom, Ursus och flera städer, till följd av pris- och avbgiftshöjning, slogs ner med massarresteringar. Detta ledde till att flera organisationer som Kommitté för arbetarnas försvar (Komitet Obrony Robotników, KOR) och Fri Fackförening bildades, med namn som till exempel Jacek Kuroń och Adam Michnik. Prishöjningen drogs tillbaka av regeringen och lönerna skrevs upp, vilket spädde på inflationen.

Valet av Karol Wojtyła till påven (Johannes Paulus II) 1978 stärkte kyrkans ställning i Polen, som en motkraft till det kommunistiska systemet, eldade på nationalistisk stolthet och gav moraliskt stöd för vidare uppror. Kyrkan uttalade tydligt stöd för medborgarrätt och mot repressioner.

Oron, strejkerna och protesterna fortsatte resten av 1970-talet och vid strejkvågen under juli/augusti 1980 bildades den fria landsomfattande fackföreninen "Solidaritet (Solidarność)" under ledning av en 37-årig elektriker vid Leninvarvet i Gdańsk, Lech Wałęsa. Efter förhandling mellan Wałęsa, katolske journalisten Tadeusz Mazowiecki, historiken Bronisław Geremek och regeringens representater avsludes strejkerna och fria fackföreningar blev tillåtna.

Partiet avsatte den 6 september 1980 Gierek och en övergångsbyråkrat, Stanisław Kania, tog över. Vid den spända situationen som hade paralleller med Pragvåren hotade USA (Jimmy Carter och säkerhetsrådgivaren Zbigniew Brzezinski) den 4 december 1980 Sovjetunionen med sanktioner om de skulle invadera Polen^[56]. Kania lyckades lugna ner situationen i landet, och den 18 oktober 1981 ersattes han av general Wojciech Jaruzelski som förste sekreterare i PZPR.

[redigera] På väg mot sammanbrottet 1981-1989

General Wojciech Jaruzelski kom från en polskpatriotisk och adlig familj. Hans far deltog i polsk-sovjetiska kriget 1919-1921, liksom hans farfar i januariupproret 1863 mot Ryssland. Efter polsk-sovjetiska kriget 1939 blev Jaruzelski och hans familj deporterade till Sibirien. När generalerna Władysław Anders och Władysław Sikorski 1941-1943 samlade ihop polacker från de sovjetiska arbetslägren för utvandring till Persien lyckades inte Jaruzelski att hitta vägen för att ansluta sig ^[57]. Det finns en del oklarheter varför Jaruzelski inte följde med Anders, eller om han valde att stanna ^[58]. Han följde istället med de sovjetunderställda polska styrkor som deltog i Polens befrielse, efter en sovjetisk officersutbildning. Från 1960-talet hade han höga militära uppdrag och 1968-1983 var han Polens försvarsminister.

När Jaruzelski tog över ledningen av PZPR blev en av hans första åtgärder att utlysa ett krigstillstånd den 13 december 1981. Senare förklarade han att hans avsikt var att rädda Polen undan sovjetisk invasion, lik Tjeckoslovakien 1968 eller Ungern 1956. Jaruzelski satte upp Militärt Råd för Nationell Räddning (Wojskowa Rada Ocalenia Narodowego, WRON). 6 000 Solidaritet-aktivister, inklusive Lech Wałęsa omedelbart arresterades och internerades. Hela samhället, inklusive fabriker, kommunikationsmedel ställdes, under militär kontroll. Med undantag för nio dödade gruvarbetare, i gruvan Wujek, så skedde statskuppen utan större blodspillan.

Snart återställdes skenbar ordning och folk återvände till arbete, men svår brist på praktiskt taget allt uppstod. Ransonering av flera artiklar infördes. Från utlandet kom stora hjälpleveranser i form av livsmedel, hygien- och sjukvårdsartiklar, kläder och andra bristvaror. CIA, liksom fackföreningar och andra organisationer i väst bidrog också med illegala insmugglade tryckerier som användes för framställning av samizdat. Solidaritet och kyrkan agerade bestämt för att enbart fredliga medel skulle användas, och lyckades tysta ner röster som förespråkade terror och sabotage. Två Nobelpris tilldelade med överraskande tajming förstärkte polackernas motstånd - Czesław Miłosz (litteraturpriset 1980) och Lech Wałęsa (fredspriset 1983). I november 1982 släpptes Wałęsa och i juni 1984 drogs krigstillståndet in. Solidaritet förblev illegalt nästan tills folkrepubliken avskaffades 1989, men det hindrade inte att Solidaritets flaggor exponerades vid olika kyrkliga sammankomster. Vid påvens andra Polenbesök 1983, där 10 miljoner polacker som kom ut för att möta honom, krävde påven öppet och i samtal med Jaruzelski att Solidaritet borde legaliseras. I oktober 1984 uförde säkerhetsstyrkor ett mord på fader Popiełuszko, en regimkritiker, vilket blev internationellt omtalat, och allvarligt fläckade ner regimens anseende.

Skulder till utlandet uppgick till 40 miljarder dollar år 1988 och det fanns ingen vilja att låna ut mera, och dessutom var USA:s ekonomiska sanktioner aktiva. Vid andra halvan av 1980-talet fortsatte industriell produktion att falla, priser ökade och butiker stod utan varor. 1986 släpptes de återstående politiska fångarna och Solidaritets ledarna, även om organisationen inte var legal, kunde arbeta mer öppet. "Rundabordsamtal" i början på 1989 ledde till att en ny konstitution utarbetades med återinförande av Senaten och fria val skulle genomföras, där PZPR skulle garanteras en ledande roll. Solidaritet blev åter legal. Det första valet visade sig vara stor förlust för PZPR. 99 av 100 platser i Senaten vanns av Solidaritetstödda Medborgarkommittén, liksom alla platserna i Sejmen som PZPR gick med på att göra öppna för fritt val. 3 juli 1989 uttalade sig Gorbatjov att Polen var fritt att självt bestämma sin politik. I en kompromisslösning valdes Jaruzelski till president, och den 19 augusti fick Tadeusz Mazowiecki i uppdrag att bilda en koalitionsregering, med PZPR, ZSL (förenade bondepartiet, Zjednoczone Stronnictwo Ludowe) och SD (demokraterna, Stronnictwo Demokratyczne). Mazowiecki blev därmed den förste icke-kommunistiske regeringschefen i östblocket.

Den 29 december 1989 slutade Polen kallas Folkrepubliken Polen, och en ny era inleddes med Republiken Polen, som en oberoende demokratisk stat.

[redigera] Kronologi 1945-1989

Se Tidsaxel över Polens historia, perioden 1945-1989

[redigera] Polen 1989-, demokrati

Den provisoriska Sejmen, provisoriske presidenten Wojciech Jaruzelski och Tadeusz Mazowieckis regering som tillsattes efter rundabordssamtalen och 1989-valet och som fortfarande garanterade PZPR:s maktmonopol, ersattes efter det första helt fria presidentvalet 1990 och parlamentvalet 27 oktober 1991. Lech Wałęsa blev den förste demokratisk valde presidenten i Polen och i den förste i hela det forna sovjetkontrollerade östblocket. Han innehade ämbetet 1990-1995.

I parlamentvalet (till Sejmen) 1991 var det ett rekordlågt deltagande, bara 43%, och rekordstort antal politiska organisationer som ställde upp, över 100 stycken. Största antal röster gick till den Demokratiska Unionen (Unioa Demokratyczna) 12,31%, Förbund Demokratisk Vänster (Sojusz Lewicy Demokratycznej) 11,98%, Katolsk Valaktion (Wyborcza Akcja Katolicka) 8,73%, Polska folkpartiet (Polskie Stronnictwo Ludowe - Sojusz Programowy) 8,67%, Konfederation för Oberoende Polen (Konfederacja Polski Niepodległej) 7,5%, Samförstånd Centrum (Porozumienie Centrum, PC) 8,71%, Liberaldemokratiska kongressen (Kongres Liberalno-Demokratyczny) 7,48%, Folkligt sammförstånd (Porozumienie Ludowe) 5,46%, Solidaritet (NSZZ "Solidarność") 5,05%, samt ett oväntat inslag Polska Ölvänners Parti(Polska Partia Przyjaciół Piwa) 3,27%.

Efter två månader av överläggningar utnämndes Jan Olszewski (PC) till premärminister (6 december 1991-5 juni 1992). Marskalk i Sejmen blev Wiesław Chrzanowski (ZChN), och i Senaten August Chełkowski (NSZZ "Solidarność"). Regeringskrisser kom frekvent liksom stora kast i valresultaten. Ett annat bestående element i den polska politiken är "affärer" ofta med anspelning på vad politikern i fråga gjorde under kommunisttiden. Till exempel avslöjat samarbete med säkerhetstjänsten är likvärdigt med avslutad karriär.

Förteckning av regeringschefer (premärministrar):

• Tadeusz Mazowiecki, opolitisk interims-premiärminister (24 september 1989 - 4 januari 1991)
• Jan Krzysztof Bielecki, Kongres Liberalno-Demokratyczny (4 januari 1991 - 6 december 1991)
• Jan Olszewski, Porozumienie Centrum (6 december 1991 - 5 juni 1992)
• Waldemar Pawlak, Polskie Stronnictwo Ludowe ([[5 juni] 1992 - 9 juli 1992)
• Hanna Suchocka, Unia Demokratyczna (9 juli 1992 - 26 oktober 1993)
• Waldemar Pawlak, Polskie Stronnictwo Ludowe (26 oktober 1993 - 7 mars 1995)
• Józef Oleksy, Socjaldemokracja Rzeczypospolitej Polskiej (7 mars 1995 - 7 februari 1996)
• Włodzimierz Cimoszewicz, Socjaldemokracja Rzeczypospolitej Polskiej (7 februari 1996 - 31 oktober 1997)
• Jerzy Buzek, Platforma Obywatelska (31 oktober 1997 - 19 oktober 2001)
• Leszek Miller, Sojusz Lewicy Demokratycznej (19 oktober 2001 - 2 maj 2004)
• Marek Belka, Sojusz Lewicy Demokratycznej (2 maj 2004 - 31 oktober 2005)
• Kazimierz Marcinkiewicz, Prawo i Sprawiedliwość (31 oktober 2005 - 14 juli 2006
• Jarosław Kaczyński, Prawo i Sprawiedliwość (14 juli 2006-)

Det gamla polska kommunistpartiet PZPR valde en reformväg och ombildades till Socjaldemokracja Rzeczypospolitej Polskiej, SdRP, (Polska republikens socialdemokrater) och blev efter flera namnbyten Sojusz Lewicy Demokratycznej, SLD (Vänsterdemokratisk allians).

Prawo i Sprawiedliwość, PiS, (Lag och Rättvisa) är ett kristet/konservativt parti med vissa likheter med tyska CSU, och med EU-kritisk profil. Flera aktivister har sina rötter i Solidaritet.

Polen gick med i NATO år 1999 och i EU år 2004. Landet är sedan 2003 en av USAs allierade i Irakkriget.

[redigera] Kronologi efter 1989

Se Tidsaxel över Polens historia, perioden 1989-nu

[redigera] Referenser och källor

[redigera] Externa länkar

[redigera] Kartor

• Geografiska och historiska kartor i Wikipedia Commons
• Polen och västslaver 800-950.
• Polen 990-1040 - Polen under de första Piast-furstarna.
• Polen 1040-1090 - Boleslav III Snedmyntes/Bolesław III Krzywousty:s Polen.
• Polen 1090-1140 - Feodal splittring.
• Polen 1140-1250
• Polen 1250-1290 - Försök att återförena Polen.
• Polen 1290-1333 - Tysk kolonisation.
• Polen 1333-1350 - Försvarssystem under Kazimir den Store.
• Polen 1350-1370 - Kazimir den Stores Polen.
• Polen 1550 - Polen och Litauen i union.
• Polen 1677 - Polen och Litauen i union.
• Polen 1773 - Polens första delning.
• Polen 1939 - Andra Republiken (II Rzeczpospolita).
• Polen 2004 - Vojvodskap i nuvarande Polen
• Polen (flash version)

[redigera] Se även

• Lista över Polens statsöverhuvuden
• Tidsaxel över Polens historia
• Polska tronföljdskriget
• Polens delningar
• Polen under andra världskriget