Turkiets historia

Wikipedia

Den här artikeln behandlar Turkiets historia.

[redigera] Före republiken

Det geografiska område som motsvarar dagens Turkiet var ett viktigt historiskt område under forntiden och antiken. Där uppstod till exempel en av världshistoriens äldsta städer, Catal Huyuk. Senare utvecklade de indoeuropeisk-talande hettiterna en högkultur från centrala Anatolien. Hettiterriket omfattade under dess storhetstid på 1300-talet f.Kr., förutom nästan hela Anatolien, även stora delar av nuvarande Syrien och norra Irak. I antik tid var Frygien och Lydien, och de grekiska stadsstaterna utmed Medelhavskusten, framträdande politiskt och ekonomiskt. Området blev sedermera persiskt, romerskt och bysantinskt.

Från 1000-talet e.Kr. invandrade till Anatolien, även kallat Mindre Asien, turkisktalande folk med de seldjukturkiska erövrarna, och islam blev så småningom den mest betydande religionen i området. Med början på 1300-talet fram till den 29 oktober 1923 var det som idag är Turkiet det Osmanska rikets centrum. Året 1453, då osmanerna erövrade det kristna bysantinska Konstantinopel, betraktas som en vattendelare i Anatoliens och Europas historia.

[redigera] Republikens historia

Under första världskriget ställde sig Osmanska riket på Tysklands sida och förlorade kriget mot England och Frankrike på grund av osmanernas teknologiska underlägsenhet, trots vissa turkiska framgångar som till exempel slaget vid Gallipoli. Det ungturkiska folkmordet på Armenierna inleddes 1915 och pågick fram till 1921.^[1] Den osmanske sultanen kapitulerade 1918 och det som idag är Turkiet styckades upp mellan länderna i Ententen enligt freden i Sèvres 1920, vilken i det närmaste skulle utplåna Osmanska riket från kartan. En grupp turkiska nationalister som under ledning av Mustafa Kemal Atatürk stadfäst en nationalförsamling i Ankara, vägrade dock erkänna Sèvresfördragets legitimitet och genomförde ett krig mot framför allt de greker som sökte sätta fördraget i verket. Nationaliströrelsen utgick som segrare och i Lausannefreden 1923 fastställdes Turkiets gränser.

Den 29 oktober 1923 utropades republiken Turkiet med Kemal Atatürk som president. Atatürk byggde upp den nya turkiska staten som en modern nationalstat av europeisk modell och införde flertalet mänskliga rättigheter, även om han själv som president dock hade nästan all makt och då hans republikanska folkparti var det enda tillåtna partiet. En mängd reformer genomfördes under Atatürk, till exempel genom att införa det latinska alfabetet.

Atatürk avled 1938 och efterträddes som president av sin tidigare premiärminister İsmet İnönü, som efter andra världskrigets slut införde demokrati och flerpartisystem. Under andra världskriget var Turkiet neutralt under de första åren, men förklarade krig mot Tyskland 1945. Turkiet anslöt sig 1952 till NATO och blev på grund av sitt läge med gräns till Sovjetunionen strategiskt viktig i kalla kriget. Under åren som följde växte många olika partier fram, bland annat Demokratiska partiet som hade makten under hela 1950-talet. Efter våldsamheter och demonstrationer tog militären under general Kemal Gürsel makten 1960 men lämnade från sig makten året därpå och İsmet İnönü fick åter makten i en rad regeringar.

År 1965 vann det konservativa Rättspartiet under Süleyman Demirel men som blev avsatt av militären 1971. År 1974 kom Bülent Ecevit till makten som ledare för det Republikanska folkpartiet. Ecevit inledde bland annat ockupationen av Cypern. Demirel och Ecevit satt växlande vid makten fram till 1980 då militären återigen tog makten genom en statskupp ledd av general Kenan Evren, som dock lämnade makter åter i civila händer 1982. I valet 1987 segrade Fosterlandspartiet under Turgut Özal. Turkiet stödde invasionen av Irak under Kuwaitkriget 1991. När Özal avled 1993 övertog Süleyman Demirel återigen presidentposten.

1990-talet var en period av politiska omvälvningar i Turkiet. Ekonomin privatiserades och en rad partier och ledare slogs om makten, bland annat det muslimska Välfärdspartiet med Necmettin Erbakan i ledningen. Kurdiska PKK började också få större inflytande. Regeringen under Rätta vägens parti med Tansu Çiller var inblandat i en skandal och tvingades avgå. Välfärdspartiet förklarades som olagligt 1998 och följande år bildade Bülent Ecevit återigen regering med Süleyman Demirel och sedan Ahmet Necdet Sezer som president. Det året blev Turkiet även en kandidat till EU-medlemskap. År 1999 drabbades västra Anatolien av en kraftig jordbävning, med epicentrum i de ekonomiskt viktiga områdena vid Marmarasjön, vilket blev ett svårt slag för landets ekonomi.

Under 2001 gick Turkiet igenom sin värsta ekonomiska kris sedan andra världskriget. Valutan rasade och arbetslösheten steg. I augusti det året kom Recep Tayyip Erdoğan till makten som premiärminister i Rättvise- och utvecklingspartiet. Den 8 maj 2004 besökte Recep Tayyip Erdoğan Grekland och lyckades tina upp de grek-turkiska relationerna som tidigare varit mycket spända. Under senare år har Turkiet genomfört många reformer för att få inträde i EU, och landet fick den 3 oktober 2005 börja förhandla om medlemskap i unionen.

[redigera] Fotnoter

1. ^ Gerner, Kristian,Karlsson, Klas-Göran, Folkmordens historia (2005) Stockholm: Bokförlaget Atlantis AB. sid. 117-144. ISBN 91-7353-073-5.