Tyska orden
Wikipedia
Tyska orden (tyska: der Deutsche Orden, Deutschorden; latin: Ordo domus Sanctae Mariae Theutonicorum, "Orden av vår Frus den heliga Marias tyska hus i Jerusalem") var historiskt en kristen riddarorden, numer en reguljär munkorden.
Innehåll |
[redigera] Historia
Tyska orden var ursprungligen ett kristet tyskt brödraskap som grundades i det Heliga landet av köpmän från de tyska städerna Bremen och Lübeck under belägringen av Acre (nuvarande Akko) 1189-1190 under det tredje korståget. Till en början drev man ett lasarett i Jerusalem för främst tyska kristna pilgrimer till Heliga landet. År 1198 omskapades organisationen till en riddarorden som blev en rent feodal militärformation med nästan uteslutande högadliga tyskar i sina led. Ordensriddarna fick avlägga löften om lydnad, kyskhet, fattigdom samt kamp mot kristendomens fiender, och värna Korsfararstaterna.
När orden liksom de övriga korsfararinstitutionerna i början av 1200-talet besegrades och trängdes ut från Heliga landet av de återerövrande muslimerna blev orden utan sätesort. Ordensriddarna drog sig ifrån Mellanöstern och sökte efter en ny plats att installera sig på. De fick år 1222 en fristad hos den kung Andreas II av Ungern. Andreas II blev ordens beskyddare och dess värd i hans kungadöme. Ordensriddarna blev ungerska vasaller och skulle skydda östra Ungern mot de icke-kristna kumanerna. Orden kastades dock ut från Ungern samma år och bannlystes efter ett försök att skapa en egen stat på ungersk mark. Tyska orden hamnade slutligen i hertigdömet Masovien i östra Polen år 1226 dit den inbjudits av fursten Konrad av Masovien till skydd mot de ickekristna balterna. Furst Konrad var upptagen av inbördesstrider om den polska tronen och man led av prusiska och litauiska stammar som ansatte landets östgräns. Ordens stormästare Hermann von Salza förlänades mark i Chełmno-distriktet i norra Masovien och blev polsk vasall i gengäld för ordens skydd mot balterna. I överenskommelsen ingick också att orden skulle försöka kristna balterna.
Ganska snart började ordensriddarna att i det fördolda grunda en toppstyrd och effektiv feodalstat på dels de polska förlänade markerna, dels de av dem erövrade baltiska territorierna. Ordens högmästare Herman von Salza lät 1230 överlåta de baltiska erövringarna på påven, ordens överordnade sedan 1199 i dess egenskap av riddarorden, vilket hindrade ordensbrödernas egentlige länsherre i Polen, Konrad av Masovien, att göra anspråk på dessa.
Den baltiska ursprungsbefolkningen kristnades med hårda medel. 1231 fördes krig mot pruserna. Tyska orden grundade en stat i Östpreussen på de underkuvade stammarnas område. 1233 besegrade polska korsfarare från Masovien och Pommern, tillsammans med ordensriddarna, under en korstågsexpedition de icke-kristna jadvingerna vid Sirguna i Preussen.
Flertalet polska hertigar ur ätten Piast, till vilken även Tyska ordens formelle länsherre Konrad av Masovien tillhörde, deltog 1234 i ett korståg arrangerat av Orden mot de hedniska jadvingerna och preussarna nordöst om floden Wislas nedre lopp. Samma år förfalskade ordensriddarna sitt vasalldokument med den polske Konrad av Masovien och förklarade sina baltiska erövringar, samt de av Konrad förlänade etniskt polska områdena, för ett tyskt rikslän under den tyska kejsarmakten. Beskyddade av påven och den tyske kejsaren samt omgärdade av den respekt ordensriddarna åtnjöt bland den dåtida kristna allmänheten i egenskap av kristenhetens beskyddare, kund ordensbröderna begå övergrepp mot den baltiska urbefolkningen (pruser, jadvinger, litauer och letter) i sin strävan att tillförskansa sig deras marker. Balterna förslavades systematiskt samt ersattes med främst invandrade tyskar.
Ordens polska länsherrar som skänkt orden en fristad på polsk mark, drabbades inom 100 år efter ordens installation i Polen själva av ordensriddarnas territoriella och politiska expansion. Polackerna förlorade hela den polska kusten till orden. I nära samarbete med Hansan skapade ordensriddarna därpå en mäktig tysk militär och ekonomisk hegemoni i det södra Östersjöområdet som gav dem en stormaktsposition i regionen. De gick 1237 samman med den likaledes tyska Svärdsriddarorden som år 1202 med vapenmakt installerat sig i Livland i det ickekristna norra Baltikum (Estland och Lettland) och erövrade även Gotland. Tillsammans strävade ordnarna efter att upprätta en sammanhängande tysk stat vid Östersjön mellan Danmark och Finska viken. Bland annat erövrade orden Estland och Gotland från Danmark (1346 respektive 1398).
I krig år 1242 mot stadsrepubliken Novgorod led orden nederlag på Peipussjöns is mot Alexander Nevskijs trupper. I Polen blev furst Svietopelk av Pommern den förste av de polska hertigarna att varsebli och genomskåda den Tyska ordens expansionssträvanden. Väl medvetna om att Svietopelk inte hade något stöd hos Piasthertigarna på grund av sitt självständiggörande från de polska rikena, avkrävde orden Svietopelk hans marker öster om floden Wislas mynning för att få kontroll över allt land nordöst om Wisla. Slutligen tvingades Svietopelk att avstå allt land öster om Wisla och ordensriddarna kunde ytterligare stärka sin ställning i regionen.
1245 antogs ordensregler efter mönster från Johanniterriddarna.
Mellan 1251 och 1253 rasad strider mellan den urpreussiska ickekristna befolkningen i Preussen, jadvinger och preussare, och Tyska orden, förstärkt med polska korsfarare. Den baltiska urbefolkningen ansattes mycket hårt och kristnas med våld. Den tjeckiske kungen Ottokar II av Böhmen deltog 1254 i ett korståg mot de baltiska pruserna. På de kuvade prusernas mark grundade ordensriddarna en stad som till minne av den tjeckiske kungens deltagande får namnet Königsberg (idag Kaliningrad ).
1255 anfölls de tyska ordensriddarnas territorium och gränstrakterna mellan Preussen och Polen av jadvingiskt kavalleri. Den jadvingiske hövdingen Mendog enade de hedniska jadvingiska stammarna och gick till våldsam motoffensiv mot orden och de kristna bosättarna.
1260 stupade Karl Ulfsson, son till Ulf Fase, i Kurland. Han testamenterade många gårdar i Sverige till Tyska orden som därigenom kunde upprätta en svensk komtur.
1261 deltog furst Siemovit av Masovien med trupper i en korsfararexpedition ledd av den Tyska orden mot litauerna.
1282 jagade Krakowhertigen Lech den svarte med sina trupper ikapp återvändande baltiska jadvinger som hade härjat Lublintrakten i norra Lillpolen. Jadvingerna förföljdes in på sitt eget territorium i Preussen där de i ett blodigt slag, vid floden Niemen i dagens södra Litauen, omringades och närmast förintades. Jadvingerna var efter detta oförmögna till självständig expansion. Detta underlättade den Tyska ordens underkuvande av de preussiska stammarna och tvingade de återstående jadvingerna att liera sig med litauer bosatta längre österut.
Med hjälp av Lech den svartes åtgärder föregående och samma år mot jadvinger och litauer fullbordade Tyska orden 1283 underkuvandet av de preussiska och jadvingiska stammarna i Preussen. Stammarna, ca 100 000-120 000 människor, förslavades eller utrotades fram till floden Niemen i Litauen. Spillror av de preussiska och jadvingiska stammarna som undkommit massakrer och träldom fick en fristad hos litauerna i öster. De avfolkade preussiska områdena lät orden befolka med 15 000 invandrade, främst tyska, bönder och riddare från det Tysk-romerska riket.
1294 drabbades Masovien av ett nytt litauiskt härjningståg. Piasthertigen Kazimierz av Masovien stupade i försvaret av sina domäner. Utöver litauernas härjningar drabbades Masovien även av de tyska ordenriddarnas utfall mot gränsområdet varvid borgen Wizna förstördes. Orden ansåg sig nu så pass stark att den vände sig mot sina formella polska länsherrar.
Under 150 år från etableringen i Östeuropa växte en mycket stark och effektiv tysk stat upp mellan Finska viken och Lübeck. Ordens olika högmästare hade många medel att befästa ordens maktposition, till exempel:
- krig mot andra kristna (i strid med ordenslöftena)
- spridande av propaganda (polackerna som antog kristendomen 966 framställdes av orden som hedningar för att motivera stridshandlingar mot Polen)
- urkundsförfalskning (ordensriddarna gjorde anspråk på arv efter stupade västeuropeiska gästriddare genom att uppvisa testamenten där de stupade testamenterat sin fasta egendom till orden).
Orden ändrade även postumt innehållet i slutna avtal till sin fördel, mutor till påven, lönnmord samt övergrepp på den baltiska ursprungsbefolkningen som systematiskt förslavades eller utrotades (de baltiskspråkiga folkstammarna jadvinger och pruser förintades och spillrorna av stammarna förtyskades). Samtidigt månade ordensriddarna om handeln och näringslivet samt lät bygga städer och byar med en god infrastruktur. Tillsammans med Hansan, som i egenskap av handelsförbund verkar för ett undanröjande av all icke-tysk handelskonkurrens på Östersjön, blev Orden en tid den rikaste, starkaste och bäst organiserade statsorganisationen i Öst- och Nordeuropa.
Senast 1308 grundades Tyska ordens svenska avdelning i Årsta, söder om Stockholm, som kom att bestå fram till 1467.
Mellan 1308 och 1309 anfalls Pommern vid den polska kusten av invanderade tyska brandenburgare. Den polske fursten Vladislav Alnshög kunde inte undsätta Pommern på grund av strider mot tjecker och tyskar i söder. Vladislav Alnshög tog därför ett som det skulle visa sig fatalt beslut att liera sig med Tyska orden i syfte att återta Pommern. Brandenburgarna drevs ut ur Pommern med Tyska ordens hjälp, men när brandenburgarna trängts bort höll sig ordensriddarna kvar i Östpommern genom att slå upp ett läger utanför Gdansk. I november bröt ordensriddarna in i staden och dödade dess slaviska invånare. Snabbt erövrade orden även städerna Tczew (Dirschau), Nowe och Swiecice. När de polska trupperna nåddes av förstärkning var det för sent och man lyckades inte driva bort orden som växt sig så stark att den öppet kunde vända sig mot sin länsherre. Hela den polska kusten styrdes nu av orden. Sedan orden expanderat och säkrat sin ställning mot sin länsherre Polen flyttade ordens stormästare Siegfried von Feuchtwangen 1309 sitt huvudsäte från Venedig till Marienburg (Malbork).
Den polske kungen Alnshög kunde inte rå på orden utan drog 1321 istället Tyska orden inför domstol i Vatikanen. Rättegången blev lång och utdragen då orden med hjälp av den tyske kejsaren och anhängare inom Vatikanen försökte förhala förhandlingarna. År 1321 överbevisades orden och den fördöms för sitt handlande av Vatikanen och ålades att återlämna Pommern till polackerna och betala ett stort skadestånd till den polska kronan samt även att stå för rättegångskostnaderna. Ordensriddarna vägrade acceptera domslutet trot att de bannlystes av påven. Man blidkade påven med en del av den stora skatt som orden tog upp i Pommern. Polen berövades därmed tillgången till havet för de kommande 140 åren.
1331 invaderade och härjade Tyska orden norra Polen i ett plundringståg. De stoppades genom det oavgjorda slaget vid Plowce där drygt 4000 polacker och tyskar stupade. Under andra hälften av 1300-talet växte sig det polsk-litauiska samväldet starkt nog att stoppa ordens expansion.
Mellan 1392 och 1398 kunde ordensriddarna utan stora utgifter öka antalet soldater med sammanlagt 20 000 västeuropeiska riddare för sina korståg mot Litauen genom att erbjuda och lova dem frälsning som belöning.
1400 hade Tyska orden sedan sitt inträde på polsk mark 1226 etablerat närmare 90 städer av olika stor omfattning:
- Toruń (Thorn)
- Chelmno (Kulm)
- Elblag (Elbing)
- Kwidzyn (Marienwerder)
- Braniewo (Braunsberg)
- Lidzbark (Heilsberg)
- Krolewiec (Königsberg, idag Kaliningrad)
Dessutom hade man grundlagt 1400 byar, vilket tillsammans med donationer från välgörare i det tysk-romerska riket utgjorde grunden till ordensstatens rikedom och styrka.
I slaget vid Tannenberg år 1410, som ibland kallas medeltidens största slag, krossade det förenade Polen–Litauen under kung Władysław II Jagiełłos ledning den Tyska ordens riddarhär som bestod av legoknektar samt tillresta riddare från hela Europa. Ordens stormästare Ulrich von Jungingen och ett stort antal komturer (borgherrar) stupade i slaget. Tyska ordens makt bröts och den återfick aldrig sin fulla styrka, men fick behålla sin självständighet.
1414 inleddes ett nytt polsk-litausiskt fälttåg mot ordensstaten. Ordensriddarna mötte inte upp utan stängde in sig i sina borgar. 1419 skedde ytterligare ett polskt-litauiskt fälttåg mot ordensriddarna på grund av ordens ständiga brott mot freds- och gränsavtal. Władysław II Jagiełłos sista fälttåg mot ordensriddarna år 1422 fick namnet "hungerkriget" då ordensriddrana använde den brända jordens taktik och på nytt barrikaderade sig i sina borgar.
Mellan 1431 och 1435 blandade sig ordensriddarna i ett polskt inbördeskrig på rebellernas sida i syfte att spräcka den polsk-litauiska unionen. Rebellerna besegrades dock och delar av Tyska ordens riddarhär förintades i slaget vid Wilkomierz (Ukmerge; även kallat "Lilla Tannenberg") i norra Litauen.
Mellan 1453 och 1466, i trettonårskriget, gjorde ordens städer uppror mot högmästaren på grund av den politiska och ekonomiska centralisering och monopolmakt som hämmade borgarståndets och städernas utveckling. Ordenstatens städer ville uppnå de omfattande fri- och rättigheter som rådde i det polsk-litauiska samväldet och bad Władysław II Jagiełłos son Kasimir IV Jagiellonczyk om en polsk-litauisk militärintervention. 1466 erövrade Polen Westpreussen från Tyska orden. Stormästaren flyttar till Königsberg i Östpreussen. Efter 13 års krig blev därför ordensstaten 1466 krossad och på nytt infogad i det polska riket som en polsk vasall.
Ordensriddarna försökte några gånger i slutet av 1400-talet och början av 1500-talet att göra uppror men besegrades. År 1525 upplöstes ordensstaten när ordens siste högmästare Albrecht von Brandenburg-Ansbach med godkännande av den polske kungen Sigismund I av Polen (son till Kasimir IV) konverterade till lutheranismen och förvandlade ordenstaten till en värdslig, sekulariserad stat, hertigdömet Preussen, med den polske kungen som länsherre.
När ordensstaten sekulariserades och som första stat i världen antog lutheranismen som statsreligion 1525, accepterades inte detta av ordens komturier (kyrkodistrikt) i Västeuropa. År 1527 övertogs därför titeln ordens högmästare av komturen/mästaren för ordens tyska kyrkoprovins. Under de följande århundradena blev Tyska orden i Tyskland en tillflyktsort för den tyska högadeln som fortsatte att dubbas som riddare inom orden.
År 1809 besegrade franske kejsaren Napoleon I de tyska staterna och dess beskyddare, det österrikiska kejsardömet. Han upplöste det tysk-romerska riket, samt upplöste Tyska orden inom det av honom skapade tyska Rhenförbundet, bestående av 36 allierade tyska småstater, varvid ordensbröderna fick en fristad i habsburgarnas österrikiska kejsardöme, Frankrikes arvfiende. År 1834 återupprättade kejsaren Frans I av Österrike orden. År 1923 avsade sig den siste ordensriddaren sin riddarvärdighet och år 1927 erkände samtliga länder inom Österrike-Ungerns tidigare område Tyska orden som andlig orden; den ombildades 1929 av påven Pius XII, som fastställde det nya reglementet för Tyska orden, varigenom dess status som rent andlig munkorden klargjordes.
År 1938 upplöstes Tyska orden i Österrike efter Hitlers Anschluss av landet och 1939 upplöstes orden i Tjeckoslovakien efter den tyska ockupationen. Den upplöstes även som munkorden av nazisterna och dess egendomar konfiskerades; ordens präster i Tjeckoslovakien och Österrike förföljdes och trakasserades. Efter andra världskrigets slut 1945 förnyade Tyska orden sin verksamhet och återbildades som reguljär munkorden i Romersk-katolska kyrkan.
En politisk arvinge till ordensstaten blev det tyska Preussen som under de polsk-svenska krigen med svensk hjälp lösgjorde sig från Polen (1657), förenade sig med Brandenburg och 1701 utropade sig till kungadöme. År 1772 initierade Preussen Polens tre delningar under 1700-talet, varvid det mer än fördubblade sitt territorium och under 1800-talet positionerade det sig genom krig och diplomati till en ledande ställning i det Tyska riket genom att tränga undan och utesluta det Österrikiska kejsardömet ur det Tyska förbundet. Preussen enade de över 200 tyska staterna till ett rike under preussiskt styre. Efter det fransk-tyska kriget 1870-1871 utropades ett tyskt kejsardöme. Detta upplöstes 1918 vid första världskrigets slut. Preussen blev då på nytt en isolerad tysk enklav när den polska staten återuppstod med anspråk på en egen kust vid Östersjön. Detta blev en av förevändningarna för Hitlers anfall på Polen och därmed andra världskrigets utbrott 1939. År 1944 erövrades och inkorporerades denna statsbildning av Sovjetunionen. Statsbildningen (Kaliningradenklaven) är idag rysk och är fortsatt orsak till flera återkommande förvecklingar, friktioner och konflikter med dess grannar Litauen och Polen. Det handlar oftast om transittrafik, tullar, pipeline-dragningar och visumkrav samt Rysslands krav på en militär buffert mellan sig och NATO.
[redigera] Tyska orden idag
Idag finns Tyska orden representerad som en munkorden i Österrike, Tyskland, Tjeckien, Slovakien, Slovenien samt i Mellanöstern och tredje världen. Munkarna och nunnorna i Tyska orden sysselsätter sig främst med trosfrågor, själavård samt sjukvårds- och välgörenhetsfrågor. Man har även en avdelning i Wien som sysslar med historiska studier över orden och tar hand om ett omfattande arkiv samt ordens skattkammarmuseum.
[redigera] Ordenstatens organisation
Ordensstaten i Baltikum och Polen var organiserad i 25 distrikt (komturier) uppbyggda kring en eller flera klosterborgar i tegel, bemannade med en kommendant och upp till 20 ordensriddare, 4-7 ordensmunkar samt ett stort antal underlydande pager och knektar, så kallade icke-edsvurna tjänande bröder. De lokala borgherrarna förfogade över distriktets både livegna och fria balter och slaver, fria tyska bönder och kolonisatörer samt lantadel och stadsbor. Samtliga komturiers borgherrar lydde i sin tur under en av en inre krets på livstid vald högmästare, med fullständig makt över ordensstatens invånares religiösa, politiska och ekonomiska liv. Trots att de egentliga edsvurna ordensbröderna, som avlagt ordenslöftet om lydnad, asketism och kyskhet, aldrig var fler än 500 riddare och 125 munkar kunde de från slutet av 1200-talet grunda sin makt på ett av dem kontrollerat, monopoliserat och länge välmående näringsliv och en mycket välorganiserad effektiv krigsmakt bestående av drygt 3000 icke-edsvurna tjänande bröder samt upp till 15 000 krigstjänstskyldiga livegna och vasaller. I nödfall kunde hären ökas till det dubbla med hjälp av legoknektar och korsfarare från de västeuropeiska länderna. Ordensriddarna månade om ett effektivt jordbruk och näringsliv.
[redigera] Ordens stormästare
- Meister Sibrand 119
- Gerhard 1192
- Heinrich 1193/94
- Heinrich, prx-ceptor 1196
- Heinrich Walpot 1198-1200
- Otto von Kerpen 1200-08
- Heinrich von Tunna gen. Bart 1208-09
- Hermann von Salza 1209-39
- Konrad von Thüringen 1239-40
- Gerhard von Malberg 1240-44
- Heinrich von Hohenlohe 1244-49
- Gunther von Wüllersleben 1249-52
- Poppo von Osterna 1252-56>
- Anno von Sangershausen 1256-73
- Hartmann von Heldrungen 1273-82
- Burchard von Schwanden 1283-90
- Konrad von Feuchtwangen 1291-96
- Gottfried von Hohenlohe 1297-1303
- Siegfried von Feuchtwangen 1303-11
- Karl von Trier 1311-24
- Werner von Orseln 1324-30
- Luther von Braunschweig 1331-35
- Dietrich von Altenburg 1335-41
- Ludolf König 1342-45
- Heinrich Dusemer 1345-51
- Winrich von Kniprode 1352-82
- Konrad Zöllner von Rotenstein 1382-90
- Konrad von Wallenrode 1391-93
- Konrad von Jungingen 1393-1407
- Ulrich von Jungingen 1407-10
- Heinrich von Plauen 1410-13
- Michael Küchmeister 1414-22
- Paul von Rusdorf 1422-41
- Konrad von Erlichshausen 1441-49
- Ludwig von Erlichshausen 1450-67
- Heinrich Reuß von Plauen 1467-70
- Heinrich Reffle von Richtenberg 1470-77
- Martin Truchseß von Wetzhausen 1477-89
- Johann von Tiefen 1489-97
- Friedrich von Sachsen 1498-1510
- Albrecht von Brandenburg-Ansbach 1510-25
- Walther von Cronberg 1527-43
- Wolfgang Schutzbar gen. Milchling 1543-66
- Georg Hund von Wenckheim 1566-72
- Heinrich von Bobenhausen 1572-90/95
- Maximilian von Österreich 1590/95-1618
- Karl von Österreich 1618-24
- Johann E. von Westernach 1625-27
- Johann Kaspar von Stadion 1627-41
- Leopold Wilhelm von Österreich 1641-62
- Karl Josef von Österreich 1662-64
- Johann Kaspar von Ampringen 1664-84
- Ludwig Anton von Pfalz-Neuburg 1684-94
- Franz Ludwig von Pfalz-Neuburg 1694-1732
- Clemens August Wittelsbach von Bayern 1732-61 (dotterson till den polske kungen Jan III Sobieski)
- Karl Alexander von Lothringen 1761-80
- Maximilian Franz von Österreich 1780-1801
- Karl Ludwig von Österreich 1801-04
- Anton Victor von Österreich 1804-35
- Maximilian Joseph von Österreich 1835-63
- Wilhelm von Österreich 1863-94
- Eugen von Österreich 1894-1923
- Bischof Dr. Norbert Klein 1923-33
- Paul Heider 1933-36
- Robert Schälzky 1936-48
- Martin Tumler 1948-70
- Ildefons Pauler 1970-88
- Arnold Othmar Wieland 1988-2000
- Bruno Platter 2000-
[redigera] Se även
[redigera] Extern länk
