Gulag

Wikipedia

Denna artikel är nominerad till att bli en utmärkt eller en läsvärd artikel. Vad tycker du? Gör din röst hörd!

Gulag, från ryskans ГУЛАГ: Главное Управление Исправительно-Трудовых Лагерей, "Glavnoje Upravlenije Ispravitelno-trudovitj Lagerej", "Huvudstyrelsen för korrektions- och arbetsläger". Gulag var benämningen på det sovjetiska system av koncentrations-, arbets- och interneringsläger, som påbörjats av Lenin och som sedan av Stalin byggdes ut i enorm omfattning. Även efter avstaliniseringen fram till Sovjetunionens upplösning användes Gulaglägren som bestraffningsmetod. Den bredare allmänheten i väst fick kunskap om Gulaglägrens förekomst tack vare nobelpristagaren Aleksandr Solzjenitsyns böcker.

Innehåll 1 Bakgrund 2 Det första lägret 3 1936-1938: Den stora terrorns år 4 Andra världskriget 5 Efterkrigsåren till Stalins död 6 Fösta vittnesmålen från lägren 6.1 Arresteringar 6.2 Anklagelser och brottsutredning 6.3 Dom, straff och deporteringar 6.4 Förteckning över lägren 7 Förändringar 8 Nya vindar 9 Mot slutet 10 Det sista lägret 11 Se även 12 Källor 13 Externa länkar

[redigera] Bakgrund

Olika former av arbetsläger i Sibirien hade funnits sedan 1600-talets, de s.k. Katorgas. Det var till dem t.ex. krigsfångarna från Karl XII:s karolinska armé skickades efter nederlaget vid Poltava och kapitulationen vid Perevolotjna.

Efter tsar Nikolaj II:s abdikation i februari 1917 och den ryska revolutionen i oktober samma år rådde mer eller mindre anarki och inbördeskrig i Ryssland. Lenin hade redan innan oktoberrevolutionen framfört idéer om arbetsläger. I början var dessa arbetsläger, t.ex. Cholmogorij, efter förhållandena tämligen idylliska och livet tedde sig inte särskilt svårt. De politiska fångarna hade av tradition ganska stora friheter i fängelserna medan ”vanliga” brottslingar hade det värre. Dock ansågs arbetslägren i första hand vara avsedda för politiska motståndare, även om detta så småningom kom att ändras. Man närde länge en tro på att fångar genom hårt arbete kunde inrättas i ledet och bli goda sovjetmedborgare. De politiska fångarna motarbetade dock detta och hade stort stöd av själsfränder i utlandet.

En lösning lades fram den 4 juni 1918, då Trotskij krävde att en grupp bångstyriga tjeckiska krigsfångar skulle pacificeras, avväpnas och sättas i ett kontslager. Med freden i Brest-Litowsk repatrierades två miljoner krigsfångar till centralmakterna och de tomma lägren överlämnades omedelbart till tjekan.

Inledningsvis var tanken att de intagna skulle finansiera lägrens drift med sitt arbete, men det blev inte så. I september 1918 fick Feliks Dzerzjinskij en hemlig rapport med klagomål över att de sanitära förhållandena i ett genomgångsläger var under all kritik, huvudsakligen därför att så många blev alltför sjuka för att orka arbeta. Redan i detta skede menade de ansvariga att man skulle göra sig av med sjuka och svältande för att inte driften skulle avstanna.

En speciell kategori av fångar var de "politiska" som utgjordes av socialister som inte tillhört Lenins fraktion, d.v.s. socialistrevolutionärer och mensjeviker. Dessa hade erfarenheter av tsarens system och protesterade med hjälp av själsfränder i utlandet. Emigrant-socialisterna kunde agitera på dessa fångars vägnar och gjorde det också. I de kriminella grupperna ingick vita officerare och deras sympatisörer, "spekulatörer", aristokrater och matroser som deltagit i myteriet på Kronstadt och även vanliga kriminella.

Tack vare att Jekaterina Pesjkova, maka till författaren Maksim Gorkij, kände Dzerzjinskij väl lyckades hon utverka att Politiska Röda Korset fick rätt att besöka fängelser och läger, en privilegie som de fick behålla in på 20-talet. Eftersom uppmärksamheten var besvärande organiserade bolsjevikerna en alternativ förening för fånghjälp, Internationella sällskapet för bistånd till revolutionens offer som påstods arbeta för kapitalismens 100 000 fångar. Ändå fungerade inte terrorn, speciellt de politiska fångarna var motstridiga och trotsade ofta fångvaktarna. Grövre metoder behövdes och våren 1923 kom lösningen: Solovkiöarna.^[1]

[redigera] Det första lägret

Våren 1923 hade den bolsjevikiska regeringen tröttnat på ineffektiviteten och den negativa uppmärksamhet som de improduktiva lägren medförde. Man inrättade det som idag kallas för Gulags första läger: Solovkiöarna. Solovkiöarna ligger i Vita havet och lägret inrymdes i ett f.d. kloster. Ursprungligen hade lägren i Sovjetunionen administrerats av Tjekan (Tjrezvytjajnaja komissija, Extraordinära kommissionen), den hemliga polisen under inbördeskriget. Man tog nu också över lägren i Cholmogorij och i Petrominsk, båda lägren belägna i tidigare kloster. Den 13 oktober 1923 övertog man lägren helt och dessa kom att kallas för SLON, Severnije Lagerij Osobogo Naznatjenija, eller nordliga läger av speciell betydelse. Tjekan, som tidigare bytt namn till GPU (Gosudarstvennoje polititjeskoje upravlenije, Statens politiska förvaltning) tog nu namnet OGPU (Obedinjonnoje gosudarstvennoje polititjeskoje upravlenije, Förenade statspolitiska förvaltningen) bl.a. för att markera sitt ökade inflytande. Under de kommande sex åren rådde mer eller mindre kaos i dessa läger, inte minst eftersom den sovjetiska regeringen hela tiden bytte inriktning och kom med nya idéer. Tjekan stärkte fortlöpande sin ställning och lade under sig allt fler av de många sovjetiska fängelserna och lägren. 1929 kom så en vändpunkt i och med byggandet av Vitahavskanalen.^[2] Den ryske ledaren, Josef Stalin, hade kommit till makten efter en lång och svår maktkamp. Han anses ha varit helt inställd på att stärka sin position och, i likhet med historiskt sett stora härskare, sätta sin prägel på samtiden. Detta kan ha gjort att han med hjälp av lägren såg en chans att både skaffa fram arbetskraft till storslagna projekt, som Vitahavskanalen, men också att göra sig av med fiender som skulle kunna hota hans maktposition. Vitahavskanalen fullbordades 1933, men kom till följd av sin enkla och bristfälliga konstruktion aldrig att bli den betydelsefulla transportled som avsågs. I mitten av 1930-talet förfogade så Gulagsystemet och fängelserna, till följd av sammanslagningar och en ständig expansion, över cirka 1000 000 interner. Verksamheten ökade kontinuerligt och för att hantera den ständigt ökande byråkratin ombildade OGPU sig i oktober 1934 till NKVD, (Narodnyj komissariat vnuttrenitj del, Folkkommissariatet för inre angelägenheter). Offentliga utredningar visade under tiden att lönsamheten för lägren var dålig eller obefintlig, men verksamheten tilläts fortgå.

[redigera] 1936-1938: Den stora terrorns år

Åren 1936 till 1938 kallas numera den stora terrorns år. Det var under denna tid som Stalin med hjälp av läger, fängelser och NKVD gjorde omfattande utrensningar av verkliga eller inbillade fiender.^[3][4] Många av lägren var tidigare mer inkompetent och slarvigt ledda förvaringsplatser än rationellt organiserade fängelser, men blev nu tillfälligt omgjorda till skådeplatser för mer eller mindre planmässiga avrättningar. Fångarna mördades eller tvingades att arbeta sig till döds. Människor på alla nivåer och områden fördes bort och avrättades i jakten på statens fiender. Detta möjliggjordes bland annat genom att NKVD erhöll stora befogenheter att gripa, åtala, döma och avrätta vad som kallades ”folkets fiender”. Påstått "spioneri" var också en återkommande åtalspunkt, i de flesta fallen ogrundad. Den här utrensningen minskade kraftigt under 1939, men fortsatte i större eller mindre omfattning fram till Stalins död 1953. I och med år 1939 försvann prägeln av dödsläger. Till skillnad från Nazityskland hade Sovjetunionen emellertid inga renodlade dödsläger.^[5], men det finns flera redovisningar av massavrättningar inom lägren.^[6] Det stränga klimatet, avsaknaden av lämpliga kläder och undernäring gav också stort antal döda, till exempel under Berzins tid av 16 000 fångar som fördes till Kolyma kom endast 9 928 levande fram till Magadan.^[7][8] Lägren kom även att spela en viktig roll i Sovjetunionens mineral- och industri-produktion, se Stalinism.

[redigera] Andra världskriget

Under andra världskriget fortgick lägerverksamheten med oförminskad intensitet. Av praktiska skäl anpassades många läger till ren krigsproduktion och till att försörja Röda armén med såväl materiel som manskap. Under kriget och efter krigsslutet fylldes lägren i många fall med krigsfångar, även om särskilda krigsfångläger med samma syfte som arbetslägren upprättades. Förhållandena i fånglägren var mycket dåliga och dödssiffrorna var höga.

Ett stort antal polska fångar släpptes sommaren 1941 till följd av "amnesti" efter tyska anfallet på Sovjetunionen. Den polske generalen Władysław Anders lyckades 1942 få 115 000 att utvandra via Iran till Mellanöstern. I gruppen ingick invånare av Polens östra provinser som deporterades till Sovjetunionens centrala delar eller skickades till GULag, bland annat 6 000 polska judar och några tusen vitryssar och ukrainare. Truppen ingick i den polska andra kåren som deltog i de västallierades italienkampanj.^[9][10][11]

Ett av de första avslöjandena av omfattningen och med förteckning över sovjetiska GULAG-koncentrationsläger publicerades i boken "Sprawiedliwość Sowiecka" ("Den sovjetiska rättvisan", Rom 1945) utgiven hos den polska andra kåren, som till största delen bestod av soldater som 1942 fick utvandra från Gulag.^[12][13] Efter kriget användes de polska fångarnas redogörelser om lägren av amerikanska Library of Congress och American Federation of Labour i rapporter om slavarbete. American Federation of Labours rapport från 1949 användes för att försöka förmå FN att undersöka tvångsarbete bland medlemsstaterna.^[14]

[redigera] Efterkrigsåren till Stalins död

Under tiden omedelbart efter krigsslutet utfärdades vissa amnestier, exempelvis frigavs i juli 1945 drygt 700 000 kvinnor och barn. Till följd av bombningarna av Hiroshima och Nagasaki övertygades den sovjetiska stadsledningen om att det var mycket viktigt att ekonomin måste ägnas åt i första hand militär och industriell produktion och i andra hand åt inhemska behov. 1946 delades NKVD i två delar: MVD (Ministerstvo vnuttrenitj del, ministeriet för statens säkerhet) med ansvar för lägerförvaltningen av Gulagsystemet och MGB (Ministerstvo gosudarstvennoj bezopasnosti, kommittén för statens säkerhet) med ansvar för kontraspionage, utlandsspionage, gränsbevakning och kontroll av statens motståndare. Till följd av kriget anlände också en ny typ av politiskt medvetna fångar, många tidigare soldater i Röda armén. Dessa fångar spred oro i lägren eftersom de störde och bröt upp den traditionella lägerkulturen. Detta skapade oro även i statsledningen eftersom man inte ville att dessa fångar skulle vända sig mot regimen. Följden blev att man inrättade specialläger, osybyje lagerja, dit dessa fångar förflyttades. Regimen i dessa läger var mycket hård, men fångarna var väl medvetna om att saker och ting ändrats och förflyttningarna stärkte endast deras motstånd. 1948-1949 återarresterades dessutom de som gripits tio år tidigare och dömts till tioåriga straff, allt för att begränsa den politiska oron. Stalin beordrade åter att nya stora byggnadsprojekt skulle dras igång, till exempel en järnväg från Salechard till Igarka, men också kanalbyggnadsprojekt som Volga – Donkanalen och Volga – Östersjökanalen, eller kraftverksprojekt som vattenkraftverket i Stalingrad. Till skillnad från tidigare betraktades i stora kretsar dessa projekt som slöseri och storhetsvansinne. Visserligen riktades ingen kritik mot projekten så länge Stalin levde, men flera av dem stoppades bara några dagar efter dennes död. Samtidigt riktade officiella utredningar kritik mot projekten – 1951 kom det fram att en järnvägslinje som kostat enorma summor, både i form av pengar och människoliv, inte använts på tre år. 1952 subventionerades lägren med 2,3 miljarder rubel, vilket var ca 16% av stadsbudgetens utgiftssida. 1953 konstaterade en annan utredning att lägerverksamheten kostade oerhörda summor, trots att fångar användes som arbetskraft. Denna kritik hade visserligen framförts ett antal gånger innan kriget, men Stalin hade beordrat att verksamheten skulle fortsätta. 1953 var det officiella antalet fångar i lägren över 2,5 miljoner människor.

[redigera] Fösta vittnesmålen från lägren

1945 kom en bok som hette "Den sovjetiska rättvisan" (polska originalets titel Sprawiedliwość sowiecka) skriven av Kazimierz Zamorski (pseudonym Sylwester Mora) och Stanisław Starzewski (pseudonym Piotr Zwierniak). Den utgavs i Rom av ett förlag knutet till Polska andra kåren (så kallad "Anders armé"). Uppgifterna nedan är hämtade från denna bok.

[redigera] Arresteringar

Enligt boken^[15] skedde arresteringarna både på ett planerat sätt och spontant. De planerade arresteringar verkställdes genom att den gripne hämtades av NKVD, oftast på natten, och det visades inget arresteringsorder. Oftast skedde också ett grundligt genomsökande av lägenheten. Den gripne kunde få till exempel 5 minuter för att samla ihop sina personliga saker. I flera fall ombads personer att följa med för att reda ut någon mindre ospecificerad oklarhet, varvid familjerna försäkrades att han/hon skulle komma hem så fort en rapport skrivits ner.

NKVD fångade också förbipasserande på gatan ("łapanka"), som enligt vittnesbörden kunde omfatta 800 personer (Tarnopol, 17-18 november 1939) eller 92 personer (Lwów, 14 jaunari 1940). Dessa personer kom därefter att revideras och kontrolleras grundligt. Alla folksamlingar var förbjudna. Om två personer påträffades med att samtala, kunde båda utfrågas vad de talade om - eventuell dålig överenskommelse av det återgivna samtalet ledde till att båda grepps. En annan teknik var att iscensätta olika fällor som sovjetiska spioner kunde få flyende polacker att fastna i. I maj 1940 anlände en tysk reparieringskommission till Lwów och polacker som hade anknytning till polska områden på den tyska sidan kunde ansöka om ett inresetillstånd. När tillståndet skulle "stämplas" av ryssarna greps personerna.

[redigera] Anklagelser och brottsutredning

När personer greps eller arresterades blev det aldrig uttalat vad de anklagades för. Oklara eller glömda identitetspapper var alltid belastande. En vanlig teknik prakticerad av NKVD var att den gripne skulle själv gissa sig till och framlägga sin skuld (så kallad "självanklagelse"). Vissa polacker skulle gripas till varje pris och först därefter sökte NKVD-åklagare efter en lämplig anledning. Åklagarens arbete gick ut på att ^[16]:

• hitta och formulera brottet
• tillskriva brottet till en person obekväm för regimen
• övertyga den arresterade att denne utförde brottet
• tvinga de arresterade att erkänna brottet
• formulera åtalsakten

Lyckades inte åklagaren få fram "bevis" använde han sig av så kallad curriculum vitae-teknik - den arresterade skulle noggrant och flera gånger beskriva en speciell period av sitt liv. Minsta avvikelse tolkades om ett försök att dölja eller förvanska fakta. Trots att användande av tvång och våld var officiellt förbjudet var tortyr, fysisk och psykisk misshandel, hot, ohygieniska förhållanden och svält en regel.

Under utredningen hölls den arresterade i NKVD:s rannsakningsfängelser. Dagsransonen av mat (enligt föreskrifter) under rannsakningen skulle bestå av 600 g bröd, 20 g socker samt till frukost en kopp avkok av torkad frukt, till lunch en 0,5 l tunn soppa och en matsked kasja (gryn) till kvällsmat tunn soppa eller kasja. Den arresterade skulle också få en 1/2 timmes promenad. Var 10:e dag skulle fången få bada och lämna in kläder för desinficering. Vid tvätten rakade man hår och skägg med maskin. Rakning med rakkniv eller -blad var förbjuden. Underkläder tvättades var 10:e dag. Mat- och promenadprivilegier kunde dras in som bestraffning. Tillämpning av detta regelverk var i praktiken dålig. Mycket ofta fungerade inte tvätt och badmöjligheter, varför bad begränsades till en gång i månaden och byte av underkläder till en gång per halvår. 10-minuters promenader inföll en gång i veckan ^[17].

Fängelserna var överfulla och det fanns inte britsar, eller plats på golvet, för alla att sova samtidigt. Fångarna fick därför turas om att stå eller ligga. Isoleringsceller, som användes vid de intensiva förhörsperioderna, var små celler ofta med en brits utan sängkläder, belägen under jorden och därför fuktig och med ohyra. Mat bestod av 400 g bröd per dag och vatten utdelat i koppar. Om fången inte samarbetade under förhöret kunde brödransonen dras in eller halveras.

[redigera] Dom, straff och deporteringar

Domstolsförhandlingarna var för det mesta mycket korta. Politiska brott handlades av distriktdomstolarna eller NKVDs speciallkollegium (Osso), Osso tog hand om 80% av alla politiska brott. Domstolarna gick som regel på åklagarens linje, och om den anklagade tillskrevs "kontrarevolutionär" verksamhet hade denne ingen chans att frikännas. Efter att domslutet lästes upp fördes fången till en fängelseavdelning avsedd för de dömda. Själva uppsläsning av domen lät oftas så här: "Specialkollegiom NKVD i Moskva efter sammanträdet den (datum) beslutade att döma X.Y., medborgare i (landet), som ett element farligt för samhälle till (antal) år i förbättringslägret på orten (plats).", utan att man motiverade beslutet eller brottet. Det vanligaste straffet var 10 eller 15 år i Gulag.

De som dömdes till döden tvingades att lämna in en nådeansökan till hösta sovjet, handläggning tog cirka tre månader.

Deporteringar till Sibirien tilldömdes inte av NKVD-domstolar. Deporteringarna användes mera av vanliga domstolar. NKVD använde deporteringar för att skicka iväg "samhällsfarliga element" enligt uppgjorda förteckningar. Ofta tvingades de deporterade innan de lastades på tågvagnar att skriva på att de reste av egen vilja ^[18].

[redigera] Förteckning över lägren

Boken presenterar följande lista ^[19] över koncentrationsläger inom den europeiska delen av Gulag-systemet som sammanställdes av vittnessbörden:

• Soroklag, lager vid orten Soroka vid Vita havet. Metallmalmgruvor, metallberedning, bygge av järnväg, tunnlar, kanaler, elverk och flygfält. Tegelbruk, stenbrott, träindustri och fiskeri.
• Sievieronikel, lager söder om Murmansk. Gruvor för aluminium, nickel, koppar, bly och zink, samt lättare metallindustri.
• B.B.K - Kanal mellan Östersjön och Vita havet. Byggande och underhåll av kanalen.
• Volgostroj - Kanal mellan floden Volga och Östersjön. Byggande och underhåll av kanalen. Järnvägsbygge, stenbrott, träindustri. Arbeten för att anlägga ett konstgjord sjö vid floderna Mologa och Sjeksna.
• Oneglag - träinddustri, jordbruk och byggande av flygfält.
• Kargopollag - som Oneglag
• Sievdvinlag - Trä och pappersindustri. Byggande av staden Molotovsk, järnväg, kanaler, flygfält, samt stenbrott.
• Kulojlag - träindustri
• Uchtizmlag - oljeborrning, gruvor för järnmalm och kol. Cementbruk, väggbyggen, stenbrott, tegelverk, träindustri, jordbruk.
• Ustvymlag - träindustri, tegelbruk, vägbyggen.
• Pietjorlag - järnväg och flygfältsbygge, träindustri, stenbrott, jordbruk.
• Vorkutstroj - kolindustriområde Vorkuta. Byggande av järväg och flygfält.
• Sievzerdolag - järnvägsbygge Kotlas-Vorkuta
• Unzlag - järnvägsbygge, träindistri, tegelbruk
• Tiemnikovskije ITL - ett system av läger för kvinnor (i Potma-regionen). Träindustri, jordbruk, tilverkning av uniformer och andra textilier, skinnindustri, leksakstillverkning.
• Samarlag (även kallad Bezimienlag), byggande av staden Bezimianka som skulle bli centrum för vapenindustri. Byggande av underjordiska anläggningar och flygfält. Byggande av vägar och fördämningar vid Volga. Stenbrott, tegelbruk, jordbruk.
• Osobstroj - byggande av fortifikationer och fabriker för krigsindustri.
• Juzjlag, söder om Baku. Byggande av järnväg från Baku till Iran. Flygfälts- och fortifikationebyggen.
• Viatlag, träindustri, byggande av järnvägar och flygfält
• Osollag, nära staden Ufa och Solikamsk. Träindustri och väggbyggen.
• Ett 100-tal läger i östra Ukraina, östra Vittryssland och Ryssland, bland annat Donbass.

För den asiatiska delen av Sovjetunionen redovisas i boken:

• Sievurallag, gruvor för järnmalm och andra metaller samt kol. Metallindustru, flygindustri, byggande av flygfält, stenbrott, tegelverk, träindustrier.
• Ivdiellag, träindustri, vägbygge
• Karlag, kol- och metallgruvor. Byggande av fabriker och bostäder. Stenbrott, tegelverk, vägbyggen, jordbruk.
• Tobolkije ITL, kolgruvor, stenbrott, tegelverk, vägbyggen.
• Syblag, järnmalmgruvor, stenbrott, tegelverk, vägbyggen, träindustri, textil- och skinnindustrier.
• Tomasinlag, träindustri och vägbyggen.
• Kraslag, kolgruvor, träindustri, järnvägsbyggen.
• Norillag, kolgruvor, träindustri, järnvägsbyggen.
• Juzjsyblag, väg- och järnvägsbygge, stenbrott, träindustri.
• Novaja Ziemlja, kolgruvor fiske.
• Burlag, vägbygge, stenbrott, fortifikationsarbeten
• Niezjnieamurskije ITL, hamnarbete, väg- och järnvägsbygge, fortifikationsarbeten, byggande av flygfält, bostäder och städer (Komsomolsk)
• Dalnievostotjnyje ITL, väg- och järnvägsbygge, fortifikationsarbeten, byggande av flygfält, bostäder och städer
• Jakutskije ITL, guld- (inklusive Kolyma), platina- och blygruvor. Väg- och flygfältbyggen, stenbrott, fiske och fiskeindustri (konserver).
• Sievnostotjnyje ITL, som Jakutskije ITL
• Tjokotskije ITL, som Jakutskije ITL
• Kamtjatskije ITL, som Jakutskije ITL
• Sachalinskije ITL, som Jakutskije ITL

[redigera] Förändringar

Stalin avled den 5 mars 1953 och det tog inte lång tid innan stora förändringar skedde. Den 16 juni samma år förkunnades att lägersystemet skulle avskaffas på grund av ekonomisk ineffektivitet. Enligt MVD hade de instanser som producerat domar under trettio år befunnit totalt 3,7 miljoner människor skyldiga till kontrarevolutionära brott. Av dessa hade knappt 2,4 miljoner fängslats, 760 000 officiellt förvisats och drygt 600 000 avrättats. Dock ingår här inte de människor som förvisats, rannsakats i andra domstolar, de som aldrig rannsakats eller som orättvist beskyllts för icke-politiska brott. Frigivningarna började hösten 1954 och gick långsamt framåt under 1,5 år då ungedär 7000 människor rehabiliterades. Den nytillträdde generalsekreteraren i det sovjetiska kommunistpartiet, Nikita Chrustjev, höll i februari 1956 ett anmärkningsvärt tal vid partikongressen där han pekade ut personkulten kring Stalin såsom varande osund och ett upphov till terrorvälde. Chocken för det sovjetiska samhället var enorm och satte fart på frigivningarna. På tio månader frigavs 617 000 människor som dömts för politiska brott. 1964 störtades Chrustjev och ersattes av Leonid Brezjnev.

[redigera] Nya vindar

Leonid Brezjnev lade om politiken och återigen fängslades människor på grund av sina politiska åsikter. Den här gången rörde det emellertid i många fall om ättlingar till politiska fångar från 1930-talet. Dessa ättlingar hade inte längre samma orsak till rädsla som sina fäder och deras tid i fånglägren fick något av 1920-talets karaktär över sig. Protesterna mot orättvisor på anstalter och i läger var omfattande och strejker av alla de slag lamslog ständigt lägerdriften, något som varit en omöjlighet under Stalins livstid. I mitten av 1970-talet beräknade Amnesty att en promille, 1000 st, av Sovjetunionens totalt 1 000 000 interner var att anse som politiska fångar. Dessa fångar kallades för dissidenter; de visste varför de gripits och behandlades som politiska fångar. Denna nya typ av fånge började anlända till lägren redan 1957. Brezjnev avlöstes 1982 av Jurij Andropov, tidigare KGB-chef som fortsatte på den väg Brezjnev slagit in på. Andropov gjorde försök att mildra den kritik mot Stalin som tidigare framförts, något som ytterligare komplicerade omvärldens attityd. Andropov lyckades under sin tid som KGB-chef splittra den tidigare tämligen enade dissidentrörelsen, något som gjorde det enklare för statsmakterna att hantera den. Mellan 1964 och 1987 rehabiliterades färre än hundra fångar.

[redigera] Mot slutet

1984 avled Andropov och efterträddes av Konstantin Tjernenko som i sin tur efterträddes av Michail Gorbatjov i mars 1985. Gorbatjov var av en yngre generation och inledde sin karriär med en nykterhetskampanj. Det var inte förrän efter olyckan i Tjernobyl i april 1986 som Gorbatjov var redo att vidta riktiga förändringar. Han inledde med att föreslå att Sovjetunionen måste vara öppna med sina ekonomiska bekymmer. Begreppet glasnost, öppenhet, blev snabbt känt. Rehabiliteringarna återupptogs och i slutet av 1986 beslutade Gorbatjov att alla politiska fångar i Sovjetunionen skulle benådas och rehabiliteras. Detta innefattade även de som spärrats in på mentalsjukhus under diagnosen ”politiskt betingad mentalsjukdom”.

[redigera] Det sista lägret

I februari 1992 stängdes det sista lägret för politiska fångar, beläget i Perm.

[redigera] Se även

• Tvångsförflyttningar av befolkningsgrupper i Sovjetunionen
• Kirunasvenskar
• Kommunism
• Josef Stalin
• stalinism
• Vladimir Lenin
• En dag i Ivan Denisovitjs liv och Gulagarkipelagen, av Aleksandr Solzjenitsyn
• Varlam Sjalamov
• GULAG de sovjetiska lägrens historia, bok av Anne Applebaum.
• Journey Into the Whirlwind, bok av Evgenia Ginzburg
• Den stora terrorn av Robert Conquest

[redigera] Källor

[redigera] Externa länkar

• ((Ryska)) Karta över arbetsläger i Sovjetunionen