Syriska
Wikipedia
| Syriska (ܣܘܪܝܝܐ [Suryāyâ]) | |
|---|---|
| Talas i: | Armenien, Azerbajdzjan, Iran, Irak, Georgien, Libanon, Palestina, Syrien, Turkiet |
| Region: | Mellanöstern, Centralasien, Europa, Nordamerika och Australien |
| Antal talare: | 1 500 000 flytande |
| Rankning: | inte bland topp 100 |
| Klassificering: | Afroasiatiska språk Semitiska |
| Officiell status | |
| Officiellt språk i: | ej officiellt språk |
| Språkmyndighet: | |
| Språkkoder | |
| ISO 639-1 | |
| ISO 639-2 | syr |
| SIL | Flera olika: AII (för Assyrisk nyarameiska), |
Syriska är genom sin litteratur det viktigaste av de arameiska språken, och var de kristna jakobiternanas språk, med staden Edessa i Mesopotamien till centralpunkt, till skillnad från de judiska jakobiterna dels i Palestina, dels i Babylonien inhemska språk.
De nu levande syriska dialekterna benämns nysyriska, och den moderna syriskan kan även kallas assyriska/syrianska (ܣܘܪܝܝܐ; suryoyo).
Syriskan tillhör den östarameiska grenen, och skiljer sig från de västarameiska dialekterna; bibelarameiskan, targumiskan och andra, dels fonetiskt genom bortfall av slutande 'u' i pluralis av perfektform och imperativ och avslutande i flera pronominala suffix, dels också syntaktiskt genom sin av grekiskan starkt påverkade satsbildning. Dessutom innehåller syriskan en vida större mängd grekiska, persiska, latinska och arabiska lånord.
I Edessa hade syriskan säkerligen utbildats till skriftspråk före kristendomens utbredning i första århundradet eller 100-talet, men av denna äldre litteratur har knappast något bevarats till vår tid. Till de äldsta språkliga minnesmärkena hör Mara bar Serapions brev, en filosofisk skrift, som antagligen härstammar från den förkristna tiden. I språkligt avseende skiljer den sig dock inte från de kristna författarnas verk.
Redan tidigt fanns i Edessa en syrisk översättning av både gamla och nya testamentet, den så kallade peshitta ("den enkla"), och det där framträdande skriftspråket blev snart härskande bland alla kristna jakobiter, både i väst, där de lydde under Rom, och i öst, där de lydde under Persien. När sedan den kyrkliga splittringen inträdde mellan den jakobitiska (monofysitiska) och den nestorianska läran, omfattades den förra av de romerska och den senare av de persiska jakobiterna.
Utdrivna från Edessa (489), fick nestorianerna snart sin litterära föreningspunkt i det öster därom liggande Nisibis, och då schismen växte alltmer, uppstod småningom mellan västsyriskan i Edessa och östsyriskan i Nisibis en viss dialektisk skillnad, som huvudsakligen består däri, att den senare bibehåller de ursprungliga vokalerna 'a' och 'o', vilka i västsyriskan vanligen övergår till 'o' och 'u'. Mera betydande är skillnaden i avseende på vokalbeteckningen i skrift. Det konsonantiska alfabetet var först det urgamla estrangela (estrangelo), men snart utbildades en mera kursiv form, kallad serta (serto), vilken skiljer sig från estrangela vida mer hos jakobiterna än hos nestorianerna.
De senare bibehöll också den äldsta vokalbeteckningen med ett system punkter ovan och under raden, men de förra utbytte detta (omkr. 700) mot ett mer bekvämt, men mindre noggrant system, där tecknens former lånats från de fem grekiska vokalerna A, E, O, H, Y. I senare tider användes stundom syrisk skrift (utan vokalbeteckning) för arabiska språket och kallas då karshuni. Efter arabernas framträngande under 600-talet övergick folkspråket i Palestina, Syrien, Mesopotamien och Babylonien hastigt nog från arameiska till arabiska, och redan omkring 800 var syriskan på väg att dö ut, ehuru den bibehöll sig som litteraturspråk i mer än fyra århundraden och ända till vår tid som kyrkospråk hos maroniterna.
