Arvid Lindman

Wikipedia

Arvid Lindman

Regeringschef

Ämbetsperiod:	29 maj 1906 – 7 oktober 1911 2 oktober 1928 – 7 juni 1930
Företrädare:	Karl Staaff Carl Gustaf Ekman
Efterträdare:	Karl Staaff Carl Gustaf Ekman
Födelsedatum:	19 september 1862
Födelseplats:	Uppsala, Uppland
Dödsdatum:	9 december 1936
Dödsplats:	Croydon Airport, England
Maka:	Annie Almström
Politiskt parti:	Allmänna valmansförbundet
Ministärer:	Regeringen Lindman I Regeringen Lindman II

Salomon Arvid Achates Lindman, född 19 september 1862, död 9 december 1936, politiker (högern), sjömilitär, industriledare, statsråd, riksdagsman 1905-35, statsminister 1906-11 och 1928-30, partiledare för Allmänna valmansförbundet 1912-35 och för Lantmanna- och borgarepartiet 1913-35, dock med ett kort undantag under utrikesministertiden 1917. Lindman var även generaldirektör för Telegrafstyrelsen 1904-07, men var tjänstledig större delen av tiden.

Gift 1888 med Annie Almström, med vilken han hade tre barn. Kusin till Alex Lindman.

[redigera] Biografi

Arvid Lindman föddes i Uppsala, som son till bruksdisponent Achates Lindman och Ebba Dahlgren (1827-1929). En sjömilitär karriär 1882–92 kröntes 1907 med utnämning till konteramiral i flottans reserv. Därefter blev han som politiker mest känd som "amiralen". Lindman var VD för Iggesunds bruk 1892–1903 och 1903–23 för Strömbacka bruks AB. Blev 1904 också generaldirektör för Telegrafstyrelsen.

Han hade 1902 avböjt att bli finansminister i Boströms andra ministär men inledde 1905 en politisk karriär då han både var sjöminister i Lundebergs samlingsregering och blev riksdagsman i första kammaren.

När Staaffs liberala regering föll på rösträttsfrågan blev Lindman statsminister i en moderatkonservativ regering. Genom stor politisk fingerfärdighet lyckades Lindman lösa rösträttsfrågan genom beslutet om allmän rösträtt för män, enligt "dubbelproportionalismens" princip, d v s med proportionella val till båda kamrarna. Under de sex regeringsåren genomfördes bland annat reformer på näringslivets samt skol- och socialpolitikens områden. En försvarskommitté tillsattes, beslut fattades om marin upprustning (F-båten) och Sveriges internationella ställning bekräftades i Nord- och Östersjöavtalen. Politiska och ekonomiska motsättningar utlöste storstrejken 1909 som slog fel och misslyckades. Högerregeringen satt lugnt kvar.

Arvid Lindman (t.v.) på Slottets borggård vid sin andra regerings tillträde 1928 i sällskap av statsrådskollegerna Ernst Trygger, Claes Lindskog och Sven Lübeck.

Den vidgade rösträtten bidrog till att vänsterpartierna, liberaler och socialdemokrater, gjorde framgångar i andrakammarvalet 1911. Lindman övergick till andra kammaren och var ordförande i andrakammarhögern 1912–35, med avbrott 1917 då han var utrikesminister i ministären Swartz. Som ledande högerman hade han bidragit med råd till kungen om bildandet av regeringarna Hammarskjöld och Swartz, i syfte att blockera förstakammarhögerns mer hårdföra konservativa ledare Ernst Trygger.

Åren 1913–35 var Lindman ordförande i högerns riksorganisation, Allmänna valmansförbundet, och som sådan pådrivande i arbetet på att modernisera partiets organisation, särskilt efter författningsrevisionen 1918 som innebar allmän rösträtt. Han hyrde flygplan för att kunna åka på talarturné och introducerade valaffischen.

Efter en hård valrörelse 1928, då socialdemokraterna gjorde stor valförlust, bildade Lindman en högerpräglad minoritetsregering, då liberaler och frisinnade avböjt kungens önskemål om en borgerlig majoritetsregering. Bland dess åtgärder kan nämnas inkallandet av arbetsfredskonferensen 1928. Regeringen avgick 1930 då frisinnade och socialdemokrater fällt förslag om höjda spannmålstullar till stöd för jordbruket.

Lindman var en modern partiledare, som med engagemang och vältalighet vände sig direkt till väljarna. Som både industriman och politiker var han energisk och resultatinriktad. Han var pragmatiskt konservativ utan att vara principlös. Han var en skicklig mäklare, som kunde söka samförstånd med politiska motståndare. Under de antidemokratiska rörelsernas framväxt i Europa slog han vakt kring folkstyrelsens principer och tog kraftfullt avstånd från nazism och fascism. När högerpartiets ungdomsförbund på 1930-talet började upprätta uniformerade, fascistiska kampgrupper, såg Lindman till att dessa uteslöts ur partiet. Den socialdemokratiske partiledaren Per Albin Hanssons "ärliga tack över stridslinjerna", då Lindman lämnade riksdagen 1935, var uttryck för den vida respekt som han åtnjöt. Lindman omkom året därpå vid en flygolycka med ett holländskt plan, vid Croydon Airport utanför London, tillsammans omkom även den svenske direktören Charles Dickson och tolv andra.

[redigera] Litteratur

• E. Timelin, Ministären Lindman och representationsreformen 1907–09, (1928)
• O. Nyman, Svensk parlamentarism 1932–36, (1947)
• Ivar Andersson, Arvid Lindman och hans tid, (1956)
• Leif Lewin, Ideologi och strategi: Svensk politik under 100 år, (1984) ISBN 9118474411

[redigera] Källor

• Händelser man minns - en krönika 1920-1969, fil dr Harald Schiller 1970

[redigera] Se även

• Regeringen Lindman I
• Regeringen Lindman II

[redigera] Externa länkar