Ernst Trygger

Wikipedia

Ernst Trygger

Regeringschef

Ämbetsperiod:	19 april 1923 – 18 oktober 1924
Företrädare:	Hjalmar Branting
Efterträdare:	Hjalmar Branting
Födelsedatum:	27 oktober 1857
Födelseplats:	Skeppsholmen, Stockholms län
Dödsdatum:	23 september 1943
Dödsplats:	Stockholm, Stockholms län
Maka:	Signe Söderström
Politiskt parti:	Första kammarens nationella parti
Ministärer:	Regeringen Trygger

Ernst Trygger, född 27 oktober 1857, död 23 september 1943, politiker (högern), juris professor, finansman, riksdagsman 1898-1937 (första kammaren), ledare för förstakammarhögern 1913–1933, statsminister 1923-1924, utrikesminister 1928-1930, universitetskansler 1926-1937.

Gift 1891 med fil. kand Signe Söderström, med vilken han hade tre barn.

[redigera] Biografi

Ernst Trygger föddes på Skeppsholmen i Stockholm, som son till kaptenlöjtnant Alfred Trygger och Charlotte von Schmiterlöw. Efter en lysande vetenskapskarriär, vilken omfattade en juris utriusque doktorstitel 1885, en docentur i svensk allmän lagfarenhet, romersk rätt och rättshistoria, 1888 en professorsfullmakt och 1889 en professur vid Uppsala universitet i processrätt, och prorektor 1901-05 blev han först invald i riksdagens första kammare 1897 och spelade en aktiv roll i 1895-98 års unionsrevisionskommitté. Under åren 1905-1907 var han också justitieråd.

I första kammaren, där han gjorde sig känd som en skarp debattör med djupt konservativa värderingar, var han från 1909 ledare för det konservativa majoritetspartiet (protektionisterna, förenade högerpartiet) och blev efter sammanslagningen av kammarens högergrupper 1913 ordförande i nybildade Nationella partiet, efter lundabiskopen Gottfrid Billing.

Vid sidan om Arvid Lindman i den mer moderata andrakammargruppen var Trygger under tre decennier högerns ledande politiker och på 1910-talet motståndare till den frambrytande demokratin och parlamentarismen. Vid borggårdskrisen 1914 hörde han till kungens hemliga rådgivare. Vid demokratins slutliga genombrott på hösten 1918 accepterade dock Trygger införandet av allmän och lika rösträtt, för både män och kvinnor, till riksdagens båda kammare.

När Branting föll på frågan om arbetslöshetsunderstöd 1923, gick kungens bud om att bilda regering snabbt till Ernst Trygger. I tre år hade Branting strävat efter att hålla högern utanför regeringen och återupprätta samarbete med liberalerna. Nu hade den strategin nått sitt slut. Förstakammarhögerns ledare nådde nu slutligen statsministerposten, som andrakammarhögerns ledare Arvid Lindman förhindrade honom att nå 1920, då Lindman hellre ville ha en opolitisk regering inför stundande val.

Som statsminister för en konservativ minoritetsregering försökte han genom "intelligent anpassning" åstadkomma en samförståndslösning i försvarsfrågan, men tanken avvisades av socialdemokrater och frisinnade. Efter valet 1924, då visserligen högern gick fram, fick Trygger lämna plats för Branting, vars parti gjort än större valframgång och dessutom hade utsikt att nå uppgörelse med de frisinnade om försvaret.

Efter det hätska och oförsonliga andrakammarvalet 1928, det s.k. "kosackvalet", bildade Arvid Lindman regering tillsammans med Trygger som blev utrikesminister.

Efter att högerregeringen hade fått avgå 1930 började långsamt men säkert Trygger trappa ner på sina politiska förtroendeuppdrag och lämnade över ledarskapet för förstakammarhögern till förre jordbruksministern Bernhard Johansson i Fredrikslund i december 1933.

Åren 1926–1937 var Trygger universitetskansler. Som akademisk lärare förnyade han den juridiska utbildningen och var en lysande föreläsare.

Efter att ha brutit benet hösten 1943 insjuknade Trygger allvarligt och avled den 23 september 1943, 85 år gammal. Han efterlämnade hustrun Signe Söderström och tre barn, däribland tidnings- och finansmannen Carl Trygger.

[redigera] Se även

• Regeringen Trygger

[redigera] Externa länkar

Företrädare: Hjalmar Branting	Sveriges statsminister 1923–1924	Efterträdare: Hjalmar Branting
Företrädare: Eliel Löfgren	Sveriges utrikesminister 1928–1930	Efterträdare: Fredrik Ramel