Däggdjur
Wikipedia
| ?Däggdjur | |
|---|---|
 |
|
| Systematik | |
| Domän: | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike: | Djur Animalia |
| Stam: | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam: | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass: | Däggdjur Mammalia |
|
|
|
| §Mammalia Auktor: Linné, 1758 |
|
|
|
|
|
|
 Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen
|
|
Däggdjur (Mammalia) är en grupp ryggradsdjur som kännetecknas av att honorna har mjölkkörtlar som producerar mjölk till nyfödda ungar, som diar (äldre svenska: däggar) sin mor, av päls på kroppen och att de är varmblodiga.
Innehåll |
[redigera] Kännetecken
[redigera] Hår
En päls av hår tillhör de viktigaste kännetecknen för däggdjur. Även om vissa däggdjur (till exempel valar) saknar hår, utvecklades de ur hårbärande förfäder och de har åtminstone som embryon hår på kroppen. De flesta däggdjur bär hår hela livet. Hår består huvudsakligen av proteinet keratin. Djurens päls har olika funktioner:
- Pälsen skyddar djuret för kylan och hjälper ibland även vid varmt väder. Denna isolering är en viktig förutsättning för homeostas (en jämn kroppstemperatur).
- Pälsens utformning och färg tjänstgör hos bytesdjur och rovdjur som kamouflage. Några däggdjur ändrar därför pälsens färg under årets lopp (till exempel skogshare och fjällräv). En iögonfallande pälsfärg kan även utgöra en varning för konkurrenter (till exempel hos skunkar).
- Pälsen kan även tydliggöra skillnaden mellan olika kön (lejonets man).
- Hår används ibland för kommunikationen. Vargen reser håret i nacken.
- Hår spelar även en roll för känselsinnet; till exempel morrhår.
- Hos en rad däggdjur, till exempel igelkottar, jordpiggsvin och myrpiggsvin, har en del hår ombildats till taggar, som tjänstgör som ytterligare skydd mot fiender.
[redigera] Tänder
Däggdjurens tänder är vanligtvis heterodonta - olikformiga. Däggdjuren har fyra olika typer av tänder – framtänder (incisivi), hörntänder (canini) och två sorters kindtänder (premolarer och molarer). Sammansättningen av de olika typerna beskrivs med hjälp av en tandformel. Denna typ av tanduppsättningar skiljer däggdjuren bland annat från reptiler, som har likformiga (homodonta) tänder. De flesta däggdjur har först mjölktänder, vilka senare ersätts av de permanenta tänderna. Enda undantaget är de molarer som bara finns hos vuxna däggdjur.
En del däggdjur har tänder som växer under hela livet. Tänderna slits kontinuerligt ned. Exempel är gnagarnas framtänder och stödtänder hos elefanter, valrossar, narvalar och andra däggdjur.
Vuxna kloakdjur (Prototheria) saknar tänder. Bara hos ungdjur finns kort före födelsen en sorts äggtand, som hjälper djuret när den öppnar äggets skal.
[redigera] Andra kännetecken
Däggdjurens hjärna styr system för reglering av kroppsvärme och blodcirkulation. De har hjärtan med fyra kammare. Alla däggdjur har tre hörselben i mellanörat (hammaren, städet och stigbygeln) och en underkäke bestående av ett ben på varje sida. Som tidigare beskrevs har honor av däggdjur mjölkkörtlar som producerar mjölk för att ge di till sina ungar. Som enda djurgrupp har däggdjuren ett mellangärde - en muskel som skiljer organen i bröstet från organen i buken. De röda blodkropparna saknar hos däggdjuren cellkärna och organeller.
Det största däggdjuret, blåvalen, kan bli 30 meter långt och väga 150 ton och är det största kända djuret. Till de minsta däggdjuren räknas idag trynfladdermus (Craseonycteris thonglongyai) och Savis pygme-näbbmus (Suncus etruscus) med en genomsnittlig vikt av bara 2 gram och en längd av omkring 3 centimeter.
[redigera] Utbredning
Däggdjur finns över hela jorden, de förekommer på alla kontinenter, i alla oceaner och på de flesta öar. Kloakdjur finns bara i Australien och Nya Guinea. Pungdjur lever i regionen Australien-Oceanien samt i Nord-, Central- och Sydamerika. Moderkaksdjur finns på alla kontinenter, men före människans ankomst fanns de på Australien bara representerade av några få arter, särskilt fladdermöss och flyghundar samt några råttdjur. Även på avlägsna öar fanns före människans ankomst en artfattig däggdjursfauna. Till exempel fanns tidigare på Nya Zeeland bara fladdermöss.
Däggdjuren har anpassat sig till de flesta miljöer på jorden. De finns i den tempererade zonen, i öknen, i regnskog, i alpina bergsregioner och i polarregioner. Till de få regioner där det saknas däggdjur (med undantag av de få besök som människan gjort) räknas djuphavet och centrala Antarktis.
Uppbyggnaden av däggdjurens kropp har hos flera arter genomgått drastiska förändringar för att anpassa sig till dessa vitt skilda levnadsmiljöer. Så fick valar en fiskliknande utseende när de gick över till ett liv i vattnet. Även sälar och sirendjur genomgick liknande, om än inte lika långtgående, förändringar. Fladdermöss och flyghundar är, vid sidan av fåglarna och de utdöda flygödlorna, de enda ryggradsdjur som kan flyga aktivt. Dessa arter har kraftigt förlängda fingrar med utspänd hud emellan. Det finns även flera däggdjur som oberoende av varandra har utvecklat ett glidmembran som möjliggör passiv flygning över upp till hundra meter. Några exempel är pälsfladdrare, några gnagare från släktgruppen Pteromyini och olika pungdjur som familjerna Petauridae och Pseudocheiridae. En rad däggdjur är anpassade till ett underjordiskt levnadssätt. De har en cylindrisk kropp och korta extremiteter som används som grävverktyg. Flera arter lever i träd och några av dessa har en motsatt tumme och ofta en gripsvans. Hos däggdjur på stäpper eller liknande habitat har antalet tår ofta minskat. Dessa har ofta ett hornskikt eller har ombildats till klövar. Andra arter har mycket förstorade bakben som gör att de kan hoppa.
[redigera] Levnadssätt
[redigera] Allmänt
Däggdjurens levnadssätt är lika varierande som deras utbredning och kroppsbyggnad. Det finns arter som är aktiva på dagen, under gryningen, under natten och arter som inte är specialiserade på några särskilda tider på dygnet. Även vad gäller djurens sociala beteende finns stora skillnader mellan de olika arterna. Det finns arter som nästan hela livet lever ensamma och andra som lever i stora flockar med tusen eller fler individer. Hos flera däggdjur finns en tydlig hierarki inom gruppen och olika sätt att kommunicera som läten, grimaser och kroppsställningar. Några få däggdjur använder även gift när de jagar eller försvarar sig mot fiender.
[redigera] Sinnen
Luktsinnet spelar en betydande roll för däggdjurens levnadssätt, bland annat för att hitta föda och under parningstiden. Med feromoner visas att en individ är redo att para sig. Flera arter avgränsar sina territorier med urin, avföring eller särskilda körtelvätskor.
I de flesta fall är däggdjurens hörsel väl utvecklad. En särskild form är ekolokalisering. Med hjälp av ljudvågor som kastas tillbaka av olika föremål bestämmer djuret sin position i omgivningen eller i relation till bytesdjur. Hos två däggdjursgrupper, tandvalar och fladdermöss, är eko-orienteringen särskilt väl utvecklad, men den finns även hos andra grupper.
Även med känselsinnet utforskar däggdjuren sin omvärld. Flera arter har därför särskilda morrhår, som styrs över muskelrörelser. Huden har hos flera arter särskilda känselceller. Dessa finns i större omfång i primaternas fingrar och i näsan respektive snabeln hos flera arter. Flera biologer antar att mullvadsarten Condylura cristata har det bäst utvecklade känselsinnet. I kloakdjurens näbb finns fina el-receptorer som kan spåra bytesdjurens muskelrörelser.
Angående synen finns stora skillnader. Ibland spelar synen bara en underordnad roll, till exempel hos arter som lever under jord och har tillbakabildade ögon. Stora ögon och bra syn har däremot primater och kattdjur. Ögonens position i ansiktet beror ofta på djurets levnadssätt. Rovdjur har oftast framåtriktade ögon för bra djupseende. Bytesdjurens ögonen ligger oftast på huvudets sidor så att de kan täcka in så stort område som möjligt.
[redigera] Föda
Som en följd av den jämna kroppstemperaturen behöver de flesta däggdjur stora mängder föda. Några arter äter varje dag föda som motsvarar deras kroppsvikt. Födans sammansättning är beroende på art: det finns växtätare (herbivorer), köttätare (carnivorer) och även allätare (omnivorer). Tändernas antal och uppbyggnad samt formen av de olika matspjälkningsorganen återspeglar sammansättningen av djurens föda. Köttätare har en kort tarm för att undvika de gifter som snabbt uppstår under födans förruttnelse. Växtätare har utvecklat olika strategier för att utnyttja födan så bra som möjligt. Till dessa hör en förlängd tarm, en mage med flera kamrar (till exempel hos idisslare och känguruer) eller att de äter avföringen en gång till, som hos gnagare och hardjur. Arter som bara lever av blad (till exempel koala och sengångare) utnyttjar sin näringsfattiga föda på bästa möjliga sätt genom att hålla långa vilotider.
[redigera] Fortplantning
[redigera] Parningsbeteende
De flesta däggdjuren är antingen polygyna (en hane parar sig med flera honor) eller promiskuösa (hanar och honor parar sig med flera partner). På grund av att honan behöver mycket energi under dräktigheten och för att ge di åt ungdjuren har hanen möjligheten att para sig med flera honor. Hos flera arter förekommer jämförelsevis få hanar som sprider sina gener till flera ungdjur och många hanar utan möjlighet till parning. Därför uppstår ofta strider bland hanarna om rätten att para sig. I detta sammanhang står även anatomiska kännetecken och komplexa sociala handlingssätt hos de olika däggdjursarterna. Flera arter har en utpräglad könsdimorfism (hanar är ofta tydligt större och tyngre än honor).
Uppskattningsvis har bara tre procent av däggdjurens arter monogama relationer, där en hane parar sig med en enda hona. I dessa fall hjälper hanen ofta vid ungdjurens uppfostran. Ibland är djurens parningsbeteende beroende på tillgången till föda: när det finns lite föda parar sig hanen med en hona och hjälper vid ungdjurens uppfostran, vid större tillgång till föda är honan ensam ansvarig för ungdjuren och hanen parar sig med flera honor.
Polyandri (en hona parar sig med flera hanar) förekommer bara sällan hos däggdjuren, till exempel hos olika kloapor. Hos dessa djur är hanen huvudansvarig för ungdjurens uppfostran.
Ett annat parningsbeteende har några arter av afrikanska mullvadsråttor. De lever lika som olika insekter i kolonier där bara en enda hona, "drottningen", har parningsförmåga. Drottningen parar sig med flera hanar och de andra individer i gruppen är ofruktbara arbetare som har uppgiften att försörja hela gruppen.
[redigera] Födelsen
Angående sättet att föda sina ungar finns iögonfallande skillnader mellan de tre underklasser av däggdjur.
[redigera] Kloakdjur
Kännetecknade för kloakdjur är att de har en gemensam kroppsöppning för tarmen och fortplantningsorganen - den så kallade kloaken. Hanarnas penis överför bara sädesvätska och är vid spetsen tvådelad. Kloakdjur skiljer sig från andra däggdjur genom att de lägger ägg. Dessa är små (ungefär 10 till 15 mm i diameter) och liknar med sitt läderaktiga skal mera kräldjurens än fåglarnas ägg. Honan "ruvar" ungefär tio dagar. Nykläckta kloakdjur är nakna och små och liknar kort efter födelsen ungdjuren av pungdjur.
[redigera] Pungdjur
Pungdjur skiljer sig angående fortplantningsorganens uppbyggnad tydligt från högre däggdjur. Deras organ finns i dubbel uppsättning - honor har två livmödrar och två slidor och även hanar har en kluven penis eller två penisar. Dräktigheten är kort (12 till 43 dagar). Den kortaste dräktigheten hos pungdjuren med 10 till 11 dagar har arten Sminthopsis macroura. De flesta arter utvecklar ingen placenta, men några pungdjur (till exempel koalor och punggrävlingar) har en primitiv moderkaka. Födseln sker via en kanal som ligger mellan de två slidorna. Nyfödda ungdjur är små och i jämförelse med nyfödda moderkaksdjur tydligt underutvecklade. Ungdjur av snabelpungdjur (Tarsipes rostratus) väger bara fem milligram och är de minsta nyfödda däggdjuren. De flesta organen finns hos nyfödda pungdjur bara rudimentärt. Enda undantaget är de främre extremiteterna på grund av att de måste klättra upp själva till moderns mjölkkörtlar.
Många, men inte alla, pungdjur har en pung, med mjölkkörtlarna inuti. Några honor har pungen hela livet, hos andra finns pungen bara under dräktigheten och i vissa fall hänger ungdjuren fritt på mjölkkörtlarna, bara skyddade genom pälsen och rynkor i huden. Ungarna hänger fast med munnen på mjölkkörtlarna och löser inte denna förbindelse under de första veckorna. Ungdjur av pungdjur får jämförelsevis längre di än ungar av högre däggdjur.
Tidigare forskare ansåg pungdjurens metod att föda ungar som primitiv, men idag är det klart att detta sätt även har fördelar: den energikrävande dräktigheten för honan är kortare och på så sätt har honan tidigare möjlighet att föda ett nytt ungdjur om den första skulle dö. Olika pungdjur har ökat omfånget av sitt levnadsområde under historisk tid.
[redigera] Högre däggdjur
I denna däggdjursgrupp finns de flesta arter. Ordet "högre" betyder i detta sammanhang inte att de är framgångsrikare än andra däggdjur utan att de tillhör en nyare gren i släktträden. Även det andra svenska namnet för denna djurgrupp, placentadäggdjur, är missvisande då även några pungdjur har en enkel moderkaka.
Det viktigaste kännetecknet för denna djurgrupp är att deras befruktade ägg bildar ett skyddande cellskikt som kallas trophoblast. Embryon av pungdjur saknar detta skikt och måste därför lämna moderns kropp innan honans immunförsvar kommer igång. Placentan av högre däggdjur kännetecknas av en lurvig hud – Allantochorion. Denna hud hjälper mycket effektivt att försörja embryon med näring.
Hur länge dräktigheten varar och antalet nyfödda ungar är avhängigt av artens levnadssätt. Hos arter med ungdjur som kort efter födelsen kan gå eller simma (till exempel partåiga hovdjur och valar) varar dräktigheten kort och honan föder bara en eller två ungar. Hos arter med inte fullt utvecklade ungdjur (till exempel rovdjur och gnagare) varar dräktigheten länge och honan föder flera ungar åt gången. Så varar dräktigheten hos några arter av hamstrar bara 16 dagar och hos den afrikanska elefanten upp till 25 månader. Här finns även undantag, som till exempel människan.
[redigera] Digivning
Det kännetecken som har givit däggdjuren deras namn är att nyfödda ungdjur får näring i form av mjölk som produceras i honans mjölkkörtlar. Dessa körtlar är skilda i avgränsade komplex och mjölken leds i kanaler till en vårtliknande utväxt som ibland kallas juver, eller hos människan bröstvårta. Ett undantag är kloakdjuren där ungarna slickar mjölken direkt från mjölkkörtelområdet eller från pälsen. Antalet bröstvårtor är avhängigt antalet nyfödda ungdjur. Hos människor och hästar finns till exempel bara två vårtor och hos arten svanslös tanrek (Tenrec ecaudatus) tjugofyra. Ungdjuret får di tills det har förmåga att uppta fast näring.
Digivningen har stora konsekvenser för ungdjuret och för honan. Ungdjuret får på ett enkelt sätt en fet- och näringsrik föda, så att den snabbt kan växa, men å andra sidan är ungen beroende av närheten till sin mor. Ammor, alltså honor som ger di åt ungdjur av andra honor, finns bara hos få arter (till exempel hos lejon). I de flesta fall resulterar digivningen även i en intensiv vårdnad av ungdjuren och i starka relationer mellan ungdjur och modern. För honor betyder digivningen att de måste investera mycket tid och energi i ungarnas uppfostran.
[redigera] Medellivslängden
[redigera] Systematik
Det finns ungefär 5 500 arter av däggdjur, fördelade på cirka 1 200 släkten, 152 familjer och upp till 46 ordningar, lite beroende på vilket klassifikationssystem som används. Som en jämförelse kan nämnas att det finns cirka 530 kända dinosauriesläkten av ett uppskattat totalt antal på ca 1850.
Modern taxonomi, baserad på genetik, indelar däggdjuren i följande undergrupper:
- klass Däggdjur (Mammalia)
- Prototheria
- Ordning Kloakdjur (Monotremata)
- Theriiformes
- Allotheria (utdöda)
- Ordning Multituberculata (utdöda)
- Theria
- Pungdjur (Marsupialia)
- Högre däggdjur (Eutheria eller Placentalia) har en moderkaka, vilket på latin kallas placenta.
- Överordning Tandlösa (Xenarthra)
- Överordning Euarchontoglires
- Ordning Pälsfladdrare, (Dermoptera)
- Ordning Primater (Primates)
- Ordning Spetsekorrar (Scandentia)
- Ordning Gnagare (Rodentia)
- Ordning Hardjur (Lagomorpha)
- Överordning Laurasiatheria
- Ordning Myrkottar (Pholidota)
- Ordning Fladdermöss (Chiroptera)
- Ordning Äkta insektsätare (Eulipotyphla)
- Ordning † Creodonta
- Ordning Rovdjur (Carnivora)
- Ordning † Condylarthra
- Ordning Partåiga hovdjur (Artiodactyla)
- Ordning Valar (Cetacea)
- Ordning Uddatåiga hovdjur (Perissodactyla)
- Överordning Afrotheria
- Ordning Afrosoricida
- Ordning Springnäbbmöss (Macroscelidea)
- Ordning Jordsvin (Tubulidentata)
- Ordning Hyraxar (Hyracoidea)
- Ordning Elefantdjur (Proboscidea)
- Ordning † Embrythopoda
- Ordning † Desmostylia
- Ordning Sirendjur (Sirenia)
- Allotheria (utdöda)
- Prototheria
DNA-studier visar att däggdjuren är äldre än vad man förut trott. De beräknas numera ha utvecklats redan för 220 miljoner år sedan. Se även däggdjursliknande reptiler.
[redigera] Källor
- Artikeln är, helt eller delvis, en översättning från tyskspråkiga Wikipedia.
