Bertil Ohlin

Wikipedia

Bertil Gotthard Ohlin, född 23 april 1899 i Klippan, Skåne län, död 3 augusti 1979 i Vålådalen, Jämtlands län, var en svensk nationalekonom, professor och folkpartistisk politiker. 1977 fick han Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne (delat med James Meade).

Innehåll 1 Biografi 2 Ekonomi 3 Politik 4 Se även 5 Bibliografi (urval) 6 Källor

[redigera] Biografi

Bertil Ohlin var son till landsfiskalen Elis Ohlin och Ingeborg Sandberg. Modern var den framträdande gestalten i hans barndom. Hon var starkt politiskt engagerad vänsterliberal med Karl Staaff som sin stora idol, och nordicist. Han gick gymnasiet i Helsingborg och då träffade han Ruben Rausing; de båda skulle utveckla en vänskap som varade livet ut. Under gymnasiståren började hans politiska medvetande vakna. Karl Staaff och Arvid Lindman hörde till de politiker vars massmöten han närvarade vid. Han inskrevs efter studenten vid Lunds universitet, varifrån han tog en fil kand 1917. Bland hans lärare där fanns Knut Wicksell och Emil Sommarin. Han gick med i Lunds studenters helnykterhetsförbund och var medlem av D.Y.G.. Sedan började han vid Handelshögskolan i Stockholm, där Eli Heckscher såg till att han gick med i den prominenta Ekonomiska klubben. Även Gustaf Cassel blev en viktig person för hans intellektuella utveckling. 1919 var han civilekonom, och blev strax därefter invald i Frisinnade ungdomsförbundets styrelse.

Nyfiken på fabianismen och John Maynard Keynes reste Ohlin på studieresa till Cambridge och Harvard. Han tog en masterexamen vid Harvard 1923 och en doktorshatt på Stockholms universitet 1924 för sin avhandling Handelns teori. För disputationen blev han dessutom docent.

Mellan 1924 och 1929 var han professor i ”statsvidenskab” vid Köpenhamns universitet, och blev dansk medborgare 1925. Under åren i Köpenhamn befäste han sin ställning i den aktuella debatten, genom ett flertal artiklar om liberalismens framtid och problem med socialismen. När Keynes publicerade The end of Laissez-faire 1926, blev det början till en vändpunkt för den dittills nyklassiske Ohlin, som ideologiskt stod till vänster bland liberalerna och kunde sympatisera med socialdemokratin. I sitt avskedsanförande i Köpenhamn överaskade han genom att peka på fattigdomen bland de grupper som normalt inte innefattades i politikens målgrupper, nämligen småbrukare, småföretagare, änkor, pensionärer, ”det glömda Sverige”.

Sedan återvände han till Stockholm där han var professor i nationalekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm åren 1929-1965, och blev åter svensk medborgare 1931. Han gifte sig 1931, med fil kand Evy Kruse, dotter till med.lic. Charles Kruse och Elsa Sandberg; genom sina mödrar var de släkt. Tillsammans fick de tre barn, bland annat dottern Anne Wibble.

När Ohlin återkom till Stockholm hade hans jämnårige Gunnar Myrdal blivit i ropet i de nationalekonomiska kretsarna vid Handelshögskolan. Trots att de tillhörde olika partier skulle de framgent betraktas som ett vetenskapligt par, och de bildade stommen i den så kallade Stockholmsskolan. Från denna tid började han även ha personliga kontakter med Keynes, till vilken han ställde sig något tvehågsen, då hans beundran ibland överskuggades av hans tävlingsinstinkt. Hans stöd för Keynes idéer om planhushållning ledde emellertid till en brytning med Heckscher 1935.

Under 1930-talet och framåt ingick han som sakkunning i flera kommissioner för svenska staten samt för Nationernas förbund, där han var ledare för dess kommission angående den världsekonomiska depressionen.

1934 blev han utsedd till ordförande för Folkpartiets ungdomsförbund, vilket han var till 1939. Från 1937 blev han alltmera inriktad på sin politiska roll. 1938 valdes han in i första kammaren, och kvarblev där till 1944, då han en kort tid var handelsminister i samlingsregeringen. Samma år valdes han till partiordförande. Efter att han utträdde ur regeringen 1945 valdes han in i andra kammaren, och 1949 blev han medlem av Europarådet. Vid sidan av politiken fortsatte han alltjämt med sin akademiska gärning, och hade ett flertal gästprofessurer i USA, vid Sorbonne, Cambridge och Oxford. För allmänheten blev han emellertid främst känd som opinionsbildare under sin långa tid som partiledare för ett oppositionsparti. På grund av hans nära samarbete med tunga namn inom regeringspartiet, fick han också gehör i många frågor. Folkpartiet var det största borgerliga partiet under Ohlin, och hade 58 mandat 1956.

1958 försökte Gustaf VI Adolf få Ohlin och Jarl Hjalmarsson att bilda regering, då de hade majoritet i andra kammaren, men försöktet misslyckades. Samma år utlystes nyval med anledning av tjänstepensionsfrågan. I valet förlorade Folkpartiet 20 mandat, och Högerpartiet blev det största oppositionspartiet. Det var ett stort misslyckande för Ohlin.

1961 till 1966 var han ordförande i den svenska delegationen till Nordiska rådet. Året därpå lämnade han partiledarposten, 68 år gammal, men ingick 1969-70 i Europarörelsens riksdagsgrupp.

1977 erhöll han Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne för sina insatser inom utrikeshandelsteorin och utvecklingen av makroteorin. Han var hedersdoktor i Århus, Grenoble, Paris, Columbia, ledamot av Ingenjörsvetenskapsakademien och Vetenskapsakademien samt Accademia dei Lincei.

[redigera] Ekonomi

Bertil Ohlins främsta bidrag inom ekonomi ligger inom den neoklassiska skolan med Heckscher-Ohlin-teoremet som han presenterade i sin doktorsavhandling Handelns teori (1924) och i Interregional and International Trade (1933). Hans bidrag var en vidareutveckling av den teori Eli Heckscher lade fram i artikeln ”Utrikeshandelns verkan på inkomstfördelningen” (1919). Dess vikt ligger i att förklara hur utrikeshandel och produktion förhåller sig till produktionsfaktorer inom ett område.

John Maynard Keynes The end of Laissez-faire innebar för Ohlin att han hade ramverket för att överge den fria ekonomin, och kunde i stället förorda en aktiv ekonomisk politik, genom vilken sociala och finansiella mål kunde uppnås. Ohlins konjunkturteori, framlagd i hans statliga utredning Penningpolitik, offentliga arbeten, subventioner och tullar som medel mot arbetslöshet (1934) spann vidare på Gunnar Myrdals och Erik Lindahls arbeten inom Stockholmsskolan. I denna förespråkar han offentliga arbeten, om så finansierade med statliga lån, som en väg ur den ekonomiska krisen. De statliga lånen skulle kunna återbetalas vid högkonjunktur, menade Ohlin, och en sådan skulle tvingas fram genom att efterfrågan på varor skulle öka om fler hade arbete. Detta blev det koncept som Sverige följde under stor del av återstoden av 1900-talet.

Ohlins och Stockholmsskolans teori om hur sysselssättningen skulle lösas har många beröringspunkter med den Keynes lade fram i General Theory. Frågan om vem som var först med de gemensamma grunddragen, och huruvida det varit konkreta påverkansströmmar, är omtvistad, men har blivit mindre aktuell sedan Keynes teori övergavs.

[redigera] Politik

1934 blev Ohlin vald till ordförande i Folkpartiets ungdomsförbund och 1938 blev han invald i första kammaren. Han blev snart en uppburen politiker med sin nationalekonomiska karriär i bagaget och med sin kritik mot partivänners sympatier för en fri ekonomi, vilket han kallade ”direktörsfrihet”. Sitt politiska program kallade han ”socialliberalism”. Som riksdagsman var han ledamot av bankutskottet.

1944 blev han både Gustaf Anderssons efterträdare som partiledare för Folkpartiet, vilket han var till 1967, och handelsminister i Per-Albin Hanssons samlingsregering, till 1945. Att valet föll på Ohlin i fråga om partiledarposten syntes vara självklart för partiledningen, och då en folkpartistisk post i regeringen skulle tillsättas, avgick socialdemokraten Herman Eriksson som handelsminister till Ohlins förmån. Under densamma tiden kritiserades han för att ha skrivit ledare i Stockholms-Tidningen, som blivit alltmera pronazistisk men detta var strömningar som han motarbetade. I egenskap av riksdagsman framförde han också flera gånger önskemål om att samlingsregeringen skulle fördöma de tyska angreppen på grannländerna, men skulle alltid ställa sig bakom neutralitetspolitiken, även senare under kalla kriget. Samtidigt var han till skillnad från flera av sina partikamrater försvarsvän.

När Ohlin tillträdde som partiledare hade han starkt bidragit till framgången vid det föregående andrakammarvalet 1944, genom skriften Efterkrigstidens samhälle. Som minister fick han ta över den redan framförhandlade Rysskrediten, men ingen sådan verkställdes under hans ministertid. Det politiska och ekonomiska läget ledde dock till att han ställde sig bakom Ernst Wigforss bedömning att det var ett intressant förslag. Han deltog även i beslutet om den så kallade baltutlämningen.

Efter krigsslutet överlade Per Albin Hansson och Ohlin om möjligheten att bilda en koalitionsregering. Vänsterfalangen inom socialdemokratin hade dock en ideologi som Ohlin inte ville ställa sig bakom med en underordnad ställning i regeringen, varför han valde att i stället gå i opposition från Riksdagen. Som oppositionsledare blev han den starkaste rösten emot Socialdemokraternas planer på socialisation, och han förordade en mildare form av planhushållning än vad de gjorde. Därmed kunde samarbetet med Gunnar Myrdal inte fortsätta, och det utspelades häftiga debatter dem emellan i plenisalen. Hans socialliberala åskådning blev mycket populär, och hans parti fick fyra gånger större mandat andrakammarvalet 1948 än föregående val. Som riksdagsman i andra kammaren var han ledamot av statsutskottet, första särskilda utskottet, talmanskonferensen och av utrikesutskottet.

Friedrich von Hayeks Vägen till träldom utkom på svenska 1944, vilket blev ytterligare en vändpunkt för Ohlin. Han hämtade argument och impulser därifrån för att konfrontera Socialdemokraterna vid andrakammarvalet 1946, då han framförde att deras ekonomiska politik inte var demokratisk. Till andrakammarvalet 1948 hade han hjäp av Herbert Tingsten, som framförde samma kritik i Dagens Nyheter. Senare under 1950-talet påbörjade han en ideologisk debattkrift, Demokratin, ekonomin och tryggheten, men den blev ofullbordad. Framåt år 1960 blev han en häftig kritiker till storebrorstendenserna i det socialdemokratiska folkhemmet, och deras maktmonopol. Att stärka demokratin var också skälet till att han, i strid emot socialdemokraterna, var en av dem som hårdast drev kravet om att första kammaren skulle avskaffas.

Hans mor hade uppfostrat honom i nordicistisk anda, och dessa ränder gick aldrig ur. Som politiker verkade han ofta för samarbete mellan Skandinaviska länder, och deltog i Nordiska rådet från starten 1953 till 1970, då han drog sig tillbaka från politiken.

Blockpolitiken luckrades tillfälligt upp under Ohlins första tid som partiledare, men vid Folkpartiets förlust andrakammarvalet 1958 fick socialdemokraterna tillsammans med kommunisterna majoritet i andra kammaren, varmed Ohlins reella inflytande minskade. Hans relation med Tage Erlander var präglad av ömsesidig misstro och kantrad av personlig oförenlighet. Ohlins erkänt breda kunskaper inom nationalekonomi verkade positivt granskande för den politiska utvecklingen i Sverige, men hans akademiska förmåga att problematisera också sina egna förslag ledde enligt Claes-Henrik Siven till att han tappade väljarna.

Under 1960-talet blossade det upp en konflikt mellan moderpartiet och ungdomsförbundet under Per Ahlmark och dennes efterträdare Ola Ullsten. Till skillnad från den konflikt som varit mellan Ohlin och Gustaf Andersson hade den dock ingen ideologisk botten, utan grundade sig i den yngre generationens krav på föryngring i partiet och en omstrukturering av dess ledning. Genom påtryckningar lyckades ungdomsförbundet få in deras ordförande Ullsten i riksdagen på Folke Nihlfors plats efter andrakammarvalet 1964. Denna strömning motarbetades av Ohlin, och var hans första erfarenhet av att motarbetas av sina egna. Han avgick som partiledare vid landsmötet i Sundsvall 10-13 juni 1967, men kvarstod som riksdagsman.

Sitt sista stora anförande höll han vid landsmötet 1978 med anledning av löntagarfonderna.

[redigera] Se även

• Bertil Ohlins donationsfond
• Bertil Ohlin-medaljen

[redigera] Bibliografi (urval)

• Handelns teori, 1924
• Sæt produktionen i gang, 1927
• Interregional and International Trade, 1933
• Utrikeshandel och handelspolitik, 1:a uppl. 1934, 8 rev. uppl. 1965
• Penningpolitik, offentliga arbeten, subventioner och tullar som medel mot arbetslöshet, Arbetslöshetsutredningen 1927, SOU 1934:12, 1934
• Fri eller dirigerad ekonomi, 1936
• The Course and Phases of the World Economic Depression, 1931, på svenska: Staterna och världsekonomin: En diskussion om högkonjunkturen som grundval för det internationella varuutbytets återupptagande, 1931
• The Problem of Employment Stabilization, 1949
• Liberal utmaning, 1963
• Obekväma fakta, 1971
• ”Some Comments on Keynesianism and the Swedish Theory of Expansion before 1935”, 1977, i Keynes, Cambridge and the General Theory, red. Patkin & Leith
• Bertil Ohlins memoarer: Ung man blir politiker, 1972
• Bertil Ohlins memoarer: Socialistisk skördetid kom bort, 1975

Därtill ett flertal artiklar i många tidningar, utredningar, böcker och tidskrifter, samt politiska anföranden, motioner, med mera.

[redigera] Källor

• Stig Hadenius, Modern svensk politisk historia : Konflikt och samförstånd, 6:e uppl., Stockholm, Hjalmarsson & Högberg, 2003, särskilt s.88-100
• Sven-Erik Larsson, Bertil Ohlin, Stockholm: Bokförlaget Atlantis, 1998, ISBN 9174865684
• Bo Sandelin etc, Det ekonomiska tänkandets historia, Stockholm: SNS Förlag, 2001, s. 110-112
• Claes-Henric Siven, artikel i Svenskt biografiskt lexikon, häfte 136, red. G. Nilzén, Stockholm 1992, s.95-108
• Vem är det 1961 (Sthlm 1960)

Företrädare: Herman Eriksson	Sveriges handelsminister 1944–1945	Efterträdare: Gunnar Myrdal
Företrädare: Gustaf Andersson	Folkpartiets partiledare 1944–1967	Efterträdare: Sven Wedén