Fiol

Wikipedia

Violin/Fiol

Typ: Stråkinstrument
Familj: Violinfamiljen
Stämning: C
Strängar: g, d1, a1, e2
Omfång: g – ca A4
Tessitura:
Spelsätt: stråk, pizzicato, flageolett, tremolo, vibrato, sul ponticello
Notation:
Klav:
Ensembler: Symfoniorkester, spelmanslag, stråkkvartett, stråkorkester m. fl.
Används i: Barock, wienklassik, romantik, modernism, svensk folkmusik, östeuropeisk musik, jazz

Fiolen eller violinen (av italienskans violino) är ett stråkinstrument i violinfamiljen. Den är ett av de allra vanligaste instrumenten och dominerande i såväl orkestermusiken som den svenska spelmansmusiken. Konsertrepetoaren innefattar ett enormt antal verk av de mest kända tonsättarna. Den som spelar fiol kallas vanligen violinist.

[redigera] Konstruktion

Fiol i låda

Fiolen har fyra strängar, i sitt grundläge stämda i kvinter uppåt från och med lilla g. Noter för fiol skrivs oftast i G-klav (diskantklav). Ljudet skapas oftast av att en stråke dras mot strängarna. Det är också relativt vanligt att man knäpper på strängarna med pekfingret (pizzicato).

Fiolen har en mycket strikt reglerad utformning och idealet är att i stort eftersträva de cremonesiska mästarfiolerna från 1700-talet. Den senaste förändringen av fiolens konstruktion kom på mitten av 1800-talet, då greppbrädan böjdes bakåt och stallet höjdes, för att fiolen skulle klara en högre grad av anspänning i strängarna.

Nya innovationer leder ofta till lägre värde för färdigbyggda instrument och professionella violinmakare håller sig till beprövade kort. Ingen kan säga om det skulle gå att utveckla konstruktionen ytterligare och endast hobbybyggare, som inte har någon månadslön att riskera, har möjlighet att chansa med nya konstruktionsmetoder eller ny design.

[redigera] Kroppen

Fiolens resonanskropp består av lock, sarg (kanter) och botten. Locket tillverkas av gran, som är ett mjukt träslag. Vanligen användes alpgran som växer långsamt, och därför har mer jämntjocka årsringar eftersom sommar- och vinterved blir mer lika än hos mer snabbväxande granar. Bottnen och sargen tillverkas av hårdare träslag, nästan uteslutande lönn. Vanlig lönn kan användas, men sykomorlönn från Central- och Sydeuropa har en vackrare flamning. Sykomorlönn av god kvalitet finns till exempel i före detta Jugoslavien. Den 1,1 - 1,2 mm tjocka sargen är basad (böjd) med hjälp av värme och fukt till sin rätta form. I locket hittar man två f-hål som dels släpper ut ljudet ur resonanskroppen och dels tillåter locket att vibrera friare. Ljudet fortplantas från strängarna till resonanslådan via stallet som strängarna vilar på. En viktig komponent för att fördela ljudvibrationerna mellan lock och botten är ljudpinnen, en träpinne som är inklämd mellan lock och botten inuti fiolen strax bakom stallets diskantsida (den del av stallet som ligger under E-strängen). På bassidan sitter en basbjälke limmad på lockets insida utmed nästan hela lockets längd. Denna stagar upp locket, och förstärker bastonerna. Längs både lockets och bottnens kant är en inläggningsåder monterad. Denna skyddar kanten på lock och botten samt utgör en dekoration.

[redigera] Övriga delar

Monterad på fiolkroppen sitter halsen, även den tillverkad av sykomorlönn. Halsen slutar i skruvlådan som längst upp oftast har en snidad figur som kallas snäckan. På halsens ovansida under strängarna finns en greppbräda, vanligen av ebenholtz. Greppbrädan tillverkas av ett hårt träslag eftersom vibrationer från strängarna då de trycks ner och fett och smuts från fingrarna innebär ett kraftigt slitage. Greppbrädan kan med jämna mellanrum behöva slipas (egentligen används en hyvel för detta ändamål men termen slipa är ändå vanligast), eftersom gropar i den kan inverka negativt på tonen. Greppbrädan ger också stadga åt halsen. Mellan greppbrädan och skruvlådan sitter den så kallade översadeln där strängarna vilar i var sin skåra. Skåran bör inte vara djupare än halva strängdiametern.

En fiol har i allmänhet två olika mekanismer för stämning, stämskruv respektive finstämmare. Mellan snäckan och greppbrädan sitter skruvlådan, där de koniska (och ogängade) stämskruvarna sitter i brotschade hål med samma konicitet som stämskruvarna. Varje sträng är upplindad kring sin stämskruv. Genom att vrida på skruven kan strängen spännas och slackas. I allmänhet monteras även små finstämmare av metall i strängens andra ända, i stränghållaren eller möjligen på strängen mellan stallet och stränghållaren. Finstämmarna har en mindre utväxling än stämskruvarna och gör det lättare att göra små justeringar av stämningen. Finstämmarna anses dock påverka klangen, och klassiska violinister brukar undvika att använda finstämmare utom möjligen på e-strängen. På senare tid har stränghållare med inbyggda finstämmare dykt upp på marknaden och eftersom dessa inte förkortar avståndet mellan strängens fästpunkt och stallet bör de inte påverka klangen negativt.

I ett hål i sargen mitt emot halsen sitter stränghållarknappen. Runt stränghållarknappen fästs stränghållaren via en sena. Stränghållaren används för att fästa strängarna vid instrumentets nedre del, och tillverkas antingen av ebenholtz eller av metall. Strängarna kan fästas vid stränghållaren på lite olika sätt, beroende om man har finstämmare eller ej och i så fall vilken konstruktion dessa har. Där stränghållarsenan löper över lockets kant finns en bit ebenholtz infäst i locket. Detta lilla skydd för locket kallas nedersadel. Vanligen monteras ett hakstöd (eller hakhållare) på bassidan intill alternativt över stränghållaren.

[redigera] Strängar

Ursprungligen tillverkades fiolsträngar av djursenor eller tarm från får. På 1700-talet började man spinna om de lägsta strängarna med silver för att de skulle kunna göras tunnare. Idag är nästan alla sensträngar omspunna med antingen aluminium eller silver. I början av 1900-talet kom nästa uppfinning: stålsträngar. Stålsträngar har en kärna av stål, omspunnen med aluminium eller silver. Stålsträngen är mer hållbar än sensträngen, och håller stämningen mycket bättre. Numera finns även syntetsträngar, där stålkärnan bytts ut mot nylon eller perlon. Syntetsträngarna har blivit mycket populära, eftersom tonkvaliteten liknar sensträngen samtidigt som de håller stämningen bättre även om stålsträngar fortfarande håller stämningen bäst. Många violinister anser att sen- och syntetsträngar ger en varmare ton, men uppfattningen vilken strängtyp och vilket märke som är bäst varierar från person till person. Det är inte heller ovanligt att en violinist kombinerar strängar av olika sort. Några olika märken av strängar är Corelli, Jargar, Kaplan, Larsen, Prim, Pirastro och Thomastik.

[redigera] Stämning

Den grundläggande stämningen av en fiol är g-d'-a'-e". Inom folkmusiken förekommer det att man stämmer om fiolen vilket kallas , omstämt eller förstämt. Förstämning gör det enklare att spela i vissa tonarter, och underlättar spel med lösa strängar som borduner. Inom konstmusiken anses omstämning av fiolen numera vara skadligt för instrumentet, men fram till 1700-talet förekom det och var känt som scordatura.

Den vanligaste omstämningen inom folkmusiken är A-bas, det vill säga g-strängen stäms upp till ett a. Fiolen lämpar sig då för spel i A-dur och A-moll eller i D-dur och d-moll utan subdominant. I spelmansmusik från västra Sverige och stora delar av Norge är denna stämning så vanlig att den anses vara normalstämning. Andra omstämningar är:

a-e'-a'-e" - för A-dur och a-moll
a-e'-a'-ciss" - för A-dur (även kallad näckstämning eller i Norge trollstämning)
f-d'-a'-e" - för d-moll
d-d'-a'-e" - för D-dur och d-moll (i Skåne känt som björnstämning)

Fiolen har vanligen fyra strängar, vanligen stämda i kvinter med strängarna g (lägst), d', a' och e" (högst). Noter för fiol skrivs oftast i G-klav (diskantklav). Ljudet skapas oftast av att en stråke dras mot strängarna. Det är också relativt vanligt att man knäpper på strängarna med pekfingret (pizzicato).

Det finns fioler med fem, sex och sju strängar. Dessa är då vanligen stämda med en kvints intervall neråt i skalan. De fyra "vanliga" strängarna har alltså kompletterats med C, F och Bb beroende på hur många extra strängar det finns.

[redigera] Historia

Oftast säger man att fiolen härstammar från Italien. Den är en utvecklig ur de äldre stråkinstrumenten lira, rebec, fiddla och den något senare lira de braccio, (armviola). Den sistnämnda uppstod någonstans i skiftet mellan 1400- och 1500-tal. Dessa tidiga stråksintrument var folkliga instrument som bland annat spelades till dans. Idag återfinns denna typ av instrument nästan enbart på museer.

Viola da braccio hade tre strängar stämda g d1 a1; när detta kompletterades med en låg c-sträng var stämningen densamma som altfiolen, som senare utvecklades ur detta instrument. Vid 1500-talets mitt utvecklades ett instrument med en hög e-sträng, och alltså samma stämning som dagens fioler; fiolen som vi känner den anses vara etablerad kring 1560. Vid skiftet mellan 1500- och 1600-tal blev fiolen ett respekterat instrument och blev fort ett mycket viktigt musikinstrument såväl i konstmusik som i folklig underhållning och i folkmusik. År 1640 kom den första fiolen på order av Drottning Kristina till Sverige ifrån Frankrike.

Barockfiolernas kortare hals med mindre vinkel mot fiolkroppen gav en klang mera rik på övertoner. De flesta instrument från denna tid är dock ombyggda för att motsvara 1800-talets krav på ljudstyrka men vid framföranden av äldre konstmusik används ibland rekonstruktioner av äldre instrument, barockfioler.

[redigera] Fiolmakare

En äkta Stradivarius. Instrumentet förvaras i kungliga slottet i Madrid.

De mest ansedda fiol- eller violinmakarna är de italienska mästarna som verkade i Cremona under sent 1600-tal och större delen av 1700-talet. Få är de som inte har hört talas om något eller några av namnen Stradivarius, Guarneri del Gesù, Amati och Maggini. Instrumenten från denna epok är mytomspunna och har blivit normbildande och kopierade sedan dess. Det har tvistats länge om vad hemligheten bakom de gamla mästarfiolerna är och ingen kan med säkerhet säga det än idag.

Under 1800-talet hade den tyska violinbyggarkonsten högre anseende än den italienska och Jacob Stainer var det främsta namnet. Mittenwald i Bayern är centrum för den tyska skolan med närhet till nödvändigt material i form av alpgran. Än idag finns många violinmakare i Mittenwald och en av de främsta skolorna i ämnet ligger där.

Bland svenska hantverkare har Lindholm i Stockholm varit ett känt namn under 1900-talet. Av nu verksamma violinmakare har Jan Larsson i Lima ett gott anseende.

[redigera] Spelsätt och speltekniker

Fiolen hålls vanligen genom att instrumentet får vila på nyckelbenet samtidigt som hakan, placerad i hakstödet, förhindrar att fiolen rubbas ur sin position. Vänsterhanden hålls längst ut på halsen men man undviker att stötta upp instrumentet med ett statiskt vänsterhandsgrepp. Detta för att underlätta lägesspel, då vänsterhanden förflyttas till olika positioner närmare fiolkroppen, måste denna vara fri att röra sig utmed greppbrädan. De flesta avänder någon typ av axelstöd på fiolens undersida, som en hjälp att få upp instrumentet i en bra position. Vissa hävdar dock att den statiska hållning som axelstödet kan ge upphov till är en viktig faktor som förklarar de många utslitningsskador violinister råkar ut för. Äldre föregångare till fiolen klämdes inte fast under hakan, utan man höll dem mot bröstet eller axelns framsida. Detta sätt att hålla en vanlig fiol förekommer idag hos folkmusiker.

Den som spelar trycker ned strängen mot greppbrädan med fingrarna, och ändrar på det sättet längden på den del av strängen som kan svänga och åstadkomma ton. Stråken dras utanpå strängarna mellan greppbrädans slut och stallet.

Att spela på lösa strängar, som inte berörs med något finger, undviks inom konstmusiken så långt det går. De lösa strängarna ger en något annorlunda klang, och därför sticker de ut en smula om man spelar på lösa strängar i vanligt melodispel. Inom svensk folkmusik utnyttjar man gärna lösa strängar för att accentuera viktiga ackordstoner och för att få till ett kraftfullare spel. Inte sällan drar man med stråken på flera strängar samtidigt, och låter en lös sträng klinga med som bordunton.

Man känner till vänsterhänta spelmän, som spelat med stråken i vänster hand. På en normalfiol skulle fingersättningen bli bakvänd. Man kan kompensera detta genom att kasta om ordningen på strängarna, men fiolens klang kommer då att försämras. Detta beror på att basbjälken och ljudpinnen sitter asymmetriskt inuti fiolen, och kommer på fel plats i förhållande till strängarna. En fiol som används till vänsterhandsspel måste därför ha byggts spegelvänt redan från början om den ska klinga optimalt.

För att få en mer levande ton kan man låta vänsterhanden vibrera och därigenom spela med vibrato. Vibratot har blivit ett tonideal inom konstmusiken medan det däremot är ovanligt inom folklig musik. Genom att använda en sordin som placeras på stallet, får man en mjukare och mer dämpad klang. Sordin används ibland i orkester men även för att störa omgivningen mindre, när man övar hemma. Höga särpräglade toner, flageoletter kan erhållas genom att lätt vidröra strängen på vissa ställer och därigenom dela in strängen i flera vibrerande delar. Genom fingerglidningar kan man få glissando. Pizzicato är att knäppa med fingret på strängen. Col legno är att använda träet på stråken, vanligen för att slå på strängen men det går också att dra stråkens trä mot strängen. Några spelsätt som inom den klassiska musiken kallas artikulationer är legato (flera toner på varje stråk), spiccato (studsande stråk), détaché (toner med energi med snabba stråkvändningar) och tremolo (korta snabba stråk). Sul ponticello innebär att man spelar med stråken precis intill stallet, och åstadkommer därmed en mer "viskande" ton, där övertonerna är väldigt påtagliga.

[redigera] Musik för fiol

Inom konstmusiken är fiolen ett vanligt både orkester- och soloinstrument. I en symfoniorkester är stråksektionen grundstommen, besår av två violinstämmor med ungefär 8-20 utövare i varje samt altfiol, cello och kontrabas. Även formatet stråkkvartett är vanligt: två fioler, altfiol och cello. Johann Sebastian Bach har skrivit många kända sonater och partitor för soloviolin. Inom kammarmusiken finns mycket musik, både sonater för exempelvis violin och piano, trio med piano, cello eller blåsinstrument; men även stråkkvartetter. Särskilt Mozarts Eine kleine Nachtmusik är en känd och omtyckt stråkkvintett. Det finns även stråkorkester och kammarorkester, i vilken den sistnämda även kan innehålla blåsinstrument.

Inom folkmusiken togs fiolen emot med öppna armar och fiolen är idag, tillsammans med dragspel det mest dominerande instrumentet i svensk folkmusik. Fiolen är ett vanligt instrument i folkmusik från olika länder liksom i zigensk musik och är även ett basal i den argentinska tangoorkestern. I och med den elektriska fiolens uppkomst i slutet av 1980-talet har fiolen, liksom de andra stråkinstrumenten, funnit sin väg till många andra genrer såsom pop, rock och metal.

Kända klassiska violinister: Nicolo Paganini, Eugène Ysaÿe, Fritz Kreisler, Jascha Heifetz, Yehudi Menuhin, Henryk Szeryng, David Oistrakh, Isaac Stern, Itzhak Perlman.

Kända jazzviolinister: Svend Asmundssen, Jean-Luc Ponty, Stephane Grappeli

Kända fiolspelare inom experimentell musik: Laurie Anderson

Kända fiolspelmän: Hjort Anders Olsson, Kalle Almlöf, Röjås Jonas, Bengt Löfberg

[redigera] Språklig fiol-kuriosa

Fiol på norska, betyder viol på svenska. På norska heter fiol fela.
Fårfiol = Ett stort stycke torkat fårkött, som till utseendet med viss fantasi kan liknas vid musikinstrumentet fiol.