Europaparlamentet
Wikipedia
Europaparlamentet (ibland: EU-parlamentet), sedan 1987 den officiella benämningen på en organisatorisk enhet i Europeiska unionen, bestående av 785 folkvalda ledamöter. Sedan 1979 hålls ett gemensamt val i hela Europa, och den 13 juni 2004 var ett historiskt datum då ca. 400 miljoner europeer röstade samtidigt i ett och samma val.
Innehåll |
[redigera] Historia
Huvudartikel: Europeiska unionens historia
Europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG) bildade i september 1952 en "Gemensam församling". Församlingen bestod av 78 ledamöter, hämtade från de sex parlamenten i gemenskapens grundarländer. Den "gemensamma församlingen" utökades i mars 1958 för att även omfatta Europeiska ekonomiska gemenskapen och Euratom. Således antogs namnet Europeiska parlamentsförsamlingen istället för "den gemensamma församlingen". Redan fyra år senare, 1962, antogs dock ett nytt namn, Europaparlamentet, som institutionen heter än idag. 1981 utökades antalet ledamöter i parlamentet igen men de utsågs nu genom allmänna, direkta val. Sedan dess har antalet ledamöter ökat allt eftersom fler medlemsstater har anslutit sig till unionen. De senaste fördragen, inklusive Nicefördraget och den föreslagna EU-konstitutionen, har dock satt ett maxtak på 750 ledamöter.
[redigera] Sammansättning
Europaparlamentet representerar omkring 496 miljoner EU-medborgare. Dess ledamöter kallas för Europaparlamentariker. Sedan 1 januari 2007 finns det 785 parlamentariker, i och med att Rumänien och Bulgarien blev medlemmar i unionen. Efter 2009, då det är europaparlamentsval, kommer dock antalet mandat att reduceras till 750 och varje medlemsstat kommer då att ha minst fem och max 99 mandat i parlamentet.
Val till parlamentet sker vart femte år genom direkta och allmänna val. Själva valet är inte enhetligt, utan det är upp till varje medlemsland att besluta hur landets mandat i parlamentet skall fördelas. Det finns dock tre grundläggande krav som måste följas av samtliga medlemsstater:
- Mandatfördelningen måste vara proportionerligt representativt, antigen genom val med partisedlar eller genom s.k "enkel överförbar röst".
- En valkrets måste delas upp i fler valkretsar så länge det inte anses påverka det proportionerliga valresultatet.
- Ingen spärrgräns på nationelnivå får överskrida fem procent.
Mandatfördelningen för varje medlemsland är baserad på degressiv proportionalitet, vilket betyder att ett land med en liten befolkning får fler mandat i relation till sin befolkning än vad ett stort land får i relation till sin befolkning. Mandatfördelningen är delvis framförhandlad genom olika förhandlingar mellan medlemsstaterna och således finns det ingen speciell "matematisk formell" bakom fördelningen.
Det senaste valet till Europaparlamentet var Europaparlamentsvalet 2004, som hölls i juni 2004. Det var det största transnationella valet, som skedde vid en och samma tidpunkt, i världen som någonsin hållits, med närmare 400 miljoner röstberättigade medborgare.
| Mandatfördelningen i parlamentet | ||||
|---|---|---|---|---|
| Medlemsstat | Mandat | Medlemsstat | Mandat | |
 Tyskland |
99 |  Österrike |
18 | |
 Frankrike |
78 |  Bulgarien |
18 | |
 Italien |
78 |  Finland |
14 | |
 Storbritannien1 |
78 |  Danmark |
14 | |
 Spanien |
54 |  Slovakien |
14 | |
 Polen |
54 |  Irland |
13 | |
 Rumänien |
35 |  Litauen |
13 | |
 Nederländerna |
27 |  Lettland |
9 | |
 Belgien |
24 |  Slovenien |
7 | |
 Tjeckien |
24 |  Cypern |
6 | |
 Grekland |
24 |  Estland |
6 | |
 Ungern |
24 |  Luxemburg |
6 | |
 Portugal |
24 |  Malta |
5 | |
 Sverige |
19 | Total: | 785 | |
| 1 Inkluderar Gibraltar, men inte några andra brittiska besittningar och protektorat eller Crown Dependency. | ||||
[redigera] Observatörer
Det är konventionellt att kandidatländer som är påväg att ansluta till unionen skickar ett antal observatörer till parlamentet för "träning". Antalet observatörer och hur de utses bestämms i landets anslutningsfördrag. Det är dock vanligast att observatörerna utses av landets nationella parlament.
Observatörerna kan lyssna vid debatter och även delta, om de blir inbjudna, men de saknar rösträtt och får inte delta i andra officiella uppdrag. När länderna väl har blivit fullständiga medlemmar, så blev observatörerna automatiskt interimsparlamentariker tills nästa val till parlamentet hålls.
På så sätt kan det maximala antalet ledamöter (750) överskridas temporärt. Som exemepel var antalet ledamöter temporärt 288 under 2004 från det att de tio nya medlemsstaterna hade anslutit sig 1 maj tills valet hölls under juni samma år. Antalet ledamöter reducerade därefter till 732, men översteg maxtaket när Rumänien och Bulgarien anslöt sig 1 januari 2007.
Från 26 september 2005 till 31 december 2006 så hade Bulgarien 18 observatörer och Rumänien 35. Dessa utsågs av respektive lands regeringar och oppositionspartier enligt en överenskommelse i ländernas nationella parlament. 1 januari 2007 blev observatörerna fullvärdiga parlamentariker.
[redigera] Parlamentets makt och funktion
Europaparlamentet och Ministerrådet kan liknas vid ett tvåkammarparlament med över- och underhus. Varken parlamentet eller rådet har initiativrätt, dvs rätten att lägga fram lagförslag. Den funktionen åtar sig EU-kommissionen och ur den aspekten skiljer sig Europaparlamentets makt och funktion från de flesta nationella lagstiftande församlingar.
Emellertid så måste oftast de EU-lagar eller direktiv som kommissionen lägger fram godkännas av både parlamentet och rådet för att kunna träda i kraft. I de fall då parlamentet tillsammans med rådet lagstiftar, kan parlamentets ledamöter ändra eller blockera ett beslut från kommissionen. När beslut skall tas inom andra sakområden, då parlamentet endast fyller en rådgivande roll, har parlamentet ingen formell makt att påverka eller stoppa ett beslut. Parlamentet måste dock godkänna EU-budgeten för att den skall träda i kraft. Även vid godkännandet av budgeten måste dock ministerrådet acceptera budgeten. Således kan inte parlamentet, utan rådets stöd, i dagsläget anta ett lagbeslut.
Kommissionens ordförande nomineras av europeiska rådet, men även här fyller parlamentet en viktig roll, eftersom en ny ordförande inte kan utses utan parlamentets medgivande. De övriga kommissionärerna föreslås därefter av ordföranden, för att sedan i sin helhet (bortsett från ordföranden) godkännas av parlamentet.
Parlamentet fyller också en funktion som demokratisk övervakare av all EU:s verksamhet, i synnerhet kommissionens. Om parlamentet misstror kommissionen genom s.k misstroendevotum, måste hela kommissionen avgå (formellt kan inte en enskild kommissionär avsättas). Emellertid måste två tredjedelar av EU-parlamentets parlamentariker misstro kommissionen för att den skall tvingas avgå.
Parlamentet utser också den europeiska ombudsmannen.
Om den föreslagna EU-konstitutionen skulle ha trätt i kraft skulle parlamentets makt utökas. Genom konstitutionen skulle parlamentet dela den lagstiftande makten med ministerrådet i nästan alla frågor och samtidigt få utökade maktbefogenheter i EU-budgeten.
| Verkställande | Lagstiftande | Lagstiftande | Dömande |
| Europeiska kommissionen | Europeiska unionens råd | Europaparlamentet | EG-domstolen |
 |
 |
 |
 |
|
|
|
|
[redigera] Säte
Varje månad samlas Europaparlamentet i Strasbourg, vilket slåsfast i Amsterdamfördraget. Detta till skillnad från de två andra huvudinstitutionerna i EU, EU-kommissionen och Ministerrådet, som har sina säten i Bryssel (som ofta kallas för EU:s huvudstad).
Således benämns ibland parlamentet informellt som "Strasbourg-parlamentet" och Strasbourg benämns som EU:s demokratiska (i motsats till den byråkratiska) huvudstad. Men i praktiken så befinner sig även Europaparlamentet oftare i Bryssel än i Strasbourg, eftersom det förberedande arbetet och kommittéernas möten äger rum i Bryssel. Därutöver så befinner sig större delen av parlamentets sekretariat (administrationen), som utgör majoriteten av de anställda vid parlamentet, i Luxemburg.
Parlamentet spenderar endast fyra dagar per månad i Strasbourg för att avklara de formella omröstningarna. Därtill så hålls plenimöten i Bryssel. Vid flertalet tillfällen har parlamentet uttryckt sin önskan om att själv bestämma var institutionen skall ligga, för att slippa två-sätes-systemet. Men EU:s medlemsländer har fortfarande inte beslutat om någon ändring, inte heller i den vilande EU-konstitutionen. Medlemsländernas ledare gick dock med på, för två decennier sedan, att låta parlamentet slippa ha ett tredje säte i Luxemburg. Hur som helst har man beslutat att fortsätta ha två säten för parlamentet - främst eftersom Frankrike inte vill mista den symboliska institutionen i Strasbourg.
[redigera] Kampanj för ett säte
Att flytta alla mappar och all utrustning mellan två städer kräver ungefär tio stora lastbilar och kostnaden för två säten beräknas vara 200 miljoner € per år. Vid varje resa måste nämligen 30 anställda personer lasta ombord allt på lastbilarna, därefter skall lastbilarna köras 400 km och 5 000 människor, så som politiker, rådgivare, tjänstmän och journalister, måste varje gång följa med. De flesta parlamentarikerna är dessutom mot flytten mellan Strasbourg och Bryssel. Således har många intitiativ tagits av parlamentariker för att få ett slut på flyttcirkusen. Det senaste initiativet var en EU-övergripande petition, startad av Cecilia Malmström (fp), där medborgare från hela unionen hade möjligheten att skriva under en protest via Internet.
[redigera] Partigrupper i Europaparlamentet
Huvudartikel: Partigrupper i Europaparlamentet
De flesta EU-parlamentarikerna är anslutna till en partigrupp. Partigrupperna är till för att ledamöter av samma åsikter gemensamt skall kunna bedriva en starkare politik men också för att effektivisera parlamentets arbete. Utan partigrupperna skulle parlamentets ledamöter få det svårt att förhandla fram något beslut eftersom det är så många intressen och parter som spelar in.
Partigrupperna är för närvarande tio till antal, men alla parlamentariker tillhör inte en grupp. Således är det 14 ledamöter som är grupplösa. Partigrupperna består, förutom av parlamentariker, även av europeiska partier. Det skall dock poängteras att partigrupperna inte fyller någon roll utanför parlamentet. Den funktionen åtar sig de europeiska partierna som ofta är verksamma i hela Europa och som i sin tur består av nationella partier.
För att en partigrupp skall bildas krävs det att gruppen kan samla ihop minst 20 ledamöter från minst fem olika medlemsstater. Varje partigrupp utser en gruppledare som representerar gruppen i olika sammanhang. Som ledamot i en partigrupp får man vissa fördelar - exempelvis utökad talartid.
[redigera] Mandatfördelningen
| 41 | 218 | 42 | 14 | 106 | 23 | 277 | 44 | 20 |
[redigera] Valet 2004
Huvudartikel: Europaparlamentsvalet 2004
Europaparlamentsvalet kan i stora drag beskrivas som en framgång för den konservativa partigruppen EPP-ED och den liberala partigruppen ALDE, medan samtliga andra partigrupper backade i procentandel. Eftersom antalet mandat utökades vid utvidgningen 2004 så innebar det att ingen partigrupp hade färre mandat i parlamentet efter valet än innan utvidgningen. Partigruppernas procentandel ändrades dock.
För svensk del innebar valet en stor framgång för det nya pariet Junilistan, som blev det svenska parti som fick flest röster i valet efter Socialdemokraterna och Moderaterna. Det enda riksdagspartiet som gick framåt i detta valet jämfört med europaparlamentsvalet 1999 var Centerpartiet. Värst gick det för Folkpartiet som vid valet 1999 fick nästan 15% men som vid valet 2004 halkade ner till under 10%.
Valdeltagandet i Sverige var det lägsta någonsin - 37,85%. Även i övriga EU var deltagandet lågt - genomsnittet låg på 45,5%! Således har det svenska valdeltagandet minskat efter varje Europaparlamentsval sedan det första 1995.
[redigera] Nya partier i valet 2004
- I Storbritannien bildades Respectpartiet som marknadsförde sig som ett parti mot Tony Blairs regering. Även English Democrats Party dök upp i fem av Storbritanniens nio valkretsar. Partiet bedrev en kampanj mot "engelsk-europeiska regioner".
- Ett EU-heltäckande parti, Europeiska gröna partiet, bildades i Rom den 21 februari 2004 för att delta i valet. Partiet gick kraftigt framåt och fick totalt 33 mandat i parlamentet.
- Svenska Junilistan, som bildades tidigare samma år, drog åt sig röster både från socialdemokraterna och högern som ett EU-skeptiskt alternativ.
- I Nederländerna vann Paul van Buitenens parti Europa Transparant två mandat.
- I Österrike erhöll Hans-Peter Martins parti två mandat.
[redigera] EU-parlamentariker 2004-2009
[redigera] Parlamentariker från Finland
- Satu Hassi (Gröna förbundet)
- Ville Itälä (Saml)
- Anneli Jäätteenmäki (C)
- Piia-Noora Kauppi (Saml)
- Eija-Riitta Korhola (Saml)
- Henrik Lax (Sfp)
- Lasse Lehtinen (SDP)
- Riitta Myller (SDP)
- Reino Paasilinna (SDP)
- Esko Seppänen (Vf)
- Alexander Stubb (Saml)
- Hannu Takkula (C)
- Kyösti Virrankoski (C)
- Paavo Väyrynen (C)
- Dessutom är finländaren Ari Vatanen invald i parlamentet på ett franskt mandat, för partiet UMP.
[redigera] Parlamentariker från Sverige
Texten efter namnen är den text som fanns på valsedlarna
- Charlotte Cederschiöld (m), vice talman i Europaparlamentet, Stockholm, född 1944
- Gunnar Hökmark (m), f d riksdagsledamot, Stockholm, född 1952
- Anna Ibrisagic (m), f d riksdagsledamot, Luleå, född 1967
- Christofer Fjellner (m), f d förbundsordförande MUF, Uppsala, född 1976
- Lena Ek (c), Riksdagsledamot, Valdemarsvik, född 1958
- Cecilia Malmström (fp), Europaparlamentariker, Göteborg, född 1968 (ersatt av Olle Schmidt 2006)
- Maria Carlshamre (fp), Journalist, Stockholm, född 1957
- Anders Wijkman (kd), europaparlamentariker, Stockholm, född 1944
- Inger Segelström (s), Stockholm, född 1952
- Åsa Westlund (s), Stockholms län, född 1976
- Anna Hedh (s), Kalmar län, född 1967
- Jan Andersson (s), Skåne, född 1947
- Ewa Hedkvist Petersen (s), Norrbotten, född 1952
- Jonas Sjöstedt (v), Västerbotten, Metallarbetare/EU-parlamentariker, född 1964 (efterträdd av Jens Holm 2006)
- Eva-Britt Svensson (v), Kronoberg, Kanslisekreterare, född 1946
- Carl Schlyter (mp), EU-handläggare budgetkontroll, 36 år, Stockholm
- Nils Lundgren (jl), ordf. Junilistan, Saltsjö-Duvnäs, Tidigare chefsekonom på Nordbanken, Socialdemokrat, född 1936
- Lars Wohlin (jl), nationalekonom. Stocksund. Tidigare statssekr., riksbankschef o. VD Stadshypotek. Allmänborgerlig, född 1933
- Hélène Goudin (jl), lärare. Piteå. Tidigare vice ordf. i miljö- och byggnadsnämnden. Jägare. Socialdemokrat, född 1956
Se även svenska EU-parlamentariker.
[redigera] Europaparlamentets talmän
Europaparlamentet utser en talman som skall leda arbetet i kammaren. Talmannen fyller flera olika funktioner: han skall upprätthålla ordning i parlamentet, formellt godkänna beslut så som EU:s budget och representerar parlamentet i olika sammanhang, exempelvis i Europeiska rådet. Talmannen väljs för två och ett halvt år (halv mandatperiod) i taget och kan bli omvald. Att en talman blir omvald har dock aldrig skett.
Efter en informell överenskommelse mellan de två största partigrupperna i Europaparlamentet, EPP-ED och PES, utsågs socialisten Josep Borrell Fontelles från PES till talman efter parlamentsvalet 2004. I januari 2007, då halva mandatperioden gått och det var dags att utse en ny talman, utsågs, enligt överenskommelsen, den konservativa politikern Hans-Gert Pöttering från EPP-ED. Överenskommelsen har dock fått kritik från andra partigrupper, som hävdar att EPP-ED och PES utåt sätt mot väljarna försöker framstå som två vitt skilda partialternativ, men att de i själva verket samarbetar för att få styra i parlamentet. Därmed, anser man, blir det ett stort demokratiskt problem, eftersom det inte finns någon slagkraftig opposition.
| Talmän i Europaparlamentet sedan de direkta parlamentsvalen påbörjades: | ||||
|---|---|---|---|---|
| Namn | Land | Partigrupp | Period | |
| Simone Veil | Frankrike | ELDR1 | 1979-1982 | |
| Piet Dankert | Nederländerna | PES | 1982-1984 | |
| Pierre Pflimlin | Frankrike | EPP-ED | 1984-1987 | |
| Lord Plumb | Storbritannien | EPP-ED | 1987-1989 | |
| Enrique Barón Crespo | Spanien | PES | 1989-1992 | |
| Egon Klepsch | Tyskland | EPP-ED | 1992-1994 | |
| Klaus Hänsch | Tyskland | PES | 1994-1997 | |
| José Maria Gil-Robles | Spanien | EPP-ED | 1997-1999 | |
| Nicole Fontaine | Frankrike | EPP-ED | 1999-2002 | |
| Pat Cox | Irland | ELDR1 | 2002-2004 | |
| Josep Borrell Fontelles | Spanien | PES | 2004-2007 | |
| Hans-Gert Pöttering | Tyskland | EPP-ED | 2007- | |
1 ELDR upphörde att vara en partigrupp efter valet 2004, och klassas numera som ett europeiskt parti eftersom det gick samman med Europeiska demokratiska partiet (EDP) för att bilda den nya partigruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa (ALDE).
[redigera] Källor
- Artikeln är, helt eller delvis, en översättning från engelskspråkiga Wikipedia.
