Nordiska språk
Wikipedia
Blå - fastlandsnordiska
Grön - önordiska
Nordiska språk, även nordgermanska. Det är här viktigt att skilja mellan nordiska språk (danska, svenska, norska, färöiska och isländska), som är en gemensam beteckning för den nordgermanska undergruppen i den indoeuropeiska familjen, och språk i Norden, som också omfattar språk både från den uraliska språkfamiljen (samiska och finska) och från den eskimåisk-aleutiska familjen (grönländska).
Innehåll |
[redigera] Allmänt om nordiska språk
Nordiska språk är den undergrupp av de germanska språken som härstammar från fornnordiskan, det språk som började talas i Norden från ca 700-talet e.Kr. och som runt 1000-talet delades upp i de mer distinkta regionala dialekterna fornsvenska, forndanska, forngutniska, fornnorska och fornisländska. Till en början var skillnaderna minst mellan svenska och danska och mellan norska och isländska. Nordiska språk utgör tillsammans med de västgermanska språken och de utdöda östgermanska språken de germanska språken, en av huvudgrupperingarna inom den indoeuropeiska språkstammen.
| Nordiska språk | |
|---|---|
| Talas i: | |
| Region: | Norden |
| Antal talare: | |
| Rankning: | |
| Klassificering: | Indoeuropeiska språk Germanska språk |
| Officiell status | |
| Officiellt språk i: | |
| Språkmyndighet: | |
| Språkkoder | |
| ISO 639-1 | |
| ISO 639-2 | |
| SIL | |
De nordiska språken indelas i två grupper baserat på historiska grunder. Till de västnordiska språken hör färöiska, isländska, norn (utdött) och norska, som alla har sitt ursprung i dialekten västfornnordiska. De östnordiska språken omfattar danska och svenska som uppstod ur fornöstnordiskan. En separat gren av de nordiska språken utgjorde forngutniskan, som talades på Gotland under medeltiden och hade ett skriftspråk fram till 1500-talet, men som idag har närmat sig svenska så mycket att det kan betraktas som en svensk dialekt.
En modernare klassificering, så kallad synkron klassificering, delar upp de nordiska språken på ett annat sätt. Uppdelningen bygger istället på dagens skillnader, varvid språkgruppen delas upp i ö-språk och skandinaviska språk. Färöiska och isländska ingår då i den första gruppen och norska, svenska och danska i den andra. Denna uppdelning är mer relevant när det gäller dagens situation hos språken, dock inte språkhistoriskt. Dagens skillnader mellan fastlandsskandinaviska och ö-skandinaviska har uppstått på grund av ö-skandinaviskans isolering.
Ibland skiljer man de två norska skriftspråken åt och räknar nynorskan till de västnordiska språken, medan bokmål, som är mycket mer påverkat av danska, förblir östnordiskt.
Eftersom danska, norska och svenska är ömsesidigt begripliga diskuteras mellan länderna att inrätta en skandinavisk språkunion, så som skedde 1980 med nederländskan, för att på lång sikt stärka språkens ställning internationellt.
[redigera] Nordiska språks särdrag
Det som skiljer nordiska språk från övriga språk i den germanska språkfamiljen är att:
- Bokstaven n har fallit bort som sista bokstav ganska konsekvent i de flesta ord med -n som ändelse. Det gäller till exempel ordet i som heter in på engelska, tyska och latin. Detsamma gäller infinitivformerna, till exempel känna, som heter kennen på tyska (ursprungligen med ett a framför n). I engelskan finns också exempelvis widen, heighten, enlighten, own osv. Ytterligare exempel på bortfall av bokstaven n är ordet på, som tidigare hette å (jämför satsen "å ena sidan"). Engelska och tyska motsvarigheter här är an och on. P:et i på kommer från sammansättningen upp + å, uppå (jämför engelskans "upon" och tyskans "auf"). Danskan, norskan och isländskan har dessutom förlorat det ursprungliga n:et i ordet från, som heter fra respektive frá på dessa språk.
- Bokstaven w har fallit bort framför u och o på grund av vokalens och konsonantens likheter (jämför engelskans o-liknande w), till exempel: orm, under med flera, vars etymologiska motsvarigheter heter wurm, wunder och worm, wonder på engelska och tyska. Ett annat ord är ordet ord som på tyska och engelska heter Wort respektive word. Detsamma gäller också etymologiskt orden orka, yrke, yrka på bland annat svenska, vars motsvarigheter på engelska och tyska är work, Werk, werken med mera. De västnordiska språken är särskilt konsekventa på det området (speciellt isländska som varit ganska opåverkad av svenskan bland annat). Till exempel heter ordet vunnit på isländska unnið (och betyder bland annat "arbetat"). - Det har också förekommit att w, v har fallit bort framför r i västnordiska språk, vrå heter till exempel rá på isländska, vrede heter reiði; och vred heter reiður. Fler exempel här är ordet vräka som heter reka, vrak som heter rak (något efterlämnat och drivande, bland annat när det gäller hö), vrång som heter rangur, röng, rangt i de tre genusen (jämför engelskans wrong), vrida som heter ríða etc. Jämför engelskans uttal av wring, wreck, wrong med flera.
- Också bokstaven j har fallit bort framför u och o, till exempel i orden år och i orden ung, yngre, yngst som motsvaras av tyskans och engelskans Jahr, year, jung, jünger, young osv.
- Det har funnits en tendens att lägga in bokstaven j framför en ursprunglig vokal, såsom: isländskans stjarna (stjärna) iställer för engelskans star och tyskans Stern; mjölk istället för milk och Milch; jord istället för Erde och earth; sjunka istället för sinken och sink; tjudrad istället för theathered osv. Också dessa exempel är talrika och ganska konsekvent genomförda.
- Bokstaven n har ofta fallit bort framför k, g och d, t; här finns exempel i imperfektformerna gick, fick, stack, sprack med flera. I tyskan motsvaras gick av ging och de ursprungliga infinitiverna för stack och sprack är stinga och springa. Det ena verbets tema, som ännu finns kvar i isländskan, blir alltså springa, spring, sprakk, sprungum, spryngi, sprungið. Sticka på svenska har alltså utvecklats ur imperfektformen stack. Till detta kommer också verbet dricka som heter trinken och drink på tyska och engelska, liksom orden tacka, tack som heter danken, Dank, thanks osv. på engelska och tyska. I västnordiska språk (isländskan) har denna utveckling gått ännu längre. Verbet sjunka heter till exempel søkkva, sökkva i vissa norska dialekter och på isländska, likaså böjs bland annat verbet binda på islänska enligt följande tema: binda, bind, batt, bundum, byndi, bundið, det vill säga: batt har ersatt den svenska motsvarigheten band. Ännu ett exempel är att Frankrike heter Frakkland på isländska. I ortnamn i bland annat Bohuslän finns en liknande ljudutveckling: brant heter bratt, liksom klint heter klätt med mera. Det finns fler exempel på ord med en liknande ljudutveckling också här.
- De särskilt för nordiska språk förekommande personliga pronomina han och hon, som inte har några ursprungliga pluralformer eller någon neutrumform. Motsvarigheterna i tyska och latin är: er, sie, es respektive is, ea, id. De demonstrativa pronomina det, de, dem osv. fungerar sedan denna språkändring som personliga pronomina istället för de ursprunliga formerna. Engelskan har dessutom importerat detta (som lånord) när det gäller pluralformerna they, them. På engelska är annars motsvarigheten i singular he, she, it. He är möjligen en äldre form än han, hon.
[redigera] Referenser (om nordiska språks särdrag)
- Ragnar Iversen, Norrøn Grammatikk, Oslo 1963;
- Svenskt Ortnamnslexikon, Folk- och ortnamnsarkivet, Uppsala 2003.
- Sven B.F. Jansson, Isländsk-svensk ordbok, Íslenzk-Sænsk Orðabók, Rabén & Sjögren Bokförlag, Kungälv 1989, s. XX ff. - Förteckning över starka och oregelbundna verbs tema finns från s. XXIII och framåt. Verb där bokstaven v har fallit bort framför u och o finns främst på s. XXVIII, där verb som börjar med bokstaven v finns uppradade.
