Semipresidentialism

Wikipedia

Semipresidentialism är en blandform mellan parlamentarism och presidentialism. Systemet kännetecknas av att statschefen är vald och innehar en betydande maktställning, samtidigt som en parlamentariskt ansvarig regering återfinns.

Innehåll 1 Vad är semipresidentialism 2 Presidentmakt i semipresidentialism 2.1 Finland och Urho Kekkonen 2.2 Reserverat område på grund av en vilja till det i praxis 3 Länder som tillämpar semipresidentialism 3.1 Europa 3.2 Mellanöstern 3.3 Afrika 3.4 Asien 3.5 Amerika 4 Referens

[redigera] Vad är semipresidentialism

Huvudkravet för att ett land ska kunna kallas semipresidentiellt är alltså att presidenten innehar reella befogenheter, vilket kan se ut på en mängd olika sätt. Oftast ansvarar regeringen för inrikespolitiken medan presidenten vanligen ansvarar för säkerhets- och utrikespolitiken. Ett vanligt krav för att ett land ska kunna kallas semipresidentiellt, är också att presidenten, vid sidan av den parlamentariska regeringen, väljs genom direkta val och inte av parlamentet, vilket inte alltid är helt sant. I vissa fall kan presidenten vara vald av parlamentet eller av ett elektorskollegium och ändå inneha ett semipresidentiellt inflytande i övrigt.

Exempel på länder med semipresidentialism är Frankrike, Polen, och Ryssland som både har parlamentarism och inslag av presidentialism. Även om regeringen tillsätts parlamentariskt och premiärministern och dennes kabinett påverkar landets styrelse ganska mycket, har presidenten i dessa länder också stor makt över den förda politiken vid sidan om kabinettet. Andra exempel är Finland, Portugal, och Kroatien, men där är presidentens makt mer begränsad eller har minskat på senare tid.

[redigera] Presidentmakt i semipresidentialism

Presidentens inflytande över politiken kan dock variera starkt i och med maktförhållandena i parlamentet och dess påverkan på regeringens sammansättning. Om det råder oklara majoritetsförhållanden eller om presidentens parti eller allierade har majoritet borgar det naturligtvis för större manöverutrymme för presidenten. Om majoritetsförhållandena är till presidentens nackdel riskerar presidenten alltid mer eller mindre att reduceras till en representativ galjonsfigur till förmån för premiärministern och dennes kabinett.

Presidentmakten i semipresidentiella system brukar ofta vara försedd med befogenheter som inte återfinns i presidentiella system, men som dock kan återfinnas hos regeringschefer i parlamentariska system, som rätt att upplösa parlamentet, att utfärda dekret, samt en bred utnämningsmakt. I vissa fall kan presidentens ställning i praktiken vara starkare än parlamentets, en variant som tillämpas i Ryssland liksom i flera OSS-länder. Där leder presidenten ensam landets säkerhets- och utrikespolitik, har rätt att upplösa parlamentet, beslutar om krigsförklaring, och kan utfärda dekret med ställning som lag, utan parlamentets godkännande.

[redigera] Finland och Urho Kekkonen

I till exempel Finland hade tidigare presidenten i praktiken mycket stor makt, i viss mån större än riksdagen. Det gällde särskilt president Urho Kekkonen, som använde befogenheterna mer tydligt i många fall än tidigare.

Det skedde genom att han till exempel

• använde sin rätt att upplösa riksdagen och utlysa nyval,
• presidenten utnämnde expeditionsministärer eller tillfälliga regeringar av tjänstemän (när han tolkade riksdagens sammansättning som svår att bilda en parlamentarisk regering på; parlamentarismen var dock annars reglerad i grundlag), eller genom att
• han sade nej till regeringens proposition till riksdagen.

Allt detta använde han för att få igenom sin egen politik och också för att använda som påtryckning på sina politiska motståndare i regeringen, så att de inte skulle kunna bli farliga presidentkandidater emot honom i nästa presidentval.

Hans politik berättigades dock i viss mån av hans inflytande över utrikespolitiken. Han ingrep nämligen i inrikespolitiken också i frågor som berörde Finlands relation till Sovjetunionen. Denna relation ansågs nämligen som mycket viktig för landet. ^[1]

[redigera] Reserverat område på grund av en vilja till det i praxis

I semipresidentiella länder finns oftast också ett särskilt område reserverat för presidenten, till exempel som nämnts, utrikes- och säkerhetspolitiken såsom i Frankrike, Ryssland och Finland, liksom rätten att utlysa nyval i till exempel Frankrike. Att denna makt bevaras trots att krav på icke tvingande kontrasignation från regeringen ibland krävs (dock inte för att till exempel utlysa nyval i Frankrike) beror enligt vissa teorier på att politiker vill bevara denna makt om de själva skulle bli president.^[2]

[redigera] Länder som tillämpar semipresidentialism

[redigera] Europa

Land	Namn		Tillträde	Parti	Yrkesbakgrund	Anmärkning
Albanien	Alfred Moisiu		14 juli 2002	Albaniens Socialistiska Parti	General, Försvarsminister	Indirekt vald
Bosnien-Herzegovina	Nebojša Radmanović		6 november 2006	Oberoende Socialdemokratiska Förbundet	Borgmästare, Chefredaktör, Teaterchef	Ordförande i Presidentrådet
Bulgarien	Georgi Parvanov		22 januari 2002	Bulgariska socialistpartiet	Historiker, Partiledare
Finland	Tarja Halonen		1 mars 2000	Finlands socialdemokratiska parti	Jurist, Justitieminister, Utrikesminister
Frankrike	Jacques Chirac		17 maj 1995	Union pour un Mouvement Populaire	Premiärminister, Borgmästare i Paris
Kroatien	Stipe Mesic		18 februari 2000	Kroatiska Folkpartiet	Det enade Jugoslaviens siste president
Litauen	Valdas Adamkus		12 juli 2004	Oberoende	Chef inom USA:s miljödepartement
Makedonien	Branko Crvenkovski		12 maj 2004	Makedoniens Socialdemokratiska Union	Premiärminister, Civlingenjör
Moldavien	Vladimir Voronin		1845	Moldaviska republikens kommunistiska parti	Partifunktionär	Indirekt vald
Polen	Lech Kaczynski		4 april 1841	Prawo i Sprawiedliwość	Barnstjärna, Advokat, Borgmästare i Warszawa
Portugal	Anibal Cavaco Silva		9 mars 2006	Portugals Socialdemokratiska Parti	Premiärminister, Ekonomiprofessor
Rumänien	Traian Băsescu		20 december 2004	Demokratiska partiet	Transportminister, Borgmästare i Bukarest
Ryssland	Vladimir Putin		31 december 1999	Förenade Ryssland	Premiärminister, KGB-agent
Ukraina	Viktor Jusjtjenko		31 december 1999	Vårt Ukraina	Bankir, Premiärminister, Revolutionsledare

[redigera] Mellanöstern

Land	Namn		Tillträde	Parti	Yrkesbakgrund	Anmärkning
Egypten	Hosni Mubarak		14 oktober 1981	Nationella Demokratiska Partiet	General, Flygvapenchef, Vicepresident
Georgien	Micheil Saakasjvili		25 januari 2004	Nationella Rörelsen - Demokraterna	Advokat, Justitieminister, Revolutionsledare
Irak	Jalal Talabani		7 april 2005	Kurdistans Patriotiska Union	Gerillaledare	Indirekt vald Ordförande i Presidentrådet
Libanon	Emile Lahoud		24 november 1998	Oberoende	General, Fösvarschef	Indirekt vald
Palestina	Mahmoud Abbas		22 maj 2004	Fatah	PLO-funktionär, Premiärminister
Turkiet	Ahmet Necdet Sezer		16 maj 2000	Oberoende	Jurist, Konstiutionsdomstolens ordförande	Indirekt vald
Jemen	Ali Abdullah Saleh		22 maj 1990	Allmänna Folkkongressen	President i Nordjemen 1978-90

[redigera] Afrika

Land	Namn		Tillträde	Parti	Yrkesbakgrund	Anmärkning
Algeriet	Abdelaziz Bouteflika		27 april 1999	Rassemblement National Démocratique	Motståndsman, Utrikesminister
Angola	José Eduardo dos Santos		10 september 1979	MPLA	Partifunktionär
Kamerun	Paul Biya		6 november 1982	Rassemblement démocratique du Peuple Camerounais	Premiärminister
Kap Verde	Pedro Pires		22 mars 2001	Africano da Independência de Cabo Verde	Landets förste premiärminister
Kongo-Kinshasa	Joseph Kabila		26 januari 2001	Parti du Peuple pour la Reconstruction et le Démocratie	Son till tidigare presidenten
Madagaskar	Marc Ravalomanana		22 februari 2002	Tiako I Madagasikara	Affärsman, Borgmästare i Antananarivo
Mali	Amadou Toumani Touré		8 juni 2002	Oberoende	General, Revolutionsledare	Innehar posten för andra gången
Mauretanien	Mohamed Ould Abdallahi		19 april 2007	Oberoende	Ekonom, Näringsminister	Arabvärldens första demokratiskt direktvalda statsöverhuvud
Niger	Tandja Mamadou		22 december 1999	Mouvement National pour la Societé de Développement	Inrikesminister
Namibia	Hifikepunye Pohamba		21 mars 2005	SWAPO	Motståndsman, Partifunktionär
São Tomé och Príncipe	Fradique de Menezes		3 september 2001	Movimento Democrático das Forças da Mudança-Partido Liberal	Affärsman, Utrikesminister
Somalia	Abdullahi Yusuf Ahmed		10 september 1979	Oberoende	Krigsherre
Togo	Faure Gnassingbé		5 februari 2005	Rassemblement du Peuple Togolais	Presidentson

[redigera] Asien

Land	Namn		Tillträde	Parti	Yrkesbakgrund	Anmärkning
Mongoliet	Nambaryn Enchbajar		24 juli 2002	Mongoliets Revolutionära Folkparti	Talman, Premiärminister
Pakistan	Pervez Musharraf		11 oktober 1999	Oberoende	Kuppledare, General	Indirekt vald
Sri Lanka	Mahinda Rajapaksa		19 november 2005	Sri Lanka Freedom Party	Advokat, Premiärminister
Taiwan	Chen Shui-bian		20 maj 2000	Demokratiska framstegspartet	Advokat, Borgmästare i Taipei
Östtimor	Xanana Gusmão		20 maj 2002	Oberoende	Gerillaledare

[redigera] Amerika

Land	Namn		Tillträde	Parti	Yrkesbakgrund	Anmärkning
Guyana	Bharrat Jagdeo		11 augusti 1999	People's Progressive Party	Ekonom
Haiti	René Préval		14 maj 2006	Lespwa	FN-man, Premiärminister	Innehar posten för andra gången

[redigera] Referens

1. ^ Finlands politiska historia 1809-1998, Osmo Jussila (red.), Seppo Hentilä, Jukka Nevakivi, översättning av: Henrik Ekberg, utgivning av Esbo; Schildt, 1998.
2. ^ Utländska politiska system, SNS Förlag, Rutger Lindahl (red.), Malmö, 1995, bl.a. sidorna 68-85 om Frankrikes system och om politikernas vilja att bevara presidentens makt.