Treenighetsläran

Wikipedia

Masaccio – ”Den heliga Treenigheten” (1427). Santa Maria Novella, Florens.

Kristendom

Denna artikel är en del i
serien Kristendomen
med följande delar:

Tidsaxel (före Kristus)
Tidsaxel (efter Kristus)

Jesus Kristus

Bibeln | GT | NT

Urkyrkan

Före reformationen

Kristendomen i Romerska riket

Kristen mission | Korstågen

Koncilier: 1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7

Katolska kyrkan

Ortodoxa kyrkan

Orientalisk kristendom

Efter reformationsepoken

Nyare samfund

Nyare teologiska strömningar

Andra huvudartiklar:

Kristen teologi | Treenighet

Se även:

Religion | Teologi

Kristendom

Treenighetsläran är läran om kristendomens Gudsföreställning. Enligt den är Gud en enda till sitt väsen, men samtidigt tre hypostaser eller personer: Fadern, Sonen (Jesus Kristus) och Anden (Den Helige Ande).

Kristendomen är tillsammans med islam och judendomen en monoteism, samtidigt som den förkunnar förekomsten av ömsesidighet inom gudomen. Denna lära ligger till grund för ett antal av kristendomens mest utmärkande särdrag, som till exempel tron på att Gud är kärlek, att människan skall se Gud och leva i evighet i gemenskap med honom med flera (det sistnämnda beskrivs ofta i patristisk eller orientalisk teologi som gudomliggörande, det vill säga att människan i allt utom naturen blir lik Gud).

Treenighetsläran formulerades under kristendomens första århundraden på nytestamentlig grund. Traditionellt hävdar kyrkan att den finns underförstådd i Nya testamentet, där Jesus talar om Gud som sin Fader, om sig själv som preexistent och uppmanar sina lärjungar att döpa i ”Faderns, Sonens och den helige Andes namn.” Däremot finns den aldrig framställd explicit i Nya testamentet, även om Paulus genom vissa av sina formuleringar lägger grundstrukturerna till den. Under de första århundradena fick den allt tydligare form främst som svar på problem som uppstod i mötet med gnosticismen och den antika filosofin. Kyrkofäderna använde med stor skicklighet den antika filosofins verktyg för att ge uttryck åt något som kyrkan alltid har hyllat som det yttersta mysteriet, inför vilket slutligen förnuftet tvingas att tiga. Treenigheten har ofta ifrågasatts av olika heterodoxa rörelser som åberopar Kristus som sin inspirationskälla, men i huvudfåran av kristen tradition har den alltid funnits med. En av de tidigaste bekännelserna härrör från Irenaeus, biskop och martyr i Lyon:

Detta är vår tros huvudpunkter, byggnadens grundval och den trygga vägen: Gud, Fadern, oskapad, ofattbar, osynlig, en enda Gud, alltings skapare. detta är den första huvudpunkten i vår tro. Den andra huvudpunkten är Guds Ord, Guds Son, Kristus Jesus, vår Herre, som uppenbarades för profeterna efter deras sätt att profetera och enligt ordningen i Faderns frälsningsplan. Genom honom har allting blivit till och vid tidens slut har han blivit människa bland människor, synlig och påtaglig för att sammanfatta allt, förinta döden, låta livet träda fram (1 Tim 1:10) och skapa gemenskap mellan Gud och människa. Den tredje huvudpunkten är den Helige Ande genom vilken profeterna profeterade, fäderna undervisade om Gud och de rättfärdiga leddes på rättfärdighetens väg. Vid tidernas ände har han på ett nytt sätt blivit utgjuten över mänskligheten för att över hela jorden förnya människan inför Gud.

Treenighetsläran utvecklades successivt, ofta i polemik mot rörelser som försökte forma en lära om Gud enligt hellenistiska eller gnostiska förebilder. Modalismen menade till exempel att Fader, Son och Ande var tre uppenbarelseformer av samma Gud. Arianismen lärde, under påverkan av nyplatonismen, att Sonen (och enligt vissa även Anden) var skapade väsen och därmed inte Gud. Vid kyrkomötena i Nicaea 325 och Konstantinopel 381 avvisades både modalismen och arianismen. I den nicaenska trosbekännelsen sägs att Sonen är ”av samma väsen som Fadern” och att Anden ”tillika med Fadern och Sonen tillbedes och äras”. Kyrkofadern Tertullianus och de kappadokiska fäderna införde distinktioner mellan ousia (latin substantia, ’väsen’) och hypostasis (latin persona, ’självständig existens’, ’hypostas’, ’person’).

Några frikyrkor förnekar treenighetstanken, däribland Jesu Kristi kyrka av sista dagars heliga, Jehovas vittnen, swedenborgianismen och unitarismen, på grund av en sträng tolkning av första budet. En del av dem accepterar därmed inte Jesu gudom. Det anses allmänt att grupper eller samfund som inte bekänner Treenigheten inte kan räknas tillhöra den kristna trosfamiljen.

Enligt kyrkofäderna är treenighetsläran svaret på frågan om människans yttersta relation till det gudomliga. Den säger att Gud är en och odelbar – det finns bara en Gud – och att denne Gud är tre personer. Dtt vanligt förekommande problem är att vi idag blandar ihop ”person” och ”individ”; vi är inte heller så känsliga för skillnaden mellan natur och person/individ. Naturen är det som omfattar alla av ett visst slag. En individ är bara en avdelning av en bestämd natur – varje människa är en individ i den mänskliga naturen, vilket är fallet också med katter, fiskar, träd och blommor och så vidare i deras respektive naturer. Det finns emellertid i människan något ogripbart extra – något som gör en individ helt unik, men som vi inte kan sätta fingret på och som är personen. Det är på ett mystiskt vis förknippat med självmedvetandet. Personen, säger den ryske teologen Vladimir Lossky,

kan inte uttryckas med några begrepp. Den undandrar sig varje försök till definition och även varje beskrivning eftersom varje egenskap som man skulle vilja nämna som karakteristisk kan återfinnas hos andra individer. Personen är gripbar endast i själva livet genom direkt intuition eller genom ett konstverk.

Detta obeskrivbara är vad man skulle kunna kalla ”personheten.” Enligt en mycket tidig kristen uppfattning är det i personheten som människans avbild av Gud består. Hos Gud finns nämligen också personhet, men inte i en oändlig mångfald som hos människan, utan i en tidlös fullkomlighet. Gud är en natur med tre personer som alla delar denna natur och är annorlunda enbart genom att den ene inte är vad den andre är. I allt annat är de ett. Detta är ett mysterium som människan enligt kyrkans undervisning inte kan omfatta med sitt intellekt, vilket är skälet till att det ofta har framställts som komplicerat och undervisats i konfirmationsklasser o. dyl. som en form av modalism.

I princip menar dock kyrkan att Treenighetsmysteriet kan förstås, men bara ”genom direkt intuition eller genom ett konstverk”, alltså med den kontemplativa, kännande fakulteten i människan. Förnuftet fungerar enligt ett oppositionellt mönster. Ett och tre går helt enkelt inte ihop. Det ena måste utesluta det andra. Denna logik, som inte kan ifrågasättas inom ramen för den påtagliga världen, når enligt den kristna läran inte ned till verklighetens djupaste fundament där motsatserna sammanfaller.

Man kan finna ”triumvirat” av gudar och gudar med tre olika karaktärer och så vidare i de olika religiösa föreställningar som existerar och har existerat bland människor av olika kulturer, men en enda Gud med tre personer är en föreställning som helt enkelt ligger utanför människans förnuft. Det är något helt nytt, som enligt de kristna bara kan bli uppenbarat. Treenighetsläran har starkt präglat den bysantinska kyrkan. Den romersk katolska kyrkan och dess protestantiska avsöndring lät under den moderna tiden denna lära komma i skymundan, vilket enligt vissa nutida teologiska strömningar har orsakat en obalans i gudsbilden.

Islam kom till i en miljö där de fanns få representanter för en mera utvecklad kristendom, och missuppfattningar om den kristna treenighetsläran har lämnat spår i Koranen och präglat muslimers uppfattningar om den kristna gudsbilden ända till våra dagar (det är en vidspridd föreställning att kristna inbegriper Jungfru Maria i Treenigheten). Under de senaste årtiondena har både den romersk-katolska och de traditionella protestantiska samfunden i Europa lagt större vikt vid treenighetsläran, inte minst på grund av den ökande muslimska närvaron och inflytandet från den österländska teologin.