Sarajevo

Wikipedia

Sarajevo

(Stadsvapen) (Skyline)
Basisdata
Stat	Bosnien och Hercegovina
Kanton	Sarajevo
Geografiska koordinater	43° 51' norr 18° 22' öst
Borgmästare	Semiha Borovac
Area	142 km²
Befolkning 2005	308 558
Befolkningstäthet	2 173 inv/km²
Websida	www.sarajevo.ba
Övrigt
Tidszon	UTC+1

Sarajevo är huvudstaden i Bosnien och Hercegovina och har omkring 620 000 invånare. Den är belägen på Sarajevofältet (500 meter över havet), omgivet av bergskedjorna Bjelasnica, Igman, Jahorina och Trebevic. Av stadens befolkning är cirka 80 % bosniaker (muslimer), 10 % ortodoxa serber, 8 % katoliker (kroater) och 2 % övriga.

Staden blev tidigt känd som mångkulturell då den ansågs förena öst och väst. Den grundades 1461 av osmaner. 1914 mördades den österrikiske ärkehertigen Franz Ferdinand och hans maka i staden, en händelse känd som skotten i Sarajevo och som kom att bli startskottet för första världskriget. 1984 hölls de olympiska vinterspelen i Sarajevo. Staden är nu ett nominerat världsarv av UNESCO, tack vare att staden är "En unik symbol för universiell multikultur".

[redigera] Historia

Sarajevo anses ha varit bebott sedan stenåldern på platsen. En stad växte dock fram först på medeltiden. Staden hade länge endast ett fåtal invånare, som levde runt det centrala torg, kallat Tornjak, vilket tjänade som handelsplats. Det var en del av det dåtida Bosniens centrum, Vrhbosna. Redan innan den första moskéen byggdes i området så fanns en flera hundra år äldre serbisk ortodox kyrka vid platsen.

När Bosnien senare blev en del av det Osmanska riket kom till Sarajevo Isa-beg Isjakovitj som redan hade grundat staden Novi Pazar i dagens Sandžak. På platsen för Sarajevo byggde han en moské och det antas att han även uppförde ett slott (saraj). I Isa-begs vakufnama beskrevs platsen.

Eftersom man på den tiden uppförde områden runt moskéer tror man att en liten kasaba började växa fram på platsen i mitten av 1400-talet. Området växte mycket på grund av dess förmånliga försvarsposition. Bland annat uppfördes ett av Europas första vattenverk i staden. Snart byggdes fler moskéer och även en ortodox kyrka. Handeln tog fart och staden fick även tillgång till dricksvattenkranar; flera skolor startades och fattighus öppnades; muslimska tekijas byggdes och en carsija ("stadscentrum") växte fram. Allt fler invånare flyttade in och flera mahalas ("bostadsplatser") växte fram i utkanterna av staden med små gator, en moské och flera hus. Husen hade oftast, enligt den orientaliska kulturen, två trädgårdar; en manlig och en kvinnlig. Den manliga var vänd mot gatan och mer gjord för gäster medan den kvinnliga var vänd mot insidan och mer gjord för kvinnorna, barnen och allmänna familjetraditioner.

Majoriteten av stadens invånare var bosniaker (bosniska muslimer), med minoriteterna turkar och judar (det fanns även en synagoga). Eftersom områdets kärna var de vackra sarajerna ("slotten") fick staden namnet Sarajevo ("slottets").

Sarajevo växte och expanderade till att bli Bosniens största stad och blev därför det bosniska ejaletets (administrativt område inom det Osmanska riket) huvudstad. Där bodde den bosniske guvernören och flera rika bejer och paschor. En av de mest kända var Gazi-Husrev-beg, son till en bosniak från Trebinje och den osmanske sultanens dotter, som var en av de främsta krigarna i Osmanska riket. I Sarajevo bosatte han sig och öppnade en skola (Gazi-Husrev-begova medresa). Senare byggde han Sarajevos kanske ståtligaste moské (Gazi-Husrev-begova dzamija) och byggde även en bezistan (Gazi-Husrev-begov bezistan), ett klocktorn (sahat-kula) och öppnade mellan 80 och 200 affärer samt ett bibliotek (Gazi-Husrev-begova biblioteka).

Den turkiske reseförfattaren Evliya Çelebi beskrev Sarajevo. Många besökare beskrev staden som Balkans juvel och en vacker orientalisk seher ("njutningsplats"). Under dess glanstid hade staden 120 moskéer, flera ortodoxa kyrkor, en synagoga och cirka 169 dricksvattenkranar.

Sarajevo utsattes senare för en österrikisk attack där staden nästan helt brändes ner; den byggdes dock upp igen. Flera bränder drabbade staden under årens lopp.

På 1700- och 1800-talen hände här flera bosniska uppror mot osmanerna, varav de flesta slogs ner brutalt. Efter att sultanen beslutat att överlämmna Bosnien till Österrike-Ungern och därmed drog tillbaka sina styrkor blev Sarajevo det återigen självständiga Bosniens huvudstad. När Österrike-Ungern anföll med ungefär 200 000 soldater blev Sarajevo en av de viktigaste punkterna för den bosniska arméns, på ungefär 80 000 soldater. Efter ett utdraget krig förstärkte Österrike armén med 100 000 soldater och erövrade så småningom landet.

Sarajevo blev återigen erkänt som huvudstad för Bosnien och Hercegovina. Ett stadshus byggdes upp och flera bredare gator, en katolsk katedral, stadsbelysning, järnväg, nya stadsdelar samt en spårvagnslinje med mera.

Den 28 juni 1914 mördades i staden den österrikiska kronprinsen Franz Ferdinand av Gavrilo Princip i staden, i en händelse som kallas skotten i Sarajevo och som blev starten på första världskriget. Sarajevo klarade sig väl undan kriget. När kriget var slut 1918 blev Bosnien och Hercegovina en del av det sydslaviska rike som senare kom att heta Jugoslavien.

1941 ockuperades staden av tysk-kroatiska styrkor. Staden fritogs av Titos partisaner och blev en del av det nya kommunistiska Jugoslavien där den blev huvudstad i den bosniska delrepubliken. Staden fick flera nya gator och en ny järnväg, nya stadsdelar och flera fabriker och annan industri; bilar och andra fordon ökade drastiskt och staden fick flera nya byggnader och blev en modern europeisk huvudstad där flera kulturer möttes.

Staden delades in i flera delar, den gamla delen med Bascarsija och de gamla orientaliska delarna, den centrala delen med Marijin dvor där regeringshuset och stadens största gata fanns, den nya delen med Hrasno, Grbavica med mera, samt den nyaste delen med Mojmilo, Saraj polje och så vidare. Sarajevos befolkning uppgick vid denna till cirka 600 000 invånare, de flesta bosniaker med mindre grupper serber, kroater, albaner och romer.

1992 blev Sarajevo huvudstad i den nu självständiga republiken Bosnien och Hercegovina. Den serbiskkontrollerade jugoslaviska armén i Bosnien överlämnade då sina vapen till den nybildade bosnienserbiska armén (då dessa ville införliva delar av Bosnien i Serbien), man hade redan före Bosien Hercegovinas självständighetsförklaring ockuperat bergen runt Sarajevo och belägrade nu staden helt. Man skar av mat och förnödenheter till staden och lät stänga av dess elektricitet. Bosnienserbiska armén hade tillgång till mycket tyngre vapen än stadens försvarare, som bestod främst av dess invånare, poliser samt de så kallade gröna baskrarna(se Bosniska armén). Stadens försvarare lyckades ändå hålla belägrarna stången från stadens centrum. Trots att Sarajevo visade sig vara omöjligt att inta terrorbombades det hänsynslöst ända fram till slutet av kriget, 10 000 Sarajevobor dödades, varav 1621 barn upp till 14 år, man tror att Sarajevos befolkning skall ha halverats under kriget. Efter fyra års belägring skrevs ett fredsavtal under. Bosnienserberna lämnade det ockuperade Grbavica och bergen runt Sarajevo men behöll en del som fick namnet "serbiska Sarajevo", numera Istočno Sarajevo, "östra Sarajevo". Efter kriget har återuppbyggnadsarbetet varit omfattande.