McLaren

Wikipedia


Tävlingsnamn	Vodafone McLaren Mercedes
Hemvist	Woking, England
Aktivt i F1	1966 -
Stallchef	Ron Dennis
Förare	Fernando Alonso Lewis Hamilton
Testförare	Pedro de la Rosa Gary Paffett
Bränsle	Mobil
Lopp	620 (15 april 2007)
Vunna lopp	149
Pole position	125
Snabbaste varv	129
Konstruktörstitlar	8 (1974, 1984, 1985, 1988, 1989, 1990, 1991, 1998)
Förartitlar	11 •Emerson Fittipaldi (1974) •James Hunt (1976) •Niki Lauda (1984) •Alain Prost (1985, 1986, 1989) •Ayrton Senna (1988, 1990, 1991) •Mika Häkkinen (1998, 1999)

McLaren är ett framgångsrikt formel 1-stall från Storbritannien som grundades av Bruce McLaren 1963. Stallet har tävlat i en rad olika motorsporter, men är mest kända inom formel 1. McLarens ägs av McLaren Group. Mercedes är stallets motorleverantör sedan 1995 och har sedan dess även blivit en av stallets huvudägare.

1990 grundades McLaren Cars, numera McLaren Automotive, som tillverkar snabba bilar för gatubruk. Den mest kända modellen är McLaren F1; modellnamnet anknyter förstås till McLarens framgångar inom formel 1 och betyder inte att bilen är en formel 1-bil. Sedan formel 1-stallet inledde sitt samarbete med Mercedes, har McLaren också kommit att ingå som del av modellnamnet i sportbilen Mercedes-Benz SLR McLaren

[redigera] Historik

[redigera] 1963-1979

På 1960-talet körde nyzeeländaren Bruce McLaren (1937-1970) formel 1 i Cooper-stallet. Men när de vägrade acceptera hans designförslag för att förbättra bilen bestämde han sig för att bilda ett eget stall. 1963 anställde han ingenjörer som började konstruera en ny bil och McLaren Motor Racing Ltd var fött.

Början 1970-talet var katastrofalt för McLaren, eftersom stallchefen, Bruce McLaren, omkom i en olycka under ett test av den nya bilen. Trots detta lyckades man ändå uppnå godkända resultat inom formel 1, formel 2, IndyCar och F5000.

1973 valde man att fokusera enbart på formel 1 och IndyCar. Detta visade sig vara ett klokt beslut; 1974 och 1976 vann stallet förarmästerskapet i formel 1. I IndyCar-serien borta i USA var framgången inte lika stor, vilket innebar att McLaren övergav IndyCar efter 1979 års säsong.

[redigera] 1980-talet

McLaren-TAG 1984-1986

Dagens McLaren-stall är ett resultat av sammanslagningen av McLaren Motor Racing Ltd och Ron Dennis' formel 2-stall, Project 4 1981.

1980-talet är den mest framgångsrika perioden i stallets historia. Med en Porsche-byggd motor, nyskapande konstruktioner och en föraruppsättning bestående av bland andra Niki Lauda, Alain Prost, Keke Rosberg, och svensken Stefan "Lill-Lövis" Johansson vann de konstruktörsmästerskapet 1984 och 1985 samt tre förarmästerskap.

1988 bytte de till Honda-motorer efter att de övertalat Honda att lämna Williams och satsa på McLaren (Williams vann VM 1986 och 1987). Detta visade sig vara ytterligare ett bra beslut. McLaren-Honda, med Ayrton Senna och Alain Prost, vann otroliga 15 av 16 lopp. Denna framgång fortsatte 1980-talet ut.

[redigera] 1990-talet

Med Ayrton Senna i spetsen vann McLaren även konstruktörsmästerskapen år 1990 och 1991. 1992 började det gå sämre och i slutet av sesongen lämnade Honda formel 1, vilket resulterade i en övergång till Ford Cosworth-motorer. 1993 började Mika Häkkinen köra för McLaren. Ett år senare lämnade Ayrton Senna stallet för att gå till det mer framgångsrika Williams. 1994 bytte McLaren till Peugeot-motorer. Resultaten var inte det man hade förväntat sig och Peugeot ersattes 1995 av Mercedes. Men inte heller med Mercedes-motorer lyckades man.

I mitten av 1990-talet arbetade man intensivt med att få bilen att fungera med Mercedes-motorn.

McLarens depå, USA:s Grand Prix 2005.

Med lite tur och stor skicklighet vann Mika Häkkinen vann förarmästerskapet 1998 och 1999 (Huvudkonkurrenten Williams motorleverantör Renault drog sig ur F1). 2000 års förarmästerskap var mycket jämnt mellan Häkkinen och Ferraris Michael Schumacher, men slutade till Schumachers fördel.

[redigera] 2000-talet

Ferrari fortsätte att vinna samtidigt som McLaren drabbades av problem med bland annat tillförlitligheten. År 2002 tog finländaren Mika Häkkinen ett sabbatsår (återvände aldrig) och lämnade plats för landsmannen Kimi Räikkönen. Räikkönen visade stor talang och slutade endast två poäng efter vinnande Schumacher 2003.

2004 kom man med en "förbättrad" bil, men den visade sig ha mycket dålig tillförlitlighet, vilket gjorde att man halkade ner i mästerskapet.

2005 ersattes David Coulthard med Juan Pablo Montoya. Säsongen var en klar förbättring jämfört med 2004 och Kimi Räikkönen lyckades ta flera segrar. McLaren var det snabbaste stallet men hade fortsatta problem med tillförlitligheten och slutade på andra plats i konstruktörsmästerskapet.

Säsongen 2006 slutade stallet på tredje plats i konstruktörsmästerskapet.

[redigera] Världsmästarsäsonger

[redigera] 1974

Emerson Fittipaldi värvades till stallet inför säsongen från Lotus och parades ihop med veteranen Denny Hulme och mc-profilen Mike Hailwood. Denna föraruppställning var möjlig tack vare de nya stora sponsoravtalen med Philip Morris (Marlboro) och Texaco. Fittipaldi fick en miljon dollar per år för det nya kontraktet, vilket då var rekord. Hulme vann premiären i Argentina, medan Fittipaldi slog till i nästa tävling. Emerson hade en jämn säsong utan större svackor och genom segern i Kanada så låg han jämsides med Clay Regazzoni från Schweiz inför sista tävlingen. Fittipaldi kom fyra och säkrade stallets första VM-titel eftersonm Regazzoni bara blev elva. Hulme blev sjua i VM, medan Hailwood hade ett jobbigt år och slutade långt ner.

[redigera] 1976

År 1975 hade Fittipaldi blivit tvåa i VM med två segrar innan han chockade F1-världen genom att gå till Copersucar. McLaren värvade då den brittiska superstjärnan James Hunt ifrån Hesketh. Hunt tappade tidigt mark mot Scuderia Ferrari stjärnförare Niki Lauda. Lauda ledde VM med 35 poäng när de kom till Västtyskland och Nürburgring. Där kraschade Lauda svårt och missade två tävlingar efter att ha varit millisekunder från att brinna inne. Hunt satte då igång en segerrusch där han vann fyra av sex tävlingar och även om Lauda var tillbaka så var avståndet 3 poäng inför sista tävlingen i Japan. Där öste regnet ner och Hunt ville inte att tävlingen skulle köras. Dock tvingade han sig själv att köra, medan Lauda var ovillig att ta risker efter sin olycka avbröt sin tävling frivilligt. När Hunt låg tvåa som skulle räcka gott och väl, så fick han punktering och tvingades in i depån. Han kom ut som femma, men tog sig upp på den fjärdeplatsen som krävdes och gick dessutom upp som trea. Därmed hade han sensationellt nog, vunnit VM!

[redigera] 1984

Efter Hunts titel hade McLaren det svårt. Teddy Mayer sålde 1981 stallet till Ron Dennis som än idag är ägare till stallet. Han lockade Niki Lauda till stallet tillsammans med John Watson. Dock sluatde Watson 1983 och McLaren ersatte honom med fransmannen Alain Prost ifrån Renault F1. 1984 var McLaren helt överlägsna och vann 12 av 16 lopp. Frågan var bara vem av Prost och Lauda som skulle vinna VM, innan sista tävlingen låg Lauda 3,5 poäng före Prost och för honom räckte det med en andraplats i Portugal. Det fixade han och då hjälpte det inte att Prost tangerade segerrrekordet för en säsong genom att vinna sin sjunde seger. Marginalen mellan dessa var rekordliten, 72 mot 71,5 poäng.

[redigera] 1985

1985 var ett förhållandevis enkelt år för Prost, han var den ende som höll hela säsongen, Ferari kunde utmana under första halvan, medan Williams avslutade bäst, men Prost fanns alltid där och knep fyra segrar, medan Lauda hade motivationsproblem och vann bara en seger, han valde sedan att avsluta sin karriär. Prosts mästerskap var aldrig i rejäl fara, trots att Michele Alboreto var nära under stora delar av säsongen, men i takt med Ferraris sönderfall (som fortsatte 1986) fick han nöja sig med andraplatsen, 20 poäng bakom Prost.

[redigera] 1986

Det här året var det meningen att det skulle vara Williams tur. Men Prost plockade poäng i bakgrunden och smög med när Piquet och Mansell fightades. Många experter tror att Williams hade vunnit VM om någon varit uttalad försteförare, vilket Prost p.g.a. att Keke Rosberg inte höll måttet i McLaren. När Mansell fick punktering vann Prost tävlingen i Australien och gick förbi med två poängs marginal. Prost hade dock problem med bilen de sista varven och några varv till och Piquet hade smitit förbi och blivit mästare.

[redigera] 1988

Efter ett mellanår hade McLaren värvat Ayrton Senna från Lotus och samtidigt fått Hondamotorer, vilket gav dem en avsevärd fördel gentemod Williams som fick nöja sig med Juddmotorer, som nästan aldrig höll i mål. Till följd av det hade McLaren inga problem med att vinna 15 av 16 tävlingar. Senna vann åtta och Prost sju. Fransmannen tog dock fler poäng än Senna (105 mot 95), men bar de elva bästa resultaten fick räknas, vilket ledde till att Senna vann med 90 poäng mot 87. Till den nivån som de låg på den här säsongen, har McLaren aldrig kommit.

[redigera] 1989

McLaren var aldrig hotade i mästerskapet den här säsongen heller, men nu van de "bara" tio tävlingar. Senna van sex tävlingar, medan Prost vann fyra, trots det vann Prost titeln genom sin fantastiska förmåga att komma tvåa när han inte vann. I Italien annonserade Prost att han hade skrivit på för Ferrari inför 1990. Sedan i Japan säkrade Prost mästerskapet när han blev påkörd av Senna. Fransmannen tvingades bryta medan Senna fortsatte mot segern. Han blev dock diskvalificerad för sin påkörning och Prost var mästare.

[redigera] 1990

Gerhard Berger kom till stallet istället för den flyktade Prost. Dock kunde han inte utmana Senna, som säsongen lång hade en hård kamp mot Prost om VM-titeln. Senna fick ett stort övertag tidigt, men sedan vann Prost tre raka segrar och gick förbi dock svarade Senna, med att vinna tre av de kommande fyra tävlingarna och skaffade sig ett övertag. I Spanien tvingades Senna bryta och det skapade en spännade upplösning i Japan och eventuellt Australien. I Japan tog Prost starten och Senna blev så arg att han helt sonbika körde på Ferrari-föraren så att båda bröt och Senna vann VM, finalen i Australien blev betydelselös.

[redigera] 1991

Den här titeln grundlade Senna tidigt när han vann de fyra första tävlingarna och ledde 30 poäng före Prost, vars problem fortsatte. I stället blev Nigel Mansell den värsta konkurrenten och vann tre raka tävlingar och reducerade avståndet till 8 poäng. Senna svarade med två nya segrar och sedan var titeln ingen match för Senna, vilket blev legendens sista. Berger vann i Japan och Senna i Australien, vilket säkrade konstruktörsmästerskapet.

[redigera] 1998

Efter några svåra år för stallet, vilket kulminerade med en svit på 50 lopp utan seger var McLaren åter livsfarliga för sina konkurrenter.Mika Häkkinen vann sin första VM-titel under 1998. Han vann de två första tävlingarna och Spanien och Monaco vilket gjorde att han ledde med 17 poäng före stallkamraten David Coulthard. Sedan blev dock Michael Schumacher en allvarlig utmanare och var till och med lika i mästerskapet med två tävlingar kvar. Finländaren visade dock mästarklass och vann de två sista tävlingarna och titeln.

[redigera] 1999

Häkkinen vann igen trots flera blindskär, bl.a. krascher i de italienska tävlingarna och flera haverier. Farligaste konkurrenten Schumacher försvann efter halva säsongen med ett benbrott, men trots att Schumachers stallkamrat Eddie Irvine ansågs sämre än tysken så ledde han inför sista tävlingen. Häkkinen behövde vinna och gjorde en fantastisk start och fick greppet direkt. Han hade sedan inga problem att säkra sin andra titel, två poäng före Irvine. Sedan dess har McLaren varit inne i en djup svacka. Kan de vända på trenden?

[redigera] Sponsorer

Montoya under kvalificeringen till USA:s Grand Prix 2005.

McLaren är som alla Formel 1-stall beroende av sponsorer för att överleva och sponsras av flera världsledande varumärken. Tobaksbolaget West har sedan 1997 varit stallets huvudsponsor. När den nya EU-lagen som förbjuder tobaksreklam inom EU trädde i kraft den 31 juli 2005 valde McLaren och West att avsluta sitt samarbete, istället för att leta kryphål i lagen. Whiskeytillverkaren Johnnie Walker knöts till stallet som sponsor 2005. 2007 blir Vodafone McLarens nya huvudsponsor. Partnerskapet är långsiktigt och stallet kommer även att ändra namnet till Vodafone McLaren Mercedes.

[redigera] F1-säsonger

Säsong	Tävlingsnamn	Bil	Motor	Däck	Poäng^[1]	VM-plac.^[1]	Förare 1	Förare 2	Övriga förare i alfabetisk ordning
1966	Bruce McLaren Motor Racing	McLaren M2B	Ford 3.0 V8	F	2	9:a	Bruce McLaren
1966	Bruce McLaren Motor Racing	McLaren M2B	Serenissima 3.0 V8	F	1	10:a	Bruce McLaren
1967	Bruce McLaren Motor Racing	McLaren M4B McLaren M5A	BRM 2.0 V8 BRM 3.0 V12	G	3	10:a	Bruce McLaren
1968	Bruce McLaren Motor Racing	McLaren M5A	BRM 3.0 V12	G	3	10:a	Denny Hulme
1968	Bruce McLaren Motor Racing	McLaren M7A	Ford Cosworth DFV 3.0 V8	G	49	2:a	Denny Hulme	Bruce McLaren
1969	Bruce McLaren Motor Racing	McLaren M7A McLaren M7C McLaren M9A	Ford Cosworth DFV 3.0 V8	G	38	4:a	Denny Hulme	Bruce McLaren	Derek Bell
1970	Bruce McLaren Motor Racing	McLaren M14A	Ford Cosworth DFV 3.0 V8	G	35	5:a	Denny Hulme	Peter Gethin	Dan Gurney Bruce McLaren
1970	Bruce McLaren Motor Racing	McLaren M7D McLaren M14D	Alfa Romeo 3.0 V8	G	0	9:a	Andrea de Adamich	Nanni Galli^[2]
1971	Bruce McLaren Motor Racing	McLaren M19A	Ford Cosworth DFV 3.0 V8	G	10	6:a	Denny Hulme	Peter Gethin	Jackie Oliver
1972	Yardley Team McLaren	McLaren M19A	Ford Cosworth DFV 3.0 V8	G	47	3:a	Denny Hulme	Peter Revson	Brian Redman Jody Scheckter
1973	Yardley Team McLaren	McLaren M19C McLaren M23	Ford Cosworth DFV 3.0 V8	G	58	3:a	Jody Scheckter	Denny Hulme	Jacky Ickx Peter Revson
1974	Marlboro Team Texaco Yardley Team McLaren ^[3]	McLaren M23	Ford Cosworth DFV 3.0 V8	G	73	1:a	Emerson Fittipaldi	Denny Hulme	Mike Hailwood David Hobbs Jochen Mass
1975	Marlboro Team Texaco	McLaren M23	Ford Cosworth DFV 3.0 V8	G	53	3:a	Emerson Fittipaldi	Jochen Mass
1976	Marlboro Team McLaren	McLaren M23	Ford Cosworth DFV 3.0 V8	G	74	2:a	James Hunt	Jochen Mass
1977	Marlboro Team McLaren	McLaren M23 McLaren M26	Ford Cosworth DFV 3.0 V8	G	60	3:a	James Hunt	Jochen Mass	Bruno Giacomelli Gilles Villeneuve
1978	Marlboro Team McLaren	McLaren M26	Ford Cosworth DFV 3.0 V8	G	15	8:a	James Hunt	Patrick Tambay	Bruno Giacomelli
1979	Marlboro Team McLaren	McLaren M28 McLaren M29	Ford Cosworth DFV 3.0 V8	G	15	7:a	John Watson	Patrick Tambay
1980	Marlboro Team McLaren	McLaren M29B McLaren M29C McLaren M30	Ford Cosworth DFV 3.0 V8	G	11	9:a	John Watson	Alain Prost Stephen South^[2]
1981	Marlboro McLaren International	McLaren M29C McLaren M29F McLaren MP4/1	Ford Cosworth DFV 3.0 V8	M	28	6:a	John Watson	Andrea de Cesaris
1982	Marlboro McLaren International	McLaren MP4/1B	Ford Cosworth DFV 3.0 V8	M	69	2:a	John Watson	Niki Lauda
1983	Marlboro McLaren International	McLaren MP4/1C	Ford Cosworth DFV 3.0 V8	M	34	5:a	John Watson	Niki Lauda
1983	Marlboro McLaren International	McLaren MP4/1E	TAG 1.5 V6T	M	0	-	John Watson	Niki Lauda
1984	Marlboro McLaren International	McLaren MP4/2	TAG 1.5 V6T	M	143,5	1:a	Alain Prost	Niki Lauda
1985	Marlboro McLaren International	McLaren MP4/2B	TAG 1.5 V6T	G	90	1:a	Niki Lauda John Watson	Alain Prost
1986	Marlboro McLaren International	McLaren MP4/2C	TAG 1.5 V6T	G	96	2:a	Alain Prost	Keke Rosberg
1987	Marlboro McLaren International	McLaren MP4/3	TAG 1.5 V6T	G	76	2:a	Alain Prost	Stefan Johansson
1988	Honda Marlboro McLaren	McLaren MP4/4	Honda 1.5 V6T	G	199	1:a	Alain Prost	Ayrton Senna
1989	Honda Marlboro McLaren	McLaren MP4/5	Honda 3.5 V10	G	141	1:a	Ayrton Senna	Alain Prost
1990	Honda Marlboro McLaren	McLaren MP4/5B	Honda 3.5 V10	G	121	1:a	Ayrton Senna	Gerhard Berger
1991	Honda Marlboro McLaren	McLaren MP4/6	Honda 3.5 V12	G	139	1:a	Ayrton Senna	Gerhard Berger
1992	Honda Marlboro McLaren	McLaren MP4/6B McLaren MP4/7A	Honda 3.5 V12	G	99	2:a	Ayrton Senna	Gerhard Berger
1993	Marlboro McLaren	McLaren MP4/8	Ford HB 3.5 V8	G	84	2:a	Michael Andretti Mika Häkkinen	Ayrton Senna
1994	Marlboro McLaren Peugeot	McLaren MP4/9	Peugeot 3.5 V10	G	42	4:a	Mika Häkkinen Philippe Alliot	Martin Brundle
1995	Marlboro McLaren Mercedes	McLaren MP4/10 McLaren MP4/10B	Mercedes 3.0 V10	G	30	4:a	Mark Blundell Nigel Mansell	Mika Häkkinen Jan Magnussen
1996	Marlboro McLaren Mercedes	McLaren MP4/11	Mercedes 3.0 V10	G	49	4:a	Mika Häkkinen	David Coulthard
1997	West McLaren Mercedes	McLaren MP4/12	Mercedes 3.0 V10	G	63	4:a	Mika Häkkinen	David Coulthard
1998	West McLaren Mercedes	McLaren MP4/13	Mercedes 3.0 V10	B	156	1:a	David Coulthard	Mika Häkkinen
1999	West McLaren Mercedes	McLaren MP4/14	Mercedes 3.0 V10	B	124	2:a	Mika Häkkinen	David Coulthard
2000	West McLaren Mercedes	McLaren MP4/15	Mercedes 3.0 V10	B	152	2:a	Mika Häkkinen	David Coulthard
2001	West McLaren Mercedes	McLaren MP4/16	Mercedes 3.0 V10	B	102	2:a	Mika Häkkinen	David Coulthard
2002	West McLaren Mercedes	McLaren MP4/17	Mercedes 3.0 V10	M	65	3:a	David Coulthard	Kimi Räikkönen
2003	West McLaren Mercedes	McLaren MP4/17D	Mercedes FO110P	M	142	3:a	David Coulthard	Kimi Räikkönen
2004	West McLaren Mercedes	McLaren MP4/19 McLaren MP4/19B	Mercedes FO110Q	M	69	5:a	David Coulthard	Kimi Räikkönen
2005	Team McLaren Mercedes	McLaren MP4/20	Mercedes FO110R	M	182	2:a	Kimi Räikkönen	Juan Pablo Montoya Pedro de la Rosa Alexander Wurz
2006	Team McLaren Mercedes	McLaren MP4/21	Mercedes FO108S V8	M	110	3:a	Kimi Räikkönen	Juan Pablo Montoya Pedro de la Rosa
2007	Vodafone McLaren Mercedes	McLaren MP4/22	Mercedes	B	-	-	Fernando Alonso	Lewis Hamilton

[redigera] Andra stall

McLaren har också levererat bilar till andra formel 1-stall.

Stall	Säsong	Konstruktör	Antal lopp	Poäng
Antique Automobiles/Colin Crabbe Racing	1969	McLaren-Ford	4	3
BS Fabrications	1977	McLaren-Ford	10
BS Fabrications	1978	McLaren-Ford	14
Eagle	1968	McLaren-Ford	3	3
Emilio de Villota	1977	McLaren-Ford	7
Emilio de Villota	1978	McLaren-Ford	1
Jo Bonnier	1968	McLaren-BRM	7	1
	1970	McLaren-Ford	2
	1971	McLaren-Ford	5
Lawson	1969	McLaren-Ford	1
Melchester Racing	1978	McLaren-Ford	1
Penske-White Racing	1971	McLaren-Ford	2	4
Scuderia Scribante	1974	McLaren-Ford	1
Scuderia Scribante	1975	McLaren-Ford	1
Surtees	1970	McLaren-Ford	4	1

[redigera] Kända förare i andra stall

[redigera] Referenser

[redigera] Noter

^ [a b] Det angivna resultatet avser slutställningen i konstruktörs-VM.
^ [a b] Föraren kvalificerade sig inte.
^ Tredjeförarna körde för Yardley Team McLaren

[redigera] Källor

Chicane F1 - McLaren

[redigera] Externa länkar

Wikimedia Commons har media som rör McLaren

Stall och förare i formel 1-VM 2007
McLaren	Renault	Ferrari	Honda	BMW	Toyota	RBR	Williams	STR	Spyker	SuperAguri
1 ALO 2 HAM	3 FIS 4 KOV	5 MAS 6 RAI	7 BUT 8 BAR	9 HEI 10 KUB	11 RSC 12 TRU	14 COU 15 WEB	16 ROS 17 WUR	18 LIU 19 SPE	20ALB 21 SUT	22 SAT 23 DAV